Statsråds — 18 juni 2026

1 § och 20 kap. 6 § socialtjänstlagen). En socialnämnd har således en rätt att oberoende av samtycke och eventuell sekretess hämta in de uppgifter som behövs. Det gäller både uppgifter från aktörer som har personlig kännedom om det enskilda barnet, som exempelvis lärare eller behandlande läkare och utlåtanden från en sakkunnig som kan uttala sig om exempelvis en förälders psykiatriska tillstånd eller beroendeproblematik i relation till föräldraförmåga. En anledning till att underlaget i ansökan om vård enligt LVU inte alltid innehåller uppgifter och utlåtanden från utomstående med viss sakkunskap i den utsträckning som skulle vara önskvärt är att socialnämnder har svårigheter att få in dessa uppgifter i tid. En utredning av om en socialnämnd behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd ska vara slutförd inom fyra månader från det att den in- leddes (20 kap. 3 § socialtjänstlagen). I praktiken kan tidsfristerna dock vara betydligt snävare än fyra månader. Detta eftersom en social- nämnd, om ett barn omhändertagits omedelbart, har fyra veckor på sig från den dag då omhändertagandet verkställdes att inkomma med en ansökan om vård enligt 2 eller 3 § LVU eller en ansökan om fort- satt omhändertagande för tillfällig vård enligt 9 a § LVU. Den fak- tiska tidsramen för de som genomför utredningsarbetet är som utgångspunkt ännu snävare än dessa fyra veckor och styrs av när socialnämnden sammanträder. Utredningen har samtalat med ett stort antal yrkesverksamma inom socialtjänsten (se kapitel 2) och uppfattar att det finns en åter- kommande problematik som består i att det inför en ansökan om vård enligt LVU är svårt att i tid få in uppgifter från utomstående aktörer. Det som framför allt nämns är svårigheten att få in uppgifter från hälso- och sjukvården. Utredningens bedömning är därför att skyldigheten i 20 kap. 6 § socialtjänstlagen att bistå en socialnämnd med uppgifter behöver kompletteras med en bestämmelse som ger nämnden möjlighet att anvisa berörda myndigheter, anställda och yrkesverksamma att inkomma med uppgifter eller utlåtanden inom Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 en viss tid.55 Utredningens förslag innebär att denna skyldighet att bistå en socialnämnd inom viss tid bara ska gälla i ovan beskrivna situationer av tidsnöd, det vill säga när ett barn har omhändertagits omedelbart och nämnden inför en ansökan till förvaltningsrätten behöver vissa uppgifter för att domstolen ska ha ett fullgott under- lag vid bedömningen av barnets behov av vård. När en socialnämnd begär in uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning bör den, enligt Socialstyrelsens föreskrifter, i möjligaste mån precisera vilken slags uppgift den önskar få del av.56 Detta är naturligtvis sär- skilt viktigt om en socialnämnd utnyttjar möjligheten att begära in uppgifter inom en viss tid. I samtal med yrkesverksamma inom social- tjänsten har två veckor framförts som en skälig tidsram som skulle innebära att de får in uppgifter i tid samtidigt som det bör ge utrymme att inkomma med underlag av god kvalitet. Bedömningen är att det är lämpligare att inte i lagtext ange en viss tidsfrist utan ge utrymme för en socialnämnd och den som ska lämna vissa uppgifter att gemen- samt hitta en fungerande lösning som innebär att socialnämnden får in uppgifterna i tid samtidigt som den som ska lämna uppgifterna ges tid att göra detta på ett sätt som säkerställer att underlaget håller en god kvalitet. Utgångspunkten bör vara att en socialnämnd tar behövliga kontakter i ett tidigt skede och att den tid som anvisas är så generös som möjligt inom ramen för socialnämndens egna tids- frister. Socialstyrelsen har möjlighet att i föreskrifter precisera hur detta i praktiken kan hanteras på ett sätt som gör att en socialnämnd får in de uppgifter som behövs utan att riskera bristande kvalitet. En ansökan om omhändertagande för vård enligt LVU ska innehålla intyg från läkare och andra motsvarande handlingar om det behövs för att bedöma behovet av vård Utredningens förslag Socialnämndens ansökan till förvaltningsrätten om omhändertag- ande för vård ska innehålla intyg från läkare och andra motsvarande handlingar om det behövs för att bedöma ett barns eller en ung 55 Jfr 6 kap. 19 § föräldrabalken. 56 SOSFS 2014:6. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen persons behov av vård. Ett nytt stycke förs in i 4 § LVU med denna innebörd. I ett ärende enligt LVU får en socialnämnd enligt 32 § LVU besluta om en läkarundersökning av ett barn eller ung person samt utse en läkare för undersökningen. Undersökningen ska, om den inte av sär- skilda skäl är obehövlig, ske innan nämnden gör en ansökan om vård enligt 4 § LVU. En läkarundersökning enligt 32 § LVU ska enligt förarbetena både utgöra en del av underlaget för bedömningen av om samhället behöver ingripa med stöd av LVU och tillföra utred- ningen material av betydelse för vårdplaneringen.57 I 2015 års LVU-utredning föreslås att det tydliggörs att syftet med en läkarundersökning inför en ansökan om vård enligt LVU är att denna ska utgöra en del av underlaget för bedömningen av ett barns eller en ung persons behov av vård och planeringen av vården. Därtill föreslås att uttrycket ”om den inte av särskilda skäl är obe- hövlig” ersätts med ”om den inte är obehövlig”, det vill säga ett något svagare uttryck.58 I samband med detta övervägde utredningen att även föreslå att en ansökan om vård ska innehålla ett läkarintyg. Bedömningen var dock att detta inte behövdes eftersom resultatet av en läkarundersökning utgör en del av utredningen av ett barns hälsa som, enligt deras lämnade förslag, ska redovisas i en ansökan. Den 1 december 2025 publicerades ett utkast till lagrådsremiss som föreslår att nuvarande LVU ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Förslaget till ny lag innebär att det för- tydligas att läkarundersökningen syftar till att utgöra en del av under- laget för bedömningen av barnets eller den unges behov av vård och för planeringen av vården. För att behovet av en läkarundersökning inte ska förminskas anser regeringen emellertid att det alltjämt ska finnas ett krav på att en läkarundersökning ska göras innan en social- nämnd ansöker om omhändertagande för vård, om den inte av sär- skilda skäl är obehövlig. Det lämnas inget förslag som innebär att ett läkarintyg ska bifogas en ansökan om vård.59 Utredningen ser positivt på förslaget att förtydliga syftet med en läkarundersökning enligt 32 § LVU och instämmer i den bedöm- 57 Prop. 1989/90:28, s. 69. 58 SOU 2015:71, s. 442 ff. 59 Utkast till lagrådsremiss, För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga, s. 340 ff. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 ning som görs i 2015 års LVU-utredning om att ta bort kravet på särskilda skäl och något mildra kravet på när en läkarundersökning ska göras inför en ansökan om vård. Utifrån utredningens uppdrag att se över behovet av mer sakkunskap i LVU-processen är bedöm- ningen att en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla läkarintyg eller andra motsvarande intyg eller yttranden om detta behövs för att bedöma ett barns eller en ung persons behov av vård. En ansökan om vård ska enligt 10 kap. 1 § socialtjänstförordningen beskriva ett barns eller en ung persons hälsa och utveckling. Vad som framkommit i ett eventuellt läkarintyg ska således redan enligt dagens regelverk återges i en ansökan. Utredningen anser emellertid att om uppgifterna i ett läkarintyg behövs för att bedöma ett barns eller en ung persons behov av vård bör detta intyg inte bara sammanfattas av socialnämn- den i beskrivningen av barnets hälsa utan bifogas till ansökan så att domstolen kan göra en självständig värdering av innehållet. En läkar- undersökning ska alltså genomföras när det inte är obehövligt men intyget lämnas in som en del av underlaget när det behövs för att be- döma behovet av vård. Att uttrycken inte överensstämmer är avsikt- ligt. Läkarundersökningen fyller ett dubbelt syfte, både som ett under- lag för bedömningen och som ett underlag för vårdplaneringen.60 Endast om intyget behövs som underlag för domstolens bedömning finns ett behov av att intyget bifogas ansökan till domstol. ”Andra motsvarande intyg och yttranden” syftar på sådana intyg eller yttranden från exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin eller andra utomstående experter som en socialnämnd har vänt sig till under utredningen och vars uppgifter bedöms behövas för bedöm- ningen av vårdbehovet. Utredningens förslag innebär att kravet på vad en ansökan ska innehålla mer påminner om de krav som ställs i våra nordiska grannländer på underlaget i denna typ av ärenden.61 60 Prop. 1989/90:28, s. 69. 61 Se exempelvis 44 § finska barnskyddslagen där det anges att det till en ansökan om att om- händerta ett barn vid behov ska bifogas expertyttranden, samt eventuella andra utredningar och handlingar som påverkar beslutsfattandet. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen När en socialnämnd tar in muntliga uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning ska den kontrollera att uppgifterna som har antecknats uppfattats korrekt Utredningens förslag När en socialnämnd tar in muntliga uppgifter som kan vara av be- tydelse för en utredning ska den kontrollera med uppgiftslämnaren att de uppgifter som har antecknats av nämnden har uppfattats korrekt. Det ska också antecknas att en sådan kontroll har gjorts. En bestämmelse med detta innehåll förs in socialtjänstförordningen. Vid en utredning av ett barns behov av skydd eller stöd får en social- nämnd ta hjälp av sakkunniga och i övrigt ta de kontakter som be- hövs för att bedöma behovet av insatser (20 kap. 5 § socialtjänstlagen). När en socialnämnd hämtar in uppgifter från externa aktörer under en utredning sker detta ofta muntligt och uppgifterna sammanfattas sedan skriftligt av nämnden. Utifrån de samtal utredningar har haft med socialchefer, socialsekreterare och andra yrkesverksamma inom socialtjänsten (se kapitel 2) beror detta både på svårigheterna att få in skriftliga utlåtanden när detta önskas och på att det många gånger bedöms vara både praktiskt och värdefullt med en muntlig kontakt som ger möjlighet till följdfrågor och förtydliganden. När en socialnämnd tar in muntliga uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning bör den, enligt Socialstyrelsens föreskrif- ter, kontrollera med uppgiftslämnaren att de uppgifter som har an- tecknats av nämnden uppfattats korrekt. Enligt en samstämmig bild från de advokater och domare som utredningen samtalat med är det mycket ovanligt att det av materialet går att utläsa att detta har skett. Det senare överensstämmer också med vad utredningen kunnat ut- läsa av domar och övrigt material. För en domstol innebär detta att centrala uppgifter från en extern aktör, exempelvis en skolkurator, lärare eller behandlade psykolog, kan vara svåra att värdera. För par- terna innebär det att informationen är svår att bemöta. Utredningens förslag är därför att den rekommendation som finns i Socialstyrelsens föreskrifter om att kontrollera med en uppgiftslämnare att de upp- gifter som har antecknats har uppfattats korrekt, ska föras in i social- tjänstförordningen. Det förtydligas också att det ska antecknas att en sådan kontroll har gjorts. En sådan ordning skulle inte bara bidra Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 till ett bättre underlag för domstolarnas bedömning utan också minska onödiga meningsmotsättningar om vem som har sagt vad och möjlig- göra för alla parter i processen att fokusera på barnets och den unges behov och förutsättningarna för ett omhändertagande. 3.7.4 Ökat inslag av sakkunskap i domstolen Förvaltningsrätter och kammarrätter ska, om det behövs, hämta in ett skriftligt yttrande från en sakkunnig eller höra en sakkunnig vid muntliga förhandlingar Utredningens bedömning Behovet av ökad sakkunskap i domstolarna bör inte lösas genom sakkunniga ledamöter i rätten utan genom ett ökat inslag av sak- kunniga som biträder rätten. Sakkunniga kan fylla en viktig funk- tion i domstolsprocessen och bidra till att det fattas väl underbyg- gda beslut som är till barnets eller den unges bästa. Detta särskilt i ärenden av mer komplicerad eller svårbedömd karaktär. LVU- målens stora variation och bredd kräver en bred krets sakkunniga och att det noga övervägs i varje enskilt mål vilken typ av sakkun- skap som behövs. De sakkunnigas roll bör vara att utifrån omstän- digheterna i det enskilda ärendet belysa frågor som kräver viss expertkunskap. En sakkunnig ska komplettera och inte ersätta socialtjänstens kompetens. Sakkunniga bör inte utgöra ett obligatoriskt inslag i LVU-pro- cessen. I stället bör en domstol avgöra när det finns behov av sak- kunniga. Domstolen avgör också om den sakkunniga ska lämna in ett skriftligt yttrande inför en muntlig förhandling eller höras vid en muntlig förhandling eller både och. En sakkunnig ska anses behövas i mål där omständigheterna är av sådan karaktär att viss expertkompetens kan främja en välgrundad bedömning med ut- gångspunkt i barnets och den unges bästa. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Utredningens förslag Förvaltningsrätter och kammarrätter ska, om det behövs, höra en sakkunnig vid en muntlig förhandling eller hämta in ett skriftligt yttrande från en sakkunnig. Om det inte är obehövligt ska en sak- kunnig som yttrar sig skriftligt också höras vid den muntliga för- handlingen. Detta anges i ett nytt stycke i 35 § LVU. En ny para- graf, 47 § LVU, säkerställer att en sakkunnig som biträder rätten får tillgång till de uppgifter som behövs för att fullgöra sitt upp- drag även om dessa uppgifter omfattas av sekretess. Inledning Sakkunskap bör tillföras ärenden i ett så tidigt skede som möjligt. Att hämta in uppgifter från externa aktörer som har kunskap om det enskilda barnet, såsom skolan och barn- och ungdomspsykiatrin, är socialnämndernas ansvar. Även när det gäller sakkunniga med generell fackkompetens är det önskvärt att utlåtanden vid behov hämtas in av en socialnämnd innan ett ärende kommer till domstol. Förslag för att tydliggöra socialnämndernas ansvar och underlätta deras arbete med att inhämta sakkunskap har lämnats i föregående avsnitt. Utredningens bedömning är emellertid att sakkunniga kan fylla en viktig funktion även i domstolsprocessen och bidra till att det fattas väl underbyggda beslut som är till ett barns eller en ung persons bästa. Detta särskilt i ärenden av mer komplicerad eller svår- bedömd karaktär. Ökat inslag av sakkunniga som biträder rätten I föregående avsnitt har beskrivits olika former av sakkunnigförfa- randen, dels i andra typer av lagstiftning, dels i motsvarigheten till LVU-processer i våra nordiska grannländer. De sakkunnigas uppdrag eller funktioner kan utformas på olika sätt och utredningen har över- vägt såväl inslag av sakkunniga ledamöter i rätten som ett ökat inslag av sakkunniga som biträder rätten. I förvaltningsdomstol förekommer för närvarande särskilda leda- möter i rätten i mål om åldersgränser för film, fastighetstaxering, elektronisk kommunikation och laglighetsprövning, se närmare i Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 avsnitt 3.4.3. Förekomsten av särskilda ledamöter i domstol moti- veras som utgångspunkt med behovet av synpunkter på vissa tek- niskt komplicerade och avgränsade frågor. Frågan om att låta be- hovet av specialistkompetens tillgodoses genom sakkunniga ledamöter i rätten har diskuterats i flera olika sammanhang och avfärdats med hänsyn till de nackdelar som finns ur rättssäkerhetsperspektiv. Så var bland annat fallet vid införande av sakkunnigförfarandet i LPT/LRV där Lagrådet förordade att den första domstolsinstansen skulle för- stärkas med en erfaren psykiater som ledamot. Regeringen avvisade Lagrådets förslag och menade att en sådan ordningen hade klara nack- delar ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta eftersom det inte skulle kunna uteslutas att en sakkunnig ledamot under överläggningen skulle kunna tillföra beslutsunderlaget helt nya upplysningar i medicinska frågor utan att patienten fick del av uppgifterna och möjlighet att bemöta dem.62 Utredningens bedömning är att de invändningar som framförts ur ett rättssäkerhetsperspektiv mot sakkunniga ledamöter i rätten är giltiga även för LVU-processen. En ytterligare invändning mot sakkunniga ledamöter i rätten i LVU-mål är att det inte är fråga om tekniskt avgränsade frågor där en viss typ av specialist kan uppträda som sakkunnig i alla typer av mål. Ärenden och mål enligt LVU upp- visar en mycket stor variation och det kan därför finnas behov av olika typer av sakkunskap. Behovet av ökad sakkunskap i domstol- arna bör därför i stället hanteras genom ett ökat inslag av sakkunniga som biträder rätten. Nedan redogörs för utredningens överväganden om formerna för sakkunnigas medverkan och därefter för hur sak- kunniga ska förordnas och vilken kompetens de ska ha. Den sakkunnigas roll Till skillnad från vad som gäller för aktörer med personlig känne- dom om det enskilda barnet som bidrar med sakkunskap under en socialnämnds utredning, är en sakkunnigs roll i domstol inte att till- föra nya uppgifter om barnet eller den unge utan att utifrån befintlig utredning om barnets eller den unges förhållanden bidra med sin expertis för att ge rätten goda förutsättningar för välgrundade be- dömningar. 62 Prop. 1990/91:58, s. 194 f., 1990/91:SoU13, s. 62. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Eftersom det i LPT/LRV-processen finns en ordning med sak- kunniga som biträder rätten är det naturligt att en jämförelse görs mellan den sakkunniges roll i denna process och den roll vi före- ställer oss att en sakkunnig bör ha i LVU-mål. De sakkunniga läk- arna i LPT/LRV-processen har som utgångspunkt samma formella kompetens som den chefsöverläkare som fattar beslut eller ansöker om medgivande till tvångsvård. De granskar hela det medicinska underlaget, närvarar vid den muntliga förhandlingen med rätt att ställa frågor till parterna och uttalar sig som utgångspunkt i fråga om samt- liga förutsättningar för tvångsvård. En motsvarande ordning i LVU- processen skulle innebära att rätten biträddes av en erfaren socio- nom som granskade socialnämndens beslut eller ansökan om vård och uttalade sig om målet i sin helhet. Behovet av sakkunniga i LVU-processen är emellertid, som vi ser det, en annan. LVU-målens variation och bredd kräver en bredare krets sakkunniga och att det noga behöver övervägas i varje enskilt mål vilken typ av sakkunskap som behövs. De sakkunnigas roll bör vara att utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet bidra med specifik sakkunskap när sådan inte finns i en socialnämnd eller i en domstol. Det kan röra sig exempelvis om att utifrån viss specialist- kompetens tolka medicinska uppgifter, bedöma riskerna för ett barn i en specifik uppväxtmiljö eller uttala sig kring ett visst psykiatriskt tillstånd. Det innebär att det i varje enskilt mål måste avgöras vilken typ av sakkunskap det finns ett behov av och vad den sakkunnige ska yttra sig om. Det innebär också att den sakkunnige inte nödvändigt- vis ska uttala sig om socialnämndens utredning i sin helhet eller göra en bedömning av om förutsättningarna för ett omhändertagande är uppfyllda. Som utgångspunkt ska det vara tillräckligt att den sakkunnige tar del av handlingarna i målet och uttalar sig utifrån dessa. Vid behov kan den sakkunnige också ställa frågor till parterna under den munt- liga förhandlingen. Utredningen ser inte framför sig att den sakkun- nige som biträder rätten ska ha egna kontakter med barnet eller den unge. Denna typ av sakkunskap som förutsätter personliga kontakter med barnet eller den unge ska som utgångspunkt ske inom ramen för socialnämndens utredning och inte under domstolsprocessen. Om domstolen och den sakkunnige när uppdraget tilldelas bedömer att den sakkunnige behöver samtala med barnet eller den unge för att kunna utforma sitt utlåtande finns emellertid ingenting som Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 hindrar detta. Såvitt gäller ett barn får detta ske i samråd med barnets vårdnadshavare och, om barnet är omhändertaget för vård enligt LVU, med socialnämnden. Detta är inte något som måste regleras i lag. Domstolen ska avgöra när det finns behov av sakkunnig Vad gäller hur starkt kravet på en sakkunnigs medverkan ska vara finns i huvudsak tre alternativ. En möjlighet är att i likhet med ord- ningen för LPT/LRV ha en presumtion för medverkan av sakkunniga i domstolsprocessen. Detta uttrycks i LPT genom att en sakkunnig ska höras vid en muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehöv- ligt. Möjligheten att betrakta en sakkunnigs medverkan som uppen- bart obehövlig är begränsad Exempel på när detta kan ske är om samma fråga prövats nyligen och omständigheterna är desamma.63 Ett annat alternativ som innebär en något mindre stark presumtion är att ta bort kravet på att det ska vara ”uppenbart” obehövligt, det vill säga att en sakkunnig ska medverka om det inte är obehövligt. Slutligen är ett tredje alternativ att en sakkunnig ska medverka om det behövs, det vill säga ett jämförelsevis milt krav på en sakkunnigs medverkan. Utredningens bedömning är att det av flera skäl är lämpligt med en ordning där det är domstolen som ska avgöra om det i det enskilda målet finns ett behov av en sakkunnig och i så fall vilken typ av sak- kunnig och vad den sakkunnige ska uttala sig om. Detta hindrar inte att enskilda parter kan framföra synpunkter och även framställa yr- kanden om behovet av en sakkunnig i ett visst mål. Som nämnts ovan uppvisar LVU-ärenden mycket stor variation och kan röra väldigt många olika typer av förhållanden. Mål enligt LPT/LRV är i jämfö- relse relativt avgränsade och det är tydligt vilken kompetens de sak- kunniga bör ha. LVU-målens bredd kräver en bredare krets sakkun- niga och att det noga behöver övervägas i varje enskilt mål vilken typ av sakkunskap som behövs. En presumtion för sakkunnigas medver- kan motsvarande vad som gäller för LPT/LRV-processen är därför mindre lämplig. En presumtion för sakkunniga i LVU-processen skulle också innebära stora utmaningar när det gäller att förse alla landets förvaltningsdomstolar med sakkunniga med rätt kompetens och erfarenhet. En ytterligare risk med ett obligatoriskt inslag av 63 Prop. 1999/2000:44, s. 141. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen sakkunniga i LVU-processen, som inte minst lyfts av domare, är att detta skulle riskera att leda till att de sakkunniga får ett mycket stort inflytande över utgången i målen och att domstolen träder tillbaka och lägger mindre tid och kraft på att göra självständiga bedömningar och kritiskt granska underlaget. Sammantaget ser utredningen således flera nackdelar och risker med att sakkunniga som huvudregel ska medverka i LVU-processen. En ordning som i stället innebär att en domstol ska nyttja sakkun- niga när det behövs borgar bättre för att domstolen i varje enskilt mål noga överväger om det behövs en sakkunnig, vilken typ av kom- petens som behövs och vad den sakkunnige ska belysa. Att sakkun- niga inte uppträder i alla mål och får tydligt definierade uppdrag från domstolen gör att det också är lättare att se till att det över hela landet finns tillräckligt många sakkunniga med rätt kompetens. Även de förslag som lämnats av tidigare utredningar om ökat in- slag av sakkunniga i LVU-processen har inneburit att sakkunniga ska medverka om det behövs.64 Behovet av att reglera inslaget av sakkun- niga i LVU har ifrågasattas av vissa remissinstanser eftersom möjlig- heten att lyfta in en sakkunnig redan finns enligt förvaltningsprocess- lagen.65 Vad gäller denna synpunkt vill utredningen framhålla följande. Enligt 24–25 §§ förvaltningsprocesslagen får rätten inhämta ett ytt- rande från en sakkunnig eller höra en sakkunnig vid en muntlig för- handling. Samtidigt har rätten enligt 8 § förvaltningsprocesslagen ett ansvar att se till att ett mål blir tillräckligt utrett. Det finns alltså ett krav på att rätten ska se till att utredningen är fullgod och en möjlighet att göra detta genom att ta in yttranden från eller höra sak- kunniga. Det kan argumenteras för att en reglering i LVU som inne- bär att rätten ska använda sig av en sakkunnig om det behövs därmed inte innebär en särskilt stor förändring i sak. Möjligheten enligt för- valtningsprocesslagen att förordna sakkunniga nyttjas emellertid oer- hört sällan i LVU-mål. Detta beror, enligt vad utredningen erfarit, bland annat på att det finns en ovana att nyttja sig av denna möjlig- het, att det är oklart när denna möjlighet ska utnyttjas och att det saknas kunskap om vilka sakkunniga som kan förordnas. De domare som utredningen samtalat med på landets förvaltningsrätter och kammarrätter har till övervägande del varit positiva till att de skulle 64 SOU 2000:77, s. 109 ff. 65 Se remissammanställning över betänkandet Omhändertagen (SOU 2000:77), S2000/5585/ST. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 ges bättre förutsättningar att använda sig av sakkunniga i mer kom- plicerade och svårbedömda LVU-mål. En reglering i LVU om att rätten i vissa mål ska använda sig av en sakkunnig om det behövs kan betraktas som en marginell föränd- ring av rättens utredningsskyldighet men kommer enligt utredningens bedömning leda till att rätten nyttjar sakkunniga i betydligt större utsträckning jämfört med i dag.66 Att nyttjande av sakkunnig uttrycks som en skyldighet och inte som en möjlighet (ska inhämta yttrande eller höra sakkunnig) innebär ett skarpare krav. Att detta uttrycks direkt i LVU tydliggör också vikten av att det i varje enskilt mål en- ligt denna lag (där det hålls en muntlig förhandling) måste övervägas om det finns behov av en sakkunnig för att domstolen ska kunna göra en välgrundad bedömning. Slutligen ger ett en reglering om att en domstol ska nyttja sakkunniga vid behov i LVU-mål en möjlighet för lagstiftaren att uttala sig om och ge ledning i frågan om när sak- kunniga behövs och hur de på bästa sätt kan bidra till bättre underlag. I kombination med att Socialstyrelsen ges i uppdrag att förordna lämpliga sakkunniga (se nästa avsnitt) är det utredningens bedöm- ning att föreslagna förändringar i LVU kommer att innebära att dom- stolarna i betydligt större utsträckning än i dag kommer att nyttja sakkunniga i LVU-mål. När ska det anses finnas ett behov av en sakkunnig? Beslut att omhänderta barn och unga med stöd av LVU rör skiftande och svåra frågor och innebär ingripande beslut av väldigt stor bety- delse både för det enskilda barnet eller den unga personen och för föräldrar och andra närstående. Detsamma gäller beslut om vårdens upphörande, beslut om placeringar och många andra beslut som fattas med stöd av LVU. Sakkunniga som biträder rätten kan behövas för att bedöma såväl frågor om riskerna för ett barn eller en ung person som behovet av vård och vad som är till barnets eller den unges bästa. Detta är sär- skilt viktigt i ärenden av mer komplicerad eller svårbedömd karaktär. Exempelvis kan en barn- och ungdomspsykiatrisk sakkunnig bidra i ärenden när ett barn eller ung person har både en social och psykia- 66 Jfr den bedömning som görs om behovet av att särreglera sakkunnigutlåtande i vårdnadsmål i prop. 2024/25:10. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen trisk problematik och det framstår som osäkert om det finns ett behov av den planerade vården. Ett annat exempel är ärenden där det fram- står som osäkert om riskerna i ett barns hemmiljö och allvarlighets- graden av dessa är sådana att nyttan med ett omhändertagande och en separation från föräldrarna överväger de risker detta också kan innebära. Här kan beroende på omständigheterna i målet både barn- psykiatrisk kompetens och en barnpsykolog bidra till rättens bedöm- ning. Ytterligare ett exempel på ärenden där en sakkunnig kan behövas är ärenden där det ska göras en bedömning av riskerna och vårdbe- hovet vid vissa former av skadligt bruk och beroende. Även vid be- dömningen av resultat från drogtester kan det finnas behov av en sakkunnig. Som utgångspunkt ska en sakkunnig anses behövas i alla mål där omständigheterna är av sådan karaktär att viss expertkompe- tens kan främja en välgrundad bedömning med utgångspunkt i bar- nets och den unges bästa. Även om behovet av sakkunniga särskilt gör sig gällande i mål som rör omhändertagande för vård och vårdens upphörande kan behov av en sakkunnig även finnas i andra mål enligt LVU. Det kan gälla exempelvis i vissa mål om placering. Förutsättningarna för beslut om placeringar är enligt praxis endast vad som är bäst för barnet eller den unge. För att avgöra om en placering som innebär inskränkningar i barnets eller den unges rörelsefrihet och integritet är till barnets eller den unges bästa kan rätten behöva bistånd av expertis inom psykologi, psykiatri eller habilitering, särskilt i ärenden där barnet eller den unge har en funktionsnedsättning eller en psykiatrisk problematik. I ären- den där barnet eller den unge har omfattande behov av hälso- och sjukvård kan medicinsk expertis behövas för att avgöra om en viss placering är till barnets eller den unges bästa. Även i mer komplice- rade mål om umgängesbegränsning kan en sakkunnig behövas. Bestämmelsen om att ett utlåtande från en sakkunnig vid behov ska hämtas in bör gälla både för förvaltningsrätter och kammarrätter även om det ofta lär vara så att behovet av sakkunniga i kammar- rätten är mindre om detta redan tillgodosetts i förvaltningsrätten. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 En sakkunnig ska lämna in ett skriftligt utlåtande eller höras vid den muntliga förhandlingen LVU-målens skiftande karaktär gör att det kommer att finnas behov av olika typer av sakkunnigyttranden. Ett sakkunnigyttrande kan vara av väldigt generell karaktär där en expert på ett visst område uttalar sig om en avgränsad fråga. Hit hör exempelvis yttranden om hur ett visst testresultat eller medicinskt intyg ska tolkas eller vilka risker som typiskt sett finns vid ett visst skadligt bruk. En sakkunnig med denna typ av avgränsat uppdrag behöver som utgångspunkt inte läsa hela utredningen i målet eller ställa frågor till parterna utan yttrar sig antingen generellt om en viss fråga eller specifikt om någon viss och avgränsad omständighet i utredningen. Denna typ av sakkunnig- yttranden bör företrädesvis inhämtas skriftligt inför den muntliga förhandlingen. Om det i ett mål endast behövs ett avgränsat sak- kunnigyttrande bör en domstol kunna identifiera detta i god tid innan en muntlig förhandling. Som utgångspunkt bör en sakkunnig som lämnat ett sådant skriftligt yttrande höras vid den muntliga förhandlingen. Ett skriftligt utlåtande som kommuniceras med par- terna inför den muntliga förhandlingen ger utrymme för dessa att förbereda relevanta frågor och eventuella invändningar eller komplet- teringar. Det ger också möjlighet för rätten att förbereda den munt- liga förhandlingen och de eventuella frågor som kan behöva ställas. I vissa mål kommer det att finnas behov av en sakkunnig som tar del av hela utredningen i målet för att belysa vissa frågor som rör det enskilda barnet eller den unga personens förhållanden. Så är exem- pelvis fallet om det behövs barn- och ungdomspsykiatrisk expertis i ärenden där ett barn eller ung person har både en social och psyk- iatrisk problematik och det framstår som osäkert om det finns ett behov av den planerade vården. En sakkunnig med ett bredare upp- drag av detta slag kan också behöva delta på den muntliga förhand- lingen och ges en möjlighet att ställa frågor till parterna för att sedan kunna avge ett muntligt yttrande. Om en domstol bedömer att det finns behov av en sakkunnig till- delas denne uppdraget av domstolen så snart behovet identifierats. Domstolen bör i möjligaste mån precisera vad den önskar ha belyst och se till att den sakkunnige får ta del av det skriftliga underlag som behövs för att uppdraget ska kunna utföras. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Det förslag om sakkunniga som lämnades av 2000 års LVU-ut- redning innebar att det på motsvarande sätt som är fallet i psykiatri- mål skulle regleras att den sakkunnige under en förhandling ska ha möjlighet att ställa sådana frågor till parterna som är av betydelse för den sakkunniges uppgift.67 Vårt förslag omfattar ingen sådan reglering. Det beror på att den sakkunniges roll i LVU-processen skiljer sig från den sakkunnigas roll i LPT/LRV-processen såsom har beskrivits i avsnitten ovan. Den sakkunnige ska belysa det som domstolen utifrån omständigheterna i det enskilda målet behöver ha belyst. Att det inte uttryckligt är reglerat att den sakkunnige ska ha möjlighet att ställa frågor till parterna innebär inte att detta inte kan ske. Tvärtom kan det vara en förutsättning för att sakkunnig- uppdraget ska kunna genomföras. Om och hur detta ska ske blir dock upp till domstolen att bedöma i det enskilda fallet. De sakkunniga ska få tillgång till de uppgifter som behövs för att fullgöra sitt uppdrag En förutsättning för att en sakkunnig ska kunna utföra sitt uppdrag är att den, i den mån domstolen anser det behövligt, får ta del av ut- redningen och andra handlingar i målet. Ett förordnande som sak- kunnig innebär att han eller hon omfattas av den sekretess som gäller i målet vid domstolen (2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Det innebär att det förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagda uppgifter som gäller för anställda vid domstolen också gäller den sakkunniga. Utredningens bedömning är att ett uppdrag att biträda rätten som sakkunnig också innebär att den sakkunniga inom ramen för detta uppdrag är att betrakta som en del av domstolen i så mån att något hinder inte finns för att lämna ut de uppgifter som omfattas av sekretess (jfr 8 kap. 1 och 2 §§ offentlighets- och sekretesslagen).68 För det fall att det görs en annan bedömning i denna fråga, och för att säkerställa att den sakkunnige får tillgång till de uppgifter som behövs, föreslår vi ändå att det införs en ny bestämmelse i LVU, 47 §, som innebär att det från en verksamhet där sekretess gäller enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, utan hinder av sekretess, ska lämnas de uppgifter till den sakkunnige som 67 Betänkandet Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77). 68 Jfr JK:s beslut den 23 oktober 2013, dnr 3535-13-21. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 behövs för uppdraget. Detta motsvarar vad som gäller för sak- kunniga i 43 § LPT. Allmänna bestämmelser om sakkunniga gäller i övrigt Sakkunniga i förvaltningsdomstol regleras i 24–27 §§ förvaltnings- processlagen. Här framgår också att 40 kap. 2–7 och 12 §§ rätte- gångsbalken gäller i tillämpliga delar i fråga om sakkunnig i förvalt- ningsdomstol. För de sakkunniga som föreslås förordnas att biträda rätten i LVU-mål gäller allmänna bestämmelser om sakkunniga. Det innebär bland annat att en sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag (24 § förvaltningsprocesslagen) och att ersättningen till en sakkunnig bestäms av domstolen. Socialstyrelsen ska förordna sakkunniga med viss utbildning och erfarenhet Utredningens förslag Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten i LVU- mål. Detta regleras i en ny bestämmelse, 46 § LVU. I socialtjänst- förordningen anges att Socialstyrelsen är den myndighet som för- ordnar sådana sakkunniga som avses i LVU. Här anges också att det bland de sakkunniga som förordnas ska finnas specialister i barn- och ungdomspsykiatri och barn och ungdomsmedicin, legi- timerade psykologer med specialistutbildning och legitimerade psykoterapeuter med socionomexamen. Socialstyrelsen får i uppdrag att undersöka behovet av och för- utsättningarna för en introduktionsutbildning om LVU för de sakkunniga som förordnas. Socialstyrelsen får också i uppdrag att på lämpligt sätt informera domstolar och socialnämnder om vilka sakkunniga som förordnats. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Socialstyrelsen förordnar sakkunniga Genom utredningens kontakter med domare i förvaltningsrätter och kammarrätter har framkommit att den främsta anledningen till att domstolar så sällan förordnar sakkunniga i LVU-mål trots att detta redan i dag är möjligt är att det är svårt att veta vilka sakkunniga dom- stolen kan vända sig till och hur deras kompetens ska säkerställas. Det förekommer att en domstol i LVU-mål förordnar sakkunniga som annars brukar uppträda i rätten i LPT/LRV-processen, detta eftersom dessa personer och deras kompetens är välkända för dom- stolen. En förutsättning för ökat inslag av sakkunniga i domstol är således att det också finns tillgängliga sakkunniga med den bredd av specialistkompetens som domstolarna behöver och efterfrågar. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppgift att förordna sakkunniga att biträda rätten i LVU-mål. Detta är i enlighet med vad som gäller för sakkunniga i psykiatrimål och även i enlighet med vad som föreslogs av 2000 års LVU-utredning. Detta kan lämpligtvis regleras i socialtjänstförordningen. Utredningen har samtalat med de tjänstemän på Socialstyrelsen som ansvarar för förordnande av sakkunniga till psykiatrimålen och utredningens bild är att det är lämpligt att ge Socialstyrelsen även uppdraget att förordna sakkun- niga som biträder rätten i LVU-mål. Även om dessa sakkunniga är avsedda att bistå rätten i första hand finns ingenting som hindrar att även socialnämnden, på egen bekost- nad, nyttjar dessa sakkunniga vid behov. Sakkunniga ska ha viss utbildning och erfarenhet Utgångspunkten är att det för att förordnas som sakkunnig ska krävas en viss examen eller legitimation och en gedigen erfarenhet av arbete med barn och unga. De kompetenser som framför allt efter- frågas från domstolar och socialförvaltningar är barn- och ungdoms- psykiatri, barnpsykologi och barn- och ungdomsmedicin. Även spe- cialpedagogisk och social kompetens har nämnts. Utredningens bedömning är att det saknas skäl att i lag eller för- ordning reglera exakt vilka utbildningar eller legitimationer som de sakkunniga som Socialstyrelsen förordnar ska ha. Det bedöms där- emot inte heller lämpligt att lämna detta helt öppet för myndigheten att bedöma. Förslaget är därför att det i socialtjänstförordningen, i Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 samband med att Socialstyrelsen ges uppdraget att förordna sakkun- niga, också ska regleras att vissa kompetenser ska finnas bland de sak- kunniga som förordnas. Det finns sedan en möjlighet för myndig- heten att, i dialog med domstolarna och de behov dessa ser, förordna ytterligare sakkunniga med annan kompetens. Förslaget är att det i socialtjänstförordningen ska regleras att det bland de sakkunniga ska finnas specialister i barn- och ungdomspsyki- atri och barn och ungdomsmedicin, legitimerade psykologer med specialistutbildning och legitimerade psykoterapeuter med socionom- examen. De som förordnas som sakkunniga bör ha erfarenhet av att arbeta med barn och unga inom sitt fält. Specialister i barn och ungdomspsykiatri respektive barn och ung- domsmedicin är legitimerade läkare som uppnått specialistkompetens genom vidareutbildning under minst fem år. Legitimation som psyko- terapeut kan erhållas efter psykoterapeutexamen vilket kräver tre års studier på halvtid. Studenten måste, för att vara behörig till psyko- terapeutstudierna ha avlagt psykologexamen, läkarexamen med specialistkompetens i psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri, socionomexamen eller annan motsvarande utbildning. Psykologers specialistutbildning är inte är offentligt reglerad.69 Specialistutbild- ningen inom bland annat barnpsykologi sker i stället i psykolog- förbundets regi. Utredningen ser inte att detta är ett hinder för att ställa krav på att det bland de sakkunniga ska finnas legitimerade psykologer med specialistutbildning. De krav som formuleras i ut- redningens förslag är inte uttömmande utan exempel på vilka kom- petenser som ska finnas bland de sakkunniga. Många aktörer vi samtalat med efterfrågar sakkunniga med expert- kunskap inom mer specifika områden, exempelvis hedersrelaterat våld och förtryck, skadligt bruk och beroende eller habilitering och funktionsnedsättning. Dessa typer av kompetenser är svåra att reglera i lag eller förordning. Vår utgångspunkt är att Socialstyrelsen kommer att eftersträva att det i den grupp sakkunniga som förordnas finns exempelvis legitimerade psykologer eller psykiatriker med den sär- skilda kompetens och erfarenhet som efterfrågas inom hedersrelaterat våld, skadligt bruk, habilitering och andra områden. 69 Noteras i detta sammanhang kan att Regeringskansliet bereder ett betänkande som rör be- hörigheter och yrkesreglering inom hälso- och sjukvården (SOU 2025:63) där det bland annat föreslås att en offentligt reglerad specialistkompetens för psykologer ska införas. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Socialstyrelsen får i uppdrag att se över behovet av en introduktionsutbildning om LVU för de sakkunniga som förordnas, informera om vilka sakkunniga som förordnas samt hur synpunkter kan framföras Det är viktigt att de sakkunniga som Socialstyrelsen förordnar har grundläggande kunskaper om såväl sakkunniguppdraget som relevant lagstiftning och hur processen ser ut i de vanligaste ärendena och målen enligt LVU. Många sakkunniga kommer redan att ha erfaren- het av detta men det är långt ifrån något som kan tas för givet. Ut- redningen har diskuterat de sakkunnigas roll i LPT/LRV-processen med domare från förvaltningsrätter och kammarrätter. De framställde då önskemål om att de sakkunniga i dessa mål ska erbjudas och ge- nomgå en grundläggande utbildning för att bättre kunna bistå rätten. Det förefaller rimligt att detta behov också kommer att finnas för sakkunniga i LVU-mål. Om något kommer behovet inledningsvis att vara ännu större eftersom sakkunniginslaget i dessa mål kommer att vara nytt. En gemensam introduktionsutbildning för sakkunniga bidrar också till ökad likvärdighet genom att de sakkunniga har en gemensam grundförståelse för sitt uppdrag och relevant lagstiftning. Socialstyrelsen föreslås därför få i uppdrag att undersöka behov och förutsättningar för en introduktion om LVU till sakkunniga som förordnas. I samtal med domare runt om i landet har också framkommit att kunskapen från domstolshåll är mycket låg avseende vilka sakkunniga som Socialstyrelsen förordnat att biträda domstolarna i LPT/LRV- mål. Den ordning för sakkunniga i LVU-processen som utredningen föreslår innebär att det ska finnas en bred krets sakkunniga med varierad kompetens och att domstolen i varje enskilt mål ska göra en bedömning av om det finns ett behov av sakkunnig och i så fall med vilken typ av kompetens. Detta gör att det måste finnas tydlig information till domstolarna om vilka sakkunniga Socialstyrelsen förordnat och vilken utbildning och erfarenhet de har. Även social- nämnderna bör få motsvarande information. Socialstyrelsen föreslås därför få i uppdrag även att informera domstolar och socialnämnder om vilka sakkunniga som förordnas och vilken kompetens de har. Ytterligare något som har framkommit under utredningens samtal med domare om sakkunniga i LPT/LRV-processen är att det saknas information om på vilket sätt domstolar kan framföra synpunkter på sakkunnigas lämplighet för sakkunniguppdraget. Även om de allra Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 flesta sakkunniga som förordnas fungerar mycket väl förekommer det enstaka fall med sakkunniga som är olämpliga för sitt uppdrag. Det bör finnas något sätt att framföra synpunkter om sakkunniga som inte är lämpliga. Som påpekats ovan finns också ett behov av att domstolarna kan framföra behov av viss kompetens eller erfarenhet bland de sakkunniga som förordnas. Socialstyrelsen föreslås därför slutligen få i uppdrag att informera domstolarna och socialnämnderna om hur dessa kan framföra synpunkter på de sakkunnigas kompetens, erfarenhet och lämplighet. Socialstyrelsen har enligt socialtjänstförordningen sådan före- skriftsrätt som medger att den meddelar närmare föreskrifter för hur förfarandet rörande de sakkunniga ska se ut, exempelvis för hur lång tid de förordnas, vilka kvalifikationskrav som ställs och hur detta kontrolleras. 4 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? 4.1 Inledning 4.1.1 Uppdraget Som ett led i uppdraget att säkerställa att barn och unga får vård en- ligt LVU om de behöver det ska utredningen se över vissa frågor med syftet att skapa bättre möjligheter att besluta om och verkställa om- händertaganden. Enligt direktiven ska utredningen bland annat analysera och ta ställning till om åklagare i vissa fall ska kunna besluta om omedelbart omhändertagande och oavsett ställningstagande lämna förslag i denna fråga. Som bakgrund till uppdraget anges att det inte är ovanligt att brottsutredande myndigheter har kunskap om eller får kännedom om situationer som innebär att barn eller unga bör omhändertas akut enligt LVU. 4.1.2 Bakgrund I utredningens direktiv redogörs inte för någon särskild brist i nu- varande system som gör att det finns anledning att utreda frågan om åklagare ska kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande. I samarbetsavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemo- kraterna från 2022, det så kallade Tidöavtalet, framgår under rubriken ”Direktiv samarbetsprojekt Kriminalitet” att en av reformerna som ska genomföras som ett ”krafttag mot ungdomsbrottsligheten” är att åklagare ska kunna ansöka och fatta beslut om omedelbart om- Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 händertagande enligt lagen om vård av unga (LVU).1 Att ge åklagare befogenhet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande lyftes dessutom redan 2020 som ett förslag i Moderaternas åtgärdspaket för att komma till rätta med ungdomskriminaliteten.2 Förslag lades även fram i en moderat partimotion i riksdagen 2021.3 4.1.3 Disposition Inledningsvis i avsnitt 4.2 redovisas förutsättningarna för ett omedel- bart omhändertagande samt hur beslut och handläggning av dessa ärenden är reglerade och rent praktiskt går till. Därefter, i avsnitt 4.3, finns en beskrivning av hur motsvarande regelverk ser ut i våra nor- diska grannländer. I avsnitt 4.4 beskrivs möjligheterna för brottsut- redande myndigheter att överlämna barn till socialtjänsten och vad som gäller vid behov av omedelbara omhändertaganden i samband med häktning och i avsnitt 4.5 beskrivs hur myndigheter delar infor- mation och samverkar kring barn och unga som far illa. Avsnitt 4.6 handlar om åklagare. I avsnitt 4.7 sammanfattar vi de brister vi har identifierat som berör omedelbara omhändertaganden. Därefter, i avsnitt 4.8, redogörs för de synpunkter i denna fråga som utredningen mottagit från åklagare, poliser, socialförvaltningar med flera. I det avslutande avsnittet 4.9 finns utredningens överväg- anden och förslag, Här analyseras i vilket mån eventuella brister rör- ande omedelbara omhändertaganden kan lösas genom att åklagare ges befogenhet att fatta sådana beslut och vilka fördelar respektive nack- delar en sådan lösning har. Eftersom vi är ålagda att lämna förslag på att åklagare ska kunna fatta beslut om omedelbara omhändertagan- den, oavsett ställningstagande i denna fråga, redovisas slutligen förslag på hur detta skulle kunna utformas och regleras. 1 Tidöavtalet, s. 22. 2 Moderaterna (2020), Åtgärdspaket mot ungdomskriminaliteten. 3 Motion 2021/22:4031 av Ulf Kristersson m.fl. (M). SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? 4.2 Omedelbart omhändertagande – nuvarande förutsättningar och beslutsprocess 4.2.1 Förutsättningar för omedelbart omhändertagande Om en socialnämnd får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd av nämnden, ska nämnden genast inleda en utredning (14 kap. 2 § socialtjänstlagen). En utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd ska bedrivas skyndsamt och vara slutförd inom fyra månader från det att den inleddes (20 kap.

2 § LVU (vård på grund av omständigheter i barnets hemförhållan- den). Kompletteringen innebär att en socialnämnd inte får besluta att vården ska upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. 8 Prop. 1979/80:1, s. 587. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Barnets bästa vid umgänge och vårdens upphörande En förutsättning för bedömningar som säkerställer barns trygghet och säkerhet vid umgänge och vårdens upphörande är att principen om barnets bästa får ett tydligt genomslag. Frågan om hur barnets bästa ska hanteras vid beslut om vårdens upphörande har analyserats i promemorian Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU vars för- slag har legat till grund för de ändringar avseende detta som föreslås i den nya lagen om omhändertagande för vård av barn och unga.9 Frå- gor som rör barnets bästa vid vårdens upphörande behandlas även av denna utredning i kapitel 6. Nedan redogörs närmare för princi- pen om barnets bästa i relation till åtgärder och beslut om umgänge för barn som är omhändertagna med stöd av LVU. 7.2.3 Umgänge och barnets bästa Inledning Såväl vid utformning av umgänge i samförstånd som i samband med beslut om umgängesbegränsning uppkommer frågor om hur principen om barnets bästa och betydelsen av barnets inställning ska hanteras. Bestämmelserna om barnets bästa (1 § femte stycket LVU) och vikten av barnets åsikter och inställning (36 § LVU) infördes 2003 med syftet att stärka barnperspektivet och anpassa lagen till Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. I förarbetena uttalas bland annat att hänsynen till barnets bästa alltid ska ges företräde vid en konflikt mellan barnets behov och andra intressen.10 Frivilliga överenskommelser om umgänge ska framgå av de vård- och genomförandeplaner en socialnämnd tar fram för placerade barn.11 Det är inte en åtgärd eller ett beslut som vidtas med stöd av LVU utan enligt socialtjänstlagen. Även här gäller emellertid att barnets bästa ska vara avgörande eftersom det är fråga om beslut eller åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för ett barn (3 kap. 1 § social- tjänstlagen). 9 Se Utkast till lagrådsremiss, För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhänder- tagande för vård av barn och unga samt Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU, Utredning som ett led i socialutskottets beredning av fråga om ändring i LVU. 10 Prop. 2002/03:53, s. 76 f. 11 9 kap. 12 § socialtjänstlagen och 10 kap. 2–3 §§ socialtjänstförordningen. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Internationell rätt Skyldigheten för det allmänna att tillgodose rätten till umgänge mellan barn och föräldrar som är åtskilda genom ett myndighetsbeslut är en vedertagen princip även i internationell rätt. Rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen får inte inskränkas utan stöd i lag. Dessutom krävs att inskränkningen kan anses nöd- vändig i ett demokratiskt samhälle.12 En inskränkning måste alltså ha ett legitimt syfte och vara proportionerlig. Europadomstolen har uttalat att myndigheter har en stor bedömningsmarginal när det gäller nödvändigheten av att omhänderta ett barn, men att det krävs en strik- tare granskning i fråga om ytterligare begränsningar av ett barns rätt till privat- och familjeliv.13 I flera avgöranden framhålls att barnets intressen är den främsta faktorn att ta hänsyn till. Om ett barn riskerar att löpa skada av kontakt ska barnets bästa gå före föräldrarnas rätt till familjeliv.14 I ett avgörande som gäller ett svenskt ärende där tre barn omhändertagits på grund av brister i omsorgen uttalar Europa- domstolen bland annat att den därpå följande umgängesbegränsningen inte ska betraktas som ett konventionsbrott eftersom ”begränsning- arna av umgänget var nödvändiga med hänsyn till barnens bästa”. Domstolen framhåller i samma avgörande att det är viktigt för be- dömningen att omfattningen av umgängesrätten i detta fall verkade överensstämma med barnens uttryckliga önskan.15 Förutsättningarna för umgängesbegränsning enligt 14 § LVU Förarbetsuttalanden Begränsning av umgänget med stöd av 14 § LVU får ske endast om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården. Vad som omfattas av begreppet ”ändamålet med vården” eller vad som är lagens syfte redovisas inte på ett utförligt och tydligt sätt i tidigare förarbeten till lagstiftningen och besvaras inte heller i praxis.16 12 Det vill säga att inskränkningen kan motiveras med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. 13 Se bland annat Johansen mot Norge, p. 64. 14 Se bland annat Johansen mot Norge, p. 78 och Elsholz mot Tyskland, p. 50. 15 Se S.J.P. och E.S. mot Sverige, p. 119. 16 I utredningens delbetänkande (SOU 2025:38) redogörs närmare för lagstiftningens syfte, se s. 94 ff. och 146 f. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Förarbetena ger inte heller någon ledning i fråga om hur ”ända- målet med vården” förhåller sig till barnets bästa. Regleringen om umgängesbegränsning i 14 § LVU tillkom redan i 1980 års lagstift- ning och fördes sedan relativt oförändrad över till 1990 års LVU. De förarbetsuttalanden som rör förutsättningarna för umgänges- begränsning är således utformade långt innan principen om barnets bästa fördes in i lagen. I förarbetena framhålls att en nära och god kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden oftast är en viktig förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas väl i ett familje- hem och på sikt kunna återförenas med föräldrarna. Bestämmelserna om begränsningar i umgängesrätten bör därför tillämpas restriktivt och beslut ska aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighets- skäl. Som exempel på skäl att begränsa umgänget anges situationer där föräldrarna griper in i vården på ett obehörigt sätt eller när deras personliga förhållanden är sådana att de inte bör träffa sitt barn, exem- pelvis vid långtgående missbruk eller svår psykisk sjukdom.17 När principen om barnets bästa och betydelsen av barnets inställ- ning tillkom i lagstiftningen 2003 uttrycktes att hänsynen till barnets bästa ska ges företräde vid en konflikt mellan barnets behov och andra intressen.18 Någon ledning ges inte i fråga om hur denna princip för- håller sig till ändamålsrekvisitet vid beslut om umgängesbegränsning.19 Högsta förvaltningsdomstolens praxis Sedan bestämmelsen om barnets bästa och hänsynen till barns in- ställning fördes in i LVU har Högsta förvaltningsdomstolen prövat två mål om umgängesbegränsning. I RÅ 2005 ref. 66 var den centrala frågan hur barnets egen inställ- ning ska beaktas. Målet gällde en 12-årig flicka som starkt motsatte sig umgänge med sin förälder. Domstolen ansåg att flickans vilja skulle tillmätas avgörande betydelse och att det måste anses vara det bästa för henne att något umgänge inte utövades så länge hon själv inte kunde acceptera det. Något resonemang om huruvida umgänges- begränsningen var nödvändig med hänsyn till ändamålet med vården förs inte. Domstolen tar i stället barnets bästa som ensam utgångs- punkt och bedömer detta i sin tur utifrån barnets inställning. Av- 17 Prop. 1979/80:1, Del A, s. 601 f. och prop. 1989/90:28, s. 74. 18 Prop. 2002/03:53, s. 76 f. 19 Prop. 2002/03:53, s. 76 f. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande slutningsvis erinrar domstolen om att det åvilar socialnämnden att fortsätta arbeta för att förbättra relationen mellan barnet och hennes förälder så att förbudet mot umgänge inte behöver bestå längre än nödvändigt. Det andra avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen som rör umgängesbegränsning, HFD 2017 ref. 40, gäller två yngre barn som på grund av brister i omsorgen omhändertagits för en så kallad uppväxt- placering.20 Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar i målet att det krävs starka skäl för att besluta om inskränkningar i umgänget mellan barn och föräldrar och att ett sådant beslut ska vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården och vara till barnets bästa. Utgångs- punkten för bedömningen beskrivs av domstolen på följande sätt: Även när det är fråga om uppväxtplaceringar är dock utgångspunkten att barnet har ett behov av umgänge med sina föräldrar. En annan sak är att den omständigheten att det inte finns en målsättning om att barnet så småningom ska kunna återförenas med föräldrarna kan påverka in- tensiteten i och formerna för umgänget. Av betydelse för utformningen av umgänget i dessa fall är också att uppväxtplaceringar främst kommer i fråga då föräldrarna har problem av allvarligt slag som påverkar um- gänget med barnen. Barnets behov på lång sikt av att ha en levande och kontinuerlig kontakt med föräldrarna måste då vägas mot om umgänget på kort sikt kan skada ändamålet med vården. Avvägningen kan inne- bära att en begränsning av umgänget bedöms vara till barnets bästa. Avseende det ena barnet gör domstolen sedan bedömningen att den negativa påverkan som umgängena har haft är av sådant slag att vår- den äventyras. Det andra barnet bedöms däremot inte ha påverkats så negativt att det finns anledning att begränsa umgänget. Avgörandet gäller en uppväxtplacering men har bäring även på andra situationer. De principer som kan sägas följa av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är: • umgänget ska utformas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, • barnets behov av och rätt till kontakt med föräldrarna ska vägas mot risken för skada, • hänsyn ska tas till konsekvenser på både lång och kort sikt, och • det avgörande är vad som bedöms vara till barnets bästa. 20 HFD 2017 ref. 40. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Avgöranden från förvaltningsrätterna och kammarrätterna Utredningens genomgång av avgöranden från förvaltningsrätterna och kammarrätterna visar att det finns en varierad tillämpning av förutsättningarna för umgängesbegränsning och framför allt vad gäller hur ändamålet med vården förhåller sig till principen om bar- nets bästa eller barnets inställning.21 De avgöranden som granskats kan delas in i följande fyra kategorier: • Bedömningen görs med hänvisning till ändamålet med vården och utelämnar huruvida detta är i enlighet med barnets bästa.22 • Bedömningen görs med hänvisning till barnets bästa och uteläm- nar frågan om ändamålet med vården.23 • Bedömningen görs med utgångspunkt både i ändamålet med vår- den och barnets bästa.24 • Bedömningen görs utan hänvisning till ett tydligt rekvisit, exem- pelvis bedöms umgänget behöva begränsas för att inte ”riskera den positiva utvecklingen” eller för att barnets hälsa och utveck- ling kan ta skada.25 I den absoluta majoriteten av målen hänvisas både till ändamålet med vården och barnets bästa. Hur dessa begrepp förhåller sig till varandra framstår dock som mycket otydligt. Vanligt förekommande är att en domstol konstaterar att begränsningen är både till barnets bästa och nödvändig med hänsyn till ändamålet med vården utan att det fram- går hur begreppen förhåller sig till varandra. Det förekommer också att begränsningen bedöms ”behövas” eller anses ”lämplig” eller ”väl avvägd” i relation till dessa intressen. Därutöver finns det en lång rad variationer där begreppen ”ändamålet med vården” och ”barnets bästa” ges någon form av inbördes relation. Ibland anges att umgänges- begränsningen är nödvändig för ändamålet med vården och därmed till barnets bästa och ibland tvärtom, det vill säga att begränsningen är till barnets bästa och därmed nödvändig för vården. Ytterligare 21 Utredningen har gått igenom de domar om umgängesbegränsning från 2024 som finns upplagda i Juno och där domstolen prövat frågan om umgänge i sak. 22 Se som exempel Förvaltningsrätten i Stockholm, dom den 17 september 2024 i mål nr 14958-24. 23 Se som exempel Förvaltningsrätten i Växjö, dom den 20 maj 2024 i mål nr 1214-24. 24 Se som exempel Förvaltningsrätten i Karlstad, dom den 4 januari 2024 i mål nr 5336-23. 25 Se som exempel Förvaltningsrätten i Göteborg, dom den 20 augusti 2024 i mål nr 8308-24. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande exempel är att umgängesbegränsningen kan beskrivas som nödvändig med hänsyn till ändamålet med vården och förenlig med barnets bästa eller att det anges att begränsningen med hänsyn till ändamålet med vården är för barnets bästa. Gemensamt för de mål som utredningen har granskat är att det saknas närmare beskrivningar av vad ändamålet med vården är. Ibland hänvisas inte heller till ändamålet med vården utan endast till ”vården” eller ”genomförandet av vården”. Det samlade intrycket är att det många gånger snarare görs en bedömning med utgångspunkt i bar- nets bästa men att detta, på grund av hur lagtexten är utformad, ut- trycks genom någon form av hänvisning till vården eller ändamålet med densamma. Socialstyrelsens handbok och kunskapsstöd Frågor som rör umgänge och umgängesbegräsning behandlas i Social- styrelsens LVU-handbok för socialtjänsten. Myndigheten har också tagit fram ett kunskapsstöd till socialtjänsten som gäller specifikt umgängesfrågor för barn i familjehem. Vid utformningen av umgänge i samförstånd är Socialstyrelsens handbok om LVU respektive det särskilda kunskapsstödet till social- tjänsten samstämmiga i beskrivningen av att det är barnets behov och bästa som ska vara utgångspunkten. Här anges att det alltid är den unges behov som ska stå i centrum för planeringen av umgänget och att omfattningen av umgänget mellan föräldrar och placerade barn ska bestämmas med hänsyn till vad som är bäst för den unge.26 I beskrivningen av förutsättningarna för umgängesbegränsning skiljer sig dock beskrivningarna åt. I Socialstyrelsens handbok om LVU anges att bestämmelserna om umgängesbegränsning ska till- lämpas restriktivt och att ett umgänge får begränsas endast om det är nödvändigt för att genomföra vården. Hur detta förhåller sig till barnets bästa framgår inte. Det framgår inte heller om uttrycket ”nöd- vändigt för att genomföra vården” är detsamma som ”nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården”.27 I Socialstyrelsens kunskapsstöd däremot framhålls att beslut om umgängesbegränsning alltid ska fattas med utgångspunkt i barnets bästa och att det är barnets behov som 26 Socialstyrelsen (2023), LVU – handbok för socialtjänsten, s. 211, och Socialstyrelsen (2023), Barn i familjehem – umgänge med föräldrar och andra närstående, s. 13 f. 27 Socialstyrelsen (2023), LVU – handbok för socialtjänsten, s. 221–225. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 ska styra på vilket sätt umgänget behöver begränsas.28 Inte heller här är det dock tydligt hur barnets bästa förhåller sig till ändamålet med vården. JO:s granskning av kommuners handläggning av umgängesbegränsningar JO genomförde 2022 en inspektion i sex kommuner för att granska handläggningen av umgängesbegränsningar enligt 14 § LVU.29 I be- slutet som följde på inspektionen konstaterar JO att samtliga social- nämnder uppgav att de arbetade aktivt med principen om barnets bästa vid beslut om umgängesbegränsning. Granskningen visade dock på en klar skillnad mellan vad nämnderna själva uppgett och vad som dokumenterats och redovisats i ärendena. Få granskade beslut inne- höll ett resonemang om barnets bästa. JO framhåller i sitt beslut att kravet på att barnets bästa ska vara avgörande innebär att en konkret bedömning i detta hänseende ska göras och redovisas. Kritik fram- ställs även mot kommunerna vad gäller barns rätt att komma till tals och barns rätt till information. 7.2.4 Underlag och verktyg för bedömningar om umgänge och vårdens upphörande En socialnämnds utredningsansvar En socialnämnd har, enligt den generella bestämmelsen om myndig- heters utredningsansvar i 23 § förvaltningslagen, ett ansvar för att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Det innebär att det är nämnden som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett ärende är sådant att det leder till ett riktigt beslut. Hur omfattande utredningsåtgärderna behöver vara kan variera med hän- syn till ärendets karaktär. Om en socialnämnd får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd av nämnden, ska nämnden enligt 14 kap. 2 § social- tjänstlagen genast inleda en utredning. JO har i flera beslut betonat 28 Socialstyrelsen (2023), Barn i familjehem – umgänge med föräldrar och andra närstående, s. 51 f. 29 JO, beslut den 28 juni 2022, dnr 822-2022. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande att beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § LVU inte är en verk- ställighetsfråga utan ska föregås av en utredning och leda till ett for- mellt och överklagbart beslut. Om frågan om att begränsa umgänget för ett omhändertaget barn inte uppkommer inom ramen för en be- fintlig utredning behöver en socialnämnd därför inleda en utredning inför ett ställningstagande i frågan.30 JO framhåller vidare att det är viktigt att en socialnämnds beslut om umgängesbegränsning grundas på en tillförlitlig utredning och att en socialnämnd behöver ett all- sidigt underlag för att kunna bedöma hur ett umgänge ska utformas för att vara till barnets bästa.31 Även en prövning av frågan om LVU-vårdens upphörande för- anleds av en utredning.32 Högsta förvaltningsdomstolen har i en dom slagit fast att en socialnämnd har ett långtgående ansvar för den ut- redning som ska ligga till grund för ett beslut i ett ärende om upp- hörande av vård enligt LVU.33 Om grunden för pågående LVU-vård är omsorgsbrister i hemmet måste utredningen klarlägga om och i så fall i vilken utsträckning dessa brister fortfarande kvarstår och hur de i så fall förhåller sig till barnets vårdbehov. Verktyg till stöd för en socialnämnds bedömningar När det gäller barn som omhändertagits med stöd av 2 § LVU ska en socialnämnd inför umgänge eller prövning av vårdens upphörande, om det finns anledning till det, kontrollera om en vårdnadshavare eller förälder är eller har varit påverkad av bland annat alkohol eller narkotika. Socialnämnden får i sådana fall besluta att vårdnadshavaren eller föräldern ska uppmanas att lämna drogtest. Resultatet av ett sådant test, liksom vägran att genomföra ett test, blir en del av social- nämndens underlag och ett verktyg inför bedömningen av hur um- gänget bör utformas eller i fråga om vårdens upphörande. Närmare om ordningen med drogtester redovisas i avsnitt 7.4. En socialnämnd har möjlighet att utforma umgänget mellan om- händertagna barn och barnets föräldrar på olika sätt beroende på vilka risker och behov som finns i det enskilda fallet. Detta kan ske både som resultat av frivilliga överenskommelser och genom beslut om 30 Se JO:s beslut den 28 juni 2022, dnr 822-2022, JO 2014/15, s. 407 och JO 2014/15, s. 411. 31 JO:s beslut den 28 juni 2022, dnr 822. 32 JO:s beslut den 7 februari 2019, dnr 1060-2017. 33 HFD 2014 ref. 50. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 hur umgänget ska utövas enligt 14 § andra stycket LVU. Umgänge kan exempelvis genomföras i närvaro av en utomstående person, såsom en anhörig till barnet, en familjehemsförälder, en familje- behandlare eller en stödperson till barn eller föräldrar. En person med en socialnämnds uppdrag att övervaka ett umgänge kan vid behov avbryta ett umgängestillfälle som inte blir tryggt för ett barn. En socialnämnd kan också besluta hur och var ett umgänge ska genom- föras. Möjligheten till olika former av umgängen med närvaro av utomstående är ett sätt att garantera ett barns trygghet vid det en- skilda umgänget men också ett verktyg för bedömning av framtida umgänge eller i fråga om vårdens upphörande. Andra verktyg som står till socialnämndens förfogande är exem- pelvis möjligheten att göra hembesök och att hämta in uppgifter från bland annat barn, föräldrar och familjehem. Till stöd för socialnämndernas bedömningar i fråga om umgänge och vårdens upphörande finns kunskapsstöd och material från Social- styrelsen. Myndigheten har bland annat tagit fram ett kunskapsstöd som ska bidra till kunskapsbaserade och rättssäkra bedömningar rör- ande omfattningen och utformningen av umgänget mellan omhänder- tagna barn och deras föräldrar och andra nära anhöriga.34 Det finns också ett handläggningsstöd framtaget av Myndigheten för familje- rätt och föräldraskapsstöd som rör riskbedömningar i vid umgänge.35 Många kommuner använder sig därutöver av särskilda metoder eller modeller för riskbedömningar, såsom exempelvis Signs of Safety som är en modell för utredning och uppföljning av barns trygghet och säkerhet.36 34 Socialstyrelsen (2023), Barn i familjehem – umgänge med föräldrar och andra närstående. 35 MFOF (2018), Riskbedömning i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Materialet riktar sig i första hand till familjerätten men kan också användas vid bedömningar om umgänges- situationer för barn som har omhändertagits med stöd av LVU. 36 SBU (2022), Signs of Safety, En modell för utredning och uppföljning av barns trygghet och säkerhet. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande En socialnämnds möjlighet att hämta in uppgifter inför en bedömning om umgänge eller vårdens upphörande Uppgifter från andra myndigheter och yrkesverksamma Vid en utredning av ett barns behov av skydd eller stöd får en social- nämnd, enligt 20 kap. 5 § socialtjänstlagen, ta hjälp av sakkunniga och i övrigt ta de kontakter som behövs för att bedöma behovet av insatser. Bestämmelsen tydliggör att en socialnämnd, utan samtycke från en vårdnadshavare, har möjlighet att ta kontakt med andra myn- digheter och yrkesverksamma för att utreda ett barns behov av skydd. Motsvarande möjlighet att ta kontakter och hjälp av sakkunniga gäller också vid en socialnämnds uppföljning av ett barns situation.37 Andra myndigheter och yrkesverksamma har i sin tur en skyldig- het att bistå en socialnämnd under en utredning av ett barns behov av skydd eller stöd (20 kap. 6 § socialtjänstlagen). Skyldiga att bistå socialtjänsten med uppgifter under en utredning är de myndigheter, anställda vid myndigheter och andra yrkesverksamma som är skyl- diga att anmäla oro för ett barn enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen. Det innebär att bland annat Polismyndigheten, myndigheter inom hälso- och sjukvården, och andra myndigheter vars verksamhet berör barn och unga är skyldiga att lämna en socialnämnd alla uppgifter som kan vara av betydelse för att utreda ett barns behov av skydd och stöd. Även yrkesmässigt bedriven verksamhet i privat regi om- fattas av skyldigheten att lämna uppgifter till socialtjänsten om verk- samheten i fråga fullgör uppgifter som berör barn och unga.38 Genom lagändringar som träder i kraft den 15 januari 2026 för- tydligas att bland annat Ekobrottsmyndigheten, Migrationsverket och Åklagarmyndigheten är skyldiga att anmäla oro för barn och därmed även har en uppgiftsskyldighet till socialnämnden. Därtill kommer nya myndigheter, anställda och yrkesverksamma att om- fattas. Detta gäller bland annat Arbetsförmedlingen, Försäkrings- kassan, Kronofogdemyndigheten, Skatteverket och förordnade ord- ningsvakter.39 Uppgiftsskyldigheten bryter sekretessen mellan myndigheter, vilket innebär att även uppgifter som omfattas av sekretess kan läm- 37 23 kap. 4 § socialtjänstlagen. 38 19 kap. 1 § 4 p. 39 Prop. 2025/26:12, s. 26 ff. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 nas till socialtjänsten.40 Den bryter också den tystnadsplikt som gäller i verksamhet som drivs i privat regi.41 Uppgiftsskyldigheten gäller endast under utredning av ett barns behov av skydd eller stöd. Inför ett beslut om umgängesbegränsning och vid prövning av vårdens upphörande ska det som angetts ovan inledas en utredning. Frågan är då om dessa utredningar räknas som utredningar om ett barns behov av skydd eller stöd. Här saknas klar- görande uttalanden i förarbeten och JO-beslut. Genom utredningens samtal med SKR och med yrkesverksamma inom socialtjänsten har framgått att det finns olika uppfattningar i denna fråga. Det är möjligt att tolka regelverket som att det i och för sig ska inledas utredningar inför beslut om umgängesbegränsning eller vårdens upphörande men att detta inte är att betrakta som utredningar om barns behov av skydd eller stöd. Det finns i så fall ingen möjlighet att hämta in de uppgifter som behövs. Det är också möjligt att göra motsatt tolkning, det vill säga att detta är utredningar om ett barns behov av skydd eller stöd och att en socialnämnd därmed har rätt att hämta in de uppgifter som behövs. Även med en sådan tolkning är det emellertid inte möjligt att hämta in uppgifter under den tid ett barn är omhändertaget enligt LVU och det inte pågår en utredning. Det innebär att en socialnämnd vid utformning av umgänge utan pågående utredning saknar möjlig- het att inhämta uppgifter som kan behövas för att följa vården och utforma umgänget på ett för barnet tryggt och säkert sätt. Så kan vara fallet både vid umgänge som är ett resultat av en frivillig överens- kommelse och umgänge som grundas på ett beslut om umgänges- begränsning där det inte längre pågår en utredning. Uppgifter ur misstanke- och belastningsregistren Enligt gällande regelverk får en socialnämnd, utöver vad som anges om inhämtande av uppgifter ovan, hämta in vissa uppgifter ur miss- tanke- och belastningsregistren vid utredningar av barns skydd eller stöd om det är fråga om ett ärende om åtgärder enligt LVU. Det pre- ciseras inte för vilken personkrets uppgifter får hämtas in. En social- nämnd ska i varje särskilt fall noga pröva behovet av information och 40 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen. 41 Se exempelvis 17 kap. 11 § socialtjänstlagen, 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659) och 29 kap. 14 § skollagen (2010:800). SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande begäran om att få ta del av uppgifter ur registren får göras endast om skälet till det uppväger den olägenhet det innebär för den som berörs.42 Förslag om uppgiftsskyldighet under vårdtiden Utredningen om barn och unga i samhällets vård, vars betänkande (SOU 2023:66) bereds i Regeringskansliet, har lämnat förslag som innebär att en socialnämnd under vårdtiden, vid såväl frivilliga pla- ceringar som vid vård enligt LVU, har rätt att hämta in information från skolan, tandvården och hälso- och sjukvården. Det föreslås också att detta motsvaras av en uppgiftsskyldighet i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen som innebär att huvudmän och anställda är skyl- diga att lämna en socialnämnd alla uppgifter som kan vara av bety- delse för att genomföra eller följa upp vård av barn och unga under 21 år som vårdas med stöd av LVU eller som vårdas utanför det egna hemmet med stöd av socialtjänstlagen. Förslaget innebär således en större rätt att hämta in uppgifter under vårdtiden än i dag. Noteras bör att förslaget innebär att upp- giftsskyldigheten gäller unga upp till 21 år, detta skiljer sig mot dagens uppgiftsskyldighet under en utredning som bara gäller barn. Kretsen myndigheter som omfattas av uppgiftsskyldigheten är dock begränsad jämfört med vad som gäller under en utredning om ett barns behov av skydd eller stöd. Detta berördes av Socialstyrelsen under remitter- ingen av betänkandet, som i sitt yttrande instämmer i att det finns ett behov av att en socialnämnd får del av de uppgifter som de behöver för att kunna följa vården av placerade barn. Socialstyrelsen ansåg dock inte att uppgiftsskyldigheten ska begränsas enbart till hälso- och sjukvård och skola utan att det kan vara relevant att ta del av uppgifter även från andra aktörer, exempelvis Polismyndigheten.43 42 Se 6 § första stycket 4 och 7 § lagen (1998:620) om belastningsregister och 11 § första stycket 8 d förordningen (1999:1134) om belastningsregister respektive 5 § första stycket 2 och 6 § lagen (1998:621) om misstankeregister och 4 § 8 d förordningen (1999:1135) om misstankeregister. 43 Socialstyrelsens yttrande över SOU 2023:66, dnr 116777/2023. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 7.2.5 Nordisk utblick Inledning I kapitel 4 i utredningens delbetänkande, SOU 2025:38, redogörs för motsvarigheten till LVU i dansk, norsk och finsk lagstiftning. Framför allt beskrivs förutsättningarna för tvångsvård och hur be- slutsprocesserna ser ut. Nedan redogörs närmare för respektive lands reglering av umgängesfrågor. Danmark Bestämmelser om omhändertaganden av barn (anbringelse uden for hjemmet uden samtykke) finns i barnets lov, som trädde i kraft den 1 januari 2024. Beslut att omhänderta ett barn fattas av kommunens barn- och ungdomsnämnd och detta beslut kan överklagas till Anke- styrelsen. Under en placering utanför hemmet har ett barn rätt till umgänge och kontakt med föräldrar och nätverk, inklusive syskon, mor- och farföräldrar, andra familjemedlemmar och vänner (§ 103 barnets lov). Det ska tas hänsyn till barnets åsikt om omfattningen, ramen och platsen för umgänget. Barnet kan begära att kontakten med familjen och nätverket avbryts eller att en stödperson är närvarande under kontakten. Barnet har också rätt att begära mer kontakt med familjen. På begäran av barnet själv kan kommunfullmäktige besluta att avbryta umgänget upp till åtta veckor om detta bedöms vara till barnets bästa. För begränsningar av barnets kontakter med nätverket under längre perioder än så fordras beslut av barn- och ungdomsnämnden. Om det är nödvändigt för barnets hälsa eller utveckling kan barn- och ungdomsnämnden fatta beslut om barnets umgänge med föräld- rar och övrigt nätverk. Nämnden kan besluta att umgänget under en viss tid ska vara övervakat eller att kontakten helt ska avbrytas (§ 105 barnets lov). Om det är känt eller misstänks att den person som barnet ska ha kontakt med har begått övergrepp mot ett barn, ska barn- och ungdomsnämnden, om inte särskilda omständigheter talar för något annat, besluta för en viss tid att avbryta personens kon- takt med barnet eller besluta att kontakten endast får ske övervakat. Beslut om att begränsa umgänge kan överklagas av föräldrarna och av barnet själv om barnet har fyllt 10 år (§ 145 och § 146 barnets lov). SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Finland Bestämmelser om omhändertaganden av barn och unga finns i barn- skyddslagen som trädde i kraft 2007. Beslut att omhänderta ett barn fattas i förvaltningsdomstol efter ansökan av ett välfärdsområde. Bestämmelsen om barnets rätt till umgänge regleras i 54 § barn- skyddslagen. Här anges att ett barn som vårdas utom hemmet ska tillförsäkras för barnets utveckling viktiga, fortgående och trygga mänskliga relationer. Barnet har rätt att träffa sina föräldrar, syskon och andra barnet närstående personer genom att ta emot gäster eller företa besök utanför platsen för vård utom hemmet samt att hålla kontakt med dem i övrigt per telefon eller genom att sända och ta emot brev eller därmed jämförbara andra förtroliga meddelanden eller andra försändelser. Det anges vidare att ett välfärdsområde och platsen för vården av barnet utom hemmet ska stödja och främja kontakterna mellan bar- net och föräldrarna samt andra barnet närstående personer. Vården av barnet utom hemmet ska ordnas så att avståndet till den plats där barnet är placerat inte är ett hinder för att upprätthålla kontakt med barnet närstående personer. Begränsningen av barnets kontakter regleras i 62 § barnskydds- lagen. Här anges att rätten för ett barn att hålla kontakt med sina föräldrar eller andra närstående personer får begränsas om det inte har varit möjligt att komma överens med barnet och dess föräldrar eller andra barnet närstående personer om kontakterna. Dessutom ska någon av följande förutsättningar vara uppfyllda: 1. kontakten äventyrar uppnåendet av syftet med vården av barnet utom hemmet och en begränsning är nödvändig med tanke på barnets vård och fostran, eller 2. kontakten är till fara för barnets liv, hälsa, utveckling eller säker- het, eller 3. en begränsning är nödvändig för föräldrarnas eller familjens övriga barns säkerhet, säkerheten för de andra barnen i familjehemmet eller anstalten eller personalens säkerhet, eller 4. ett barn som fyllt 12 år motsätter sig kontakten. Detsamma gäller ett barn som är yngre än 12 år, om barnet är så utvecklat att hans eller hennes vilja kan beaktas. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Beslut om en begränsning kan fattas av särskilt behörig tjänsteman (63 § barnskyddslagen). Det finns också möjligheter för andra tjänste- män och för föreståndaren på en barnskyddsanstalt att fatta kort- variga begränsningsbeslut. Beslut att begränsa ett barns kontakter får överklagas av barnet själv när barnet har fyllt 12 år. Beslutet får också överklagas av den som begränsningen gäller emot, det innebär att både föräldrar och andra närstående som exempelvis syskon har rätt att överklaga beslut om umgängesbegränsning (90 § barnskyddslagen och 7 § lagen om rättegång i förvaltningsärenden). Norge Bestämmelser om omhändertaganden av barn (omsorgsovertakelse och atferdsplassering) finns i barnskyddslagen (barnevernsloven) som trädde i kraft den 1 januari 2023. Beslut att omhänderta ett barn fattas av barnavårds- och hälsonämnden efter ansökan av en kommuns barnavårdsmyndighet. Frågor som rör umgänge regleras i barnskyddslagens sjunde kapi- tel. När beslut fattats om att omhänderta ett barn ska en barn- och hälsovårdsnämnd besluta om umgänge mellan barnet och föräldrarna (7-2 §). Nämnden kan fastställa villkor för umgänget, bland annat att umgänget ska ske under övervakning. Vid utformning av umgänge ska hänsyn tas till barnets behov av skydd, barnets utveckling och barnets och föräldrarnas förmåga att upprätthålla och stärka banden mellan dem. Umgänget ska vara till barnets bästa. Endast när det finns starka och särskilda skäl får nämnden besluta att umgänget ska be- gränsas kraftigt eller upphöra helt. Barnavårdsmyndigheten ska se till att barnet genom besök och kontakt kan upprätthålla och stärka banden till syskon och andra som har ett etablerat familjeliv och nära personliga band till barnet (§ 7-5). Besöken ska vara till barnets bästa. Rätten att överklaga beslut om umgänge har föräldrar och barn som har fyllt 15 år (12-2 § och 12-3 § barnevernsloven). Ibland kan också yngre barn ha rätt att klaga. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande 7.2.6 Synpunkter till utredningen Synpunkter till utredningen om umgänge och barnets bästa Barn och unga Utredningen har inhämtat barns och ungas åsikter och erfarenheter bland annat genom samtal som genomförts i samarbete med de ideella föreningarna Barnrättsbyrån, Linnamottagningen och Maskrosbarn (se närmare om utredningens samtal med barn och unga i kapitel 2). För att få en bredare bild av barn och ungas åsikter och erfarenheter har utredningen även tagit del av andra myndigheters och ideella organisationers sammanställningar av barn och ungas åsikter och erfarenheter från den sociala barn- och ungdomsvården.44 Många barn och unga beskriver erfarenheter av att inte bli lyssnade på och att inte ha en möjlighet att påverka sin situation. Utformning av umgänge och beslut om barnets relationer uppfattas många gånger beslutas utifrån de vuxnas perspektiv utan att hänsyn tas till barnets åsikter och behov. Detta kan leda till att barnet förvägras viktiga rela- tioner och att umgängesbegränsningar fortgår utan att det, utifrån barnets perspektiv, finns skäl till detta. Det kan också innebära att ansvaret för fungerande kontakter läggs på barnet utan stöd från vuxenvärlden med exempelvis planering och resor. Samtidigt som barns önskade umgänge kan förvägras eller försvåras förekommer också att barn tvingas till umgänge med föräldrar som de är rädda för eller av andra skäl inte vill ha kontakt med. Det förekommer också att umgänge genomförs utan att det säkerställs att det blir en trygg situation och likaså att barn själva får ta ansvar för att säga nej till umgänge som de inte mår bra av. Återkommande önskemål från barn och unga är att göra barn mer delaktiga, att förklara fattade beslut, att inte ge barn eget ansvar för ett fungerande umgänge eller för att säga nej till föräldrar som vill ha mer kontakt än barnen önskar. Myndigheter och yrkesverksamma Utredningen har genomfört en enkätundersökning till socialförvalt- ningar i olika kommuner och stadsdelar. Vi har också samtalat med och tagit del av erfarenheter och kunskap från ett stort antal myndig- 44 Se sammanställningen av barns och ungas åsikter om kontakter med socialtjänsten och erfarenheter av samhällsvård i SOU 2023:40, kapitel 3, s. 111 ff. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 heter och yrkesverksamma, såsom socialsekreterare, socialchefer, kommunjurister och domare (se närmare om enkätundersökningen och externa kontakter i kapitel 2). Den bild som framträder är att det finns skilda uppfattningar och även en osäkerhet om huruvida barnets bästa och barnets behov ska vara utgångspunkten för pla- nering av umgänge och beslut om umgängesbegränsningar. Det finns även skilda uppfattningar och en osäkerhet i fråga om ändamåls- rekvisitet vid umgängesbegränsning ska tolkas utifrån barnets bästa eller inte samt hur uttrycket ändamålet med vården ska förstås. Utredningens samtal med socialsekreterare om hur umgänges- frågor hanteras ger det samlade intrycket att det finns mycket stora variationer mellan olika kommuner och stadsdelar vad gäller hur frå- gor om umgänge hanteras. Det förekommer att utgångspunkten är ett aktivt arbete i umgängesfrågor med barnets behov och bästa i centrum. Det förekommer också att frågor om umgängesbegräns- ning och umgänge behandlas mer slentrianmässigt utan att det indi- viduella barnets behov och bästa står i centrum. Det kan leda både till att barn inte i tillräcklig utsträckning får sina behov och sin rätt till goda relationer med föräldrar och andra närstående tillgodosedda och att föräldrars rätt till umgänge går ut över barnets bästa. Som exempel på det förstnämnda kan nämnas kommuner som beskriver att de begränsar umgänget för att det saknas resurser till övervakade umgängen eller för att föräldrar inte haft möjlighet att bekosta tester som påvisar drogfrihet. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas kommuner som beskriver att de genomför umgängen de bedömer inte är till barnens bästa eftersom de uppfattar att föräldrars rätt till umgänge går före. Många yrkesverksamma utredningen samtalat med uttrycker att regelverket inte är tillräckligt tydligt och efterlyser en ordning där det tydligare framgår att såväl umgänge som umgängesbegränsning ska utgå ifrån barnets bästa. Synpunkter till utredningen om behovet av verktyg för säkra bedömningar Utredningen har genomfört en enkätundersökning till socialförvalt- ningar i olika kommuner och stadsdelar (se närmare i kapitel 2). På frågan om kommunen bedömer att de har tillräckliga verktyg för att kunna göra säkra bedömningar inför umgänge och prövning av vår- SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande dens upphörande har 53 procent av kommunerna svarat ja och 47 pro- cent nej. De som svarat nej på denna fråga fick möjlighet att utveckla vilka verktyg de skulle vilja ha tillgång till. Här nämns bland annat tydligare modeller och bedömningsinstrument, möjlighet till oan- mälda hembesök, stärkt samverkan med psykiatrin, möjlighet att ta externa kontakter utan pågående utredning och större tillgång till re- surser som kan stötta vid problematik som rör heder och våld. Vi har också samtalat med och tagit del av erfarenheter och kun- skap från ett stort antal myndigheter och från yrkesverksamma, inom socialtjänsten. En återkommande synpunkt är att de verktyg en social- nämnd redan har tillgång till fungerar väl. Ibland kan emellertid vik- tiga verktyg, som exempelvis umgänge med familjebehandlare, inte alltid kan användas i önskad utsträckning på grund av bristande re- surser. Vad gäller behov av nya verktyg för att kunna göra säkra be- dömningar inför umgänge och vårdens upphörande nämns framför allt behovet av att även under vårdtiden få tillgång till information från skola, hälso- och sjukvård och andra relevanta aktörer. 7.2.7 Överväganden och förslag Inledande om en socialnämnds förutsättningar att göra säkra bedömningar vid umgänge och vårdens upphörande Utredningen har haft i uppdrag att kartlägga och analysera en social- nämnds förutsättningar att göra bedömningar som säkerställer barns trygghet och säkerhet vid umgänge och vårdens upphörande, och vid behov föreslå åtgärder för att en socialnämnd ska få bättre förut- sättningar att göra sådana bedömningar. I direktiven nämns särskilt att det även i andra situationer än vid föräldrars skadliga bruk, behövs verktyg för att en socialnämnd ska kunna göra bedömningar som är säkrare för barn när det gäller umgänge och vårdens upphörande. Inledningsvis vill utredningen betona att en grundläggande förut- sättning för att göra säkra bedömningar i fråga om umgänge och vår- dens upphörande är att regelverket är tydligt och underlättar likvär- diga bedömningar där principen om barnets bästa får genomslag. I kommande avsnitt lämnas därför förslag på hur bestämmelsen om umgängesbegränsning i 14 § LVU kan förtydligas och skapa bättre förutsättningar för beslut där barnets bästa är avgörande. Såvitt gäller vårdens upphörande behandlas denna fråga i kapitel 6. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 En ytterligare förutsättning för säkra bedömningar i fråga om umgänge och vårdens upphörande är att barn har en reell möjlighet att komma till tals och utkräva sina rättigheter. Denna fråga berörs också i kommande avsnitt. Vad gäller konkreta verktyg till stöd för en socialnämnds bedöm- ningar är utredningens uppfattning att en socialnämnd har ett behov av att under tiden för ett omhändertagande kunna hämta in upp- gifter från externa aktörer, exempelvis hälso- och sjukvården, även när det inte pågår en utredning om ett barns behov av skydd eller stöd. Detta för att få ett bättre underlag för bedömningar bland annat när det gäller umgänge och vårdens upphörande. Denna fråga be- handlas därför nedan. I övrigt bedöms det juridiska regelverket ge en socialnämnd både ett tydligt ansvar och goda förutsättningar att vid utformning av umgänge och beslut om vårdens upphörande säker- ställa barns trygghet och säkerhet. De behov av bättre förutsättningar för säkra bedömningar som lyfts i utredningens samtal med myndig- heter och yrkesverksamma rör framför allt frågor som ligger utanför uppdraget för denna utredning, såsom exempelvis kommunernas förutsättningar vad gäller ekonomi, personalförsörjning och tillgång till stöttande resurser. Bakgrunden till uppdraget i denna del är en socialnämnds möjlig- het att besluta att föräldrar under vissa förutsättningar ska uppmanas att lämna drogtest inför umgänge och inför prövningen av om vård enligt LVU ska upphöra. Regleringen infördes för att ge socialnämn- der verktyg för att kunna göra säkrare bedömningar i fråga om um- gänge och vid vårdens upphörande. Under remitteringen framförde JO att det vore önskvärt att möjliga åtgärder övervägs också i de fall omsorgsbristen beror på annat än att en vårdnadshavare har problem med missbruk.45 Några exempel på vilka typer av åtgärder eller verktyg som åsyftas ges dock inte. Inte heller i utredningens direktiv ges några exempel på särskilda verktyg för säkrare bedömningar. Något som framförts till utredningen är om det bör finnas en möjlighet för en socialnämnd att, motsvarande vad som gäller för drogtester, uppmana föräldrar att delta i vissa behandlingar eller utbildningar eller att ta emot andra insatser. Utredningen vill med anledning av detta fram- hålla att det redan i dag är fullt möjligt och en självklar del av social- nämndernas arbete att erbjuda, uppmuntra och uppmana föräldrar att genomgå olika former av behandlingar, utbildningar och andra 45 JO:s yttrande över promemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7). SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande insatser. Att möjligheten att uppmana till drogtester reglerats särskilt beror på regeringsformens skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp vilket inte gör sig gällande när det gäller exempelvis föräldrautbild- ningar. Sammanfattningsvis är det alltså utredningens bedömning att det, utöver vad som redovisas i bedömningar och förslag i kom- mande avsnitt, saknas behov av ytterligare verktyg för att ge social- nämnder förutsättningar att göra bedömningar som säkerställer barns trygghet och säkerhet vid umgänge och vårdens upphörande. En tydligare bestämmelse om umgänge med barnets bästa som utgångspunkt Utredningens förslag

3 § LVU ska upphöra. I departementspromemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7) konstaterades att den praxis som bildats när det gäller upphörande av vård med stöd av 3 § LVU är en annan än den som har bildats när det gäller upphörande av vård med stöd av 2 § LVU. Det är barnets eller den unges eget beteende som ska bedömas och enligt praxis från kammarrätterna ska vård med stöd av 3 § LVU upphöra när situationen är stabil. Utredningen som tog fram Ds 2021:7 hade inte i uppdrag att analysera eventuella behov av lagändringar i 21 § LVU såvitt avsåg upphörande av vård enligt 3 § LVU och lämnade därför inga lagförslag i den delen.33 Praktisk tillämpning Trots att det i ovan nämnda departementspromemoria bedömdes att den praxis som bildats för upphörande av vård med stöd av 3 § LVU är en annan än den som har bildats för upphörande av vård med stöd av 2 § LVU, har delvis en annan bild framträtt under utredningens 33 Ds 2021:7, s. 75 f. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra kontakter med socialsekreterare och domare. Flera har gett uttryck för att förutsättningarna för när vård enligt 2 § respektive 3 § LVU ska upphöra egentligen inte skiljer sig åt. En vanlig uppfattning är att det även vid vård enligt 3 § LVU krävs att det har skett en varaktig och genomgripande förändring. Vid utredningens genomgång av domar som gäller upphörande av vård med stöd av 3 § LVU har det framkommit att även domstolarna ofta använder samma eller snarlika begrepp som vid prövning av upp- hörande av vård enligt 2 § LVU. Även i dessa mål får barnets eller den unges insikt i sin problematik och vårdbehov ofta avgörande bety- delse. Barnets eller den unges egen inställning och frågan om fort- satt vård är för dennes bästa får sällan något utrymme i prövningen. Det ovan nämnda illustreras i följande tre exempel på avgöranden om upphörande av vård enligt 3 § LVU: Kammarrätten i Stockholm, dom 2025-05-12 i mål 1485–25 Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandet. Bakgrunden var en 16-årig pojkes begäran om att vården av honom skulle upphöra. Av domen framgår att det över- klagade beslutet avsåg den första omprövning som nämnden gjort efter att pojken omhändertogs. Det framgår vidare att personal på SiS-hemmet hade bedömt att pojkens behov kunde tillgodoses genom en placering hos dennes farmor. Förvaltningsrätten skriver följande i sin motivering: För att vård enligt LVU ska kunna upphöra förutsätts att förhållandena som låg till grund för beslutet om vård inte längre föreligger och att situ- ationen är stabil. Kravet på stabilitet innebär bland annat att det inte får råda någon tvekan om att förhållandena är varaktigt och genomgripande förbättrade ... Förvaltningsrätten ser positivt på AA:s utveckling under sin tid på SiS-hemmet och anser att det framgår att han har medverkat till vården så gott han kunnat samt att han i viss mån har konstruktiva tankar kring framtiden. Förvaltningsrätten anser dock att han har uppvisat en svag insikt i de omständigheter som låg till grund för beredandet av vården, särskilt i förhållande till hur allvarlig den brottslighet han är misstänkt för är och att den sannolikt har anknytning till gängmiljöer. Det har heller inte framkommit några omständigheter som talar för att den positiva utveckling som konstaterats är stabil och varaktig. Mot denna bakgrund och med beaktande av de förhållanden som låg till grund för beslutet om beredande av vård anser förvaltningsrätten att det inte kan anses ha skett Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 en sådan varaktig förändring av förhållandena som krävs för att vården ska upphöra. AA har därmed fortfarande ett vårdbehov. Kammarrätten i Stockholm, dom 2025-03-10 i mål 542-25 Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandet. Bakgrunden var en 20-årings begäran om att vården av honom skulle upphöra. Den aktuella 20-åringen hade en historik av narkotikamissbruk samt av att vistas i olämpliga miljöer tillsam- mans med personer med kopplingar till grov brottslighet. Polisen hade uttryckt hög oro för mannens liv och hälsa. Förvaltningsrätten skriver följande i sin motivering: Av utredningen i målet framgår att det har skett en positiv utveckling i AA:s liv sedan LVU-vården inleddes i februari 2024. Han har lämnat negativa drogtester, deltagit i behandling och efter februari 2024 inte be- gått några nya brott. Personal på det SiS-hem där han för närvarande är placerad har för nämnden beskrivit att det fungerar bra med AA på av- delningen och att det aldrig varit några konflikter. Han har en väl struk- turerad vardag, sköter om sin lägenhet och deltar i hemmets aktiviteter. Samtidigt framgår att hans destruktiva beteende pågått under en för- hållandevis lång tid och att när tidigare placeringar upphört direkt åter- fallit i droganvändande och återvänt till riskfyllda platser och kriminella sammanhang. Den positiva utvecklingen har skett i en skyddad och re- glerad miljö och han är i fortsatt behov av behandling och individuellt anpassat stöd för att fortsätta den gynnsamma utvecklingen även utan- för institution. Därtill uppvisar AA enligt förvaltningsrättens bedömning inte någon fullgod insikt gällande sitt vårdbehov och de risker han ut- sätter sig för. Förvaltningsrätten gör därmed i likhet med nämnden be- dömningen att förändringen ännu inte kan anses vara genomgripande, stabil och varaktig över tid och att AA alltjämt har ett behov av vård. Kammarrätten i Stockholm, dom 2023-10-25 i mål 5457-23 Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandet. Bakgrunden var en 16-årig pojkes begäran om att vården av honom skulle upphöra. Förvaltningsrätten hade gjort be- dömningen att ”utredningen inte ger stöd för att förhållandena som föranlett vård enligt LVU har förändrats på ett varaktigt och genom- gripande sätt”. Vid tiden för kammarrättens prövning hade pojken varit drogfri i tio månader och fått en fungerande skolgång. Däremot fanns uppgifter om att han återupptagit kontakten med tidigare SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra negativt umgänge och en misstanke från hans HVB om att han fört in narkotika på hemmet. Kammarrätten skriver i motiveringen: Kammarrätten ser positivt på att AA:s skolgång fungerar bra och att han tagit avstånd från droger den senaste tiden. Det har dock inte gått särskilt lång tid sedan denna positiva förändring påbörjades. Utredningen i målet ger inte tillräckligt stöd för att de omständigheter som föranlett vården har förändrats på ett sådant sätt att vården inte längre behövs. I likhet med förvaltningsrätten anser kammarrätten att det fortfarande är nöd- vändigt att AA får vård med stöd av LVU. Detta får också anses vara förenligt med hans bästa. Eftersom AA och BB inte samtycker till vård- planen kan behövlig vård inte ges på frivillig väg. Överklagandena ska därför avslås. 6.2.5 Vilken betydelse får våra förslag om grunderna för omhändertagande för vård för prövningen av omhändertagandets upphörande? Vi har i delbetänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38) lämnat förslag på ändringar i förutsättningarna för omhändertagande för vård enligt LVU. Enligt våra förslag ska förutsättningarna för ett omhändertagande vara samlade i en bestämmelse med följande lydelse Ett barn ska omhändertas för vård om 1. det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av sådana förhållanden i hemmet som anges i 2 § eller sådana beteenden som anges i 3 §, 2. den planerade vården är nödvändig och till barnets bästa, och 3. det kan antas att denna vård inte kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare och, om barnet har fyllt 15 år, av barnet själv. En ung person som inte har fyllt 20 år får omhändertas för vård om 1. det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas på grund av sådana beteenden som anges i 3 §, 2. den planerade vården är nödvändig, lämpligare än någon annan vård och till den unges bästa, och 3. det kan antas att denna vård inte kan ges med den unges samtycke. Den 1 december 2025 presenterades ett utkast till lagrådsremiss där det lämnas förslag på en ny lagstiftning som ska ersätta nuvarande LVU. I förslaget till ny lag är grunderna för vård, med vissa redak- tionella ändringar, överensstämmande med det förslag utredningen lämnade i delbetänkandet.34 34 Utkast till lagrådsremiss, För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhänder- tagande för vård av barn och unga. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Förslaget till nya grunder för omhändertagande för vård innebär att det inte är tillräckligt för ett ingripande att det finns en påtaglig risk för skada och bristande samtycke till vård. Ett omhändertagande för vård enligt LVU förutsätter också att den planerade vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa. En socialnämnd ska i en ansökan redogöra för den nödvändiga vården, målet med denna vård och hur den är tänkt att genomföras. Att den planerade vården är nödvändig innebär att det till följd av den påtagliga risken för skada finns ett behov av den aktuella vården och att vårdbehovet inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt, exempelvis genom stödinsatser i hemmet.35 Att den planerade vården ska vara till barnets eller den unge bästa innebär att det måste göras en be- dömning där målet med vården och barnets rätt till skydd vägs mot de risker och inskränkningar i barnets eller den unges rättigheter som vården också kan innebära. I en sådan bedömning måste beaktas såväl allvarlighetsgraden i den skada som barnet löper en påtaglig risk för liksom de konsekvenser en placering utanför hemmet kan få för det enskilda barnet. Att vården ska upphöra när den inte längre behövs innebär, givet de nya förutsättningarna för omhändertagande, att det också ska prövas om vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa. Det innebär till exempel att ett omhändertagande för vård inte ska bestå om ett barn inte längre har ett vårdbehov som kan tillgodoses inom ramen för socialtjänstens ansvar för barn och unga utan, exem- pelvis, enbart behov av vård som andra huvudmän ansvarar för. Det- samma gäller om den nödvändiga vården numera kan ske genom mindre ingripande åtgärder. Förutsättningarna för vårdens upphör- ande speglar alltså utredningens förslag om förutsättningarna för beslut om vård i detta avseende. Frågan är emellertid hur skrivningen i nuvarande 21 § LVU, om att vård enligt 2 § LVU inte får upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genom- gripande sätt, förhåller sig till våra förslag om förutsättningarna för vård. När kravet på varaktig och genomgripande förändring infördes uttalades i propositionen att det inte innebär någon ändring i sak så- vitt gäller att en socialnämnd ska besluta att vården ska upphöra när den inte längre behövs. Det innebär att en socialnämnd även fortsätt- ningsvis ska besluta att tvångsvården ska upphöra om den inte längre 35 SOU 2025:38, s. 362. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra behövs på grund av att behövlig vård kan ges ett barn med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när barnet har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.36 Varaktig och genomgripande förändring är alltså inte ett absolut krav för att vår- den ska upphöra utan bara ett absolut krav vid bedömningen av om det föreligger ett skadligt hemförhållande. Kravet på varaktig och genomgripande förändring bör alltså inte tolkas som ett eget rekvisit för fortsatt vård utan snarare som en reglerad metod för att bedöma om det finns en påtaglig risk för att ett barn skadas på grund av för- hållanden i hemmiljön. Enligt våra förslag om förändringar i förutsättningarna för om- händertagande för vård enligt LVU ska det också göras en prövning om vården är för barnets eller den unges bästa. Att vården är nödvän- dig för att avvärja risken för viss skada får som utgångspunkt anses sammanfalla med vad som är barnets bästa. Det måste dock göras en bedömning där målet med vården och barnets rätt till skydd vägs mot de risker och inskränkningar i barnets rättigheter som vården också kan innebära. I en sådan bedömning måste beaktas såväl allvarlighets- graden i den skada som barnet löper en påtaglig risk för liksom de konsekvenser en placering utanför hemmet kan få för det enskilda barnet. Det kan alltså finnas situationer där vården visserligen är nöd- vändig för att avvärja en påtaglig risk för skada men ändå inte anses vara till barnets eller den unges bästa. Förutsättningarna för omhänder- tagande för vård är då inte uppfyllda. Såsom 21 § LVU är formulerad i dag är det inte tydligt att det finns utrymme för sådana överväganden vid prövningen av vårdens upphörande. 6.2.6 Nordisk utblick Danmark Bestämmelser om tvångvård av barn i Danmark (anbringelse uden for hjemmet uden samtykke) är reglerade i Barnets lov (LBK nr 83 af 25/01/2024). Ett beslut om tvångsvård av ett barn ska enligt huvud- regeln omprövas i barn- och ungdomsnämnden varje år men fristen kan i vissa fall vara både kortare och längre (50 § i barnets lag). 36 Prop. 2021/22:178, s. 111. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 För att säkerställa att en placering inte pågår längre tid än vad syftet med insatsen kräver, ska en placering utanför hemmet utan samtycke enligt 99 § i barnets lag upphöra om • syftet med insatsen är uppnådd, • insatsen inte längre fyller sitt syfte eller, • den unge fyller 18 år. En kommun måste löpande överväga om en placering fyller sitt syfte och om syftet med placeringen har uppnåtts.37 Att en placering utan- för hemmet utan samtycke ska upphöra om insatsen inte längre fyller sitt syfte innebär alltså att insatsen kan avlutas även om grundpro- blematiken inte har lösts. Det ska göras en samlad bedömning av situ- ationen för barnet där barnets vilja tillmäts betydelse. Norge Bestämmelser om tvångsvård av barn i Norge finns reglerade i Barn- evernsloven (LOV-2021-06-18-97). Reglerna om vård på grund av brister i hemmiljön, kallat omsorgsovertakelse (motsvarande 2 § LVU) och reglerna om vård på grund av barnets egna beteende, kallat at- ferdsplassering (motsvarande 3 § LVU) skiljer sig i stor utsträckning åt. Inte minst beträffande förutsättningarna för vårdens upphörande. Gemensamt är dock att tvångsvård alltid upphör senast när barnet fyller 18 år. En omsorgsovertakelse är som utgångspunkt en tillfällig åtgärd. Barnevernstjensten ska regelbundet bedöma både barnets och föräld- rarnas utveckling och situation samt vidta åtgärder för att barnet ska kunna återföras till sina föräldrar. Om barnevernstjensten bedömer att förutsättningarna för omsorgsovertakelse inte längre är uppfyllda ska de anmäla detta till Barneverns- og helsenemnda. Huvudregeln är att en omsorgovertakelse ska upphöra, och barnet återförenas med sina föräldrar, när det är övervägande sannolikt att föräldrarna kan ge barnet god omvårdnad (§ 5-7 i barnevernsloven). Det ska göras en helhetsbedömning av föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets grundläggande materiella och känslomässiga behov. Om barnet har särskilda vårdbehov kan det ställas extra höga krav på föräldrarnas 37 Social- og Boligministeriet (2024) Vejledning om anbringelse, p. 329–331. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra omsorgsförmåga. Samtidigt ska det bedömas om barnets behov kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. Vid alla beslut som rör insatser enligt barnevernsloven ska det läg- gas avgörande vikt vid vad som är för barnets bästa (§ 1–3 i barneverns- loven). Det innebär att hänsyn till barnets bästa i sig kan motivera en återförening mellan ett barn och dennes föräldrar. I ett avgör- ande från en lagmannsrett38 fann domstolen att det inte var över- vägande sannolikt att en förälder kunde ge barnet god omvårdnad men efter en särskild bedömning av barnets bästa fann domstolen ändå att omsorgsovertaklsen skulle upphöra. Särskild vikt lades vid osäkerheter som fanns beträffande vården i familjehemmet.39 Även om det är övervägande sannolikt att föräldrarna kan ge barnet god omvårdnad ska omsorgsovertakelsen inte upphöra om en flytt skulle kunna leda till allvarliga problem för barnet (§ 5-7 i barnevernsloven). I dessa fall ska det finnas en reell risk för bety- dande skadeverkningar på längre sikt, för att återförening mellan barnet och dennes föräldrar inte ska ske. En atferdsplassering (placering på grund av barnets eget beteende) kan göras kortvarigt eller långvarigt. Om ett barn har behov av obser- vation, undersökning eller korttidsbehandling är placeringstiden fyra veckor. Tiden kan förlängas av med ytterligare fyra veckor vid behov. Om ett barn har behov av mer långvarig behandling, kan barn- everns- og helsenemnda besluta att barnet ska placeras på institution i upp till 12 månader. I undantagsfall kan tiden förlängas med ytter- ligare 12 månader om det finns en pågående behandling som barnet tillgodogör sig och syftet med förlängningen är att slutföra behand- lingen.40 Barnevernstjensten ska löpande följa ett barns utveckling och bedöma om det är nödvändigt att ändra insatsen eller vidta ytterligare åtgärder för barnet. Barneverntjensten ska ompröva beslutet när ett barn varit placerat på institution i sex månader (§ 6-2 i barneverns- loven). Under våren 2025 lade en expertgrupp, tillsatt av det norska justi- tiedepartementet, fram en rapport med förslag som innebär att tids- gränsen på tolv månader ska upphävas men att den yttre gränsen om 24 månader fortsatt ska gälla. Expertgruppen föreslog också att ett omhändertagande ska prövas var fjärde månad för att kontrollera om 38 Lagmannsretter i Norge motsvarar hovrätter i Sverige. 39 Bufdir (2023), Saksbehandlingsrundskrivet, avsnitt 24.1.3, samt dom LH-2013-137283. 40 Bufdir (2023), Saksbehandlingsrundskrivet, avsnitt 27.2.3.2. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 villkoren för placering på institution fortfarande är uppfyllda. Som skäl till förslagen angav expertgruppen att den föreslagna ordningen i högre grad låter barnets individuella behov styra placeringens var- aktighet.41 Finland I Finland finns bestämmelser om omhändertagande för vård utanför hemmet i barnskyddslagen. Ett omhändertagande gäller tills vidare men upphör senast när barnet fyller 18 år. Om det inte längre finns behov av omhändertagande och vård utom hemmet ska omhänder- tagandet upphöra. Även om förutsättningar för omhändertagande inte längre finns får omhändertagandet inte avslutas, om detta klart strider mot barnets bästa. Den socialarbetare som ansvarar för ett barns ärende ska bedöma förutsättningarna för fortsatt omhänder- tagande i samband med att en klientplan ses över, när barnet eller vårdnadshavaren ansöker om att omhändertagandet ska avslutas eller när det i övrigt visar sig behövligt. (47 § i barnskyddslagen). Klient- planen ska ses över vid behov, dock minst en gång om året (30 § i barnskyddslagen). 6.2.7 Bestämmelser om upphörande av tvångsvård i annan lagstiftning Inledning Det har ansetts angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt att genom lag- stiftning säkerställa att tvångsvård, särskilt den som innebär ett fri- hetsberövande, aldrig pågår längre än nödvändigt. I den lagstiftning som rör psykiatrisk tvångsvård (LPT) och den lagstiftning som rör tvångsvård på grund av missbruk (LVM) har detta reglerats på olika sätt. Gemensamt för dessa lagar är att ett beslut om tvångsvård aldrig kan fattas för en längre vårdtid än sex månader. Enligt LPT får emel- lertid rätten, på ansökan av chefsöverläkaren, förlänga vårtiden med högst sex månader åt gången. Beträffande LVM får vårdtiden aldrig 41 Ekspertgruppen om tiltak for barn som begår gjentatt eller alvorlig kriminalitet (2025), De er våre barn – om å holde hodet kaldt og hjertet varmt. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra förlängas. Det finns därutöver i respektive lagstiftning tydligt angivet vilka förutsättningarna är för att vården dessförinnan ska upphöra. Psykiatrisk tvångsvård (LPT) Psykiatrisk tvångsvård får enligt 3 § LPT ges om en patient lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt 1. har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan till- godoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjuk- vårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, eller 2. behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psyki- atrisk vård. En förutsättning för tvångsvård enligt LPT är att vården inte kan ges med samtycke. När förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård inte längre är uppfyllda, ska ett beslut genast fattas om att tvångsvården ska upp- höra (27 § LPT). Det ska ske så snart förutsättningarna brister i något avseende. Tvångsvård efter ett första beslut av rätten får pågå under högst fyra månader. På ansökan av chefsöverläkaren får rätten därefter medge att tvångsvården fortsätter för högst sex månader åt gången. Om en ansökan om medgivande till fortsatt tvångsvård inte inkom- mer till förvaltningsrätten inom angiven tid upphör tvångsvården. Det finns ingen bortre gräns för hur många gånger vårdtiden kan förlängas. I propositionen som ligger till grund för LPT anförs att det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att hålla fast vid att samtliga förut- sättningar för tvångsvård ska vara uppfyllda för att vården ska få fort- sätta i denna form.42 42 Prop 1990/91:58, s. 158. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Tvångsvård på grund av missbruk (LVM) Tvångsvård enligt ska enligt 4 § LVM beslutas om 1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk, 2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2025:400) eller på något annat sätt, och 3. han eller hon till följd av missbruket a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Tvångsvården ska syfta till att genom behövliga insatser motivera en missbrukare så att han eller hon kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk (3 § LVM). Vård enligt LVM ska upphöra så snart syftet med vården är upp- nått och senast när vården har pågått i sex månader (20 § LVM). Vård- tiden får inte förlängas. Tvångsvården upphör genom beslut om ut- skrivning, som fattas av Statens institutionsstyrelse (20 och 25 §§ LVM). 6.2.8 Hur länge pågår vård enligt LVU? Ett omhändertagande för vård enligt LVU ska betraktas som en tillfällig åtgärd som ska avbrytas så snart omständigheterna tillåter det. En familjeåterförening ska ske så snart det är möjligt. Det följer av den praxis som har utvecklats beträffande artikel 8 i Europakon- ventionen. Under utredningstiden har det i olika sammanhang förts fram vitt skilda uppfattningar om hur länge omhändertaganden för vård pågår. En uppfattning är att socialtjänsten sällan planerar för en åter- förening när ett barn har omhändertagits för vård enligt 2 § LVU. Enligt flera yrkesverksamma som utredningen har talat med är det SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra ovanligt att ett barn som omhändertagits med stöd av 2 § LVU någon- sin flyttar hem. Å andra sidan har det framförts av andra, bland annat från civilsamhällesorganisationer, att vård enligt 2 § LVU inte sällan upphör för tidigt med följden att ett barn återigen hamnar i en de- struktiv hemmiljö som kan kräva att barnet till slut måste omhänder- tas på nytt. Utredningen har också fått motstridiga uppgifter om hur länge vård med stöd av 3 § LVU normalt pågår. I en studie med utgångpunkt i 21 000 LVU-domar från förvalt- ningsrätterna under åren 2001 till 2019 kunde en forskare konstatera att den genomsnittliga vårdtiden efter beslut om LVU var 25 måna- der. Studien visade också att ju yngre ett barn var vid omhändertag- andet, desto mer sannolikt var det att barnet fortfarande var omhän- dertaget fyra år senare. Efter fyra år var 10 procent av barn och unga som omhändertagits vid 16–19 års ålder fortfarande omhändertagna, jämfört med runt 50 procent av barnen som var 11–15 år gamla och 70 procent av barnen som var 0–10 år gamla.43 Inom ramen för ett forsknings- och utvecklingsprojekt om för- bättrat stöd till föräldrar med placerade barn gjordes en enkätunder- sökning till socialsekreterare i sju kommuner i Västra Götalands- regionen som handlade ärenden med placerade barn. Undersökningen visade att det var mycket ovanligt att socialtjänsten planerade för hemflytt inom det närmsta året. Avseende de flesta ärenden svarade socialsekreteraren att de trodde att en återförening inte skulle bli möj- lig, eller att de inte visste.44 För att få klarhet i hur det förhåller sig med vårdtider efter beslut om vård enligt LVU, har utredningen beställt statistik ur Socialsty- relsens register över insatser till barn och unga. Registret innehåller bland annat uppgifter om enskilda som varit föremål för åtgärder en- ligt LVU. Sådana uppgifter är socialnämnderna skyldiga att lämna till Socialstyrelsen för statistiska ändamål.45 I statistikbeställningen öns- kade utredningen få uppgift om under hur lång tid vård enligt LVU pågick, det vill säga hur lång tid före vårdens upphörande som beslut om vård enligt LVU fattades, i samtliga fall där vården upphörde 2023. Vi efterfrågade att statistiken redovisade hur många som vårdats med 43 Heléndsotter, Ronja (2024) Surviving Childhood: Health and Crime Effects of Removing a Child From Home., s. 11. 44 Melke, Anna (2022), Förbättrat stöd till föräldrar i samhällsvård – en sammanfattning av projektet Förälder på avstånd, s. 17 f. 45 2 § sjätte punkten förordningen (1981:1370) om skyldighet för socialnämnderna att lämna statistiska uppgifter. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 stöd av LVU i 0–1 år, 1–2 år, 2–3 år, 3–4 år och så vidare. Vidare efter- lyste vi information om i hur stor andel av fallen som upphörandet sammanföll med att barnet eller den unge uppnådde åldersgränsen för omhändertagandet samt i hur stor andel av fallen som omhänder- tagandet upphörde i samband med en vårdnadsöverflytt. Vi begärde slutligen att detta skulle redovisas separat för vård med stöd av 2 § respektive 3 § LVU. Trots att såväl uppgifter om beslut om vård enligt LVU och beslut om att vård enligt LVU ska upphöra rapporteras in av socialnämn- derna, och är lättåtkomliga på individnivå, så har det visat sig finnas betydande svårigheter att få statistiska uppgifter ur registret om vård- tider på aggregerad nivå. Det kan bero på att registret utgår ifrån rap- porterade uppgifter om olika insatser och placeringar som barn och unga har haft under föregående år. Det faktum att barn och unga som omhändertagits för vård enligt LVU ofta har flera olika placeringar under vårdtiden kan påverka möjligheten att identifiera det ursprung- liga beslutet om vård enligt LVU. För att kunna summera och svara på utredningens fråga om vårdtider hade ansvarig statistiker på Social- styrelsen varit tvungen att manuellt bygga kedjor av placeringar för varje individ. Det är ett mycket tidskrävande arbete som Socialstyrel- sens resurser inte är anpassat för. Utredningen har därför inte kunnat få någon tillförlitlig statistik över vårdtider efter beslut om omhän- dertagande för vård enligt LVU. 6.2.9 Forskning av betydelse för vårdens upphörande I delbetänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38) redogör utredningen för myndighetsrapporter och forskning om hur det går för barn som placerats utanför hemmet. Även om det finns svårigheter att mäta vilka effekter som själva placeringen får för barn och unga så indikerar flera studier att en placering utanför hemmet, särskilt om den sker på institution, kan ha betydande nega- tiva konsekvenser för barn och unga. Utredningen redovisar också rapporter om missförhållanden i samhällsvården av barn och unga. Utredningen drog utifrån tillgängliga studier slutsatsen att det finns starka skäl att begränsa användningen av tvångsåtgärder som innebär placering utanför hemmet till situationer när det verkligen behövs.46 46 SOU 2025:38, s. 99 ff. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Inom ramen för forskningsprojekt Hotel California: om inlås- ningseffekter vid upphörande av vård enligt LVU (2020–pågående) har forskare från Göteborgs och Karlstads universitet analyserat om det vid tolkningen och tillämpningen av LVU sker förskjutningar mellan beslutet om beredande respektive upphörande av vård. Tesen är att om sådana förskjutningar äger rum kan detta få stora återverk- ningar på den unges liv, genom att ge upphov till en ”inlåsningseffekt” som gör att ett barn fastnar i en situation och förblir skild från sina föräldrar och från sin ursprungliga hemmiljö. Enligt forskarnas analys sker det de facto en förskjutning i tolk- ningen och tillämpningen av vårdrekvisiten, där ”tröskeln ut” blir högre än ”tröskeln in”. Det kravraster som anläggs på familjer som ska återfå omhändertagna barn enligt 2 § LVU kompletteras i prak- tiken med krav på "insikt"; ett icke-kodifierat om än inarbetat begrepp som kan tänjas i olika riktningar. I en rättsfallsstudie kunde forsk- arna konstatera att av 198 undersökta domar diskuteras parternas insikt i 145 fall (73,2 procent), och i majoriteten av dem fann domstol- arna att insikt saknades, brast eller inte hade visats i målet. Forskarna har också observerat att avvägningen mellan återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen skiftar över tid. Utifrån utvecklingspsyko- logiska utgångspunkter kan tiden i sig efterhand blir ett självständigt argument för att låta status quo bestå. Enligt intervjudata möter famil- jer som önskar få hem sina barn alltmer svåröverkomliga hinder allt- eftersom vården pågår. Forskarna ser vidare att lagstiftningsåtgärder som att tidigarelägga skyldigheten att överväga vårdnadsöverflytt till- sammans med kravet på att förändringarna ska vara varaktiga och genomgripande innebär en förskjutning i prioritering – från principen om återförening till principer om skydd och kontinuitet.47 6.2.10 Synpunkter till utredningen Utredningen har inhämtat erfarenheter och synpunkter från ett stort antal socialsekreterare, socialchefer, domare, kommunjurister, före- trädare för civilsamhällesorganisationer och forskare. Vi har även haft möten med barn och unga som är eller har varit omhändertagna 47 Gustafsson, H., Östlund, A., Grotenfelt da Silva, C. (2023), Från stigbundenhet till lag- bundenhet? Kritiska vägval vid upphörande av tvångsvård enligt LVU. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 för vård enligt LVU samt träffat föräldrar som har eller har haft om- händertagna barn. Generellt upplever inte yrkesverksamma att dagens lagstiftning medför några tillämpningssvårigheter beträffande frågan om upp- hörande av vård med stöd av 2 § LVU. Det är inte heller någon som har uppgett att det finns ett stort behov av att förtydliga begreppet varaktig och genomgripande förändring. Flera har påpekat att vad som utgör varaktig och genomgripande förändring måste avgöras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Vad gäller upphörande av om- händertagandet för vård med stöd av 3 § LVU har framför allt domare efterlyst en reglering som motsvarar vad som gäller för 2 § LVU. Både placerade barn och unga och vårdnadshavare uppger att det är svårt att förstå vad som krävs för att vården ska upphöra. Flera berättar att de mötts av tystnad eller undvikande svar när de efter- frågat vad som krävs för vårdens upphörande. En uppfattning som har framförts av barn och unga som omhän- dertagits för vård enligt 3 § LVU är att ovissheten om hur långvarig placeringen kan bli, i kombination med vaga och svårbegripliga mål i vårdplanen gör att förändringsmotivationen blir lidande. I en miljö som inte sällan i sig innebär påfrestningar och nya risker för ett barn eller en ung person uttrycker ungdomar en maktlöshet och hopp- löshet inför sin egen situation. Att ovissheten har betydelse bekräftas av personal på särskilda ungdomshem som kan se en skillnad i be- handlingsmotivation hos ungdomar. Där de som avtjänar sluten ungdomsvård och därmed har en tydlig tidsram är mer motiverade att ta emot behandling än de barn och unga som placerats med stöd av LVU. 6.2.11 Sammanfattning av brister i förutsättningarna för vårdens upphörande • Det är otydligt hur prövningen om vårdens upphörande ska göras och vad som ska ingå i en sådan prövning. • I domar som avser upphörande av vård enligt 2 § LVU ligger fokus ofta på kravet på varaktig och genomgripande förändring och det osynliga rekvisitet ”insikt”. Hur hemsituationen, som kan vara påtagligt förbättrad, förhåller sig till barnets eventuella vårdbehov får mindre utrymme. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra • Domar om vårdens upphörande innehåller bristfälliga eller ute- blivna motiveringar till varför ett beslut om fortsatt vård eller upphörande av vård enligt LVU är för barnets bästa. • Kravet på varaktig och genomgripande förändring appliceras även på upphörande av vård enligt 3 § LVU trots att det inte är reglerat. • Det framgår inte tillräckligt tydligt i lagtexten att den halvårsvisa prövning som en socialnämnd enligt 13 § LVU ska göra av om vård enligt 3 § LVU ska upphöra är att betrakta som ett ärende om vårdens upphörande enligt 21 § LVU. Det får bland annat betydelse för rätten till offentligt biträde. • En rättslig prövning av om det fortfarande finns förutsättningar för vård enligt 3 § LVU kräver att någon som är part i ärendet överklagar en socialnämnds beslut och såvitt gäller 2 § LVU att någon initierar ett ärende om vårdens upphörande. Det är särskilt problematiskt när vården avser ett barn under 15 år eftersom denne inte är behörig att överklaga och inte heller har en tydlig rätt att initiera ett ärende eller framställa en begäran om att få ett offentligt biträde och ställföreträdare. I praktiken innebär det att en socialnämnd efter det initiala domstolsbeslutet kan ha bestäm- manderätt över ett barn, utan vidare rättslig kontroll, under hela barnets uppväxt. 6.3 Information till vårdnadshavare om skälen för ett omhändertagande och vad som krävs för att vården ska upphöra 6.3.1 Inledning Utredningen ska föreslå hur information till vårdnadshavare om skä- len för ett omhändertagande liksom förutsättningarna för att vården ska upphöra kan förtydligas. I direktiven anges att såväl grunden för ett omhändertagande enligt LVU som förutsättningarna för att om- händertagandet ska upphöra måste vara begripliga för alla inblandade. Detta är särskilt viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt, men det är även viktigt för att skapa trygghet och förutsägbarhet för både barn, unga och vuxna. Det finns därför även anledning att förtydliga den infor- Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 mation som lämnas till vårdnadshavare i samband med ett omhän- dertagande. 6.3.2 Hur ges information till vårdnadshavare i samband med ett omhändertagande för vård i dag? Ansökan och vårdplan En ansökan om vård enligt LVU ska innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna (4 § LVU). Det betonas i för- arbetena att det i en ansökan ska framgå vilka brister som finns i den unges hemförhållanden och/eller i den unges beteende, samt på vilket sätt den unge befaras ta skada av dessa förhållanden. Det ska även framgå vilka förhållanden som ger stöd för att behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavare och, när den unge har fyllt 15 år, av den unge själv.48 Utredningen har i delbetänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38) lämnat förslag på ändringar i 4 § LVU. Enligt utred- ningens förslag ska ansökan innehålla en redogörelse för – barnet eller den unges förhållanden – de konkreta omständigheter som i enlighet med 2 eller 3 § utgör grund för att barnet eller den unge behöver omhändertas för vård – tidigare vidtagna åtgärder, – den vård som socialnämnden anser är nödvändig och till barnets bästa, målet med denna vård och hur den är tänkt att genomföras, – hur relevant information har lämnats till barnet eller den unge, – vilket slags relevant information som har lämnats, samt – barnet eller den unges inställning.49 De ändringsförslag som framgår av andra och fjärde strecksatsen syftar till att göra det tydligare vilka faktiska omständigheter som utgör grund för vård, på vilket sätt en socialnämnd anser att den 48 Prop. 1989/90:28, s. 68 f. 49 SOU 2025:38, s. 370. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra planerade vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa samt vad som ska uppnås med vården. En vårdplan ska finnas med i en socialnämnds underlag vid en an- sökan om vård enligt LVU (10 kap. § 1 andra stycket socialtjänstför- ordningen). En vårdplan är en plan som upprättas för den vård som en socialnämnd avser att anordna när någon behöver vårdas i ett HVB, stödboende eller familjehem. Vårdplanen ska också ta upp åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för (9 kap. 12 § social- tjänstlagen). Om det inte möter särskilda hinder ska vårdplanen, enligt 5 kap. 1 a § socialtjänstförordningen, beskriva 1. de särskilda insatser som behövs, 2. det sätt på vilket den unges umgänge med föräldrar, vårdnads- havare och andra närstående ska ordnas, 3. målet med vården, och 4. den vårdbehövandes och, i fråga om barn, även vårdnadshavares syn på den planerade vården. Planen ska så långt möjligt upprättas i samråd med vårdnadshavarna och den unge själv, beroende på ålder och mognad. Det är viktigt att målet med vården är så tydligt och konkret ut- format att barn och vårdnadshavare kan förstå innebörden av för- slaget. En socialnämnd måste på ett begripligt sätt kunna visa vilka syften som placeringen har och hur dessa syften ska uppnås.50 De särskilda insatser som ska beskrivas i vårdplanen avser insatser som ges till barnet. I vårdplanen kan socialtjänsten också beskriva om vårdnadshavarna ska få något stöd för att placeringen ska fungera.51 En vårdplan kan ha flera syften. Vårdplanen kan • underlätta tydlighet och kommunikation mellan socialnämnden och barnet och dess vårdnadshavare, • utgöra underlag för uppföljning och utvärdering av vård och be- handling av barnet eller den unge, • skapa tydlighet mellan olika huvudmäns ansvar, och 50 Prop. 2000/01:80, s. 105. 51 Socialstyrelsen (2023), Placerade barn och unga, Handbok för socialtjänsten, s. 133. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 • göra det möjligt, inte minst för barnet och/eller hens vårdnads- havare, att följa och förstå syftet med vården.52 Domen Av 30 § förvaltningsprocesslagen framgår att rättens avgörande av mål ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekom- mit i målet. Av beslutet ska de skäl som bestämt utgången framgå. Genomförandeplanen En socialnämnd ska alltid upprätta en genomförandeplan vid vård i HVB, stödboende och familjehem (11 kap. 3 § socialtjänstlagen). Genomförandeplanen konkretiserar innehållet i vårdplanen och tydlig- gör för alla som är berörda vid genomförandet av en planerad insats hur den ska genomföras och vilka delmål som ska uppnås. Vårdplanen fokuserar på vad som behöver göras medan genomförandeplanen beskriver hur det ska gå till.53 En genomförandeplan ska, om det inte möter särskilda hinder, beskriva 1. målet med de särskilda insatser som behövs, 2. när och hur de särskilda insatserna ska genomföras, 3. när och hur genomförandeplanen ska följas upp, 4. när och hur den unge ska kunna tillgodogöra sig åtgärder och insatser som andra huvudmän än socialnämnden ansvarar för, 5. när och hur den unges umgänge med föräldrar, vårdnadshavare och andra närstående ska ordnas 6. när och hur den unge ska ha kontakt med socialnämnden, och 7. den unges och, i fråga om barn, hans eller hennes vårdnadshavares syn på genomförandet av den planerade vården. En socialnämnd ska verka för att ett barn eller en ung person som är placerad i ett familjehem, ett stödboende eller ett hem för vård 52 Prop. 2000/01:80, s. 105 f. 53 Socialstyrelsen (2023), Placerade barn och unga, Handbok för socialtjänsten, s. 214. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra eller boende och hans eller hennes vårdnadshavare deltar i arbetet med att upprätta, följa upp och vid behov revidera den genomförande- planen (7 kap. 2 § SOSFS 2012:11). Råd, stöd och annan hjälp till vårdnadshavare och föräldrar En socialnämnd ska lämna vårdnadshavare och föräldrar råd, stöd och annan hjälp som de behöver när ett barn vårdas utanför det egna hemmet eller efter socialnämndens medgivande vistas i ett annat en- skilt hem (22 kap. 10 § första stycket socialtjänstlagen). Bestämmelsen om råd, stöd och annan hjälp riktar sig till social- nämnder och grundar inte någon självständig rätt till insatser för föräldrar. Det är barnets behov som ska vara utgångspunkten.54 I för- arbetena till bestämmelsen om råd, stöd och annan hjälp till föräldrar betonas att stödet ska vara långsiktigt och kan vara av olika slag, be- roende på orsak till placeringen, om den är kort- eller långsiktig, om det gäller yngre barn eller ungdomar. Det kan till exempel vara ett erbjudande om föräldrautbildning och samtalsstöd. Socialtjänsten behöver vara uppmärksam på att föräldrar kan behöva hjälp och stöd omedelbart efter ett omhändertagande, till exempel krisbearbetning. Föräldrar kan också behöva stöd när det gäller att upprätthålla kon- takten med ett barn på ett för barnet lämpligt sätt.55 När det gäller ungdomar som har placerats på grund av egen problematik, till exem- pel skadligt bruk eller beroende, behöver vårdnadshavarna involveras aktivt i behandlingen. Det kan också behövas stöd- och behandlings- insatser till övriga i familjen för att de förändringar som behandlingen förhoppningsvis har medfört ska kunna upprätthållas när personer återvänder till hemmet. Enligt förarbetsuttalanden är flertalet pla- ceringar kortvariga och de flesta barn flyttar hem igen. För att åter- flyttningen ska fungera väl krävs ofta att både barnet och vårdnads- havaren får stöd i placeringens slutskede. Ibland är en återförening mellan barn och vårdnadshavare orealistisk. I denna situation är det viktigt att socialtjänsten bemöter vårdnadshavarna på ett respektfullt och ärligt sätt.56 54 Prop. 2012/13:10, s. 85. 55 Prop. 2012/13:10, s. 84. 56 Prop. 2012/13:10, s. 85. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Tidigare utredningars förslag Mot bakgrund av återföreningsprincipen ansåg 2015 års LVU-utred- ning att det fanns behov av ändringar i LVU och socialtjänstförord- ningen. Utredningen föreslog att ett tillägg skulle föras in i social- tjänstförordningen om att en vårdplan som gäller barn, om det inte möter särskilda hinder, också ska beskriva vilka förändringar som krävs hos vårdnadshavaren för att barnet ska kunna återvända hem och vilket stöd nämnden kan erbjuda för att det ska vara möjligt.57 Utredningen föreslog också att en särskild bestämmelse om stöd till vårdnadshavare till barn som omhändertas enligt 2 § LVU skulle föras in i den nya LVU. Bestämmelsen skulle tydliggöra inriktningen på stödet och kravet på motiverande insatser. Utredningen framhöll att socialtjänsten i förhållande till vårdnadshavare måste vara aktiva i sina erbjudanden om stöd, eftersom föräldrar i denna situation som en krisreaktion tenderar att dra sig undan eller vara fientligt inställda till socialtjänst och familjehem. Stödet ska underlätta vårdnadshav- arens delaktighet i vården och samarbetet med andra vuxna kring barnet samt bidra till att kontakten med barnet blir positiv. Vårdnads- havarna skulle också kunna få stöd i olika myndighetskontakter och informeras om sina rättigheter. Utredningen föreslog att när barn vårdas enligt 2 § LVU ska en socialnämnd aktivt erbjuda vårdnads- havarna stöd som kan bidra till att de blir delaktiga i vården av barnet och utvecklas i sitt föräldraskap.58 I betänkandet För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66) lämnas förslag på att bestämmelsen ska ändras så att när vård av ett barn utanför det egna hemmet inleds för första gången ska en social- nämnd också verka för att vårdnadshavarna i minst två år får stöd med den problematik som föranledde vården. Utredningen konstaterade att ett väl fungerande stöd av detta slag ökar förutsättningarna för en återförening mellan barn och vårdnadshavare och är motiverat också ur ett barnrättsperspektiv. Om stödet inte leder till att ett barn kan återförenas med en vårdnadshavare gynnar det sannolikt ändå barnet eftersom placerade barns välmående och situation gynnas av en så välfungerande relation som möjligt med sina föräldrar. En bestäm- melse om att vårdnadshavare ska få stöd och hjälp för att komma till rätta med de brister som behöver avhjälpas för att barnet ska kunna 57 SOU 2015:71, s. 646. 58 SOU 2015:71, s. 563. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra flytta hem under trygga förhållanden tydliggör en socialnämnds ansvar och är ett stöd för en nämnd att prioritera mer aktivt stöd till vårdnadshavare under den inledande delen av en placering. 6.3.3 Vårdnadshavares upplevelser av tillgången till information vid omhändertaganden Det finns relativt lite beskrivet i forskning och myndighetsrapporter om föräldrars upplevelser av omhändertaganden för vård enligt LVU. I de studier som ändå finns att tillgå framträder en tydlig bild av att föräldrar till placerade barn har ett stort stödbehov som sällan till- godoses. Bristerna i stöd till vårdnadshavare har också uppmärksam- mats av tidigare utredningar.59 I ett kunskapsstöd som är ett resultat av projektet Förälder på av- stånd som pågick under åren 2019–2021 under ledning av Anna Melke, beskrivs att föräldrar kan uppleva maktlöshet och oro när ett barn har omhändertagits. Situationen präglas inte sällan av oklarhet kring den fortsatta processen och vilka förväntningar som finns på dem. Denna osäkerhet kan upplevas som påfrestande, särskilt mot bak- grund av en rädsla för att agera felaktigt och därigenom riskera att försvåra möjligheterna till kontakt eller återförening. För många för- äldrar är separationen från barnet förknippad med en stark känsla av saknad och sorg. Trots att flera professionella aktörer är involverade kan situationen upplevas som isolerande. För vissa föräldrar uppstår parallellt en känsla av lättnad eller tack- samhet. Efter en längre period av påfrestningar kan det upplevas be- tryggande att barnet nu får det stöd och den omsorg som föräldern själv haft svårt att tillgodose. För andra präglas situationen däremot av förvirring och oförståelse. Ibland handlar det om att föräldrar helt enkelt inte förstår – ingen har förklarat på ett för dem begripligt sätt – men det kan också handla om att de inte håller med om andras be- dömningar. De känner sig missförstådda och förda bakom ljuset. Kanske beskriver de omhändertagandet som en kidnappning. Det finns också föräldrar som uttrycker frustration över att be- slutet om placering upplevs ha fattats för sent. De kan uppleva att de uppmärksammat barnets behov under lång tid utan att något har hänt. När samhällsvården väl kommer in kan det därför väckas för- 59 Se ovan i avsnitt om förslag som lämnats med anledning av detta i SOU 2015:71 och SOU 2023:66. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 hoppningar om att barnet nu äntligen ska få nödvändigt stöd. Sam- tidigt kan tempot i processen – från långvarig passivitet till snabba beslut – skapa osäkerhet och oro, inte minst om det uppfattas som att tidigare kunskap om barnets situation inte tillvaratas i tillräcklig utsträckning.60 Under projektet Förälder på avstånd intervjuades 41 enskilda för- äldrar med placerade barn. Många föräldrar beskrev att de kände sig utestängda eller bortglömda efter att barnet omhändertagits. Många upplevde också svårigheter att förstå varför placeringen hade beslutats och vad som skulle krävas av dem för att den skulle upphöra. I några av intervjuerna framkom att själva omhändertagandet varit en obe- griplig och skrämmande situation.61 Föräldrarnas upplevelser bekräftades även av socialsekreterare som deltog i studien. En av dem reflekterade över svårigheten att ta den tid som krävs för att ta hand om de vuxnas många frågor och behov eller att förklara på ett sätt som begripliggör situationen och stödet. Jag tänker att det också kan vara ganska otydligt för föräldrar vad det är de behöver förändra, kanske ibland när slutprodukten är klar och vi har gjort våra utredningar och vårdplaner att det kan vara svårt för dem att utläsa vad är det som behöver hända hos mig för att mitt barn ska komma hem så att de kanske ger upp lite tänker jag.62 I departementspromemorian Öppna insatser och andra åtgärder till vårdnadshavare (Ds 2024:30) beskrivs att vårdnadshavare ofta har behov som är av praktisk karaktär. Det kan till exempel handla om att vårdnadshavare behöver hjälp att förstå innehållet i olika hand- lingar.63 I utredningens egna kontakter med föräldrar till placerade barn och i möten med yrkesverksamma som i olika roller ger stöd till för- äldrar med placerade barn har bilden varit densamma. Bristen på stöd hänger ofta ihop med en brist på information till vårdnadshavare om varför ett omhändertagande har beslutats och vad som krävs av dem för att det ska upphöra. Ett föräldrapar som utredningen har träffat beskriver att de upplever att de aldrig har fått förklarat för sig hur de 60 Melke, Anna (2022), Förälder på avstånd – Stöd till dig som möter föräldrar med barn i sam- hällsvård, s. 5. 61 Melke, Anna (2022), Förbättrat stöd till föräldrar i samhällsvård – en sammanfattning av projektet Förälder på avstånd, s. 18. 62 Melke, Anna (2022) Förbättrat stöd till föräldrar med barn i samhällsvård – En samman- fattning av projektet Förälder på avstånd, s. 16. 63 Ds 2024:30, s. 355. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra ska agera för att sonen, som omhändertogs som nyfödd, ska kunna flytta hem trots att de många gånger har frågat. Ingen socialsekre- terare har heller, enligt deras upplevelse, velat ta sig tid att förklara vissa uppgifter i utredningen och under tre års tid har sonens ärende kommit att handläggas av åtta olika socialsekreterare. Flera yrkesverksamma som i olika roller ger stöd till föräldrar med placerade barn beskriver att de lägger mycket tid på att hjälpa vårdnadshavarna att förstå innehållet i olika handlingar från en social- tjänst eller en domstol. Svårigheten för föräldrar att ta till sig inne- hållet kan bero på hur handlingarna är skrivna, ofta med ett byrå- kratiskt och svårtillgängligt språkbruk. Vårdplaner beskrivs som svårbegripliga utifrån vårdnadshavarens perspektiv. Det framgår sällan konkret på vilket sätt vårdnadshavaren ska agera för att omhänder- tagandet ska upphöra. Även ansökan i övrigt kan uppfattas som svår- överskådlig och att det inte alltid är tydligt vad i utredningen som utgör de konkreta omständigheter som nämnden menar utgör grund för ett omhändertagande. Svårigheten att förstå innebörden av olika handlingar kan också bero på att vårdnadshavarna befinner sig i en krisreaktion. Rädsla och skamkänslor inför situationen gör att vårdnadshavare har svårt att mentalt och känslomässigt ta till sig innehållet i handlingarna. För vårdnadshavare med intellektuella funktionsnedsättningar kan det vara extra svårt att tillgodogöra sig informationen. En, i vissa fall, stark misstro mot socialtjänsten försvårar ytterligare möjligheten att tillgodogöra sig information om omhändertagandet och vad som krävs för att det ska upphöra. De sammantagna erfarenheterna av hur föräldrar upplever om- händertaganden vittnar om vikten av att, inte bara förtydliga inne- hållet i handlingar, utan även att någon tar sig tid att ge stöd åt för- äldern. Ett relationsskapande arbete är ofta nödvändigt för att nå fram till vårdnadshavarna med den information som de behöver för att förstå vad som krävs för att omhändertagandet ska upphöra. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 6.3.4 Föräldrastöd Inledning Stöd till föräldrar med placerade barn är ett område som är under ut- veckling. I maj 2025 gavs Myndigheten för familjerätt och föräldra- skapsstöd (MFoF) och Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag om stärkt föräldraskapsstöd före, under och efter en placering av barn utanför det egna hemmet. I uppdraget ingår att kartlägga de insatser, aktivi- teter och verksamheter som riktas till föräldrar i syfte att stärka för- äldraförmågan och relationen mellan förälder och barn före, under och efter att barnet placeras utanför hemmet. Uppdraget ska redo- visas senast den 1 februari 2027.64 Forsknings- och utvecklingsprojektet Förälder på avstånd, som omnämnts ovan, syftade till förbättrat stöd till föräldrar som har sina barn i samhällsvård. Under projektet testades ett 20-tal nya arbets- sätt som bland annat handlade om förbättrad information, planering av umgänge och krisstöd. I projektet undersöktes också vad som kunde ligga bakom att vårdnadshavare upplever att de inte får det stöd de behöver. Rapporten beskriver att en bidragande orsak till att för- äldrar upplever att de inte får tillräcklig information och stöd är att en utbredd föreställning inom socialtjänsten är att barnperspektivet står i motsatsförhållande till föräldraperspektivet. Det leder till att föräldrarna inte prioriteras, särskilt inte av den socialsekreterare som är ansvarig för kontakterna med barnet (den så kallade barnsekrete- raren).65 Det har till utredningen framförts att en ytterligare orsak till det förekommer att socialsekreterare inte tar sig den tid som skulle behövas för att ge föräldrar den information som de behöver är att de har en orimlig arbetssituation. Det finns inte tid att arbeta rela- tionsskapande och möta den oro som vårdnadshavare har. I en avslutande reflektion skriver rapportförfattarna följande Projektet tydliggjorde att stöd till placerade barns föräldrar kan ges av många olika personer och funktioner, beroende på vilka resurser för- äldern har i sitt eget sociala nätverk, vilka professionella stödpersoner som föräldern redan har en fungerande kontakt med eller vilka stöd- insatser som kommunen har på plats. Det tycks viktigt att inte förlita sig på att barnsekreteraren kan vara den primära stödpersonen, och att 64 S2025/01036, Uppdrag om stärkt föräldraskapsstöd före, under och efter en placering av barn utanför det egna hemmet. 65 Melke, Anna (2022) Förbättrat stöd till föräldrar med barn i samhällsvård – En samman- fattning av projektet Förälder på avstånd, s. 21 f. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra ha en flexibel inställning till vem det i stället – eller därutöver – kan vara. Det kan vara en bra idé att utse vissa personer som ska vara enbart för- äldrastödjare, men en sådan idé kan också bidra till att öka den fragmen- tisering som redan finns inom socialtjänsten där gränser dras upp på ett sätt som tränger undan ett holistiskt socialt arbete – det blir i värsta fall väldigt många kockar och en ganska rörig soppa. Ibland är det positivt att någon utvecklar en specialkompetens och får komma in som en ny person i familjen, men ibland är det i stället positivt att den som redan känner familjen ser på sitt uppdrag på ett nytt sätt och därmed minskar antalet personer som föräldern förväntas bjuda in i sitt liv. Det kan till exempel handla om att föräldraperspektivet byggs in i beroendebehand- lingen eller i boendestödjarens/boendepersonalens uppdrag. Utifrån våra föräldraintervjuer vill vi särskilt understryka vikten av att uppmärksamma hur föräldrar med psykiska och/eller intellektuella funktionsnedsätt- ningar ges förutsättningar för delaktighet.66 Projektet Förälder på avstånd resulterade i ett kunskapsstöd som riktar sig till yrkesverksamma som möter föräldrar med barn i sam- hällsvård. Där lyfts vikten av att socialarbetare måste tro på att det går att samarbeta med föräldrar utan att det sker på bekostnad av barnet. I vissa situationer är kontakt okomplicerad, i andra behöver barnet skyddas och föräldrar hållas på avstånd. Ofta befinner man sig dock i ett mellanting där umgänge är möjligt men relationen är kom- plex. Det finns då en risk att föräldrar hamnar längre bort än nödvän- digt, eftersom barnets och förälderns perspektiv uppfattas stå i kon- flikt. Detta kan leda till ett större avstånd än vad som är motiverat och i längden riskera att vara negativt även för barnet.67 I kunskapsstödet framhålls att föräldrars behov av stöd är indivi- duellt och kan variera över tid. Behovsbedömningar är därför en färsk- vara. Det kan bland annat vara fråga om emotionellt stöd, kognitivt stöd i form av information och vägledning samt praktiskt stöd.68 I dag ges stöd till föräldrar med placerade barn i huvudsak i tre olika former. Ett fåtal kommuner har en särskild föräldrasekreterarroll inom ramen för familjehemsplaceringar och på ett antal platser i landet erbjuds ett fristående kommunalt föräldrastöd. Utöver det finns orga- nisationer inom civilsamhället som erbjuder stöd till placerade barns föräldrar. 66 Melke, Anna (2022), Förbättrat stöd till föräldrar med barn i samhällsvård – En samman- fattning av projektet Förälder på avstånd, s. 43 f. 67 Melke, Anna (2022), Förälder på avstånd – stöd till dig som möter föräldrar med barn i samhällsvård, s. 9. 68 Melke, Anna (2022), Förälder på avstånd – stöd till dig som möter föräldrar med barn i samhällsvård, s. 23. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Nedan följer en kortfattad beskrivning av de olika formerna för föräldrastöd. Föräldrastöd inom ordinarie socialförvaltning En socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontak- terna med ett barn eller en unge person när vård ges utanför hemmet, det framgår av 22 kap. 12 § socialtjänstlagen. En sådan ansvarig social- sekreterare brukar i vardagligt tal kallas för barnsekreterare. Barn- sekreteraren ska besöka barnet eller den unge regelbundet i den om- fattning som är lämplig utifrån barnets eller den unges behov och önskemål. I de fall barnet är placerat i familjehem finns det normalt sett också en socialsekreterare som är ansvarig för kontakterna med familjehemmet. Den så kallade familjehemssekreteraren handleder familjehemmet och ser till att familjehemmet får det stöd och annan hjälp som de behöver. Ett fåtal socialförvaltningar arbetar i dag med en motsvarande funk- tion även för föräldrar till placerade barn. Till exempel har Trelleborgs kommun sedan några år tillbaka en särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavare till barn som är pla- cerade i familjehem. Föräldrastödet är inte biståndsbedömt utan en frivillig insats som är tänkt att ingå i en familjehemsplacering. En föräldrastödjande socialsekreterare arbetar nära en barnsekreterare och har tillgång till ett barns journal, vilket uppfattas som en stor fördel i arbetet. Den föräldrastödjande socialsekreteraren gör inte själv några bedömningar av föräldraförmåga och för inte heller några detaljerade journaler. De socialsekreterare som utredningen har talat med berättar sam- stämmigt om goda erfarenheter av att prioritera föräldrarna. För- äldrastöd bidrar till ett bättre samarbete med socialtjänsten, utgör en avlastning för barnsekreteraren och gynnar förälderns relation till barnet och familjehemmet. Det förekommer att vårdnadshavare som tidigare har bedömts inte vara kapabla till den förändring som skulle krävas för att barnet ska kunna flytta hem, med hjälp av för- äldrasekreteraren faktiskt lyckas uppnå en sådan varaktig och genom- gripande förändring som medför att omhändertagandet ska upphöra. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Fristående kommunalt föräldrastöd I Stockholm, Göteborg och Sundsvall finns den fristående stödverk- samheten Stella. Stella erbjuder ett frivilligt stöd till föräldrar med placerade barn under maximalt elva tillfällen. De anställda föräldra- stödjarna har själva lång erfarenhet av att arbeta inom socialtjänsten. Stellas föräldrastöd innebär att föräldrar informeras om vilka rät- tigheter och skyldigheter de som förälder till ett placerat barn har. Föräldrarna får hjälp att gå igenom material kring barnets placering och att förbereda och följa upp möten med myndigheter som handlar om barnen. Föräldrastödjaren kan även vara med på möten med social- tjänsten och hjälper till att bygga broar mellan handläggaren och för- äldern. Flera på Stellamottagningarna har uppgett att man uppfattar det som en fördel i möjligheten att få föräldrars förtroende att vara fristående och inte tillhöra den ordinarie socialtjänsten. Yrkesverksamma inom Stellamottagningarna har berättat för ut- redningen att det ofta går relativt snabbt att bygga allianser med för- äldrar på ett sätt som möjliggör samtal om de svåra frågorna, såsom varför barnet har omhändertagits och vad som behöver förändras hos en förälder för att barnet ska kunna flytta hem. Flera yrkesverksamma har påtalat att vårdplanerna, även för de som har erfarenhet av att arbeta inom socialtjänsten, ofta är otydliga och svåra att förstå. Det behöver läggas ned mycket tid på att bena ut och förklara dessa för föräldrarna. Besöken hos Stella är kostnadsfria, det förs inga journaler och per- sonalen har tystnadsplikt. Helsingborgs stad har verksamheten Fritt föräldrastöd som er- bjuder professionellt stöd till föräldrar med placerade barn. Besök hos Fritt föräldrastöd är kostnadsfritt och det förs inga journaler och personalen har tystnadsplikt. Föräldrar erbjuds hjälp att gå igenom handlingar som rör en placering, såsom utredning, beslut, umgänges- plan och domar. Fritt föräldrastöd erbjuder också stöd i möten som handlar om barnet och stöd i situationer som föräldern tycker är svår. Fritt föräldrastöd har också ett samarbete med PUFF – Placerade Ungas föräldraförening. Där kan föräldrar träffa andra föräldrar som har eller har haft sina barn placerade i familjehem. En liknande verk- samhet, kallat Föräldrastöttan, finns i Malmö stad. Föräldrastödjare på Stellamottagningarna, Fritt föräldrastöd och Föräldrastöttan har till skillnad från föräldrastödjare på socialtjänsten inte tillgång till Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 annan information om det placerade barnet än den som föräldern själv kan och vill förmedla. Föräldrastöd i civilsamhället Utredningen har träffat den ideella föreningen Qrut som vänder sig till mammor vars föräldraförmåga är ifrågasatt på grund av missbruk, kriminalitet och våld. Mammor som kommer i kontakt med Qrut har ofta en mycket stark misstro mot socialtjänsten. Qrut ger aktivt för- äldrastöd vid orosanmälningar, under placering och vid hemtagning. Syftet är att med barnet i centrum bygga broar till myndigheter genom att skapa förtroende och ge konkret stöd i processen med bland annat beroendevården, socialtjänsten, rättssystemet och psykiatrin. Qrut arbetar med en modell där akademisk kunskap kombineras med egna erfarenheter av att ha barn som är omhändertagna. Det be- tyder att det i föreningen arbetar både personer med professionell kunskap och personer som själva har erfarenheter av att leva i destruk- tivitet och att vara förälder på avstånd, så kallade Qrutmammor. Det upplevs vara en bra arbetsmetod att föräldrar som söker hjälp kan identifiera sig med och ta råd av någon som har befunnit sig i en lik- nande situation men har lyckats förändra sitt liv. Föräldrastödet ges individuellt och innebär bland annat att en föräldrastödjare följer med i kontakten med socialtjänsten och vid behov är tillgänglig för att i princip närsomhelst kunna prata med och stötta en förälder. Föreningen erbjuder också neutrala umgänges- lokaler där umgänge kan äga rum på uppdrag av socialtjänsten. Qrut beskriver att de är tydliga gentemot de mammor de möter att de inte arbetar mot socialtjänsten utan att målet är att kunna bidra till ett fungerande samarbete mellan föräldrar och socialtjänst. De arbetar i stor utsträckning med attitydförändringar till myndigheter. Föreningen är Stockholmsbaserad men erbjuder stöd via videosam- tal till mammor bosatta i hela landet. Qrut menar att inget stöd som skulle kunna erbjudas av social- tjänsten skulle kunna ersätta det arbete som föreningen gör. De upp- lever det som en stor fördel att vara en oberoende neutral part. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra 6.3.5 Synpunkter till utredningen Under utredningens kontakter med föräldrar till placerade barn, fors- kare och yrkesverksamma som arbetar med föräldrastöd har det getts en samstämmig bild av att vårdnadshavare har ett större behov av stöd än vad som normalt erbjuds. För många vårdnadshavare är stöd en förutsättning för att kunna ta till sig information om ett omhänder- tagande och för att kunna förstå både vad som krävs för att det ska upphöra och hur de kan vara förälder på avstånd. Flera har efterlyst en funktion motsvarande barnsekreterare eller familjehemssekreterare även för vårdnadshavare. Det stöd, hjälp och råd som en socialnämnd ska lämna föräldrar och vårdnadshavare är i dag inte tillräckligt prioriterat inom socialtjänsten. Det beror dels på en redan ansträngd arbetssituation för socialsekreterare som hand- lägger ärenden, dels i vad som beskrivits som ett upplevt motsats- förhållande mellan barnperspektivet och föräldraperspektivet. För att information ska kunna ges på ett adekvat sätt krävs att en social- sekreterare både ges tid och kunskap om vikten av att arbeta tillsam- mans med en förälder för ett barns bästa. Flera efterfrågar också ökad tydlighet i vårdplanen om vad social- nämnden menar behöver förändras hos vårdnadshavaren för att om- händertagandet ska upphöra. Ofta innehåller vårdplanen mål med vården av barnet som en vårdnadshavare svårligen själv kan åstad- komma på avstånd. En vanlig formulering är exempelvis att målet med vården är att barnet får känslomässig trygghet och tillgång till goda rutiner. Vårdnadshavare önskar att det kunde konkretiseras hur de ska agera för att åstadkomma denna typ av målsättningar. Även barn som utredningen har talat med, och som har erfarenhet av omhändertaganden på grund av skadliga hemförhållanden, har berättat att de inte har förstått vad ett beslut har grundat sig på eller vad som behöver hända för att en återförening ska kunna ske. 6.3.6 Nordisk utblick Danmark Under placeringstiden ska en kommun besluta om stöd till föräld- rarna. Stödet ska så långt det är möjligt bidra till att lösa de problem som varit orsak till placeringen i syfte att hjälpa föräldrarna att ta Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 hand om barnet eller ungdomen vid hemkomst eller i kontakt med barnet eller den unge under placeringen (76 § i barnets lov). Stödet kan till exempel bestå i familjebehandling eller praktiskt pedagogiskt stöd i hemmet. Det kan också vara stöd utifrån annan lagstiftning, till exempel alkoholbehandling eller arbetsmarknadsinsatser.69 En vårdnadshavare har rätt till en stödperson så snart frågan om placering utanför hemmet kommer på tal, under tiden en placering pågår och en kortare period efter att en placering har upphört. En stödpersons uppgift är att lyssna på och stödja föräldrarna, till exempel i förhållande till föräldrarnas samarbete med den ansvarige handläg- garen eller placeringsplatsen och i förhållande till föräldrarnas kontakt med barnet. Vårdnadshavaren kan själv föreslå vem som ska vara stöd- person men det är kommunalbestyrelsen som fattar beslut om lämp- lig stödperson. Denne kan få ersättning för eventuella utgifter som följer med uppdraget (75 § i barnets lov). Vårdnadshavaren har också rätt att ha en bisittare vid möten som behandlar placeringen av barnet eller den unge. Bisittaren är en per- son som vårdnadshavaren själv utser och får inte ersättning från kommunen. När en kommun beslutar om stöd enligt 75 eller 76 § i barnets lov ska en särskild föräldrahandlingsplan upprättas (77 § i barnets lov). Om föräldrarna har komplexa problem som kräver samarbete mellan olika enheter kan föräldrahandlingsplanen ersättas av en hel- hetsorienterad plan där alla insatser till föräldrarna koordineras. Det krävs att föräldrarna samtycker till att föräldrahandlingsplanen ersätts av en helhetsorienterad plan. Norge Barnevernstjensten är skyldig att följa upp föräldrarnas situation efter att ett beslut om omsorgsovertakelse har verkställts. Barneverns- tjensten ska följa föräldrarnas situation och utveckling och ska kort tid efter beslutet kontakta föräldrarna och erbjuda dem samtalsstöd och uppföljning. Om föräldrarna så önskar ska socialtjänsten som ett led i uppföljningen förmedla kontakt med andra stödinsatser (§ 8-3 i barnevernsloven). 69 Social og Boligstyrelsen (2023), Håndbog om barnets lov, s. 118. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Barnevernstjensten har en positiv skyldighet att aktivt verka för att relationen mellan barn och föräldrar upprätthålls och att de kan återförenas. Detta innebär att socialtjänsten kontinuerligt måste följa barnets och föräldrarnas utveckling och göra vad den kan för att uppnå återförening. Barnevernstjensten ska aktivt arbeta för att stärka för- äldrarnas omsorgsförmåga, till exempel genom att erbjuda råd och stöd eller vidta andra föräldrastödjande åtgärder, och regelbundet bedöma om barnet kan återföras till föräldrarna. Barnevernstjensten måste bedöma om den har lämpliga åtgärder till sitt förfogande eller om det är nödvändigt att involvera andra, till exempel specialistsjuk- vården. Om de åtgärder som har vidtagits inte har önskad effekt, måste det bedömas om åtgärden kan ändras eller om andra åtgärder måste vidtas. Barnevernstjensten ska också medverka till att upprätt- hålla relationen mellan barnet och föräldrarna genom att bland annat underlätta en god kontakt, till exempel genom att ge föräldrarna råd och vägledning i samband med genomförandet av umgänget.70 Så snart som möjligt efter det att nämnden har fattat beslut om omsorgsovertakelse ska barnevernstjensten upprätta en plan för bar- nets vårdsituation och för uppföljningen av barnet och föräldrarna. Planen ska bland annat beskriva barnets behov och vilken uppföljning som kan hjälpa föräldrarna att återfå vårdnaden om barnet. Planen ska ändras om barnets behov kräver det. Av planen ska förutsätt- ningarna för återförening framgå. (§ 8-3 i barnevernsloven). Även vid beslut om tvångsplacering på grund av eget beteende ska barnevernstjensten utarbeta en plan för uppföljning av barnet och dennes föräldrar. Barnevernstjensten ska systematiskt och regelbundet överväga om det är nödvändigt att ändra insatser eller om det är nöd- vändigt att vidta ytterligare åtgärder för barnet (§ 8-4 i barneverns- loven). Ett utkast till plan ska finnas tillgänglig när barneverns- og helsenemnda behandlar ansökan. Barnevernstjensten ska så snart som möjligt färdigställa planen när nämnden har fattat beslut i ärendet (§ 8-4 fjärde stycket i barnevernsloven). 70 Bufdir (2023), Saksbehandlingrundskrivet, avsnitt 35.4. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Finland När ett barn blir föremål för barnskyddets insatser ska en klientplan göras upp. I klientplanen antecknas bland annat vilka omständig- heter som föranleder en insats, vilket behov av stöd ett barn och en familj har, vad målet med en insats är och inom vilken tid man upp- skattar att målet kan nås. Klientplanen ska ses över vid behov, dock minst en gång om året (30 § andra stycket i barnskyddslagen). I klientplanen för ett omhändertaget barn ska dessutom antecknas målet och syftet med vården utom hemmet, ordnandet av särskilt stöd och särskild hjälp för barnet, barnets föräldrar, barnets vård- nadshavare eller andra personer som svarar för barnets vård och fostran samt hur barnets hälso- och sjukvård, småbarnspedagogik, grundläggande utbildning och övrig utbildning ordnas. I planen skrivs också in hur kontakten med barnet ska upprätthållas och samarbetet med barnets föräldrar och andra barnet närstående personer genom- föras samt hur strävan efter att återförena familjen ska beaktas ut- ifrån barnets bästa (30 § tredje stycket i barnskyddslagen). För föräldrarna till ett omhändertaget barn ska det göras upp en separat klientplan om stöd i föräldraskapet, om det inte ska anses vara onödigt. Planen ska utöver övrig bedömning av servicebehovet även innehålla en bedömning av på vilka sätt man kan ordna särskilt stöd för föräldrarna för att främja en återförening av familjen. Planen ska vid behov göras upp i samråd med den övriga social- och hälsovården (30 § fjärde stycket i barnskyddslagen). 6.3.7 Sammanfattning av brister i hur information lämnas till vårdnadshavare • Många vårdnadshavare har svårt att förstå vad som förväntas av dem för att omhändertagandet ska upphöra. • Vårdplanens fokus är på barnets behov men anger sällan hur för- äldern ska agera för att det ska tillgodoses. • Socialsekreterare har inte/tar sig inte den tid för vårdnadshavaren som skulle behövas för att information som rör vårdens upphö- rande ska kunna ges på ett adekvat sätt. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra 6.4 Överväganden och förslag 6.4.1 Inledande överväganden De många ändringar och kompletteringar som gjorts av LVU sedan lagens tillkomst innebär att lagstiftningen är svåröverskådlig och ibland motsägelsefull. Utredningens strävan är att, inom ramen för uppdraget, lämna förslag som bidrar till att undanröja sådana brister. Våra utgångspunkter är, som redovisats närmare i kapitel 3 i del- betänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38), att en lagstiftning som utgör både skydds- och tvångslagstiftning för barn och unga måste uppfylla mycket högt ställda krav på tydlighet och förutsebarhet. Bestämmelserna ska vara utformade för att bidra till en tillämpning som präglas av likabehandling och där tvångsåtgärder används när de är ändamålsenliga, nödvändiga och till barnets eller den unges bästa. Mot bakgrund av de problem som identifierats och beskrivs i kapitlets föregående avsnitt presenteras här ett antal för- slag för att stärka rättssäkerheten genom att skapa en ökad tydlig- het och förutsebarhet och förutsättningar för likabehandling i rätts- tillämpningen. En ambition med lämnade förslag är att principen om barnets och den unges bästa ska få ett tydligare genomslag. Att omhänderta ett barn eller ung person för vård utanför det egna hemmet innebär en inskränkning av enskildas privat- och familjeliv. Europadomstolens praxis avseende artikel 8 i Europakonventionen är därför av betydelse för utredningens överväganden. 6.4.2 Förtydligande av vad som krävs för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Terminologi och struktur anpassas till grunderna för vård Utredningens bedömning För att få en förutsebar och enhetlig rättstillämpning ska förut- sättningarna för ett omhändertagandes upphörande spegla grun- derna för ett omhändertagande för vård. Om någon förutsättning inte längre är uppfylld ska ett omhändertagande upphöra. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Utredningens förslag När någon av förutsättningarna för ett omhändertagande för vård inte längre är uppfylld, ska en socialnämnd besluta att ett omhän- dertagande ska upphöra. Prövningen ska göras i tre led. Prövning- ens första led avser det skadliga hemförhållandet eller det egna beteendet som föranleder vården. För att vård enligt 2 § LVU ska upphöra redan av den anledningen krävs liksom nu att det har skett en varaktig och genomgripande förändring. Prövningens andra led avser frågan om vården alltjämt är nödvändig och till barnets eller den unges bästa, samt för unga personer om den är lämpligare än annan vård. Prövningens tredje led avser frågan om vården kan ges med samtycke. Utredningens bedömning är att förutsättningarna för vårdens upp- hörande, såsom de nu är formulerade i 21 § LVU, inte är tillräckligt tydliga. Otydligheten består bland annat i att det inte av lagtexten framgår hur kravet på varaktig och genomgripande förändring för- håller sig till bestämmelsens första mening om att vård med stöd av lagen ska upphöra när den inte längre behövs, i de fall den inte behövs för att vården kan ges med samtycke.71 Det har lett till en, enligt ut- redningens bedömning, relativt utbredd missuppfattning om att upp- hörande av vård med stöd av 2 § LVU kräver att en varaktig och genomgripande förändring kan konstateras även om övriga förut- sättningar för ett omhändertagande inte längre är uppfyllda. Det fram- går inte heller tydligt om vården kan upphöra med hänvisning till att det är för barnets eller den unges bästa. Utredningens genomgång av domstolsavgöranden om vårdens upphörande visar att det sällan redo- visas om ett upphörande bedöms vara till barnets eller den unges bästa. En mer genomgående översyn av bestämmelserna som reglerar förutsättningarna för vårdens upphörande är påkallad. Särskilt efter- som utredningens förslag om grunderna för vård (SOU 2025:38) har en struktur och delvis en annan terminologi som medför att be- 71 Denna invändning lyftes av vissa remissinstanser under beredningen vilket föranledde en annan skrivning i lagrådsremissen. men det ansågs av Lagrådet inte vara nödvändigt att tyd- liggöra i bestämmelsen. Enligt Lagrådet behövs inte något sådant tydliggörande i bestämmelsen, eftersom detta redan framgår av 1 § andra stycket LVU. Enligt Lagrådet kan ett framhållande av vad ett samtycke betyder i detta fall även väcka frågor om vad som gäller beträffande sam- tycke i andra fall, där bestämmelsen saknar motsvarande upprepning av regeln. i 1 § andra stycket. Regeringen delade Lagrådets bedömning och ansåg att något förtydligande inte behöver göras och att bestämmelsen borde utformas i enlighet med Lagrådets förslag. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra stämmelserna om grunderna för vård och vårdens upphörande inte längre tydligt korresponderar. I utkastet till lagrådsremiss som pre- senterades den 1 december 2025 lämnas förslag på en ny lag som er- sätter nuvarande LVU. Grunderna för vård föreslås utformas i en- lighet med utredningens förslag. Detta innebär bland annat att en förutsättning för ett omhändertagande är att den planerade vården är nödvändig (vilket ersätter begreppet behövlig) och till barnets eller den unges bästa. Utredningen föreslår att förutsättningarna för omhändertagandets upphörande bättre ska spegla förutsättningarna för ett omhänder- tagande. En socialnämnd eller en domstol ska metodiskt pröva om förutsättningar för omhändertagandet fortfarande består. Beträffande prövningens första led, som avser frågan om det finns en påtaglig risk för skada på grund av ett visst förhållande i hemmet eller ett visst beteende, måste bedömningen göras på ett annat sätt vid prövning av om ett omhändertagande ska upphöra jämfört med vid ett beslut att ingripa med stöd av LVU. I många fall innebär om- händertagandet i sig att risken inte längre är påtaglig. Bedömningen av detta rekvisit ska vid prövning om ett omhändertagande ska upp- höra i stället ta sikte på om det vid ett upphörande av vården på nytt skulle uppstå en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas. För att konstatera detta krävs att de omständig- heter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genom- gripande sätt i de fall omhändertagandet beslutats med stöd av 2 § LVU, respektive att beteendet har upphört och situationen är stabil i de fall omhändertagandet har beslutats med stöd av 3 § LVU (se när- mare om utredningens överväganden och förslag i denna del i näst- kommande avsnitt). Med omständigheter som föranleder vården avses, liksom tidigare, både sådana omständigheter som låg till grund för beslutet om om- händertagande för vård och sådana omständigheter som kan ha till- kommit under omhändertagandet och som innebär att det finns skäl för fortsatt vård. För att nytillkomna omständigheter ska kunna ut- göra skäl för att ett omhändertagande inte ska upphöra måste de vara hänförliga till samma grund som det ursprungliga beslutet, alltså till 2 eller 3 § LVU. Skulle exempelvis ett beslut om omhändertagande för vård fattats med stöd av 2 § LVU på grund av fysisk misshandel och den tillkommande omständigheten utgöras av att barnet har ett skadligt bruk av narkotika kan den tillkommande omständigheten inte Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 prövas inom ramen för 21 § LVU. I sådant fall måste en ny ansökan om omhändertagande för vård, i det fallet med stöd av 3 § LVU, göras. Görs bedömningen att det har skett en varaktig och genomgripande förändring av de omständigheter i hemmet som föranleder vården eller om barnets eller den unges beteende har upphört och situationen är stabil, ska omhändertagandet för vård upphöra. Om inte, går pröv- ningen vidare till frågan om vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa. I detta andra led ska en bedömning göras av om den vård som bar- net eller den unge får är nödvändig, det vill säga att det finns ett fort- satt behov av vården till följd av risken för skada och att vårdbehovet inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Vad som är nödvän- dig vård ska bedömas utifrån omständigheterna som föranleder vården och som konstaterats i det första ledet av prövningen. Är det kvar- stående vårdbehovet sådant som kan tillgodoses med stödinsatser i hemmet, ska omhändertagandet upphöra. Utredningens förslag inne- bär också att ett omhändertagande för vård inte ska bestå om ett barn eller en ung person inte längre har ett vårdbehov som kan tillgodoses inom ramen för socialtjänstens ansvar för barn och unga utan, exem- pelvis, enbart behov av vård som andra huvudmän ansvarar för. En bedömning ska också göras om den nödvändiga vården är till barnets eller den unges bästa. Utredningens förslag innebär att det blir tydligt att ett omhändertagande kan upphöra om vården inte är till barnets eller den unges bästa, trots att grundproblematiken inte är löst. Så kan till exempel vara fallet om ett äldre barn har en stark vilja att återförenas med sin vårdnadshavare och förhållandena i hem- met visserligen har förändrats men att förändringen inte har varit så pass långvarig att man ännu kan tala om en varaktighet. Barnets vilja och situation under en placering utanför hemmet måste viktas mot den risk för skada som finns vid en återförening. Beträffande vård med stöd av 3 § LVU ska vid prövningen både av om vården är nöd- vändig och om den är för barnets eller den unges bästa, särskilt beaktas hur länge vården har pågått och vilka resultat vården har gett. För unga gäller dessutom att vården ska vara lämpligare än annan vård. Om bedömningen görs att vården fortfarande är nödvändig (och för unga även lämpligare än annan vård) och till barnets eller den unges bästa ska prövningen i det avslutande tredje ledet avse om vården kan ges med samtycke. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Utredningen bedömer att de föreslagna ändringar innebär en mer förutsägbar lagstiftning som ger bättre förutsättningar för en likvärdig tillämpning. Det är också en ordning som bättre överens- stämmer med Europadomstolens praxis om att barnets bästa måste komma i främsta rummet och att tvångsvård ska betraktas som en tillfällig åtgärd som ska avbrytas så snart omständigheterna tillåter det och mindre ingripande åtgärder är tillräckliga. Utredningens förslag har utformats utifrån förutsättningarna för omhändertagande för vård med stöd av 2 eller 3 § LVU enligt utred- ningens förslag i delbetänkandet. Utredningen ser emellertid inget hinder mot att den föreslagna bestämmelsen även skulle bli tillämplig när det gäller den nya grund för omhändertagande – omhändertag- ande för vård på grund av anknytning – som föreslås i utkastet till lagrådsremissen om en ny LVU-lagstiftning. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Figur 6.1 Illustration av utredningens förslag på utformning av förutsättningarna för att ett omhändertagande med stöd av 2 § LVU ska upphöra HAR OMSTÄNDIGHETERNA SOM FÖRANLEDER VÅRDEN FÖRÄNDRATS PÅ ETT VARAKTIGT OCH GENOMGRIPANDE SÄTT? Bedömningen tar sikte på om det vid en återförening på nytt skulle uppstå en påtaglig risk för att barnets hälsa och utveckling skadas. Ja. Nej. Omhändertagandet upphör. ÄR VÅRDEN FORTFARANDE NÖDVÄNDIG OCH TILL BARNETS BÄSTA? Är den vård barnet får, exempelvis placering i familjehem, nödvändig? Detta innebär att: 1. det till följd av risken för skada finns ett behov av den aktuella vården, och 2. att vårdbehovet inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt, såsom genom stödinsatser i det egna hemmet. Är den nödvändiga vården till barnets bästa? Bedömningen ska göras om barnets behov av skydd och vård överväger de eventuella negativa konsekvenser som vården får för barnet. Barnets egen inställning ska ges en ökad betydelse i takt med stigande ålder. Nej. Ja. Omhändertagandet upphör. KAN VÅRDEN GES MED SAMTYCKE? Kan det antas att vården kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare och, om barnet har fyllt 15 år, av barnet själv. Nej. Ja. Omhändertagandet ska Omhändertagandet upphör. inte upphöra. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Figur 6.2 Illustration av utredningens förslag på utformning av förutsättningarna för att ett omhändertagande med stöd av 3 § LVU ska upphöra (såvitt gäller barn) HAR BETEENDET SOM FÖRANLEDER VÅRDEN UPPHÖRT OCH ÄR SITUATIONEN STABIL? Bedömningen tar sikte på om det vid ett avslut av vården på nytt skulle uppstå en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Ja. Nej. Omhändertagandet upphör. ÄR VÅRDEN FORTFARANDENÖDVÄNDIG OCH TILL BARNETS BÄSTA? Är vården, exempelvis placering i HVB och viss behandling, nödvändig? Detta innebär att: 1. det till följd av risken för skada finns ett vårdbehov som kan tillgodoses inom ramen för socialtjänstens ansvar för barn och unga och inte enbart behov av vård som andra huvudmän ansvarar för, och 2. att vårdbehovet inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt, såsom genom stödinsatser i det egna hemmet. Är den nödvändiga vården till barnets bästa? Bedömningen ska göras om behovet av vård överväger de eventuella negativa konsekvenser som vården får för barnet. Barnets egen inställning ska ges en ökad betydelse i takt med stigande ålder. Vid bedömningen av både p. 1 och p. 2 ska särskilt beaktas hur länge vården har pågått och vilka resultat vården har gett. Nej. Ja. Omhändertagandet upphör. KAN VÅRDEN GES MED SAMTYCKE? Kan det antas att vården kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare och, om barnet har fyllt 15 år, av barnet själv. Nej. Ja. Omhändertagandet ska Omhändertagandet upphör. inte upphöra. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Det bör inte ytterligare utvecklas i lagtext vad som avses med varaktig och genomgripande förändring Utredningens bedömning Ett beslut om att omhänderta ett barn enligt 2 § LVU kan ha sin grund i vitt skilda omständigheter varför lagstiftningen måste ha en viss flexibilitet för att täcka många olika situationer. Det bedöms inte vara ändamålsenligt att förtydliga begreppet varaktig och genomgripande förändring eftersom detta måste avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. För ökad förutsebarhet och rättssäkerhet bör det i stället införas ett krav på att vårdplanen även ska innehålla vad som krävs för en återförening (se vidare i senare avsnitt). Ett omhändertagande för vård med stöd av 2 § LVU kan ha sin grund i många olika typer av missförhållanden i hemmet som innebär en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas. Det kan bland annat vara fråga om missbruk, våld eller omsorgsbrister. Miss- förhållandet kan ha pågått under lång tid eller ha uppstått mer plöts- ligt. Utredningen bedömer inte att det är möjligt att i lagtext förtyd- liga vad som avses med varaktig och genomgripande förändring på ett sätt som skulle passa i alla typer av situationer. Vad som utgör en varaktig och genomgripande förändring måste i stället bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det är emellertid ange- läget att både vårdnadshavare och barn får konkret information om vad som krävs för att ett omhändertagande ska upphöra. Detta upp- nås bäst på annat sätt än att förtydliga innebörden av varaktig och genomgripande förändring på ett generellt plan. Senare i detta kapitel lämnar utredningen förslag om att en vårdplan även ska redogöra för vad som behövs för en återförening. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra För att konstatera att det inte längre finns en påtaglig risk för skada ska det beteende som föranleder ett omhändertagande för vård enligt 3 § LVU ha upphört och situationen vara stabil Utredningens bedömning Det finns ett behov av att reglera i vilken utsträckning ett beteende som ligger till grund för ett beslut om omhändertagande för vård enligt 3 § LVU ska ha förändrats för att det inte längre ska anses utgöra en påtaglig risk för skada. Utredningen bedömer att det inte är lämpligt med ett krav som motsvarar vad som gäller vid ett om- händertagande enligt 2 § LVU. Utredningens förslag För att ett omhändertagande för vård med stöd av 3 § LVU ska upphöra på den grunden att det inte längre finns någon risk för att ett barns eller en ung persons hälsa eller utveckling skadas, ska det beteende som föranleder ett omhändertagande för vård ha upp- hört och situationen vara stabil. För de barn och unga som omhändertas med stöd av 3 § LVU är det inte angivet i LVU vad som krävs för att vården ska upphöra mer än att vården ska upphöra när den inte längre behövs och senast när den unge fyller 21 år. Lagstiftningens utformning ger inte förutsättningar för en förutsebar och likvärdig rättstillämpning vilket också tydligt framträder i utredningens genomgång av avgöranden från kammarrät- terna. Det är som exempel vanligt att samma krav på varaktig och genomgripande förändring som gäller för vård enligt 2 § LVU ställs även vid prövning av om vård enligt 3 § ska upphöra, detta trots att det inte anges som en förutsättning i bestämmelsen om vårdens upp- hörande. Som redovisats i föregående avsnitt bör det inte vara ensamt av- görande för frågan om ett omhändertagande ska upphöra att barnet eller den unges beteende har förändrats i viss utsträckning. Ett om- händertagande ska också kunna upphöra av andra skäl, såsom att vården inte längre är nödvändig eller för barnets bästa eller att nöd- vändig vård kan ges med samtycke. Utredningens förslag innebär att prövningen ska göras i tre led, där det första ledet tar sikte på om det Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 finns en påtaglig risk för att barnet eller den unges hälsa eller utveck- ling skadas på grund av förhållanden i hemmet eller i barnets eller den unges eget beteende. Frågan är då hur detta första led som gäller barnets eller den unges beteende ska bedömas vid prövning av vår- dens upphörande. Vissa beteenden som kan utgöra grund för omhändertagande för vård kan i princip omöjliggöras genom själva placeringen. Om ett barn exempelvis har ett skadligt bruk av narkotika och placeras på ett särskilt ungdomshem upphör sannolikt bruket på grund av att barnet inte har tillgång till narkotika. Det innebär naturligtvis inte att det på den grunden kan konstateras att barnet inte skulle löpa en påtaglig risk att skadas om vården upphörde. Prövningen måste alltså i stället ta sikte på om det vid ett upphörande av vården på nytt skulle uppstå en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas. Utredningen anser att det finns behov av att förtydliga i lagtext hur denna bedömning ska göras. Enligt utredningens bedömning bör inte motsvarande hårda krav på långvarig förändring ställas vid vård på grund av eget beteende som vid prövning av upphörande av vård med stöd av 2 § LVU. Mot bakgrund av att en placering utanför hemmet, särskilt om den sker på en institution, kan medföra nya och allvarliga risker för barnet eller den unge, är det särskilt viktigt att vården inte pågår under längre tid än vad som är nödvändigt. En risk med att ett barn är omhänder- taget trots att det inte är nödvändigt är att det kan få en negativ på- verkan på barnets motivation och därmed en motsatt effekt än den önskade. Det kan inte förutsättas att en placering utanför hemmet är att ta det säkra före det osäkra, särskilt inte givet de brister som finns i delar av institutionsvården. Å andra sidan är det viktigt att situationen är sådan att det kan förväntas att barnet inte återfaller i det skadliga beteendet så snart vården upphör. Utredningens bedömning är att förutsättningen för att ett om- händertagande ska upphöra på grund av förändringar som rör det egna riskbeteendet är att beteendet ska ha upphört och att situationen ska vara stabil. Att situationen är stabil kan visa sig på olika sätt be- roende på vilket skadligt beteende som ligger till grund för vården. I vissa fall är tidsaspekten en viktig faktor. I andra fall kan dock be- dömningen behöva göras utifrån andra parametrar, såsom barnets eller den unges inställning till det tidigare beteendet eller att barnet eller den unge har genomgått behandling som bedöms ha gett goda SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra resultat. För att bättre kunna bedöma om situationen är stabil, kan det finnas behov av att under vårdtiden pröva olika typer av placering med minskad grad av kontroll och ökad grad av självbestämmande för barnet eller den unge. Utredningen vill understryka vikten av att inte låta prövningen av vårdens upphörande stanna vid frågan om barnet eller den unge fortfarande har ett visst beteende. Utredningens kontakter med pla- cerade barn och unga vittnar om att vissa placeringar i sig kan bidra till att utveckla nya skadliga beteenden. Det är mycket angeläget att också göra en noggrann prövning av övriga förutsättningar, nämligen om vården är nödvändig och för barnets bästa och om vården i stället kan ges på frivillig väg. Ett omhändertagande med stöd av LVU ska vara ändamålsenligt och förväntas förhindra att barnet eller den unge kommer till skada. Ett omhändertagande för vård enligt 3 § LVU ska underställas förvaltningsrättens prövning var sjätte månad Utredningens bedömning En rättslig prövning av om det fortfarande finns förutsättningar för vård enligt LVU kräver att någon som är part i ärendet över- klagar socialnämndens beslut. I praktiken innebär det att nämn- den, efter det initiala domstolsbeslutet, kan ha bestämmanderätt över ett barn under mycket lång tid utan ytterligare rättslig kon- troll. Det är särskilt problematiskt vid vård med stöd av 3 § LVU eftersom det kan innebära ett frihetsberövande. Om omhänder- tagandet avser ett barn under 15 år är denne inte heller behörig att själv överklaga, utan kan endast göra det genom en ställföre- trädare. Utredningen bedömer att det av rättssäkerhetsskäl och med hänsyn till barnets och den unges bästa bör införas en obliga- torisk domstolsprövning av varje omprövningsbeslut av vård med stöd av 3 § LVU. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Utredningens förslag En socialnämnds omprövningsbeslut som ska fattas var sjätte månad med stöd av 13 och 21 §§ LVU ska underställas förvaltningsrätten för prövning inom en vecka från det att beslutet fattats. Om be- slutet inte har underställts förvaltningsrätten inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet för vård. Redan under beredningen av 1980 års lagstiftning riktade delar av Lagrådet kritik mot att det, utöver den initiala domstolsprövningen av ansökan om vård, inte automatiskt sker någon rättslig prövning av om förutsättningarna för vård föreligger. Det innebär att om någon besvärsberättigad inte överklagar kan en socialnämnd ha bestämmande- rätt över ett barn utan rättslig kontroll under hela barnets uppväxt. Rättens beslut får därmed en obegränsad verkningstid trots att beslu- tet om vård grundat sig på förhållandena vid en viss tidpunkt. I jämförelse med annan tvångsvårdslagstiftning – LPT och LVM – är den rättsliga kontrollen betydligt svagare i LVU. Inte bara saknas det en automatisk domstolsprövning. För att ett barn ska kunna över- klaga nämndens omprövningsbeslut krävs också att barnet är över 15 år eller att denne företräds av ett offentligt biträde och ställföre- trädare. Utredningen lämnar i nästkommande avsnitt förslag som tydlig- gör att barn, unga och vårdnadshavare har rätt till ett offentligt bi- träde i ärenden och mål om vårdens upphörande som fattas vid den halvårsvisa omprövning som ska göras enligt 13 § andra stycket LVU. I utkastet till lagrådsremiss där det föreslås en ny lagstiftning som ska ersätta nuvarande LVU lämnas förslag som innebär att barn under 15 år ges möjlighet att själva ansöka om att offentligt biträde förord- nas. Dessa förslag skulle sammantaget innebära en bättre rättslig kontroll och stärkta rättigheter för barn och unga som vårdas enligt 3 § LVU. Utredningens bedömning är emellertid att det ändå är mycket tveksamt att överlåta ansvaret på ett barn eller en ung person att få en rättslig prövning av om ett omhändertagande för vård ska upphöra. Barn och unga som omhändertagits för vård befinner sig ofta i en utsatt situation och kan inte förutsättas ha de egna resurser och den handlingskraft som krävs för att tillvara ta sin egen rätt. Ett stort an- svar måste i stället ligga på det allmänna att säkerställa att ett omhän- SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra dertagande för vård enligt 3 § LVU underställs en regelbunden rättslig prövning och inte pågår om det inte är nödvändigt och till barnets eller den unges bästa. För att stärka barnrättsperspektivet och öka rättssäkerheten före- slår därför utredningen att det omprövningsbeslut som en social- nämnd ska fatta var sjätte månad utan dröjsmål ska underställas för- valtningsrätten för prövning och senast inom en vecka från det att beslutet fattades. Om beslutet inte har underställts förvaltnings- rätten inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet för vård. Regelbundna obligatoriska domstolsprövningar bedöms, utöver rättssäkerhetsaspekten, ha flera fördelar. Det ger domstolen en in- blick i hur vården fortlöper vilket ger bättre förutsättningar att göra riktiga bedömningar i det enskilda fallet och höjer samtidigt dom- stolens generella kunskapsnivå om vad ett omhändertagande för vård kan innebära. Regelbundna domstolsprövningar kan också leda till att vården måste planeras och genomföras på ett mer strukturerat sätt. Att en socialnämnd var sjätte månad måste redovisa hur vården har förlöpt och hur planeringen ser ut framöver, kan också bidra till ett mer aktivt och målinriktat arbete vilket i sin tur kan medföra att vård- tiderna blir kortare. Barn och unga som själva har erfarenhet av ett omhändertagande för vård enligt 3 § LVU, som utredningen har inhämtat synpunkter från, har ställt sig mycket positiva till en sådan ordning. De har sär- skilt framhållit vikten av att låta barn och unga komma till tals i pröv- ningen av om ett omhändertagande ska upphöra. En invändning som har riktats mot utredningens förslag i denna del är att det skulle vara oförenligt med lagens syfte att låta ett om- händertagande upphöra om ett beslut inte underställts rätten inom föreskriven tid på grund av en socialnämnds försummelse. Utred- ningens bedömning är att det inte finns fog för denna farhåga. Social- nämnderna har redan nu rutiner som innebär att omhändertaganden med stöd av 3 § LVU omprövas var sjätte månad. Ingenting tyder på att dessa tidsfrister inte iakttas. Den uppgift som tillkommer med utredningens förslag är att en socialnämnd också ska sända beslutet och handlingarna till förvaltningsrätten. För det fall det ändå skulle förekomma att ett beslut inte underställs rätten på grund av försum- melse och omhändertagandet därför upphör, kan socialnämnden fatta beslut om omedelbart omhändertagande och ansöka om omhänder- tagande för vård på nytt om förutsättningar för detta föreligger. Ett Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 förslag som bidrar till stärkt rättssäkerhet för barn och unga som är föremål för några av samhällets mest ingripande åtgärder bör inte få stå åt sidan på grund av en hypotetisk risk att en socialnämnd inte efterlever en lagstadgad skyldighet. En annan invändning som har framförts är att förslaget kommer leda till onödig administration och ökade kostnader. Utredningens uppfattning är att den rättsliga kontrollen av ingripanden av denna karaktär är av sådan vikt att det måste prioriteras resursmässigt. Rätten ska alltså pröva en socialnämnds beslut att inte låta om- händertagandet för vård upphöra med stöd av 21 § LVU. Finner rätten att socialnämndens beslut ska upphävas, upphör omhänder- tagandet för vård enligt LVU. Prövningsramen är alltså densamma som vid dagens överklagande av nämndens omprövningsbeslut. Den obligatoriska domstolsprövningen av en socialnämnds om- prövningsbeslut utesluter inte att ett barn eller en vårdnadshavare också på eget initiativ kan begära att omhändertagandet ska upphöra och få ett överklagbart beslut från socialnämnden. Denna möjlighet är oreglerad i nu gällande lagstiftning. Den 1 december 2025 presen- terades emellertid ett utkast till lagrådsremiss som föreslår att nuva- rande LVU ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Där ingår ett förslag som innebär att det ska införas en ny bestämmelse som anger att ett barn som har fyllt 15 år och den eller de som har vårdnaden om barnet får begära att vård utan- för det egna hemmet ska upphöra. I förslaget införs också en begräns- ning av hur ofta en vårdnadshavares får begära att vård som har be- slutats med stöd av 2 § LVU ska upphöra.72 Bestämmelsen i 41 § första stycket 2 LVU kommer med utred- ningens förslag att omfatta beslut av en socialnämnd om fortsatt vård men inte sådana omprövningsbeslut som automatiskt underställs en förvaltningsrätt. Om regeringen väljer att inte gå vidare med utredningens förslag om obligatorisk domstolsprövning är det nödvändigt att på annat sätt stärka rättssäkerheten för barn och unga som omhändertagits för vård enligt 3 § LVU. I nästa avsnitt lämnar utredningen därför också ett förslag som innebär att det blir tydligare att en omprövning är ett sådant ärende om vårdens upphörande som medför att ett offentligt biträde ska förordnas. 72 Utkast till lagrådsremiss – För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhänder- tagande för vård av barn och unga, s. 298 ff. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Det förtydligas att den omprövning som en socialnämnd ska göra enligt 13 § andra stycket LVU är ett ärende om upphörande av vård och att det därmed finns en rätt till offentligt biträde Utredningens bedömning Det görs olika tolkningar av om det finns rätt till offentligt bi- träde vid en socialnämnds prövning enligt 13 § andra stycket LVU av om vård enligt 3 § LVU ska upphöra. Utredningens uppfatt- ning är att nu gällande bestämmelser innebär att handläggningen av en sådan omprövning är ett ärende om vårdens upphörande, vilket betyder att ett offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser och för dennes vårdnadshavare. Det finns emeller- tid behov av att förtydliga detta i lagtext. Utredningens förslag Det görs ett förtydligande i 13 § andra stycket LVU att prövningen avser om ett omhändertagande för vård ska upphöra enligt 21 § LVU. I 41 § första stycket 2 LVU görs ett motsvarande förtyd- ligande. Om en omprövning enligt 13 § andra stycket LVU är att betrakta som ett ärende om vårdens upphörande gäller förvaltningslagens bestämmelser om bland annat partsinsyn, utredningsansvar, doku- mentation och underrättelse (14 kap. 10 § socialtjänstlagen). Det innebär också att ett offentligt biträde ska förordnas för den åtgärden avser och för dennes vårdnadshavare (39 § LVU). Om det inte är att betrakta som ett ärende om vårdens upphörande, innebär det att det saknas rätt till offentligt biträde och att ett barn under 15 år, som varken själv har rätt att överklaga ett omprövningsbeslut eller ansöka om offentligt biträde, inte kan få en domstolsprövning av beslutet. Enligt utredningens uppfattning står det redan nu klart att en om- prövning enligt 13 § andra stycket LVU är ett ärende om vårdens upp- hörande. 13 § andra stycket LVU kan inte tillämpas ensamt eftersom det bara föreskriver en skyldighet att göra en prövning av om vården ska upphöra. Förutsättningarna för att vården ska upphöra anges i stället i 21 § LVU. Den faktiska prövning som görs i fråga om fort- satt vård görs således med stöd av 21 § LVU. Att ett omprövnings- Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 beslut ska föregås av en utredning och att de enskilda som berörs ska få möjlighet att komma till tals framgår både av JO-uttalanden och förarbetsuttalanden.73 Det innebär att ett ärende om vårdens upphörande uppkommer så snart en socialnämnd inleder den ut- redning som den är skyldig att genomföra inför omprövningen som sker var sjätte månad och att ett offentligt biträde ska förordnas om inte behov av detta saknas. Utredningen föreslår att 13 § andra stycket LVU kompletteras med en hänvisning till 21 § LVU. Detta tydliggör att omprövningen är ett ärende om vårdens upphörande och därmed också att det ska förordnas ett offentligt biträde enligt 39 § LVU. Ett offentligt biträde kan göra viktiga insatser genom att bidra till att en socialnämnds utredning blir fullständig och nyanserad. Frågor om förordnande av offentligt biträde bör därför prövas så snart som möjligt. En socialnämnd bör så snart en utredning i samband med en omprövning har inletts, oberoende av om en enskild har begärt det, anmäla hos förvaltningsrätten om det föreligger behov av ett offentligt biträde. Förslag som utredningen har övervägt men inte lämnar Utredningen har övervägt att föreslå att ett omhändertagande för vård med stöd av 3 § LVU ska vara tidsbegränsat till maximalt två år. En sådan ordning finns i Norge. Utredningen ser flera potentiella fördelar med en sådan reglering. Primärt för att det skulle ställa högre krav på en socialnämnd och de som utför vården att arbeta intensivt och målinriktat med ett barn eller en ung person. Det skulle också ge bättre förutsättningar att ge sådan vård som kräver en viss tidsram och planering. En tidsram kan därutöver bidra till ökad förutsebarhet och en bättre möjlighet att planera för tiden efter att ett omhänder- tagande upphört. Vidare skulle det undanröja risken för att ett om- händertagande för vård i realiteten innebär endast förvaring av ett barn eller en ung person. Utredningen ser emellertid också flera nackdelar med en tidsgräns och dessa nackdelar har sådan tyngd att de överväger fördelarna. Ett problem är att det inte ur Socialstyrelsens register går att få infor- mation om hur länge vård enligt LVU pågår på aggregerad nivå. Det 73 JO 2018/19, s. 525 och prop. 1989/90:28, s. 76–77. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra gör att vi inte vet hur stor andel av de barn och unga som omhänder- tagits enligt 3 § LVU som vårdas under kortare tid än två år. En risk är därför att vårdtiderna skulle bli längre om det infördes en tidsgräns och att en tidsgräns snarare skulle betraktas som en fastslagen tid för hur länge vården ska pågå. En tidsgräns är också problematiskt i de fall ett barn eller en ung person har ett behov av vård, som också är för dennes bästa, under längre tid än två år. Det är både moraliskt tveksamt och svårförenligt med lagens syfte överge ett barn i den situ- ationen enbart på grund av att det har gått viss tid. De fördelar som utredningen har sett med en tidsgräns har vi i stället försökt åstadkomma genom förslaget om obligatoriska dom- stolsprövningar var sjätte månad av omhändertaganden för vård med stöd av 3 § LVU. 6.4.3 Information till vårdnadshavare om skälen för ett omhändertagande och vad som krävs för att vården ska upphöra Inledande överväganden Utredningens uppdrag är att föreslå hur information till vårdnads- havare om skälen för ett omhändertagande liksom förutsättningarna för att omhändertagandet ska upphöra kan förtydligas. I direktiven anges att såväl grunden för ett omhändertagande enligt LVU som förutsättningarna för att omhändertagandet ska upphöra måste vara begripliga för alla inblandade. Detta är särskilt viktigt ur rättssäker- hetssynpunkt, men det är även viktigt för att skapa trygghet och för- utsägbarhet för både barn, unga och vuxna. Utredningen har haft kontakt med socialsekreterare, föräldrastöd- jare, forskare, barn och unga samt vårdnadshavare som har erfaren- het av omhändertaganden enligt LVU. Den samlade bilden är att för många vårdnadshavare är stöd en förutsättning för att kunna ta till sig information om omhändertagandet och för att kunna förstå vad som krävs för att det ska upphöra. Vad gäller skälen för ett omhändertagande får parterna redan i dag information om det i en rad olika handlingar under processen, det ska framgå av ansökan, vårdplanen och av domen. Trots det beskriver många som utredningen har talat med att vårdnadshavare har svårt att tillgodogöra sig informationen. Svårigheten att ta till sig inne- Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 hållet kan bero på hur handlingarna är skrivna, ofta med ett byråkra- tiskt och svårtillgängligt språkbruk. Utredningar och vårdplaner beskrivs som svårbegripliga och svåröverskådliga. Svårigheten att förstå innebörden av olika handlingar kan också bero på att vård- nadshavarna befinner sig i en krisreaktion. Rädsla och skamkänslor inför situationen gör att vårdnadshavare har svårt att mentalt och känslomässigt ta till sig innehållet i handlingarna. Det inte heller ovan- ligt att vårdnadshavare har intellektuella funktionsnedsättningar eller andra svårigheter som kan göra det extra svårt att ta emot information. Det ställer särskilt höga krav på den som lämnar informationen, att göra det på ett anpassat sätt och avsätta mycket tid. Det är inte heller ovanligt att vårdnadshavare hyser en misstro mot socialtjänsten som medför ytterligare svårigheter för dem att ta till sig viktig information. Utredningens bedömning är att de förslag som vi lämnat i del- betänkandet Att omhänderta barn och unga SOU 2025:38, om änd- ringar i 4 § LVU kommer att innebära att skälen för ett omhänder- tagande förtydligas. Enligt förslaget ska en ansökan innehålla de konkreta omständigheter som i enlighet med 2 eller 3 § LVU utgör grund för att barnet eller den unge behöver omhändertas för vård och en redogörelse för den vård som socialnämnden anser är nöd- vändig och till barnets bästa, målet med denna vård och hur den är tänkt att genomföras. Syftet är att det tydligare ska framgå vilka fak- tiska omständigheter som utgör grund för ett omhändertagande för vård, på vilket sätt socialnämnden anser att den planerade vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa samt vad som ska uppnås med vården. Utredningen ser emellertid att det finns ytterligare behov av re- glering för att informationen till vårdnadshavare om skälen för ett omhändertagande och vad som krävs för att det ska upphöra ska förtydligas. Vårdplanen ska även innehålla vad som behövs för återförening Utredningens bedömning En vårdplan som gäller barn bör innehålla en beskrivning av vilka förändringar som behövs för att ett barn ska kunna återvända hem och vilket stöd en socialnämnd kan erbjuda vårdnadshavarna för SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra att det ska vara möjligt. Det skulle bidra till ökad förutsebarhet och rättssäkerhet för både vårdnadshavarna och barnet. Utredningens förslag En vårdplan som gäller barn ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, även innehålla en beskrivning av vilka förändringar som behövs för att ett barn ska kunna återvända hem och vilket stöd en socialnämnd kan erbjuda vårdnadshavarna för att det ska vara möjligt. Denna bestämmelse förs in i 10 kap. 2 § socialtjänstför- ordningen. Fokus i de handlingar som förekommer i en process om omhänder- tagande för vård enligt LVU är barnets behov av insatser och målet med dessa, vilket är naturligt med hänsyn till syftet med ett omhänder- tagande. I de fall grunden för ett omhändertagande utgörs av förhål- landen i hemmet, är det emellertid inte primärt förändringar hos barnet som behövs för att ett omhändertagande ska upphöra. Den nödvändiga förändringen måste i stället ske hos vårdnadshavaren. Såsom vårdplaner är utformade i dag är det ofta otydligt vad som krävs av en vårdnadshavare för att ett omhändertagande ska upphöra. De mål med vården av ett barn som anges i en vårdplan är ofta sådana som en vårdnadshavare svårligen själv kan åstadkomma på avstånd. En vanlig formulering är exempelvis att målet med vården är att bar- net får ”känslomässig trygghet” och ”tillgång till goda rutiner”. Många yrkesverksamma och vårdnadshavare med placerade barn som utred- ningen har haft kontakt med önskar en ökad tydlighet i vårdplaner och konkretiseringar ifråga om vad denna typ av målsättningar inne- bär och vad som behöver förändras hos en vårdnadshavare för att ett omhändertagande ska upphöra. Även vid vård på grund av ett barns eget beteende kan det vara viktigt att barnets vårdnadshavare ges stöd och information om vad denne kan göra för anpassningar i barnets hemmiljö för att omhänder- tagandet ska kunna upphöra. I våra nordiska grannländers lagstiftningar som reglerar tvångsvård av barn finns krav på att det ska upprättas en plan för vårdnadshav- aren när ett barn placeras utanför hemmet. Planen syftar till att tyd- liggöra vad som krävs av vårdnadshavare för att ett omhändertagande Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 ska upphöra och vilket stöd vårdnadshavaren kan behöva för att åstadkomma det. Utredningen anser, både med hänsyn till återföreningsprincipen och barnets bästa, att det är angeläget att det tidigt blir tydligt för vårdnadshavaren vad som behövs för återförening och vad social- nämnden kan erbjuda för att det ska vara möjligt. Utredningen har övervägt att lämna förslag på en särskild plan för vårdnadshavare, motsvarande de planer som finns i dansk, norsk och finsk lagstift- ning. Det har emellertid framförts till utredningen att det skulle inne- bära en onödig ökad administrativ börda för socialförvaltningarna att behöva upprätta ytterligare ett dokument. Utredningen bedömer att syftet kan uppnås genom att i stället införa ett krav på att en vård- plan också ska beskriva vad som behövs för en återförening och vilket stöd en socialnämnd kan erbjuda vårdnadshavarna för att det ska vara möjligt. Innehållet i vårdplanen är också en viktig del av bedömningen av om det finns förutsättningar för att ett omhändertagande ska upphöra. Vid prövningen av om det har skett en varaktig och genomgripande förändring vid ett omhändertagande för vård med stöd av 2 § LVU kan sådan information utgöra ett värdefullt underlag. Det ska emeller- tid inte tolkas som en checklista som ska bockas av och som auto- matiskt leder till att omhändertagandet ska upphöra, en bedömning måste fortfarande göras utifrån förutsättningarna för omhändertag- andets upphörande i 21 § LVU. En vårdplan kan också förändras över tid. Redogörelsen i vårdplanen som avser vad som behövs av vård- nadshavaren för att barnet ska kunna flytta hem ska vara så konkret att vårdnadshavaren kan omsätta kraven i praktisk handling och för- ändring. Det kan exempelvis vara att vårdnadshavaren måste ha tagit emot behandling för skadligt bruk eller beroende och uppvisat drog- frihet under en viss tid. I vissa fall kan det möta större svårigheter att konkretisera vad som måste ske för att barnet ska kunna flytta hem, det är då viktigt att vårdplanen formuleras på ett genomtänkt sätt. Vad gäller det konkreta stöd som en socialnämnd kan erbjuda kan det vid behov beskrivas i genomförandeplanen. För samtliga punkter i nuvarande bestämmelse om vad en vård- plan ska innehålla gäller ett undantag om det finns särskilda skäl. Detta föreslås gälla även för det föreslagna tillägget om vad som förväntas av en vårdnadshavare. Det betyder att utrymme finns för SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra att anpassa innehållet till omständigheterna i det enskilda fallet. Görs bedömningen redan vid ett omhändertagande för vård att en åter- förening är helt utesluten på grund av statiska faktorer som innebär allvarliga risker för att barnet skadas, bör det vara ett sådant särskilt skäl mot att i vårdplanen beskriva vad som behövs för att barnet ska kunna återvända hem. I utredningens egna kontakter med föräldrar till placerade barn har det framförts att upplevelsen av omhändertag- andet hade varit mindre svår om de tidigt fått veta att socialnämnden inte planerade för en återförening om så var fallet. Utredningens förslag i denna del utgår ifrån ett förslag som läm- nades i 2015 års LVU-utredning.74 En socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med en vårdnadshavare när ett barn ges vård utanför hemmet Utredningens bedömning För att säkerställa att information som rör ett omhändertagande blir tydlig för en vårdnadshavare behöver vårdnadshavaren veta vem han eller hon ska vända sig till med frågor. Utredningens förslag Det förs in en bestämmelse i socialtjänstlagen som anger att när ett barn ges vård utanför hemmet, ska en socialnämnd utse en social- sekreterare som ansvarar för kontakterna med en vårdnadshavare. Socialsekreteraren ansvarar för att vårdnadshavaren får råd, stöd och annan hjälp enligt 22 kap. 10 § socialtjänstlagen. Föräldrastödjare som utredningen har haft kontakt med berättar att vårdnadshavare ofta behöver mycket hjälp med att förstå inne- hållet i olika handlingar som rör ett omhändertagande. Inte sällan är det oklart för vårdnadshavarna varför barnet har omhändertagits och vad som krävs för att barnet ska kunna flytta hem. 74 SOU 2015:71, s. 646 f. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Den hjälp som vårdnadshavare efterfrågar beträffande tydligare information är egentligen sådan som borde kunna tillgodoses av handläggande socialsekreterare. Enligt vad som framförts till utred- ningen av flera yrkesverksamma, forskare och föräldrar med erfaren- het av att ha sina barn omhändertagna, beror svårigheterna för vård- nadshavare att förstå vad som krävs för att omhändertagandet ska upphöra, delvis på att socialsekreterare inte alltid prioriterar eller ges möjlighet att prioritera kontakten med vårdnadshavarna. Tydlig information till en vårdnadshavare om ett omhändertag- ande är många gånger beroende av att vårdnadshavaren har någon att vända sig till som kan svara på frågor och hjälpa vårdnadshavaren att förstå innehållet i handlingar och beslut. Inte sällan behöver vård- nadshavaren även stöd och hjälp på andra sätt för att kunna tillgodo- göra sig informationen. Det kan till exempel handla om att vårdnads- havaren behöver hjälp att med att hantera en krisreaktion som följer av att ha separerats från barnet. En vanlig reaktion hos vårdnadshavare vars barn har omhändertagits är att denne får en misstro mot social- tjänsten. Det krävs då att det finns tid att arbeta relationsskapande för att nå fram till vårdnadshavaren. En socialnämnd har redan i dag ett ansvar att lämna vårdnads- havare och föräldrar råd, stöd och annan hjälp som de behöver när ett barn vårdas utanför det egna hemmet. Mycket talar ändå för att vårdnadshavare inte i tillräcklig utsträckning får det stöd som de efterfrågar och behöver. Erfarenheter från yrkesverksamma i kommuner och inom ideella organisationer som arbetar med föräldrastöd är att ett aktivt för- äldrastöd inte bara gynnar föräldern utan även barnet och samarbe- tet med socialtjänsten och familjehemmet i de fall barnet är placerat i ett sådant. Flera har påtalat att även om det inte kan bli aktuellt med en återförening är en god relation mellan vårdnadshavare och social- tjänst en viktig förutsättning för att vårdnadshavaren ska bli den bästa föräldern på avstånd som förutsättningarna medger. Även det gynnar barnet både på kort sikt i samband med exempelvis umgängen och på lång sikt för att möjliggöra en stabil och trygg relation. Utredningens bedömning är att socialtjänsten måste ha ett tyd- ligare ansvar att ha kontakt med en vårdnadshavare och möjliggöra råd, stöd och annan hjälp som vårdnadshavaren behöver. Grundläg- gande är att vårdnadshavaren ska veta vem denne ska vända sig till och att den personen i sin tur har känner ett ansvar för kontakten. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Utredningen föreslår därför att en socialnämnd ska utse en social- sekreterare som ansvarar för kontakterna med en vårdnadshavare när ett barn är placerat utanför hemmet. I dagsläget är det ofta en barnsekreterare som en vårdnadshavare får vända sig till med frågor, något som inte alltid fungerar på ett tillfredsställande sätt. Forskning visar att en föreställning hos vissa inom socialtjänsten är att det inte går att kombinera ett barnperspektiv med ett föräldraperspektiv. Som utgångspunkt kan det vara lämpligt att låta den som utses att vara ansvarig för kontakten med en vård- nadshavare vara en annan socialsekreterare än barnsekreteraren. I vissa fall kan det vara ändamålsenligt att den socialsekreterare som har kontakt med familjehemmet, i de fall barnet har en sådan placering, är den som också ansvarar för kontakten med vårdnadshavaren. Genom att socialsekreteraren har insyn i barnets ärende kan denne sannolikt oftare ge ett mer användbart stöd till vårdnadshavaren. Kommuners olika storlek och olika förutsättningar i övrigt gör att rollen inom vissa socialförvaltningar kan komma att renodlas medan den i andra socialförvaltningar behöver kombineras med andra arbetsuppgifter. Utredningen föreslår också ett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen att genomföra ett pilotprojekt som ska syfta till att utveckla ända- målsenliga arbetssätt för socialsekreterare som har ansvar för kontak- ten med vårdnadshavare, vilket ska utmynna i ett kunskapsstöd. Den socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnads- havaren ansvarar också för att råd, stöd och annan hjälp som social- nämnden ska lämna vårdnadshavare, omsätts i praktiken. Vissa vårdnadshavare har en mycket stark misstro mot social- tjänsten. I dessa fall kan en utomstående och oberoende föräldra- stödjare fylla en viktig funktion för att möjliggöra ett samarbete mellan vårdnadshavaren och socialtjänsten. Det bör övervägas i fram- tida lagstiftningsarbete om det också bör införas en särskild stöd- funktion, motsvarande det som i dansk lagstiftning kallas stötteperson. Stödpersonens uppgift kan vara att lyssna på och stödja föräldrarna, till exempel i förhållande till föräldrarnas samarbete med den ansvarige handläggaren eller familjehemmet och i förhållande till föräldrarnas kontakt med barnet. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 Regeringsuppdrag till Socialstyrelsen med anledning av förslaget om särskilt utsedda socialsekreterare för kontakt med vårdnadshavare Utredningens bedömning Förslaget om att en socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavare till barn som placerats utanför hemmet innebär egentligen inga nya uppgifter för social- tjänsten. Vårdnadshavare har redan i dag en rätt till information och en socialnämnd ska även lämna vårdnadshavare och föräldrar råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Det förekommer emel- lertid att socialtjänsten inte i tillräcklig utsträckning prioriterar eller har förutsättningar att prioritera vårdnadshavare när ett barn är placerat utanför hemmet. För att den nya rollen inom social- tjänsten ska fylla sitt syfte, nämligen att vårdnadshavare ska prio- riteras mer och ges möjlighet att ta emot de råd, stöd och annan hjälp de behöver, behöver kommunerna stöd i utvecklingen av ändamålsenliga arbetssätt. Utredningens förslag Socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett pilotprojekt till- sammans med ett antal kommuner som ska syfta till att utveckla ändamålsenliga och lämpliga arbetssätt för socialtjänstens arbete med vårdnadshavare till barn som placerats utanför hemmet. Inom ramen för pilotprojektet bör det undersökas om den socialsekreterare som har ansvar för kontakten med en vårdnads- havare också bör eller kan ha andra roller, exempelvis som familje- hemssekreterare eller barnsekreterare. Socialstyrelsen bör under pilotprojektet ha dialog med andra relevanta myndigheter och ta del av aktuell forskning på området. Om Socialstyrelsen bedömer det lämpligt ska även extern forskning användas mer aktivt under pilotprojektet i arbetet att bedöma och föreslå olika arbetssätt. Pilotprojektet bedöms kunna genomföras på tre år. Ett halvår för förberedelser och rekrytering av deltagande kommuner, två år för genomförande av pilotprojektet och avslutningsvis ett halvår för sammanställning och avrapportering. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Pilotprojektet ska utmynna i ett kunskapsstöd som ska kunna användas av kommuners socialförvaltningar och särskilt de speci- fika socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnads- havare till barn som placerats utanför hemmet. Kunskapsstödet ska syfta till att beskriva för- och nackdelar med olika organisa- toriska alternativ för rollen, såsom att socialsekreteraren endast arbetar med kontakter med vårdnadshavare eller att socialsekre- teraren även har andra roller. Det ska också syfta till att beskriva vilket stöd som socialsekreterare kan erbjuda vårdnadshavarna i olika situationer. Socialstyrelsen bör få möjligheter att förtydliga syftet och göra de avgränsningar som kan behövas vid planeringen av pilotprojektet. 6.4.4 Bättre tillgång till statistik Utredningens bedömning Det finns behov av bättre kunskap om vad ett beslut om omhän- dertagande för vård innebär för barn och unga för att möjliggöra uppföljning och analys av resultat av vården. Det bör bland annat vara möjligt att på en aggregerad nivå få uppgifter om under hur lång tid omhändertaganden för vård pågår och om barns och unga personers situation efter att ett omhändertagande för vård har upphört. Utredningens förslag Socialstyrelsen ges i uppdrag att utveckla en metodik som möjlig- gör redovisning av statistiska uppgifter om vårdtider och om barns och ungas situation efter att ett omhändertagande för vård har upphört. Uppgifterna bör redovisas årligen i Socialstyrelsens pub- likation Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga. I samband med att utredningen har begärt statistik ur Socialstyrel- sens register över socialtjänstens insatser till barn och unga har det framkommit att systemet har begränsningar som gör att det inte är möjligt att, utan en mycket stor arbetsinsats, få vissa uppgifter på Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 aggregerad nivå trots att sådana uppgifter rapporteras in av social- nämnderna och är lättåtkomliga på individnivå. Det gäller bland annat uppgifter om under hur lång tid omhändertaganden för vård pågår och uppgifter om barns och ungas situation efter att omhändertag- andet har upphört. En förklaring kan vara att registret utgår ifrån rapporterade uppgifter om olika insatser och placeringar som barn och unga har haft under föregående år. Det faktum att barn och unga som omhändertagits för vård enligt LVU ofta har flera olika placer- ingar under vårdtiden kan påverka möjligheten att identifiera det ur- sprungliga beslutet om vård enligt LVU. Utredningen bedömer att kunskap om detta, som går att jämföra över tid, kan vara viktig för att kunna följa vårdens kvalitet. Skulle det exempelvis förhålla sig på det sätt som vissa har uppgett till ut- redningen, att omhändertaganden för vård med stöd av 2 § LVU sällan upphör, så indikerar det att samhället varken lyckas komma till rätta med grundproblematiken eller motivera till vård på frivillig väg. Behovet av lättåtkomlig och lättöverskådlig information om samhällsvård av barn och unga har även uppmärksammats i betänk- andet För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66). Där föreslås en ny nationell struktur för uppföljning och analys av samhällets vård av barn och unga för att göra det möjligt att lokalt och nationellt följa vårdens kvalitet inom centrala områden, att lokalt och nationellt få underlag till analys och bedömning av dagsläge och utveckling över tid samt att ta fram underlag till styrning, ledning och förbättrings- arbete på både lokal och nationell nivå.75 Enligt förslaget ska Social- styrelsen få i uppdrag att samordna, förvalta och utveckla den natio- nella uppföljningsstrukturen. Den nationella strukturen föreslås bygga på olika typer av information, bland annat uppgifter från kommuner som rapporteras till statliga myndigheter, och redovisas årligen eller vart fjärde år på ett sätt som är lätt att använda för jämförelser över tid. Utredningen har haft kontakt med statistiker på Socialstyrelsen som har bedömt man skulle behöva utveckla en ny metodik för att göra uppgifter om vårdtider och barn och ungas situation efter att omhändertagandet har upphört mer lättillgängliga, men att det skulle kräva resurstillskott. Socialstyrelsen bör få ett uppdrag att göra detta. 75 SOU 2023:66, s. 277 ff. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Socialstyrelsen bör också få i uppdrag att redovisa uppgifter om vårdtider efter beslut om omhändertagande för vård och om barns och ungas boendesituation efter omhändertagandets upphörande i den årliga statistikredovisningen om socialtjänstinsatser till barn och unga. Det bör övervägas om utredningens bedömning och förslag i detta avsnitt bör beredas tillsammans med förslaget om en ny nationell uppföljningsstruktur som föreslås i betänkandet För barn och unga i samhällsvård. 7 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande 7.1 Inledning 7.1.1 Uppdraget Utredningen har i uppdrag att stärka skyddet och rättssäkerheten i LVU vid umgänge och vårdens upphörande. Som ett led i detta ska utredningen • kartlägga och analysera socialnämnders förutsättningar att göra bedömningar som säkerställer barns trygghet och säkerhet vid umgänge och vårdens upphörande, • analysera om en annan person än en vårdnadshavare eller en för- älder med fastställd umgängesrätt ska kunna överklaga en begräns- ning av umgänget mellan sig och barnet, • analysera förutsättningarna för obligatoriska drogtester för vård- nadshavare och föräldrar vid umgänge och vårdens upphörande, och • analysera och ta ställning till behovet av att stärka och konkre- tisera socialnämnders ansvar för återförening. 7.1.2 Utgångspunkter Våra utgångspunkter är att en lagstiftning som utgör både skydds- och tvångslagstiftning för barn och unga måste uppfylla mycket högt ställda krav på tydlighet och förutsebarhet. Bestämmelserna ska vara utformade för att i möjligaste mån bidra till en tillämpning som präg- Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 las av likabehandling och där tvångsåtgärder används när de är ända- målsenliga, nödvändiga och till barnets eller den unges bästa. Med utgångspunkt i de specifika uppdrag som framgår av direktiven har utredningen undersökt om dagens lagstiftning och tillämpning brister i dessa hänseenden. De förslag som lämnas är avsedda att svara mot uppdragen i direktiven och samtidigt bidra till ökad rättssäkerhet och genomslag för principen om barnets bästa.1 7.2 Förutsättningar för säkra bedömningar i LVU vid umgänge och vårdens upphörande 7.2.1 Inledning Bakgrund En socialnämnd har ett ansvar för att ett omhändertaget barns behov av umgänge med vårdnadshavare och föräldrar tillgodoses så långt det är möjligt. I de fall det inte är möjligt att på frivillig väg komma överens om umgänget kan en socialnämnd besluta att begränsa um- gänget mellan ett barn och barnets vårdnadshavare eller förälder med reglerad umgängesrätt (14 § LVU). När vård med stöd av LVU inte längre behövs har en socialnämnd en skyldighet att besluta att vården ska upphöra. Om det är fråga om vård med anledning av missförhållanden i hemmet, får socialnämnden inte besluta att vården ska upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt (21 § LVU). I juli 2022 infördes bestämmelser som ger en socialnämnd möj- lighet att besluta att en vårdnadshavare eller förälder till ett barn som är omhändertaget med anledning av missförhållanden i hemmet ska uppmanas att lämna drogtest inför umgänge och inför prövningen av om vård enligt LVU ska upphöra (32 a–c §§ LVU). Regleringen infördes för att ge en socialnämnd verktyg att kunna göra säkrare bedömningar i fråga om umgänge och vårdens upphörande. I sitt remissvar över den promemoria som låg till grund för de nya bestäm- melserna efterlyste JO att det skulle tas ett större grepp om frågan om vad som krävs för att principen om barnets bästa ska få genom- 1 Utredningens utgångspunkter och generella överväganden redovisas närmare i delbetänk- andet Att omhänderta barn och unga, SOU 2025:38. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande slag i umgängessituationer och vid vårdens upphörande.2 Det vore, enligt JO, önskvärt att möjliga åtgärder övervägs också i de fall om- sorgsbristen beror på annat än att vårdnadshavaren har problem med missbruk. Uppdraget Utredningen har i uppdrag att stärka skyddet och rättssäkerheten i LVU vid umgänge och vårdens upphörande. I utredningens direktiv anges att det vid planering av umgänge mellan barn och föräldrar är av stor vikt att en socialnämnd har förutsättningar att göra bedöm- ningar som försäkrar barnet en trygg och säker miljö. Det är också av vikt att detta sker på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt och att det avgörande för bedömningen är vad som bedöms vara barnets bästa. Med detta som utgångspunkt anges i direktiven att det även i andra situationer än vid vårdnadshavares och föräldrars skadliga bruk be- hövs fler verktyg för att en socialnämnd ska kunna göra säkra bedöm- ningar för ett barn när det gäller umgänge och vårdens upphörande. En bredare översyn ska därför göras av socialnämnders förutsättningar att göra säkra bedömningar i dessa situationer. 7.2.2 Umgänge och vårdens upphörande – nu gällande regelverk Umgänge Rätten till umgänge En socialnämnd har enligt socialtjänstlagen ett övergripande ansvar att utforma vården för alla som placeras utanför hemmet på ett sådant sätt att samhörigheten med närstående främjas och ett särskilt ansvar för att placerade barn ges möjlighet till kontakt med föräldrar, syskon och andra närstående.3 En socialnämnd ges därutöver i 14 § LVU ett uttryckligt ansvar för att barn och unga som omhändertagits med stöd av lagen får sina behov av umgänge med vårdnadshavare och föräldrar tillgodosedda så långt det är möjligt. Bestämmelsen är en- ligt förarbetena avsedd att träffa situationer när föräldrar behöver en 2 JO:s yttrande över promemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7). 3 Se 9 kap. 10 § respektive och 22 kap. 8 § socialtjänstlagen. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 socialnämnds hjälp och stöd för att hålla kontakten med barnet eller den unge under vårdtiden.4 Hur ett placerat barns eller ung persons umgänge med föräldrar, vårdnadshavare, syskon och andra närstående är tänkt att ordnas ska framgå av de vård- och genomförandeplaner en socialnämnd tar fram.5 Beslut om hur umgänget ska utövas Utgångspunkten är att umgänget mellan barn och vårdnadshavare respektive föräldrar med reglerad umgängesrätt planeras i samför- stånd. I de fall det inte är möjligt att på frivillig väg komma överens om umgänget kan en socialnämnd med stöd av 14 § andra stycket LVU besluta om hur umgänget ska utövas. Ett sådant beslut kan reglera omfattningen av umgänget men och när och hur umgänget ska ske, exempelvis om umgänget ska ske övervakat eller i närvaro av en stödperson. Utan ett formellt beslut om umgänge har en social- nämnd ingen rättslig grund att neka en vårdnadshavare eller förälder med reglerad umgängesrätt att träffa sitt barn.6 Beslut om hur ett umgänge ska utövas enligt 14 § LVU får fattas endast om det är nöd- vändigt med hänsyn till ändamålet med vården. Begreppet umgängesbegränsning Beslut enligt 14 § andra stycket LVU om hur ett umgänge ska utövas kallas ofta för beslut om umgängesbegränsning, även om detta ut- tryck inte förekommer i lagtexten. Så benämns besluten exempelvis i domstolarnas prövning av överklagade beslut om hur ett umgänge ska utövas. Även Socialstyrelsen använder begreppet umgängesbe- gränsning när den i handböcker och kunskapsstöd beskriver beslut enligt 14 § andra stycket LVU.7 Ett beslut om hur ett umgänge ska utövas som fattas med stöd av

4 § Beslut om omhändertagande för vård fattas av förvaltningsrätten efter an- sökan av socialnämnden. Ansökan ska innehålla en redogörelse för – barnets eller den unges förhållanden, – de konkreta omständigheter som i enlighet med 2 eller 3 § utgör grund för att barnet eller den unge behöver omhändertas för vård, – tidigare vidtagna åtgärder, – den vård som socialnämnden anser är nödvändig och till barnets eller den unges bästa, målet med denna vård och hur den är tänkt att genomföras, – hur relevant information har lämnats till barnet eller den unge, – vilket slags relevant information som har lämnats, samt – barnets eller den unges inställning. En ansökan ska även innehålla läkarintyg och andra motsvarande intyg eller yttranden om det behövs för att bedöma barnets eller den unges behov av vård. Paragrafen reglerar vad socialnämndens ansökan om omhändertag- ande för vård ska innehålla. Det tredje stycket är nytt och behandlas i avsnitt 3.6.2. Här anges att en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla läkarintyg eller andra motsvarande handlingar om detta behövs för att bedöma barnets eller den unges behov av vård. Det innebär att om läkarintyget från den läkarundersökning som ska göras enligt 32 § LVU behövs för att be- döma behovet av vård ska detta bifogas ansökan till förvaltnings- rätten. Andra motsvarande handlingar syftar på sådana intyg, utlåt- anden, yttranden eller andra handlingar från exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin eller andra utomstående experter som socialnämn- den har vänt sig till under utredningen och vars uppgifter bedöms behövas för bedömningen av barnets eller den unges behov av vård. Övriga ändringar i paragrafen kommenteras i utredningens del- b etänkande.

5 § första stycket LVU kvarstår oförändrat. Paragrafen får ett nytt andra stycke med ett undantag från tidsfristen på fyra veckor. Här anges att om vården inte kan påbörjas på grund av att barnet eller den unge håller sig undan eller hålls undan, upphör rättens beslut att gälla om vården inte har påbörjats inom ett år från den dag då beslutet vann laga kraft. Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 En tidsfrist på fyra veckor bör alltjämt vara huvudregel Utredningen har i uppdrag att analysera och ta ställning till om tids- fristen på fyra veckor i 5 § LVU ska förlängas när ett beslut om vård enligt LVU ska verkställas och barnet eller den unge befinner sig utomlands. Fristen på fyra veckor i 5 § LVU motiverades av att det ansågs angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att en socialnämnd ser till att vården inleds så snart som möjligt och inte håller frågan svä- vande under någon längre tid.23 Ett beslut om tvångsvård ska exem- pelvis inte kunna användas som påtryckningsmedel eller avvaktas av besparingsskäl eller liknande omständigheter. Detta är alltjämt en vik- tig utgångspunkt och det är därför inte önskvärt att förlänga tids- fristen för alla beslut. Huvudregeln bör därför vara densamma som enligt dagens regelverk, det vill säga att rättens beslut om omhänder- tagande för vård upphör att gälla om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. En förlängd tidsfrist ska omfatta barn och unga som håller sig undan eller hålls undan oavsett om de befinner sig utomlands eller i Sverige Den problematik som beskrivs i direktiven, att beslut ibland hinner förfalla när barn och unga befinner sig utomlands, har bekräftats genom utredningens kontakter med Utrikesdepartementet och yrkes- verksamma inom socialtjänsten. Problematiken är dock bredare än så. Många gånger när barn och unga avvikit eller hålls undan saknas information om var barnet eller den unge befinner sig, det är med andra ord oklart om barnet eller den unge befinner sig utomlands eller inte. Det förekommer också att barn eller unga håller sig undan eller hålls undan i Sverige med resultatet att beslutet om vård enligt LVU hinner förfalla innan barnet eller den unge påträffats och verk- ställighet kan ske. Att förlänga tidsfristen i 5 § LVU endast i situationer där barnet eller den unge befinner sig utomlands är behäftat med en rad svårig- heter och riskerar att inte möta den reella problematiken med att beslut hinner förfalla innan verkställighet. Det är svårt att motivera varför tidsfristen inte också ska förlängas när barn och unga håller sig undan eller hålls undan i Sverige eller när det är oklart var barnet eller den unge befinner sig. Det är inte heller självklart hur det ska 23 Prop. 1979/80:1, Del A, s. 586. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård avgöras att ett barn eller en ung person befinner sig utomlands och ska omfattas av en förlängd frist. En möjlighet är att knyta en för- längd tidsfrist till att det har inletts en återförandeprocess med stöd av Utrikesdepartementet. Som redovisats i avsnitt 5.3.4 utgör dessa ärenden för återförande emellertid bara en del av de fall där barn och unga avviker eller hålls undan utomlands. Våra nordiska grannländer har som redovisats i avsnitt 5.3.5 valt olika sätt att reglera frågor om tidsfrister för verkställighet i situa- tioner där barn håller sig undan eller hålls undan efter att ett beslut om omhändertagande har fattats. Gemensamt är dock att det finns en möjlighet till förlängda frister när verkställighet inte kan ske på grund av att ett barn håller sig undan eller hålls undan – oavsett om detta sker utomlands eller i det egna landet. Det är utredningens be- dömning att så bör vara fallet även i Sverige. Tidsfristen på fyra veckor syftar till att en socialnämnd inte ska dröja med att påbörja vården. I de fall där vården inte kan påbörjas för att barn eller unga hålls undan eller håller sig undan fyller tidsfristen inte detta syfte. Resultatet av att besluten i dessa fall förfaller redan inom fyra veckor kan bli att socialnämnden, när barnet eller den unge påträffas, måste påbörja en ny process med ansökan till förvaltningsrätten. Det innebär i sin tur både en ökad arbetsbelastning för socialnämnder och domstolar och att det kan ta längre tid innan ett barn eller ung person som be- höver vård enligt LVU får detta. Det anges inte i direktiven att utredningen ska se över tidsfristen även i situationer där beslutets verkställighet försvåras av att barn och unga håller sig undan eller hålls undan i Sverige. Eftersom det över- gripande syftet med uppdraget är att säkerställa att barn och unga får vård enligt LVU om de behöver det ser utredningen emellertid inga hinder mot att lämna förslag som även rör barn och unga som inte befinner sig utomlands. Utredningens förslag innebär att regeln om fyra veckors tidsfrist för verkställande kvarstår som huvudregel i 5 § första stycket LVU. Paragrafen får ett nytt andra stycke med ett undantag från denna huvudregel. Här anges att om vården inte kan påbörjas på grund av att barnet eller den unge håller sig undan eller hålls undan, upphör rättens beslut att gälla om vården inte har påbörjats inom ett år från den dag då beslutet vann laga kraft. Tidsgränsen på ett år motiveras av den tid ett återförande av ett barn kan ta om barnet befinner sig utomlands och återförs genom samverkan med utländska myndig- Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 heter. En tidsgräns på ett år motsvarar också vad som gäller i både Danmark och Norge. Undantaget som medger en förlängd tidsfrist ska vara tillämpligt endast när barn och unga hålls undan eller håller sig undan och inte av andra skäl. Det innebär att det är viktigt att en socialnämnd doku- menterar hur arbetet med verkställighet fortlöper och varför ett barn eller en ung person bedöms hålla sig undan på ett sådant sätt att det motiverar en förlängd tidsfrist. Alternativa förslag som övervägts I Norge gäller ett beslut att omhänderta ett barn i ett år om barnet har förts utomlands och ansvarig myndighet har kontaktat polisen eller påbörjat en återförandeprocess. Det finns en möjlighet för be- slutande myndighet (barnavårds- och hälsonämnden) att förlänga denna frist och även en möjlighet att förlänga tidsfristen för besluts giltighet i andra situationer, det vill säga oavsett om barnet förts utom- lands eller inte. Fördelen med en sådan lösning är att det är väldigt tydligt vilka tidsfrister som gäller för vilka ärenden. En motsvarande reglering är enligt utredningens bedömning emellertid svår att införa i svensk rätt. Det är en socialnämnd som ska verkställa beslutet om vård enligt LVU och som kan stöta på eventuella problem med detta när barn eller unga håller sig undan eller hålls undan. Samtidigt är det en domstol som efter en ansökan beslutar om vård. En socialnämnd kan inte fatta beslut om när rättens beslut upphör att gälla, detta måste framgå direkt av lag eller beslutas av domstolen. Att domstolen i varje mål skulle förordna om en viss frist eller att detta skulle vara ett sepa- rat ansökningsförfarande förefaller vara en otymplig ordning. Både Finland och Danmark har valt att, på något olika sätt, i stället låta besluten ha längre giltighetstid om myndigheterna vidtar aktiva åtgärder för att verkställa omhändertagandet. I Finland behöver åt- gärder för verkställighet ha vidtagits inom tre månader från laga- kraftvunnen dom för att beslutet inte ska förfalla. I Danmark finns ingen sådan tidsgräns, däremot finns en bortre tidsgräns på ett år, längre än så kan ett beslut inte gälla även om myndigheten vidtar aktiva åtgärder. Utredningen ser fördelar med att ställa krav på an- svarig myndighet att vidta aktiva åtgärder. Det är oerhört viktigt att en socialnämnd arbetar aktivt för att komma i kontakt med och hjälpa SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård ett barn eller ung person som försvunnit, avvikit eller hålls undan. Det finns emellertid också en risk att ett krav på aktiva åtgärder kan uppfattas och tolkas på väldigt olika sätt och att det skapas ett alltför stort utrymme för en socialnämnd att avvakta med att inleda vården. Utredningen förordar därför en ordning där möjligheten till för- längda tidsfrister tydligt förbehålls situationer där barn eller unga håller sig undan eller hålls undan. Det ska inte finnas en skyldighet att överväga eller ompröva behovet av vården var sjätte månad för icke verkställda beslut I 13 § LVU regleras en skyldighet för en socialnämnd att var sjätte månad överväga om vård enligt 2 § LVU fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas. För vård enligt 3 § LVU gäller enligt samma paragraf att en socialnämnd var sjätte månad ska pröva om vården ska upphöra. Utredningens förslag innebär att rättens beslut om vård enligt 2 eller 3 § LVU i vissa situationer kan ha en giltighetstid upp till ett år från det att beslutet vann laga kraft. En fråga som inställer sig är därför om bestämmelserna om att överväga eller ompröva vården ska gälla även för icke verkställda beslut. En möjlighet är att införa ett tredje stycke i 13 § LVU som reglerar skyldigheten att överväga eller ompröva beslut i de fall verkställighet inte skett. Detta skulle exempelvis kunna ske var sjätte månad från lagakraftvunnen dom. I samband med detta bör beräkningen av tidsfristerna i nuvarande bestämmelse justeras så att det blir enhetligt och tydligt vad som gäller.24 Utredningens bedömning är att det inte bör ställas krav på att överväga eller ompröva vården i de fall där beslutet om vård inte har verkställts. De överväganden som görs av vård som sker med stöd av 2 § gäller den pågående vården och hur den bör utformas framöver. Om någon vård inte påbörjats finns ingenting att utvär- dera och något övervägande kan svårligen göras. De omprövningar som ska göras av om vård enligt 3 § LVU ska upphöra är förvisso 24 Vad gäller 2 § LVU anges inte när sexmånadersfristen börjar löpa och vad gäller 3 § LVU anges att fristen löper sex månader från verkställigheten av vårdbeslutet, det vill säga verkställigheten av den vård som följer på rättens beslut om vård efter ansökan. JO har i flera beslut uppmärk- sammat oklarheterna i 13 § LVU och anser att tiden i båda fallen bör beräknas från den första verkställigheten, det vill säga från verkställigheten av ett eventuellt omedelbart omhänder- tagande (Se JO:s uttalande i ett inspektionsprotokoll, dnr 1781-2012, och däri refererade beslut). Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 en mer strikt reglerad bedömning av vårdens upphörande som leder till överklagbara beslut. Själva prövningen ska dock utgå från barnets eller den unges aktuella situation och vårdbehov. Det är svårt att se att en socialnämnd eller en domstol skulle kunna göra en bedömning av om vården ska upphöra när ett barn eller ung person är avviken eller hålls undan och situationen för barnet eller den unge är okänd. Även om det inte ställs krav på att överväga eller ompröva vården var sjätte månad för icke verkställda beslut gäller bestämmelserna i

6 § LVU. Där stadgas att en socialnämnd får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas, om det är sannolikt att barnet eller den unge behöver beredas vård med stöd av LVU. Där- till krävs att • rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för barnets eller den unges hälsa eller utveckling eller att • rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Den brådskande karaktären av ett omedelbart omhändertagande med- för att det ofta saknas ett fullständigt beslutsunderlag. I dessa situa- tioner måste därför en förhållandevis hög grad av osäkerhet ibland godtas. JO har emellertid påtalat att en socialnämnd har en skyldighet att vidta de åtgärder och ta de kontakter som behövs för att besluts- underlaget inte ska bli uppenbart bristfälligt.4 4 JO, beslut 2010-11-19, dnr 4245-2009. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 En förutsättning för ett beslut om omedelbart omhändertagande är att faran för ett barn eller en ung person på något sätt är akut. Syftet med ett omedelbart omhändertagande är att säkerställa nödvändiga vårdåtgärder till dess att en förvaltningsrätt prövar en ansökan om beredande av vård enligt LVU. Det kan alltså förekomma att det vis- serligen är sannolikt att ett barn eller en ung person är i behov av vård enligt LVU men att det inte är tillräckligt brådskande för att ett ome- delbart omhändertagande ska bli aktuellt. Ett sådant exempel finns i ett avgörande från Kammarrätten i Stockholm där domstolen fann att det visserligen var sannolikt att en tvåårig pojke behövde beredas vård enligt LVU men att utred- ningen inte gav stöd för att beslutet var så akut att det inte kunde avvaktas. Pojken hade en sjukdom som innebar svårigheter med att uppta näring och det fanns oro för att föräldrarna inte tillgodosåg hans grundläggande behov av vård. Domstolen bedömde att det i det korta perspektivet inte fanns någon akut risk för pojkens närings- intag. Utredningen i målet i övrigt innehöll inte heller några konkreta uppgifter om nära förestående risker för hans hälsa eller utveckling. Socialnämndens beslut om att omedelbart omhänderta pojken upp- hävdes av domstolen.5 Ett annat avgörande från Kammarrätten i Stockholm avsåg två pojkar, 12 år respektive 15 år gamla. Pojkarnas syster hade mot sin vilja förts ur landet och tvingats till äktenskap. För detta hade föräld- rarna dömts för barnäktenskapsbrott. Nämnden gjorde gällande att det fanns en oro för att pojkarna levde i en hederskontext och att de riskerade att bli aktörer i upprätthållandet av hedersnormen i familjen samt själva bli bortgifta. Kammarrätten upphävde beslutet om omedelbart omhändertagande med motiveringen att det inte var sannolikt att pojkarna behövde beredas vård enligt LVU eller i vart fall inte att situationen var sådan att rättens beslut inte kunde avvaktas.6 Utgångspunkten är att omedelbara omhändertaganden sker innan eller i anslutning till en ansökan om vård. Det finns emellertid inget som hindrar att ett beslut om omedelbart omhändertagande fattas i ett senare skede. Ett beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas även om ett barn eller en ung person redan har omhändertagits med stöd av LVU. Detta kan till exempel bli aktuellt om ett barn vår- das på grund av missförhållanden i hemmet enligt 2 § LVU och under 5 Kammarrätten i Stockholm, dom 2023-01-20 i mål 220-23. 6 Kammarrätten i Stockholm, dom 2024-02-28 i mål 10734-24. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? vårdtiden utvecklar beteendesvårigheter som gör att socialnämnden bedömer att barnet ska omhändertas även med stöd av 3 § LVU. 4.2.2 Beslut om omedelbart omhändertagande Beslut om omedelbart omhändertagande fattas av en socialnämnd (6 § första stycket LVU) men nämnden får delegera beslutanderätten till ett utskott (30 kap. 7 § 2 socialtjänstlagen). Om ett beslut om omedelbart omhändertagande behöver fattas med kort varsel och inte heller socialnämndens beslut kan avvaktas får ett beslut fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat (6 § andra stycket LVU). På så sätt finns det möjlighet att fördela beslutanderätten så att det även under exempelvis helger och ledigheter finns någon som kan nås om ett brådskande beslut behöver fattas. Ett sådant beslut ska anmälas vid socialnämndens nästa sammanträde men kan inte ändras av nämnden.7 Däremot ska socialnämnden genast besluta att ett omedelbart omhändertagande ska upphöra om det inte längre finns skäl för det (9 § LVU). I anslutning till ett beslut om omedelbart omhändertagande ska även beslut fattas om var barnet eller den unge ska placeras. Inte heller sådana beslut kan delegeras till en anställd vid socialförvaltningen utan fattas av socialnämnden eller annan behörig beslutsfattare (30 kap. 7 § 4 socialtjänstlagen och 11 § första och tredje stycket LVU). Nor- malt är det den handläggare som ansvarar för att föredra beslutet om omedelbart omhändertagande som också förbereder ett beslut om var barnet eller den unge ska placeras. Av beslutet ska det framgå vilket konkret hem som barnet eller den unge ska placeras i. En social- nämnd får inte överlämna åt socialförvaltningen att bestämma placer- ing.8 Socialtjänsten ser därefter till att beslutet verkställs, det vill säga att barnet eller den unge faktiskt placeras i det aktuella boendet utanför hemmet. Inför nämndens beslut i ett ärende ska faktiska omständigheter, händelser av betydelse och bedömningar som ligger till grund för nämndens beslut sammanställas till ett beslutsunderlag. Av besluts- underlaget ska det enligt Socialstyrelsens föreskrifter framgå 7 6 § LVU och prop. 1979/80, Del A, s. 590. 8 JO 2004/05, s. 261 och JO 2012/13, s. 274. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 1. vad ärendet gäller, 2. vem eller vilka personer ärendet avser, 3. vilka överväganden som ligger till grund för nämndens förslag till beslut och 4. uppgifter om målet eller målen för den insats som föreslås.9 Det finns inget absolut krav på att ett beslut om omedelbart omhän- dertagande ska ske i skriftlig form. JO har emellertid understrukit att muntliga beslut endast bör användas i akuta fall när dokumen- tation och underskrift inte kan avvaktas och att muntliga beslut så snart som möjligt bör dokumenteras och skrivas under.10 Dokumen- tationen av ett muntligt beslut ska enligt Socialstyrelsens föreskrifter innehålla uppgifter om 1. dagen för beslutet, 2. vad beslutet innehåller, 3. vem (namn samt befattning eller titel) eller vilka (vilken nämnd) som har fattat beslutet, 4. vilket lagrum som ligger till grund för beslutet, och 5. vilka skäl som ligger till grund för beslutet.11 När en socialnämnd har ansökt om vård med stöd av 2 eller 3 § LVU har även den förvaltningsrätt som hanterar ansökan möjlighet att fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande (6 § tredje stycket LVU). Både socialnämndens och rättens beslut om omedelbart om- händertagande gäller omedelbart (40 § första stycket LVU). 4.2.3 Handläggning av omedelbart omhändertagande utanför kontorstid Om ett akut vårdbehov uppkommer utanför ordinarie arbetstid är det i regel en kommuns så kallade socialjour som handlägger ärendet och ser till att socialnämndens ordförande eller annan behörig besluts- 9 5 kap. 9 § SOSFS 2014:5. 10 JO 1995/96, s. 320. 11 5 kap. 14 § SOSFS 2014:5. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? fattare kontaktas för ett eventuellt beslut om omedelbart omhänder- tagande enligt LVU. Redan när 1980 års socialtjänstlag infördes uppmärksammades behovet av en tillgänglig socialtjänst med en utbyggd socialjour ut- formad utifrån de lokala förhållandena, till exempel i samarbete mellan kommuner.12 När den nya socialtjänstlagen trädde i kraft den 1 juli 2025 infördes en bestämmelse som anger att socialtjänsten ska vara lätt tillgänglig (2 kap. 4 § socialtjänstlagen). Enligt uttalanden i pro- positionen kan tillgänglighet uppnås på olika sätt och bestämmelsen förutsätter inte att vissa bestämda åtgärder vidtas. I akuta situationer bör det vara möjligt att komma i kontakt med socialtjänsten efter ordi- narie kontorstid, genom en socialjour.13 Bestämmelsen om social- tjänstens tillgänglighet kan alltså inte anses medföra ett absolut krav på att socialtjänsten ska ha en jour eller beredskap. För att social- tjänsten ska kunna fullgöra sitt uppdrag enligt andra bestämmelser i socialtjänstlagen är det emellertid nödvändigt att det finns en social- jour. Till exempel är socialtjänsten skyldig att genast göra en omedel- bar skyddsbedömning om det inkommer en orosanmälan som gäller barn eller unga (20 kap. 1 § socialtjänstlagen). För att vara behörig att utföra uppgifter inom socialtjänsten som gäller barn och unga krävs i vissa fall en svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå från en högskola. Så är fallet om det är fråga om bedömning av om en utredning ska inledas, utredning och bedömning av behovet av insatser eller upp- följning av beslutade insatser. En socialnämnd har också ett ansvar att se till att den som självständigt utför sådana arbetsuppgifter har tillräcklig erfarenhet för uppgiften (25 kap. 1 § socialtjänstlagen). För att någon annan examen än svensk socionomexamen ska anses vara relevant ska den examen handläggaren har innefatta eller kom- pletterats så att handläggaren sammantaget har gått högskolekurser på områdena socialt arbete, socialrätt, förvaltningsrätt och psykologi. Innehållet i och omfattningen av handläggarens utbildning ska sam- mantaget förmedla tillräckliga kunskaper så att hon eller han ska kunna utföra de uppgifter som anges i bestämmelsen med god kva- litet och på ett rättssäkert sätt.14 Det innebär att det inte är tillräckligt med en socialjour som består av till exempel endast nämndens ord- 12 Prop. 1979/80, Del A, s. 178 f. 13 Prop. 2024/25:89, s. 649. 14 3 kap. 2–3 §§ HSLF-FS 2017:79. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 förande. Det behövs beredskap även hos en eller flera behöriga tjänstemän. I Socialstyrelsens öppna jämförelser av den sociala barn- och ungdomsvården från 2025 framgår att 93 procent av kommunerna svarade ja på frågan om de har en socialjour bemannad med socio- nomer som är tillgänglig alla dagar dygnet runt.15 Detta innebär att 20 kommuner och stadsdelar svarat nej på denna fråga.16 Utredningen har kontrollerat information på dessa kommuners hemsidor och även tagit direktkontakt med ett antal av dem. Det mesta tyder på att Socialstyrelsens fråga har tolkats på olika sätt och att så gott som samtliga kommuner faktiskt i någon form har en socialjour med socionomer dygnet runt alla dagar. En socialjour kan nämligen vara tillgänglig på olika sätt, antingen genom att vara i aktiv tjänst eller i beredskap. En kommun kan också ha en egen socialjour eller en gemensam socialjour med andra kommuner. Enstaka undantag finns dock, till exempel Gotlands socialjour som håller helt stängt från klockan 03.00 på vardagar. Där finns alltså ingen socionom i tjänst fram till dess att ordinarie socialtjänst öppnar klockan 08.00. Ett fåtal kommuner har en socialjour som är i aktiv tjänst under all tid utanför kontorstid medan de flesta har begränsade öppettider. Vanligt förekommande öppettider i dessa fall – då socialjouren är i aktiv tjänst – är eftermiddagar fram till midnatt eller något senare både på vardagar och helger. Under övrig tid har socialjouren i stället beredskap. Vissa kommuner har enbart socialjour i beredskap. När en socialjour har beredskap hänvisas hjälpsökande till kontakt med SOS Alarm via nödnumret 112. Genom ett avtal med staten, det så kallade Alarmeringsavtalet, har SOS Alarm åtagit sig att vidare- koppla nödsamtal och vidareförmedla annan nödkommunikation till kommuners socialjourer.17 Många kommuner har dessutom ingått separata tilläggsavtal med SOS Alarm. En tilläggstjänst kan innebära att inringaren, i stället för att direkt vidarekopplas till kommunens socialjour, kopplas till en annan person på SOS Alarm som ställer fördjupande frågor. Utifrån specifika kriterier som kommunen har uppställt kopplas sedan samtalet vidare till socialjouren eller inte. 15 Socialstyrelsen (2025), Öppna jämförelser 2025 – Social barn- och ungdomsvård. 16 Dessa kommuner är Järva stadsdelsförvaltning i Stockholm, Knivsta, Oxelösund, Vadstena, Gotland, Båstad, Ängelholm, Partille, Bollebygd, Essunga, Falköping, Kil, Kristinehamn, Hagfors, Askersund, Malung-Sälen, Nordanstig, Ljusdal, Nordmaling och Vindeln. 17 Alarmeringsavtal mellan staten och SOS Alarm Sverige AB (2023), punkt 4.1.5. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? Detta för att i möjligaste mån begränsa samtalen till sådana ärenden som inte kan vänta tills den ordinarie socialjouren har öppnat igen. SOS Alarm har uppgett till utredningen att de har bra och konti- nuerligt uppdaterad information om vem de ska kontakta under tider då socialjourers ordinarie kontaktvägar är stängda. Det inkommer cirka 3 000 samtal per månad till 112 som avser den sociala bered- skapen. Kommunerna som har tilläggsavtal betalar ersättning utifrån hur många samtal som hanteras. Utredningens kontakter med poliser (som redovisas närmare i avsnitt 4.8.4) visar att det finns bristande kunskap inom Polismyndigheten om SOS Alarms uppdrag, vilket får till följd att poliser går omvägar för att komma i kontakt med rätt socialjour. Av resursskäl och för att verksamheten ska bli mindre sårbar är det vanligt att kommuner samverkar med andra kommuner i en ge- mensam socialjour. En sådan samverkan kan ske genom kommunal avtalssamverkan (9 kap. 37 § kommunallagen) men även genom kommunalförbund (3 kap. 8 § kommunallagen) och gemensamma nämnder (3 kap. 9 § kommunallagen). Avtalssamverkan innebär att en kommun ingår avtal om att dess uppgifter helt eller delvis ska utföras av en annan kommun. Bestämmelserna om avtalssamverkan gör det möjligt för en kommun att uppdra åt en anställd i en annan kommun att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, så kallad extern delegering. En sådan sam- verkansform tycks vara vanligast och även bäst lämpad för samarbeten kring specifika uppgifter. Det finns inga särskilda bestämmelser som reglerar handläggning av ärenden inom socialjouren. Samma bestämmelser som gäller för den övriga socialtjänsten gäller alltså för socialjouren. Det innefattar bland annat regler om myndigheters utredningsansvar (23 § förvalt- ningslagen) och att verksamhet inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet (5 kap. 1 § socialtjänstlagen). Även socialjouren måste därför kunna beakta aktuella uppgifter av betydelse som en socialnämnd redan känner till, till exempel vid akuta bedömningar och beslut om skyddsåtgärder. Enligt uppgifter till utredningen finns det emellertid vitt skilda uppfattningar bland kommunerna om huruvida socialjouren ska ha tillgång till journaler. Vissa socialjourer har inte tillgång till några journaler, inte ens den egna kommunens. Några har tillgång till journaler för vissa kommuner som de samverkar med men inte för alla. Andra har tillgång till verksamhetssystem med läsbehörighet Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 men kan inte själva anteckna direkt i journalen. Om personal vid socialjouren inte har tillgång till journaler kan de inte få kunskap om eller beakta tidigare uppgifter om ett barn eller en ung person trots att denna information redan har kommit till socialtjänstens kännedom. Enligt uppgift till utredningen förekommer det att beslut fattas som senare visar sig vara felaktiga just på grund av att social- jouren inte har haft åtkomst till all för den ordinarie socialtjänsten känd information. 4.3 Beslut om omedelbart omhändertagande i våra nordiska grannländer 4.3.1 Danmark Ett omedelbart omhändertagande motsvaras i dansk lagstiftning av ett interimistiskt beslut som kallas foreløbig afgørelse och regleras i 143 § barnets lov. Det är ordföranden för børne- og ungeudvalget eller i dennes frånvaro, vice ordföranden som kan fatta ett sådant beslut. Förutsättningarna för placering utanför hemmet utan sam- tycke måste föreligga samtidigt som ett barns eller en ungdoms ome- delbara behov inte kan avvakta behandling i børne- og ungeudvalget. Beslutet ska så snart som möjligt men senast sju dagar efter verk- ställandet underställas børne- og ungeudvalget för godkännande. Ett godkänt interimistiskt beslut gäller i en månad. I Danmark kan en åklagare inte fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande. 4.3.2 Finland Om ett barn är i omedelbar fara på grund av omständigheter som utgör grund för beslut om vård utom hemmet, får ett brådskande beslut om placering fattas enligt 38 § barnskyddslagen. Beslutet får fattas av vissa särskilda tjänstemän inom kommunen och gäller i högst 30 dagar men kan under vissa särskilda omständigheter för- längas med ytterligare 30 dagar. I Finland kan en åklagare inte fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? 4.3.3 Norge Det är ordföranden för barnevernstjesten, ordförandens ställföre- trädare eller Åklagarmyndigheten (Påtalemyndigheten) som har behörighet att fatta brådskande beslut om omhändertagande och placering på institution enligt 4-2, 4-4 och 4-5 §§ barnevernsloven. En förutsättning för ett sådant beslut är att ett barn annars riskerar att lida betydande skada. Åklagarmyndighetens befogenheter är i praktiken subsidiära och i princip begränsade till de tider på dygnet då chefen för barnevernstjensten eller dennes ställföreträdare inte är tillgänglig.18 Ett brådskande beslut ska så snart det har verkställts underställas Barneverns- og helsenemnda för legalitetskontroll. Nämndens ordförande ska så snart som möjligt men senast inom 48 timmar bedöma om beslutet ska godkännas. Parterna kan också överklaga beslutet i sak. Utredningen har gjort ett studiebesök i Norge bland annat i syfte att få en fördjupad kunskap om Påtalemyndighetens möjlighet att fatta brådskade beslut. Frågan diskuterades med Barne- og familie- departementet, Barneverns- og helsenemnda och Barnevernsvakten (motsvarande socialjouren) i Oslo. Av mötena framkom att den norska ordningen med åklagares beslutsbefogenhet finns för att till- godose behovet av att kunna fatta beslut under dygnets alla timmar. I Norge finns 357 kommuner varav cirka 200 av dessa har färre än 5 000 invånare. Många mindre kommuner saknar möjlighet att inom sin egen organisation ha en jourverksamhet som säkerställer att be- slut kan fattas med kort varsel utanför kontorstid. Även om beslut i vissa brådskande ärenden fattats av en åklagare är det motsvarig- heten till socialjouren som förbereder underlag och lämnar förslag till beslut. Åklagarens roll beskrivs som en formalitet. En expertgrupp, tillsatt av norska justitiedepartementet, har i mars 2025 publicerat en rapport där Påtalemyndighetens kunskaper om barnevernsloven beskrivs som bristfälliga. Bland annat förekom- mer det att brådskande beslut om placering på institution fattas av Påtalemyndigheten för att tillgodose samhällsskyddet, ett intresse som inte ligger inom ramen för barnevernsloven.19 Liknande synpunk- ter framfördes också till utredningen under studiebesöket i Norge. 18 Bufdir (2023), Saksbehandlingrundskrivet, avsnitt 22.5.1. 19 Ekspertgruppen om tiltak for barn som begår gjentatt eller alvorlig kriminalitet (2025), De er våre barn – om å holde hodet kaldt og hjertet varmt, s. 169. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 4.4 Brottsutredande myndigheters möjligheter att överlämna barn till socialtjänsten 4.4.1 Inledning Det finns redan i dag lagstiftning för att hantera situationen att brotts- utredande myndigheter får kunskap om eller får kännedom om situ- ationer som innebär att barn bör omhändertas akut enligt LVU. Poli- sen har under vissa förhållanden rätt att omhänderta eller hålla kvar ett barn för att överlämna honom eller henne till socialtjänsten. Nedan följer en redogörelse av dessa bestämmelser. 4.4.2 Kvarhållande av brottsmisstänkta barn hos polisen för överlämnande till socialtjänsten I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare (LUL) finns regler som tillåter polisen att under vissa förut- sättningar hålla kvar ett barn för att överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, socialtjänsten eller annan lämplig vuxen. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 oktober 2025 har tids- gränserna för kvarhållanden förlängts. Som skäl för att förlänga tids- gränserna anges i propositionen att den tidigare tidsfristen ofta var alltför kort för att hinna slutföra samordningen med socialtjänsten om exempelvis vårdinsatser, särskilt när ett gripande eller förhör sker på kvällar eller helger. Vid den tiden kan det inte förutsättas att exem- pelvis socialtjänsten alltid har beredskap för att omedelbart möta upp ett barn och pröva behovet av vård. Det kan också vara svårt att få tag på föräldrar eller vårdnadshavare.20 Har ett barn gripits och åklagaren beslutar att inte anhålla barnet får polisen hålla kvar barnet för att skyndsamt överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller annan lämplig vuxen person. Detsamma gäller om ett barn har tagits med till förhör och är skäligen misstänkt för brott. Ett barn får tas i förvar, det vill säga placeras i arrest, endast om det är nöd- vändigt med hänsyn till ordning och säkerhet (14 § LUL). Även ett barn under 15 år som misstänks för brott får gripas av polis om denne anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplat- sen. Ett barn under 15 år får dock aldrig anhållas och aldrig placeras 20 Prop. 2024/25:175, s. 100 ff. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? i arrest. Polisen eller åklagaren ska omedelbart besluta om barnet ska friges eller hållas kvar för förhör (35 § LUL). Ett barn under 15 år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen är ett barn skyldig att stanna kvar ytterligare tre timmar eller, om han eller hon kan misstänkas för brottet, ytterligare sex timmar. En person över 15 år är inte skyldig att stanna för förhör längre än sex timmar om det inte är av synnerlig vikt att denne är tillgänglig för ytterligare förhör. Då är den hörde skyldig att stanna ytterligare sex timmar (23 kap. 9 § rättegångsbalken). Ett kvarhållande i syfte att överlämna ett barn till exempelvis föräldrar eller socialtjänsten får, oavsett om barnet är under 15 år eller är 15–17 år, aldrig pågå längre än sex timmar efter ett beslut om frigivning eller från det att ett förhör avslutades. De nya reglerna innebär att ett barn under 15 år som längst kan tvingas stanna hos polisen i sammanlagt 15 timmar om barnet först hålls kvar nio timmar för förhör och därefter sex timmar i syfte över- lämnas till föräldrar eller socialtjänst. Barn över 15 år kan tvingas stanna hos polisen i sammanlagt 18 timmar om barnet först är skyl- dig att stanna för förhör i 12 timmar och därefter sex timmar i syfte att överlämnas till föräldrar eller socialtjänst. 4.4.3 Polisiära omhändertaganden av barn i allvarliga risksituationer för överlämnande till socialtjänsten Om någon som kan antas vara under 18 år anträffas under förhål- landen som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling, får denne tas om hand av en polis för att skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller socialnämnden. Vid riskbedömningen ska det beaktas om det kan befaras att barnet eller den unge kan komma att utsättas för brott, involveras i brottslig verksamhet eller skadas genom något annat socialt nedbrytande beteende (12 § polislagen). Det finns ingen längsta tid föreskriven för hur länge ett omhänder- tagande enligt 12 § polislagen får pågå. Enligt förarbetsuttalanden ligger det i sakens natur att omhändertagandet inte får vara längre än absolut nödvändigt. Behövs längre sammanlagd tid än omkring Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 sex timmar kan det enligt förarbetena normalt inte vara en uppgift för polisen att ha hand om ett barn.21 4.4.4 Särskilt om omedelbart omhändertagande vid häktning Ett barn som är misstänkt för brott får häktas bara om det finns syn- nerliga skäl (23 § LUL). Dessutom får häktning bara ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas (24 kap. 4 § rättegångsbalken). Barn under 15 år får inte häktas. En åklagare är skyldig att försöka ordna betryggande övervakning i samband med ett anhållande. Denna skyldighet uppfyller åklagaren genom att så snart som möjligt se till att kontakt tas med socialtjäns- ten för att undersöka möjligheterna till ett omedelbart omhänder- tagande med stöd av LVU.22 Fattar socialnämnden beslut om ett ome- delbart omhändertagande och ett tillhörande beslut om placering på exempelvis ett särskilt ungdomshem, ska åklagaren pröva om över- vakningen kan anses vara betryggande. Det vill säga att övervakningen är så effektiv att den i tillräcklig grad uppnår det syfte som en häkt- ning annars skulle tillgodose. Även om en socialnämnd anser att det finns grund för ett omedelbart omhändertagande kan åklagaren alltså göra bedömningen att den unge behöver vara häktad. En socialnämnd kan fatta ett beslut om att omedelbart omhänderta ett barn även om barnet har häktats. Ett sådant beslut kan inte verk- ställas, men innebär att socialnämnden kan ta över ansvaret för barnet så snart häktningen hävs. 4.5 Delning av information och samverkan mellan brottsutredande myndigheter och socialtjänsten 4.5.1 Inledning Som skäl till utredningens uppdrag att analysera och ta ställning till om åklagare i vissa fall ska kunna fatta beslut om omedelbart om- händertagande anges i direktiven att det inte är ovanligt att brotts- utredande myndigheter har kunskap om eller får kännedom om 21 Prop. 1990/91:86, s. 22 f. 22 Se 26 § förundersökningskungörelsen (1947:948) och Riksåklagarens riktlinjer för handlägg- ning av ungdomsärenden (RåR 2006:3). SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? situationer som innebär att barn eller unga bör omhändertas akut enligt LVU. Det finns därför skäl att beskriva gällande regler om hur information kan delas mellan brottsutredande myndigheter och socialtjänsten om barn och unga som riskerar att fara illa. Detta redo- visas i avsnitt 4.5.2. I avsnitt 4.5.3 beskrivs olika existerande samver- kansstrukturer där socialtjänst och brottsutredande myndigheter ingår och som rör ungdomar som begår eller riskerar att begå brott. 4.5.2 Informationsflödet mellan brottsutredande myndigheter och socialtjänst om barn och unga som far illa Gällande regleringar Alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till en socialnämnd (19 kap. 4 § socialtjänstlagen). Vissa myndigheter och yrkesverksamma är dessutom skyldiga att genast anmäla till en socialnämnd om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn far illa. Hit hör bland annat Polismyndigheten och Kriminalvården (19 kap. 1 § första stycket 1 socialtjänstlagen). I propositionen Stärkt skydd och för barn som riskerar att fara illa, lämnar regeringen förslag som innebär att bland annat Åklagarmyn- digheten, Skatteverket och Tullverket också ska ingå i den krets som ska vara skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 januari 2026.23 Den som omfattas av skyldigheten att anmäla är också skyldig att lämna en socialnämnd alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av ett barns behov av stöd och skydd, detta fram- går av 20 kap. 6 § socialtjänstlagen. Uppgiftsskyldigheten bryter sekretessen mellan myndigheter, vilket innebär att även uppgifter som omfattas av sekretess kan lämnas till socialtjänsten.24 Den bry- ter också den tystnadsplikt som gäller i verksamhet som drivs i privat regi.25 Till skillnad från vad som gäller vid uppgiftsskyldighet bryter upp- maningen att anmäla i 19 kap. 4 § socialtjänstlagen inte sekretessen mellan myndigheter. Vilka uppgifter om ett barns situation som kan 23 Prop. 2025/26:12, s. 26 och 38. 24 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen. 25 Se exempelvis 17 kap. 11 § socialtjänstlagen, 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659) och 29 kap. 14 § skollagen (2010:800). Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 lämnas till en socialnämnd från en verksamhet som inte är anmälnings- skyldig beror därför på vilka bestämmelser om sekretess eller tyst- nadsplikt som gäller för just den verksamheten.26 Om ett barn misstänks för brott finns särskilda bestämmelser som reglerar skyldigheten att underrätta en socialnämnd i ett tidigt skede. Om ett barn är skäligen misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse ska en socialnämnd genast underrättas och är ett barn under 15 år misstänkt för ett sådant brott ska socialnämnden under- rättas omedelbart.27 Praktisk tillämpning Utredningen har samtalat med landets socialchefer genom SKR:s nätverk för socialchefer och besökt socialförvaltningar i olika delar av landet. Vi har också samtalat med det nationella nätverket för socialjourer och med en referensgrupp av poliser från olika delar av landet. Se närmare om utredningens externa kontakter i kapitel 2. Samtliga socialförvaltningar utredningen varit i kontakt med be- skriver att samarbetet med brottsbekämpande myndigheter generellt sett fungerar bra och att de redan i dag får information om barn och unga som förekommer i brottsliga sammanhang eller på annat sätt far illa. Socialsekreterare beskriver emellertid också att det ibland förekommer situationer där de upplever att polisen, för att skydda en förundersökning, inte lämnar tillräckligt med information om en ungdom som kan behöva insatser från socialtjänsten. Poliser som utredningen har talat med bekräftar till viss del det som socialsekre- terare upplever. De berättar att även om viss information kan lämnas till socialtjänsten så kan det på grund av sekretess vara svårt att för- medla den helhetsbild som polisen har om ett barns situation. Poli- ser berättar också att något de upplever som ett hinder för att göra en orosanmälan är att socialtjänsten efter en sådan anmälan kallar familjen till ett möte inom 14 dagar. Poliser efterlyser en möjlighet att förhindra socialtjänsten att agera till en tidpunkt då förundersök- ningen inte skadas. Gällande lagstiftning ger inte utrymme för annat än att polisens kunskap om barn och unga personer som far illa ska komma till social- 26 Socialstyrelsen (2022), Anmäla oro för barn – Stöd för anmälningsskyldiga och andra anmälare. 27 6 och 34 §§ LUL. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? tjänstens kännedom. Vad som framkommit under utredningen visar dock att skyldigheten inte alltid efterlevs. 4.5.3 Myndighetssamverkan för barn och unga som begår eller riskerar att begå brott Inledning Samverkan mellan myndigheter kring barn och unga som begår eller riskerar att begå brott handlar om att flera olika aktörer såsom social- tjänst, polis och skola arbetar tillsammans för att ge rätt hjälp och skydd till ett barn eller en ung person. Samverkan är i stor utsträck- ning beroende av att deltagande myndigheter kan dela information sinsemellan. Det finns i dagsläget tre huvudsakliga samverkansformer som har snarlika men ändå olika målgrupper och syften. Sociala insatsgrupper (SIG) Sociala insatsgrupper (SIG) finns som koncept sedan 2011 och är en typ av operativ samverkan runt individuella barn och unga i åld- rarna 13–20 år med hög risk för fortsatt kriminalitet och annat all- varligt normbrytande beteende. En utgångspunkt för att starta SIG är att det finns ett stort behov av samverkan mellan exempelvis skola, socialtjänst, polis, psykiatri, fritid, hemmet och eventuellt habiliter- ing, Kriminalvården med flera. Arbete i sociala insatsgrupper bedrivs på olika sätt i olika kommuner. Från att ursprungligen ha varit en samverkansform har det blivit allt vanligare att använda SIG som en biståndsbedömd insats. Den sociala insatsgruppens sammansättning är unik för varje ung person. Vilka som ska ingå i SIG bestäms således utifrån den unges behov. Självklara aktörer i detta arbete är social- tjänsten, polisen, skolan/elevhälsan eller BUP. Andra viktiga deltag- ande aktörer kan vara socialtjänstens öppenvård och kontaktpersoner, fritidsgårdar, fältarbetare, idrotts- eller kulturföreningar, Arbetsför- medlingen, Försäkringskassan, hem för vård och boende (HVB), Statens institutionsstyrelse och Kriminalvården. De olika insatserna för att stödja den unge att inte begå brott och få en fungerande livs- Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 situation kan behöva pågå under en lång tid, varför SIG-gruppens sammansättning kan förändras över tid.28 Kärnan i SIG är insatser och samordnat stöd från viktiga aktörer i syfte att motverka att den unge återfaller i brott. Genom att den unge och/eller vårdnadshavare samtycker till att de medverkande aktörerna får dela uppgifter om den unge har alla inblandade samma kunskap. Skola Socialtjänst Polis Fritid (SSPF) SSPF står för samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritids- sektor (till exempel fritidsgårdar och aktörer inom civilsamhället) och är ett arbetssätt och en samverkansform som är avsedd för brotts- förebyggande arbete kring barn och ungdomar som bedöms vara i riskzonen för kriminalitet och/eller missbruk. När en ung person blir aktualiserad för SSPF kan skälet vara att någon av de samverkande aktörerna fattat misstanke om att ungdomen experimenterat med droger, börjat begå brott eller har kontakter med grupper som be- tecknas som kriminella. Det kan också handla om unga som på andra sätt har ett normbrytande beteende. I några kommuner är SSPF en insats från socialtjänsten men vanligast är att SSPF är en samarbets- form som leder till insatser. En viktig komponent i SSPF är möjligheten att dela information mellan aktörerna, vilket möjliggörs genom samtycke från vårdnads- havare och/eller ungdomen. Efter inhämtat samtycke hålls ett SSPF- möte där representanter från till exempel skola, socialtjänst och polis delar information med varandra om den unge för att få en gemensam bild av denne och dennes situation för att kunna sätta in rätt insatser. Nästa steg i processen är att upprätta en åtgärdsplan som innehåller alla samverkande aktörers olika konkreta åtgärder rörande den unge och familjen. Åtgärdsplanen följs sedan upp för att se om den unge får rätt insatser och om de får avsedd effekt.29 28 Socialstyrelsen (2022), Samverkan i sociala insatsgrupper. 29 Socialstyrelsen (2022), SSPF Samverkansformen skola, socialtjänst, polis och fritid. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? Bob – en samverkansstruktur för arbete med barn och unga i och i närheten av miljöer kopplade till organiserad brottslighet Bob – Barn och unga i organiserad brottslighet – är en samverkans- struktur som tagits fram av Polismyndigheten, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse (SiS) på uppdrag av regeringen. Syftet med samverkan är dels att förhindra att barn och unga socialiseras och rekryteras in i miljöer kopplade till organiserad brottslighet och gängkriminalitet, dels att säkerställa att effektiva och ändamålsenliga åtgärder vidtas när barn och unga är inblandade i grov kriminalitet. Etableringen av Bob samverkansstruktur påbörjandes i slutet av 2023 och är fortfarande i en uppstartsfas. Bob-råd finns på natio- nell, regional och lokal nivå. I det nationella rådet ingår Polismyn- digheten, Brottsförebyggande rådet (Brå), Kriminalvården, länssty- relserna, Socialstyrelsen, SiS, Skolverket och Åklagarmyndigheten. De sju regionala råden följer polisregionernas indelning under led- ning och samordning av länsstyrelserna. De lokala råden inrättas utifrån en behovsbedömning av de regionala råden. I några kommuner har individärenden hanterats inom redan etablerade samverkansformer som till exempel SIG och SSPF. Andra lokala Bob-råd som har etable- rats har börjat förbereda sig för att kunna arbeta operativt med barn och unga i organiserad brottslighet.30 4.6 Om åklagare 4.6.1 Åklagarmyndighetens uppdrag Åklagarmyndighetens uppdrag beskrivs i förordningen (2015:743) med instruktion för Åklagarmyndigheten och i myndighetsförord- ningen (2007:515). Bestämmelser om åklagarverksamheten finns i rättegångsbalken och åklagarförordningen (2004:1265). Åklagarmyndigheten ska se till att personer som begår brott blir föremål för brottsutredning och lagföring. Myndigheten ska också arbeta för att begränsa vinsterna av brott och brottslig verksamhet och delta i det myndighetsgemensamma arbetet mot den grova orga- niserade brottsligheten.31 Åklagarmyndighetens kärnverksamhet är 30 Polismyndigheten (2023), Bob – barn och unga i organiserad brottslighet. 31 2 § förordningen (2015:743) med instruktion för Åklagarmyndigheten. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 alltså brottsbekämpning där talan förs i allmän domstol. Att förebygga och förhindra brott ligger utanför åklagarverksamheten.32 En viss förskjutning av Åklagarmyndighetens uppdrag kan dock skönjas. I samband med att en ny riksåklagare utsågs i februari 2024 gav regeringen henne tre medskick av vilka två specifikt behandlar förebyggande av brott. Det handlar om att Åklagarmyndigheten ska bedriva en mer proaktiv brottsbekämpning, bland annat genom kun- skapsutbyte med andra brottsbekämpande myndigheter om de kri- minellas tillvägagångssätt. Det handlar också om att utveckla arbets- metoder när myndigheten får tillgång till effektivare verktyg för att förebygga brott, till exempel preventiva tvångsmedel.33 Enligt regler- ingsbrevet för budgetåret 2025 ska Åklagarmyndigheten redogöra för vidtagna åtgärder i arbetet med en mer proaktiv brottsbekämpning för att förebygga att fler brott begås. 4.6.2 Åklagares utbildning Åklagarmyndigheten har ungefär 1 350 anställda åklagare. För att bli åklagare krävs svenskt medborgarskap, nordisk juristexamen och svensk notariemeritering vid tings- eller förvaltningsrätt.34 Den van- liga ordningen är att en åklagare först anställs som aspirant, vilket efter provanställningstidens slut övergår till anställning som assi- stentåklagare. Utbildningen för assistentåklagare omfattar två års tjänstgöring och en obligatorisk grundutbildning som består av åtta delkurser. Efter avslutad grundutbildning anställs assistentåklagaren som kam- maråklagare. Utbildningen är skräddarsydd för att behandla ämnen som alla åklagare kommer beröras av i sitt arbete, i syfte att ge del- tagarna en gemensam och fördjupad kunskapsmässig grund om åkla- garens kärnuppgifter. Utbildningens delkurser behandlar bland annat förundersökningsledning, tvångsmedel, straff- och processrätt, bevis- ning i brottmål samt vissa särskilda brott och metoder såsom heders- relaterad brottslighet, unga lagöverträdare och hatbrott. I grund- utbildningen ingår inget moment som gäller socialtjänstens arbete eller LVU. 32 Prop. 2022/23:137, s. 46. 33 Justitiedepartementet, pressmeddelande från den 29 februari 2024, ”Regeringen utser Karatina Johansson Welin till ny riksåklagare”. 34 13 § åklagarförordning (2004:1265). SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? Åklagarmyndigheten erbjuder också vidareutbildningar som är frivilliga för åklagare att genomgå. För åklagare som arbetar med, eller inom kort kommer att arbeta med, ungdomsbrott finns vidare- utbildningen Ungdomar och brott. Under denna kurs finns ett ut- bildningspass om socialtjänstens arbete. 4.6.3 Åklagarmyndighetens jourverksamhet Vissa åklagaruppgifter, såsom beslut om anhållande och andra tvångs- medel, måste kunna fullgöras även utanför kontorstid. Åklagarmyn- digheten har därför i samråd med Ekobrottsmyndigheten en orga- nisation för jourtjänstgöring där samtliga allmänna åklagare, med vissa undantag, kan indelas till jour.35 För jourtjänstgöringen är landet indelat i fyra jourområden där de jourtjänstgörande åklagarna svarar för handläggningen av de brådskande frågor som uppkommer inom respektive område. I ett protokoll över en JO-inspektion av Väster- orts åklagarkammare i Stockholm 2024 beskrivs den praktiska jour- verksamheten: Natt- och helgjouren inom jourområdet bedrivs i huvudsak från för ändamålet utrustade tjänsterum. För att tjänstgöra som jouråklagare behöver åklagaren som lägst vara kammaråklagare. Innan åklagaren har sin första natt- eller helgjour måste han eller hon gå en särskild jourutbild- ning. En av de största utmaningarna i jourverksamheten är att den lag- stiftning som kan bli aktuell att tillämpa, exempelvis vad gäller hemliga tvångsmedel, har blivit alltmer omfattande. Det ställer stora krav på jour- åklagarna. Under natt- och helgjour skickar Polismyndigheten i regel nya ärenden digitalt vilka plockas upp av jouråklagaren i myndighetens ärendehanteringssystem (s.k. e-lottning). Ärendena innehåller då ofta endast en anmälan och en bilaga med personuppgifter. Jouråklagaren får ärendet föredraget för sig muntligen och tar inte del av några skriftliga utredningshandlingar som skickats från polisen, annat än i undantags- fall. Det finns ett kösystem för polisens telefonsamtal till jouråklagare under natt- och helgjour. Om polisen inte kommit fram till den jour- åklagare de söker inom en halvtimme kopplas samtalet vidare till en annan jouråklagare. Några uppgifter om snittväntetid finns inte.36 35 13 § åklagarförordningen och 6 § ÅFS 2005:17. 36 JO, inspektionsprotokoll 2025-09-13, dnr 3559-2024. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 4.7 En sammanfattning av identifierade brister som berör beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU Utredningen ska ta ställning till om åklagare i vissa fall ska kunna be- sluta om omedelbart omhändertagande. Detta kräver en kunskap om eventuella brister i dagens ordning som rör omedelbara omhändertag- anden. Först därefter går det att ta ställning till om dessa brister kan lösas genom att åklagare ges befogenhet att fatta sådana beslut. Ut- redningens undersökning av dagens regelverk och praktiska tillämp- ning som redovisats i avsnitten ovan har sammanfattningsvis gjort att vi kunnat identifiera följande brister: • Alla socialjourer har inte tillgång till de journaler som de skulle behöva för att kunna förbereda ett tillfredsställande beslutsunder- lag inför ett ställningstagande om ett barn eller ung person ska omhändertas omedelbart. • Enstaka kommuner har inte socionomer i tjänst dygnet runt alla dagar som kan utföra för omedelbara omhändertaganden adekvata uppgifter inom socialtjänsten som rör barn och unga. • Alla poliser verkar inte ha kunskap om SOS Alarms uppdrag att vidareförmedla kontakt till kommuners socialjourer. Det får till följd att poliser ibland inte vet hur man ska komma i kontakt med rätt socialjour. • Det förekommer att polisen, med hänvisning till förundersök- ningssekretess och av utredningstekniska skäl, inte efterlever skyldigheten att anmäla oro för barn som riskerar att fara illa. 4.8 Synpunkter till utredningen på möjligheten för åklagare att fatta beslut om omedelbart omhändertagande 4.8.1 Inledning Utredningen har inhämtat synpunkter från ett stort antal myndig- heter och från yrkesverksamma, såsom socialsekreterare, social- chefer, poliser och åklagare (se närmare om utredningens externa kontakter i kapitel 2). I följande avsnitt beskriver vi vilka synpunkter SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? vi har fått från de yrkeskategorier som framför allt skulle beröras av denna fråga. 4.8.2 Socialsekreterare Utredningen har vid studiebesök på socialförvaltningar runtom i landet träffat och inhämtat synpunkter från ett stort antal social- sekreterare som arbetar med barn och unga. Vi har också tagit del av synpunkter från landets socialchefer genom SKR:s socialchefs- nätverk och från det nationella nätverket för socialjourer. Genomgående har socialsekreterare varit mycket kritiska till för- slaget om att åklagare ska kunna fatta beslut om omedelbart om- händertagande enligt LVU. De ser en stor risk för att det kommer att leda till felaktiga beslut och oroas också över att förtroendet för socialtjänsten och för LVU som en skyddslagstiftning kan komma att skadas. Om en åklagare skulle fatta beslut om omedelbart om- händertagande ligger det nära till hands att enskilda uppfattar det som en form av bestraffning. Flera ser en risk att åklagare snarare skulle se till vad som de bedömer är bäst för samhället än för vad som är bäst för barnet eller den unge. 4.8.3 Referensgrupp med barn- och ungdomsåklagare Utredningen har haft en referensgrupp bestående av sex åklagare, verksamma i olika delar av landet. Samtliga hade mångårig erfaren- het av att handlägga så kallade fristärenden, det vill säga ärenden där barn antingen är brottsoffer eller misstänka. De deltagande åklag- arna hade i stor utsträckning även andra funktioner än rent operativa, flera var exempelvis teamledare på sina respektive kammare, och deltar i denna roll även i samverkansmöten med polis och social- tjänst. En deltagare var ansvarig för området unga lagöverträdare på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum och en annan hade erfa- renhet av att utbilda åklagare i handläggningen av ungdomsärenden. Den samlade erfarenheten och kompetensen i referensgruppen var alltså mycket god. Åklagarna hade på förhand fått ett antal diskussionsfrågor som gällde hur de hanterar situationer där de får kännedom om att ett barn eller en ung person kan behöva omhändertas och hur de upp- Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 lever samverkan och kontakter med socialtjänsten. Åklagarna fick också reflektera över om det finns någon brist i nuvarande system som skulle lösas av att de fick befogenhet att fatta beslut om omedel- bart omhändertagande enligt LVU. De ombads slutligen att redo- göra för vilka fördelar eller nackdelar de ser med en sådan ordning och vilka åtgärder som skulle behöva vidtas för att möjliggöra detta. Åklagarna påpekade att den information de får om barn och unga som eventuellt behöver socialtjänstens insatser, i princip uteslutande kommer från socialtjänsten själva eller från polisen. De konstaterade också att polisen har en anmälningsskyldighet till socialtjänsten, även om vissa poliser ibland behöver påminnas om denna. Åklagarnas egen kontakt med socialtjänsten sker huvudsakligen i de situationer där en åklagare överväger att begära ett barn häktad, i syfte att under- söka om det går att ordna en betryggande övervakning. Åklagarna såg ingen risk för att information hos brottsutredande myndigheter om barn och unga som far illa, inte kommer till social- tjänstens kännedom. Flera åklagare uppgav att de ibland har svårt att förstå varför vissa barn blir omhändertagna och andra inte. De såg tydliga skillnader i ekonomiska resurser och kompetens mellan olika kommuner och stadsdelar. De såg också en mindre benägenhet att agera från social- tjänstens sida utanför kontorstid. En åklagare lyfte att socialjouren behöver få ökade resurser. Alla var överens om att socialtjänsten har ett helt annat informationsunderlag och att åklagare inte kan veta om enskilda beslut är riktiga eller inte eftersom de saknar helhets- bilden. Samtliga åklagare i referensgruppen var mycket kritiska till för- slaget om att åklagare ska kunna fatta beslut om omedelbart omhän- dertagande enligt LVU. Ingen kunde förstå vilka problem en sådan ordning var avsedd att lösa. Åklagarna såg uteslutande stora risker och faror med att få befogenhet att fatta beslut om omedelbara om- händertaganden. Bland annat lyftes att de befarade att det skulle fattas många felaktiga beslut eftersom de varken har kompetens för att göra sådana prövningar eller tillräcklig information om ett barn och dess familj. Det skulle helt enkelt inte bli rättssäkert. De ställde sig också frågande till hur en åklagare ska kunna ordna med en placering till barnet. Om en sådan ordning trots allt skulle införas menade åklagarna att det skulle krävas omfattade utbildningsinsatser för alla åklagare SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? och ökade personalresurser vid jourer. Åklagarna såg framför sig att det skulle vara komplicerade och tidskrävande ärenden. 4.8.4 Poliser Utredningen har inhämtat synpunkter och erfarenheter från poliser genom en referensgrupp som sammansatts av Nationella operativa avdelningen. Referensgruppen bestod av fyra poliser, verksamma i olika delar av landet. De hade alla omfattande erfarenhet av att arbeta operativt med barn- och ungdomsärenden på jourtid. Utredningen har också hållit en mer ingående intervju med en jourförundersök- ningsledare för att bättre förstå handläggningen av ärenden där poli- sen bedömer att det eventuellt finns behov av ett omedelbart om- händertagande. Utredningens samlade bild efter dessa samtal är att poliser upp- fattar att det finns brister i nuvarande system men att dessa inte skulle lösas av att ge åklagare befogenhet att besluta om omedelbart om- händertagande. Ingen av poliserna som utredningen talat med ser något behov av en sådan ordning. Upplevelsen är att det generellt är lätt att få kontakt med socialjouren. Det förekommer dock situ- ationer där det är svårt att veta vilket nummer som ska användas för att få tag på rätt person. En polis beskrev exempelvis att han frågar sina kollegor för att få tips på vart han ska vända sig vid denna typ av situationer. Svårigheterna för polisen att veta vilket telefonnummer de kan nå socialjouren på är större om det aktuella barnet kommer från en annan kommun. Några poliser var också av uppfattningen det finns en större re- striktivitet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande utanför kontorstid och att informationsdelningen mellan ordinarie social- tjänst och socialjouren är bristfällig. 4.8.5 En sammanfattning av synpunkter på en ordning där åklagare har möjlighet att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden Samtliga myndigheter och yrkesverksamma som utredningen har haft kontakt med har varit mycket kritiska till förslaget om att åkla- gare ska kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 Nedan redovisas exempel som lyfts fram av olika aktörer på de problem som skulle uppstå med en ordning där åklagare kan fatta beslut om omedelbart omhändertagande. • Åklagare har inte utbildning och kunskap om barn och ungas ut- veckling och rättigheter och inte heller om LVU i den utsträck- ning som krävs. • Åklagare har inte tillgång till socialtjänstens journaler och saknar kännedom om barn och unga och deras familjer på det sätt som socialtjänsten ofta har. De saknar därför möjlighet att få en så full- ständig bild som möjligt av ett barns eller en ung persons situa- tion. Det är under sådana förhållanden inte möjligt för en åklag- are att säkerställa att beslutet är förenligt med barnets eller den unges bästa. • Det finns en betydande risk att felaktiga beslut kan komma att fattas. • Åklagare har inte möjlighet att praktiskt verkställa ett omedelbart omhändertagande och ordna en placering för ett barn eller en ung person. • Eftersom socialtjänsten alltid skulle behöva kopplas in för att ordna en placering, skulle en åklagares inblandning leda till dubbelarbete. • LVU kan komma att tolkas som en strafflagstiftning snarare än en skyddslagstiftning om åklagare kan fatta beslut om omedelbara omhändertaganden. Det kan skada barn och ungas tillit till social- tjänsten och lagstiftningen. • Det skulle vara en reform som leder till kraftigt ökade kostnader för det allmänna och en ökad arbetsbelastning för en redan an- strängd åklagarmyndighet, utan att fylla någon funktion. De ökade kostnaderna består dels i att åklagare skulle behöva relevant vidare- utbildning, dels i ökad byråkrati. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? 4.9 Överväganden och förslag 4.9.1 Inledande överväganden Som ett led i uppdraget att säkerställa att barn och unga får vård enligt LVU om de behöver det ska utredningen se över möjlighet- erna att besluta om och verkställa omhändertaganden. I detta ingår att analysera och ta ställning till om åklagare i vissa fall ska kunna besluta om omedelbart omhändertagande och oavsett ställnings- tagande lämna förslag i denna fråga. I utredningens direktiv beskrivs ingen särskild brist i nuvarande system som gör att det kan finnas ett behov av att ge åklagare befogenhet att fatta beslut om omedel- bart omhändertagande enligt LVU. Det noteras bara att det inte är ovanligt att brottsutredande myndigheter har kunskap om eller får kännedom om situationer som innebär att barn eller unga bör om- händertas akut enligt LVU. Utredningens utgångspunkter är att en lagstiftning som utgör både skydds- och tvångslagstiftning för barn och unga måste upp- fylla mycket högt ställda krav på tydlighet och förutsebarhet. Bestäm- melserna ska vara utformade för att i bidra till en tillämpning som präglas av likabehandling och där tvångsåtgärder används när de är ändamålsenliga, nödvändiga och till barnets eller den unges bästa. En central utgångspunkt är också att LVU är en skyddslagstiftning för barn och unga och inte en lagstiftning som kan eller bör användas för att tillgodose intressen av samhällsskydd.37 4.9.2 Åklagare bör inte kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande Utredningens bedömning Åklagare bör inte kunna fatta beslut om omedelbart omhänder- tagande enligt LVU. Det finns ingen brist i nuvarande system som skulle åtgärdas av att ge åklagare en sådan befogenhet. Det finns däremot allvarliga risker med en sådan ordning som gör att utred- ningen bestämt avråder från att ge åklagare befogenhet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande. 37 Se närmare om utredningens utgångspunkter i kapitel 3 i delbetänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38). Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 Det saknas behov av att ge åklagare befogenhet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande I utredningens direktiv redogörs inte för någon särskild brist i nu- varande system som gör att det finns anledning att utreda frågan om åklagare ska kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Utredningen har därför gjort en gedigen genomlysning av nu gäl- lande regelverk och praktiska tillämpning avseende omedelbara om- händertaganden. Vi har under detta arbete samtalat med myndigheter och yrkesverksamma som kan tänkas beröras, däribland socialsek- reterare, poliser och åklagare. Utredningens granskning av dagens ordning för omedelbara omhändertaganden har visat att det finns ett antal mindre brister som skulle behöva avhjälpas för att säker- ställa att barn och unga som behöver vård enligt LVU ska få det i akuta situationer. Det finns emellertid ingenting som tyder på att dessa brister skulle avhjälpas genom att ge åklagare befogenhet att besluta om omedelbara omhändertaganden. I huvudsak finns det ett väl fungerande regelverk och en funge- rande organisation som gör att ett barn eller en ung person kan om- händertas omedelbart om det behövs. Som exempel har polisen en skyldighet att anmäla till en socialnämnd om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. De har också en, numera utökad, möjlighet att hålla kvar barn som ska överlämnas till socialtjänsten. Alla kommuner, med enstaka undantag, har en social- jour eller beredskap som kan hantera akuta ärenden utanför kontors- tid och SOS-alarm har i uppdrag att vidareförmedla eventuell nöd- kommunikation till kommunernas socialjourer. Sammantaget ger lagstiftningen och befintlig organisation goda förutsättningar för att information som brottsbekämpande myndigheter får om barn som riskerar att fara illa, snabbt och effektivt kan förmedlas till en social- nämnd. De behov som motiverat den gällande ordningen i Norge, där åklagare kan fatta beslut i akuta ärenden, är inte ett problem i Sverige. Utöver vad som beskrivs ovan finns särskilda samverkansstruk- turer såsom Bob, SIG och SSPF där brottsbekämpande myndigheter och socialtjänsten ingår för att ytterligare effektivisera samarbetet kring barn och unga som begår eller riskerar att begå brott. Genom lagändringar som träder i kraft den 15 januari 2026 förtydligas också att bland annat Åklagarmyndigheten är skyldiga att anmäla oro för SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? barn och därmed även har en uppgiftsskyldighet till en socialnämnd.38 Sammantaget är det mycket svårt att se att det finns en risk för att brottsutredande myndigheters kunskap eller kännedom om situa- tioner som innebär att barn eller unga bör omhändertas akut enligt LVU inte kommer till en socialnämnds kännedom. Nuvarande regelverk innehåller krav på handläggningen som ska säkerställa att beslutsunderlaget inför ett omedelbart omhändertag- ande håller god kvalitet så att beslut blir rättssäkra och förenliga med barnets eller den unges bästa. Det följer av förvaltningslagens bestäm- melser om myndigheters utredningsansvar, socialtjänstlagens be- stämmelser om att verksamhet inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet och de behörighetskrav som ställs på den som utför social- tjänstens uppgifter som rör barn och unga. Även om en socialnämnds ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat är den som formellt fattar beslut om omedelbart omhändertagande, har beslutsunderlaget och bedömningen gjorts av en socialsekreterare som både har rätt utbildning och erfarenhet för detta. I avsnitt 4.7 sammanfattas de brister utredningen har identifierat rörande dagens ordning som rör omedelbara omhändertaganden. Dessa brister bedöms inte kunna åtgärdas genom åtgärder i lagstift- ningen eftersom de snarare är utfall av felaktig tillämpning av befint- lig lag eller brister av mer praktisk och organisatorisk karaktär. Under alla förhållanden finns det ingenting som tyder på att dessa brister kan lösas genom att åklagare får fatta beslut om omedelbart omhän- dertagande. Utredningen lämnar i avsnitt 4.9.3 i stället förslag på andra åtgärder för att komma till rätta med de problem som iakttagits. Det finns allvarliga risker med att ge åklagare befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande En ordning där åklagare kan fatta beslut om omedelbart omhänder- tagande kan konstrueras på i huvudsak två olika sätt. Det första alter- nativet är att en åklagare självständigt ska ta fram beslutsunderlag, göra en bedömning av behovet av åtgärden och fatta beslut. En sådan ordning innebär alltså att åklagaren skulle ersätta såväl den formella beslutsfattaren som socialsekreteraren. Det andra alternativet är att åklagaren endast ersätter socialnämnden, nämndens ordförande eller 38 Prop. 2025/26:12, s. 26 ff. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 någon annan ledamot som nämnden har förordnat som formell be- slutsfattare men att systemet i övrigt lämnas orört. En sådan ordning innebär att en socialsekreterare med behörighet att utföra socialtjäns- tens uppgifter som rör barn och unga fortfarande skulle vara den som bereder beslutsunderlaget och gör en professionell bedömning av behovet av åtgärden. Detta andra alternativ är så ordningen för be- slutsfattande ser ut i Norge där åklagare under jourtid har möjlighet att fatta akuta beslut efter beredning av en socialsekreterare som mot- svarar vår socialjour. Som redovisats saknas helt ett behov av att ge åklagare befogen- het att fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Att införa en sådan ordning skulle dessutom, oavsett enligt vilken av de modeller som skisseras ovan, riskera att vara direkt skadligt för enskilda barn och unga och för allmänhetens tillit till socialtjänsten och lagstift- ningen som rör tvångsvård av barn. Det finns också en stor risk för otydlighet eftersom flera aktörer inom olika myndigheter har befo- genhet att fatta samma typ av beslut. Därtill skulle det leda till kraftigt ökade kostnader för det allmänna och ökad administration utan någon nytta. Utredningen bedömer att det första alternativ som beskrivs ovan – det vill säga att åklagare ersätter inte bara beslutsfattaren utan också socialsekreteraren – är uteslutet av flera skäl. En sådan ordning skulle i princip kräva antingen att samtliga åklagare utbildas till socionomer, för att uppfylla de behörighetskrav som ställs på att utföra social- tjänstens uppgifter som rör barn och unga, eller att behörighetskravet tas bort. Att utbilda samtliga åklagare för att nå behörighetskravet är naturligtvis inte rimligt varken i kostnadshänseende eller i använ- dande av åklagarnas tid, där den egentliga åklagarverksamheten – att utreda och lagföra brott – skulle få stå åt sidan under betydande tid. Alternativet, att inte ställa krav på att den som tar fram beslutsunder- lag och gör bedömningar av en så ingripande åtgärd som ett omedel- bart omhändertagande, har rätt utbildning och erfarenhet skulle stå i bjärt kontrast till utredningens övergripande uppdrag – att stärka barnrättsperspektivet i LVU. Det skulle kunna vara direkt skadligt för enskilda barn och unga om beslut kan tas utan tillgång till den kunskap och information som behövs för att göra en bedömning av om ett omhändertagande är för barnets eller den unges bästa. Utredningen bedömer även att det andra alternativ som beskrivs ovan – det vill säga att åklagaren endast ersätter socialnämnden som SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? formell beslutsfattare – skulle få betydande negativa konsekvenser. Att ge åklagare befogenhet att besluta om omedelbart omhänder- tagande kan skada allmänhetens tillit till socialtjänsten och lagstift- ningen som rör tvångsvård av barn eftersom det finns uppenbara risker att ett beslut som fattas av en åklagare uppfattas som en be- straffning och inte som ett sätt att hjälpa och skydda barnet eller den unge. Eftersom skyddsintresset i den lagstiftning som åklagare i dag arbetar uteslutande med är samhällsskyddet, befarar utredningen att sådana intressen kan komma att vägas in även vid beslut om ome- delbart omhändertagande. Den norska erfarenheten av åklagares beslut i dessa fall ger också stöd för utredningens farhågor med en sådan ordning. Det har från flera håll förts fram att det i Norge före- kommer att åklagares beslut vilar på ett intresse av samhällsskydd, trots att detta inte är lagens syfte. Möjligheten för åklagare i Norge att i vissa situationer fatta beslut om omhändertaganden har funnits under en längre tid, fortfarande finns dock en utbredd kritik som gör gällande att åklagare saknar den kunskap om lagstiftningen som krävs för att fatta riktiga beslut Utöver de rättssäkerhetsproblem som beskrivs ovan är en ordning där åklagare får möjlighet att fatta beslut om omedelbart omhänder- tagande omotiverat kostnadsdrivande. Även om åklagaren endast ersätter en socialnämnd som formell beslutsfattare skulle detta med- föra kraftigt ökade kostnader för det allmänna, om än inte lika om- fattande som en ordning där åklagare ersätter både socialjour och beslutsfattare. Det skulle också krävas betydande utbildningsinsatser för samtliga åklagare som skulle kunna fatta sådana beslut. Därtill är det möjligt att åklagarnas jourverksamhet skulle behöva utökas, vilket också skulle leda till ökade kostnader. Det skulle även medföra ökad administration i form av fler beslut som ska upprättas, diarie- föras och expedieras. Sist men inte minst kommer Åklagarmyndig- hetens diarieföringssystem att behöva anpassas för att kunna registrera sådana beslut. Utredningen avråder således bestämt från att ge åklagare befogen- het att fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 En begränsad och subsidiär befogenhet för åklagare att fatta interimistiskt beslut om omedelbart omhändertagande för tillfällig vård Utredningens förslag Eftersom vi, oavsett ställningstagande i frågan, är ålagda att lämna förslag på en sådan ordning, föreslår utredningen en begränsad och subsidiär befogenhet för åklagare att fatta ett interimistiskt beslut om omedelbart omhändertagande. Utredningen är ålagd att, oavsett ställningstagande, lämna förslag i denna fråga. Ett sådant förslag måste enligt utredningens uppfattning utformas för mycket specifika undantagsfall där det system som nu finns av någon anledning tillfälligt är ur funktion. Åklagares befogen- het att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU föreslås därför vara subsidiär i förhållande till en socialnämnd. I de fall behörig beslutsfattare inte kan nås inom skälig tid ska åklagare kunna fatta beslut. Befogenheten bör också begränsas till de situa- tioner där det är uppenbart att barnet eller den unge annars kommer att lida allvarlig skada. Slutligen bör en åklagares beslut vara interimis- tiskt och endast gälla till dess socialnämnden har fattat ett beslut. Utredningens förslag innebär att en åklagares beslut om omedelbart omhändertagande upphöra att gälla om behörig beslutsfattare fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande enligt 6 eller 6 a § LVU eller beslutar att det omedelbara omhändertagandet ska upphöra en- ligt 9 § tredje stycket LVU. Som längst gäller en åklagares beslut om omedelbart omhändertagande i 24 timmar. I anslutning till ett beslut om omedelbart omhändertagande ska en åklagar även fatta ett beslut om hur vården ska ordnas och var ett barn eller en ung person ska vistas under vårdtiden. Utredningens förslag innebär mer konkret att åklagare får fatta beslut om omedelbart omhändertagande när sådan behörig besluts- fattare som avses i 6 § andra stycket LVU inte kan nås inom skälig tid. Det innebär att omständigheterna måste vara sådana att det är sanno- likt att barnet eller den unge behöver omhändertas för vård och att en socialnämnds beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, samt att det trots ansträngningar inte går att nå behörig beslutsfattare. Så kan till exempel vara fallet om det funnits skäl för ett polisiärt om- SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? händertagande enligt 12 § polislagen. Det finns ingen längsta tid före- skriven för hur länge ett omhändertagande enligt 12 § polislagen får pågå, men enligt förarbetsuttalanden bör det normalt inte vara en uppgift för polisen att omhänderta ett barn under längre tid än om- kring sex timmar.39 Skulle det efter denna tid fortfarande inte gå att nå en behörig beslutsfattare, kan det bli aktuellt för en åklagare att fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Därtill krävs för att en åklagare ska få ingripa att situationen är sådan att barnet eller den unge, utan ett beslut om omedelbart om- händertagande, uppenbarligen kommer lida allvarlig skada. Så kan vara fallet om ett litet barn annars skulle stå helt utan omsorg, exempel- vis för att båda föräldrarna frihetsberövats, är allvarligt skadade eller på annat sätt är otillgängliga för att utföra vården av barnet. Utredningens förslag innebär inga förändringar i förvaltningslagens bestämmelser om myndigheters utredningsansvar, socialtjänstlagens bestämmelser om att verksamhet inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet eller i de behörighetskrav som ställs på den som utför socialtjänstens uppgifter som rör barn och unga. Det betyder att en behörig socialsekreterare kommer att behöva bereda beslutsunderlag och göra en bedömning även i dessa fall. För att relevanta uppgifter ska kunna lämnas till en åklagare inför beslut, utan hinder av sekretess, föreslås även en ny sekretessbrytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen. När en åklagare har fattat beslut om omedelbart omhändertagande ska beslutet utan dröjsmål överlämnas till socialnämnden. Social- nämnden, nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat ska då ta ställning till om det föreligger grund för ett omedelbart omhändertagande enligt 6 eller 6 a § LVU och i så fall fatta ett sådant beslut samt beslut om var barnet eller den unge ska placeras. Om en behörig beslutsfattare bedömer att det inte finns skäl för ett omedelbart omhändertagande ska denne i enlighet med vad som anges i 9 § tredje stycket LVU besluta att det genast ska upp- höra. Åklagarens beslut upphör att gälla i samband med något av dessa beslut. Som senast upphör åklagarens beslut att gälla efter 24 tim- mar från det att beslutet fattades. Det gäller även beslutet om var barnet eller den unge ska placeras. En risk med att ge flera aktörer rätt att fatta samma typ av beslut är att det kan komma att fattas parallella beslut. En situation som kan 39 Prop. 1990/91:86, s. 22 f. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 uppstå är exempelvis att en åklagare fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande och att socialnämnden, utan åklagarens vetskap, redan fattat ett sådant beslut. Besluten skulle dessutom kunna skilja sig åt på flera sätt. Socialnämnden kan exempelvis ha fattat beslut med stöd av 2 § LVU och åklagaren med stöd av 3 § LVU. Socialnämn- den kan ha fattat beslut om att placera barnet i ett jourhem medan åklagaren kan ha fattat beslut om placering på ett särskilt ungdoms- hem. Eftersom utredningen har bedömt att en åklagares befogenhet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande bör vara subsidiär, bör socialnämndens beslut i dessa situationer ha företräde. Social- nämnden ska då fatta beslut om att åklagarens beslut ska upphöra. Utredningen har övervägt om en åklagares beslut ska kunna över- klagas till domstol. Det som framför allt talar för att beslutet bör kunna överklagas är att åklagaren också ska fatta beslut om var barnet eller den unge ska placeras och att en sådan placering kan innebära ett frihetsberövande. Inledningsvis konstaterar utredningen att en socialnämnds beslut om omedelbart omhändertagande inte kan överklagas, ett sådant beslut ska däremot underställas en förvaltningsrätt för prövning. Vad gäller rätt till prövning av omedelbara omhändertaganden som av olika skäl har upphört vid tiden för prövningen finns enligt praxis från kammarrätterna ingen direkt rätt till prövning av om huruvida beslutet i och för sig var felaktigt.40 Däremot får en socialnämnds beslut om var vården av barnet eller den unge ska inledas överklagas (40 § första stycket 1 LVU). En åklagares beslut om omedelbart omhändertagande och var ett barn eller en ung person ska placeras kan gälla som längst i 24 tim- mar. Detta innebär att en domstolsprövning inte skulle komma till stånd under den tid omhändertagandet består. Den tid som ett om- händertagande på grund av en åklagares beslut kan bestå är alltså mycket kortvarig. Betydligt kortvarigare än vad som kan bli fallet efter exempelvis ett beslut om anhållande vid misstanke om brott. Ett an- hållningsbeslut går inte att överklaga utan domstolsprövningen av frihetsberövandet sker efter att en åklagare har begärt en misstänkt häktad. Om åklagaren häver anhållningsbeslutet kan den enskilde så- ledes inte få någon domstolsprövning av om beslutet var lagligt. 40 Se bland annat Kammarrätten i Sundsvall, beslut 2014-01-10 i mål 3600-13, Kammarrätten i Jönköping, beslut 2017-11-06 i mål 3007-17, Kammarrätten i Jönköping, beslut 2025-03-21 i mål 864-25 och Kammarrätten i Jönköping, beslut 2023-12-12 i mål 3941-23. SOU 2026:8 Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? Det som står till buds för en enskild som anser sig ha varit föremål för en felaktig myndighetsåtgärd är att göra en anmälan till JO eller en polisanmälan om tjänstefel. Enligt artikel 5.4 i Europakonventionen ska var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom. Detta har i Europadomstolens praxis inte ansetts omfatta en rätt till prövning av frihetsberövandet som sådant i efter- hand.41 Utredningens slutsats är att det inte bör finnas en rätt att över- klaga en åklagares beslut om omedelbart omhändertagande. Om det finns brister i en åklagares beslut får det i stället bli en fråga för tillsynsmyndigheter och i allvarliga fall en bedömning av brottsut- redande myndigheter om handläggningen utgjort ett straffbart tjänste- fel. I denna bedömning har även beaktats att en möjlighet att över- klaga en åklagares beslut om omedelbara omhändertaganden skulle innebära att åklagarens involvering i ärendet blir mer omfattande än den punktinsats som utredningen föreslår. Om en åklagare blir part i förvaltningsrätten i mål om omedelbart omhändertagande skulle det ta ytterligare tid från åklagarens kärnverksamhet. 4.9.3 Övriga förslag Regeringsuppdrag till Polismyndigheten Utredningens bedömning Det finns bristfällig kunskap inom Polismyndigheten om SOS Alarms uppdrag att vidareförmedla kontakt till kommuners social- jourer. Utredningens förslag Polismyndigheten får i uppdrag att genomföra en informations- insats bland sina anställda om att man genom SOS Alarm kan komma i kontakt med kommuners socialjourer. 41 Slivenko mot Lettland nr 48321/99, 9 oktober 2003. Ska åklagare kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande? SOU 2026:8 I utredningens kontakter med poliser har det framgått att det finns en bristande kunskap om hur man får kontakt med socialjourer, sär- skilt om ett ärende gäller ett barn från en annan kommun. SOS Alarm har genom det så kallade Alarmeringsavtalet åtagit sig att vidarekoppla nödsamtal och vidareförmedla annan nödkommunikation till kom- muners socialjourer. SOS Alarm har uppgett till utredningen att de har bra och kontinuerligt uppdaterad information om vem de ska kon- takta under tider då socialjourers ordinarie kontaktvägar är stängda. Poliser har alltså i onödan svårigheter att veta hur de ska få kontakt med olika socialjourer och bör informeras om möjligheten att få hjälp med detta genom SOS Alarm. Polismyndigheten bör därför få i uppdrag att på lämpligt sätt in- formera om SOS Alarms uppdrag avseende kommuners socialjourer, exempelvis genom e-postutskick eller anslag som når de som kan ha användning av informationen. 5 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård 5.1 Inledning Om ett barn eller en ung person är i omedelbart behov av vård enligt LVU finns en möjlighet för en socialnämnd att ingripa akut och be- sluta om ett omedelbart omhändertagande, utan att behöva avvakta förvaltningsrättens beslut om vård. Ett beslut om ett omedelbart om- händertagande ska underställas förvaltningsrätten senast inom en vecka. Beslut om vård enligt LVU fattas av en förvaltningsrätt efter an- sökan av en socialnämnd. Om domstolen bifaller ansökan och be- slutar om vård enligt LVU har socialnämnden fyra veckor på sig att verkställa omhändertagandet, annars upphör rättens beslut att gälla. Fristen på fyra veckor räknas från det att beslutet vunnit laga kraft. Som ett led i uppdraget att säkerställa att barn och unga får vård enligt LVU om de behöver det ska utredningen se över vissa frågor som rör ovan redovisade tidsfrister. Syftet är att skapa bättre möjlig- heter att besluta om och verkställa omhändertaganden. 5.2 Tidsfristen för underställande av beslut om omedelbart omhändertagande 5.2.1 Uppdraget Ett beslut om ett omedelbart omhändertagande ska enligt lydelsen i

7 § första stycket LVU underställas en förvaltningsrätt senast inom en vecka. Enligt förarbetsuttalanden och JO-beslut ska beslutet emeller- tid, inom ramen för tidsfristen på en vecka, underställas rätten så snart som möjligt. Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 I utredningens direktiv anges att det är ytterst angeläget att de barn och unga som bedöms vara i behov av akut vård får den vård de behöver. I syfte att säkerställa att ett beslut om omedelbart om- händertagande faktiskt resulterar i ett omhändertagande av barnet eller den unge ska utredningen därför se över förutsättningarna för att inom ramen för gällande tidsfrist på en vecka avvakta med att underställa ett beslut om omedelbart omhändertagande för att säker- ställa att beslutet kan verkställas. 5.2.2 Omedelbart omhändertagande Inledande om omedelbart omhändertagande En socialnämnd kan under vissa förutsättningar besluta om ett ome- delbart omhändertagande om rättens beslut om vård inte kan avvaktas (6 § LVU). Detsamma gäller om åtgärder av behörig utländsk myn- dighet inte kan avvaktas (6 a § LVU). En socialnämnds beslut om omedelbart omhändertagande gäller omedelbart (40 § LVU). Om en förvaltningsrätt fastställer ett beslut om omedelbart om- händertagande har socialnämnden fyra veckor på sig att ansöka om att barnet eller den unge ska beredas vård (5 § LVU). Denna tid räknas från när omhändertagandet verkställdes. Av förarbetena framgår att ett beslut om ett omedelbart omhän- dertagande ska anses verkställt när det skett ett faktiskt omhänder- tagande av ett barn eller en ung person.1 I fråga om hur detta ska tolkas har JO uttalat att en socialnämnds ansvar för den faktiska vården in- träder så snart nämnden får kontakt med barnet eller en den unge under sådana förhållanden att vårdansvaret kan utövas. I det aktuella ärendet ansågs därför det omedelbara omhändertagandet verkställt trots att den unge var intagen på sjukhus.2 Det krävs således inte att barnet eller den unge befinner sig i det hem där vården ska genom- föras för att ett beslut om omedelbart omhändertagande ska anses verkställt (jfr 10 § LVU). Det finns ingen tidsgräns för när ett beslut om omedelbart om- händertagande måste verkställas för att inte förfalla. Om ett barn eller en ung person har avvikit innan en socialnämnd har hunnit verkställa ett beslut får frågan om det fortfarande finns förutsättningar för ett 1 Prop. 1979/80:1, Del A, s. 592. 2 JO 1987/1988, s. 154. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård omedelbart omhändertagande avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet när barnet eller den unge har återfunnits. 5.2.3 Tidsfristen för underställande av beslut om omedelbart omhändertagande Nuvarande regelverk En socialnämnds beslut om ett omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då be- slutet fattades (7 § första stycket LVU). Förvaltningsrätten ska sedan så snart som möjligt pröva om beslutet ska bestå. Om det inte finns synnerliga hinder, ska denna prövning ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten. Om beslutet inte underställs förvaltningsrätten inom en vecka upphör omhändertagandet att gälla (7 § tredje stycket LVU). En underställan har skett när beslutet och den utredning som nämnden åberopar har kommit in till förvaltningsrätten. I förarbetena uttalas att en underställan av ett beslut om omedel- bart omhändertagande ska ske utan dröjsmål. Som motivering till att socialnämnderna ändå getts en tidsfrist på en vecka anges att det kan vara nödvändigt att bifoga en utredning som finns tillgänglig hos nämnden och att det vid helger kan vara svårt att få tag i en sådan utredning. Det hänvisas också till att det vid mellankommande helg- dagar kan uppstå förseningar i postgången.3 JO har i flera beslut betonat att omedelbara omhändertaganden ska underställas rätten så snart som möjligt och att det i allmänhet bör kunna ske samma dag eller dagen efter det att ett beslut har fattats.4 Även om en socialnämnd enligt lydelsen i 7 § LVU har en vecka på sig att underställa beslutet är det alltså, enligt JO, inte meningen att den utan anledning ska avvakta fristens utgång. Att det exempelvis är svårt att få reda på vem som är vårdnadshavare och att vårdnads- havare måste underrättas om beslutet, är inte ett godtagbart skäl för att avvakta med att överlämna beslutet till förvaltningsrätten.5 Det finns enligt JO inte heller något utrymme för en socialnämnd att inom ramen för tidsfristen om en vecka avvakta med att underställa 3 Prop. 1979/80:1, Del A, s. 591. 4 Se bland annat JO 1994/95, s. 356 och JO 1999/00, s. 264. 5 JO 1999/2000, s. 264. Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 ett beslut om omedelbart omhändertagande till dess att beslutet är verkställt, det vill säga när barnet eller den unge faktiskt har omhän- dertagits.6 Av beslutet framgår att den aktuella socialnämnden hade problem med att unga i vissa fall avviker och undandrar sig verkstäl- lighet sedan de har fått information om att nämnden har fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande. Nämnden avvaktade där- för i vissa fall med att underställa förvaltningsrätten ett beslut till dess att det var verkställt. JO har i ett annat beslut som rör liknande omständigheter uttalat att avsikten med tidsfristen inte heller är att hantera problem med att vårdnadshavare kan komma att avvika.7 Förslag på förändringar från 2015 års LVU-utredning I 2015 års LVU-utredning föreslås att det anges i den bestämmelse som motsvarar nuvarande 7 § första stycket LVU att en socialnämnds beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltnings- rätten utan dröjsmål och senast inom en vecka. I författningskom- mentaren anges att syftet med denna komplettering av bestämmelsen är att betona att en socialnämnd inte får avvakta med att sända in beslutet till förvaltningsrätten för att komplettera underlaget för beslutet. Utan dröjsmål ska förstås som snabbast möjliga handlägg- ning med hänsyn till omständigheterna.8 Den 1 december 2025 publicerades ett utkast till lagrådsremiss där det föreslås att nuvarande LVU ersätts av en ny lag om omhänder- tagande för vård av barn och unga. Nuvarande bestämmelser om tids- fristen för underställan av beslut om omedelbart omhändertagande förs över oförändrade till den nya lagen. Detta motiveras i utkastet till lagrådsremiss av det uppdrag denna utredning har att se över denna fråga.9 6 JO 2021/22, s. 576. 7 JO, beslut den 19 december 2022, dnr 9081-2020. 8 SOU 2015:71, s. 381 och 1037. 9 Utkast till lagrådsremiss, För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga, s. 216. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård 5.2.4 Enskildas rätt att underrättas om beslut Av förvaltningslagen följer att den som är part i ett ärende så snart som möjligt ska underrättas om det fullständiga innehållet i ett beslut (33 § första stycket förvaltningslagen). Skyldigheten att underrätta parter om beslut gäller i alla ärenden och alla beslut i ett ärende, om det inte är uppenbart obehövligt. Möjligheten till undantag ska enligt uttalanden i förarbetena tolkas snävt. Avsikten är att den ska vara tillämplig enbart i sådana fall där behovet av underrättelse – sett objek- tivt ur den enskildes perspektiv – i princip helt saknas.10 Underrättelse av beslut ska ske på en myndighets eget initiativ, det vill säga oberoende av om den enskilde begär det eller inte. I förarbe- tena betonas att det är särskilt angeläget att parten får del av under- rättelsen om beslutet så snart som möjligt om det är fråga om ett beslut som är direkt verkställbart.11 En myndighet bestämmer själv hur en underrättelse om ett beslut ska gå till (33 § tredje stycket förvaltningslagen). Underrättelsen kan vara skriftlig eller muntlig. Huvudregeln är emellertid, enligt uttalanden i förarbetena, att en underrättelse bör lämnas skriftligt. När en underrättelse lämnas muntligt kan det nämligen lätt upp- komma svårigheter att uppfylla kravet att beslutet i dess helhet ska komma till partens kännedom. En muntlig underrättelse bör därför lämnas endast i undantagsfall, främst då handläggningen i sin helhet har skett muntligt och ett beslut är enkelt att motivera och förstå.12 Ovan redovisade bestämmelser innebär att vårdnadshavare och barn som har fyllt 15 år har rätt att så snart som möjligt underrättas om ett beslut om omedelbart omhändertagande. Detta gäller oavsett om ett beslut underställts en förvaltningsrätts prövning eller inte. Att ett beslut om omedelbart omhändertagande är direkt verkställ- bart innebär att det är extra angeläget att parterna snarast underrättas om beslutet. Vikten av att skyndsamt underrätta parterna, särskilt vid ingripande och verkställbara beslut, framhålls av JO i ett beslut som rör hand- läggningen av en omplacering enligt LVU. 13 I det aktuella ärendet hade en socialnämnd beslutat att omplacera ett barn till ett särskilt ungdomshem utan att underrätta varken barnet själv eller vårdnads- 10 Prop. 2016/17:180, s. 324. 11 Prop. 2016/17:180, s. 208 f. 12 Prop. 2016/17:180, s. 208 f. 13 JO, beslut 26 november 2024, dnr 9213-2023. Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 havarna innan beslutet verkställdes. Anledningen till socialnämndens agerande var en oro för att barnet skulle avvika. JO uttrycker en för- ståelse för denna oro men menar samtidigt att lagstiftningen inte ger utrymme för att med hänsyn till risken för att den unge avviker underlåta att skyndsamt informera berörda parter. 5.2.5 Synpunkter till utredningen Utredningen har samtalat med och tagit del av erfarenheter och kun- skap från ett stort antal myndigheter och från yrkesverksamma, inom socialtjänsten (se närmare om utredningens externa kontakter i kapi- tel 2). Den problematik som beskrivs i direktiven bekräftas i utredning- ens samtal med myndigheter och yrkesverksamma. Det förekommer att omedelbara omhändertaganden inte kan verkställas eftersom barn och unga håller sig undan eller hålls undan när de eller vårdnadshav- arna nåtts av information om beslutet innan verkställighet hunnit ske. Ingenting tyder dock på att detta är ett omfattande problem och det finns ingen stark efterfrågan på en möjlighet att avvakta med informa- tion och underställande av beslut om omedelbara omhändertaganden. Flera framhåller också vikten av en balans mellan skyddsintresset och rättssäkerheten och att enskilda måste få information om ingripande beslut. Noteras bör dock i detta sammanhang att det inte tycks själv- klart i den praktiska verksamheten att det finns en skyldighet att snarast underrätta och underställa beslut om omedelbart omhänder- tagande. Det är tvärtom en utbredd uppfattning att det redan i dag finns ett utrymme att, inom ramen för tidsfristen på en vecka, av- vakta med att underställa ett beslut och informera parterna. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård 5.2.6 Överväganden och förslag Det ska finnas en möjlighet att avvakta med att underställa en förvaltningsrätt ett beslut om omedelbart omhändertagande och även att informera parterna om beslutet Utredningens förslag 7 § första stycket LVU ändras och anger att ett beslut om omedel- bart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten utan onödigt dröjsmål men senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Det innebär att huvudregeln är att beslutet ska under- ställas rätten så snart som möjligt. I vissa situationer ska ett dröjs- mål emellertid inte anses onödigt. Detta bland annat om det är sannolikt att beslutet annars inte kan verkställas eftersom barnet eller den unge befaras hålla sig undan eller hållas undan. I en ny paragraf, 40 a § LVU, anges att en socialnämnd vid ett beslut om omedelbart omhändertagande också får avvakta med att underrätta parterna om beslutet tills dess att beslutet under- ställts förvaltningsrätten. I de undantagssituationer där det finns en möjlighet att avvakta med att underställa ett beslut till förvalt- ningsrätten är det således möjligt att också avvakta med att under- rätta parterna om beslutet. Rättsliga förutsättningar Utredningen ska analysera och ta ställning till förutsättningarna för att inom ramen för gällande tidsfrist avvakta med att underställa en förvaltningsrätt ett beslut om omedelbart omhändertagande för att säkerställa att beslutet kan verkställas. Inledningsvis kan konstateras att det – alldeles oavsett vad som gäller för underställan – inte finns förutsättningar att avvakta med att informera parterna om att det fattats ett beslut om omedelbart omhändertagande. Detta ska en socialnämnd enligt 33 § första stycket förvaltningslagen göra så snart som möjligt. Vad gäller kravet att inom viss tid underställa förvaltningsrätten ett beslut är de rättsliga förut- sättningarna inte lika tydliga. I 7 § första stycket LVU uttrycks en- dast att underställandet ske inom en vecka från den dag då beslutet fattades. När denna bestämmelse infördes i 1980 års lagstiftning ut- Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 talades i propositionen att beslutet skulle lämnas till rätten utan dröjsmål. JO har därefter i flera beslut gjort en restriktiv tolkning av möjligheterna att, inom ramen för gällande tidsfrist, avvakta med att överlämna beslutet till förvaltningsrätten. Det är emellertid fullt möjligt att argumentera för att bestämmelsen i 7 § första stycket LVU snarare ska tolkas utifrån sin faktiska lydelse och att en socialnämnd har möjlighet att vid behov utnyttja hela den tidsfrist som anges. På detta sätt tolkas också bestämmelsen av många yrkesverksamma inom socialtjänsten. De rättsliga förutsättningarna att, inom ramen för gäl- lande tidsfrist, avvakta med att underställa förvaltningsrätten ett beslut om omedelbart omhändertagande är med andra ord inte entydiga. Hur får barn, unga och vårdnadshavare information om att det fattats ett beslut om omedelbart omhändertagande? Utredningens direktiv tar sikte på situationer där barn och unga inte får skydd och vård enligt LVU eftersom de avviker eller hålls undan av vårdnadshavare efter att de eller vårdnadshavarna fått information om att en socialnämnd fattat ett beslut om omedelbart omhänder- tagande. En fråga som inställer sig är därmed i vilken utsträckning det är underställandet av beslutet till domstol som innebär att de berörda får information om att det har fattats ett beslut. Enligt den information utredningen fått genom samtal med för- valtningsrätter hanterar domstolen en inkommen underställan om- gående. Det innebär bland annat att offentliga biträden förordnas och att parterna får information om förenklad delgivning. Under normala omständigheter bör parterna få vetskap om målet inom några dagar efter det att beslutet kommit in till domstolen. Som utgångspunkt bör därmed socialnämnden, givet sin underrättelseskyldighet enligt förvaltningslagen, hinna informera parterna om beslutet innan de nås av information från förvaltningsrätten. Om det ska vara möjligt att i vissa situationer fördröja information om att det har fattats ett beslut om omedelbart omhändertagande räcker det således inte att det går att avvakta med att överlämna beslutet till förvaltningsrätten, det måste också finnas en möjlighet att avvakta med att underrätta parterna om beslutet. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård Finns det ett behov av att fördröja informationen om omedelbara omhändertaganden? Vid oro för att barn och unga kan komma att avvika eller hållas undan av vårdnadshavare förekommer det att en socialnämnd avvaktar med att informera om att den har fattat ett beslut om omedelbart om- händertagande och likaså att den avvaktar med att lämna över beslutet till förvaltningsrätten. Det förekommer också att nämnden i sådana situationer i stället avvaktar med att fatta själva beslutet till dess att verkställighet kan ske. Eftersom det finns rättsliga förutsättningar att vid behov vänta med att fatta ett beslut om omedelbart omhänder- tagande tills det att verkställighet kan ske, är behovet av en möjlighet att fördröja informationen om fattade beslut relativt begränsad. Det kan emellertid uppkomma situationer när det finns ett sådant behov, exempelvis när oron för att barn och unga kan komma att avvika eller hållas undan uppkommer efter ett fattat beslut eller när det av prak- tiska skäl är svårt att fatta ett beslut i direkt anslutning till verkstäl- ligheten. Under utredningens kontakter med yrkesverksamma inom social- tjänsten har framkommit att det också förekommer andra situationer där det finns ett behov av att, inom ramen för tidsfristen om en vecka, avvakta med att underställa förvaltningsrätten ett beslut om omedel- bart omhändertagande. Detta kan vara när ett barns vårdnadshavare tillfälligt inte kan nås och det bedöms sannolikt att barnet kan placeras utanför hemmet frivilligt enligt socialtjänstlagen. Det kan exempel- vis röra sig om situationer där barnets vårdnadshavare befinner sig på sjukhus och är tillfälligt okontaktbar. Att i sådana situationer av- vakta någon eller några dagar med att underställa förvaltningsrätten beslutet innebär att domstolen inte i onödan belastas med skynd- samma ärenden och vidtar åtgärder i form av exempelvis förordnande av offentliga biträden. Det innebär också att de enskilda inte belastas med en påbörjad domstolsprocess. Kravet på att underställa beslut så snart som möjligt bör uttryckas i lag I 7 § första stycket LVU anges endast att beslut om omedelbart om- händertagande ska underställas en förvaltningsrätt inom en vecka. Något skyndsamhetskrav är inte uttryckt i lag utan följer endast av förarbetsuttalanden och JO-beslut. Det är varken orimligt eller för- Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 vånande att bestämmelsen i den praktiska verksamheten ofta tolkas såsom att hela tidsfristen står till en socialnämnds förfogande. Ett beslut om omedelbart omhändertagande är en mycket ingripande åtgärd och det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att ett sådant beslut underställs rättslig prövning så snart som möjligt. Utredningen anser därför att det bör anges i 7 § första stycket LVU att underställan som huvudregel ska ske utan dröjsmål. Det ska finnas en möjlighet att inom tidsfristen på en vecka avvakta med att underställa ett beslut och att informera parterna om beslutet För att komma åt den problematik utredningens direktiv tar sikte på behöver det finnas en möjlighet att avvakta både med att under- ställa en förvaltningsrätt ett beslut och att informera parterna om att ett beslut har fattats. Detta innebär en avvägning mellan olika mot- stående och angelägna intressen. Ett beslut om omedelbart omhän- dertagande är ett mycket ingripande beslut och ett senare understäl- lande kan komma att fördröja domstolens prövning. Myndigheters skyldighet att snarast informera parter om beslut är vidare centralt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gäller särskilt beslut av ingri- pande karaktär och beslut som är direkt verkställbara. Vid beslut som innebär att ett barn omhändertas och placeras utanför det egna hem- met är det också ur ett barnrättsperspektiv centralt att barnet får in- formation i ett tidigt skede och ges en möjlighet att förbereda sig och komma till tals. Å andra sidan är ett omedelbart omhändertag- ande enligt LVU en skyddsåtgärd som vidtas när ett barn eller ung person löper en akut risk för fara. Om det är sannolikt att ett beslut om omedelbart omhändertagande inte kan verkställas på grund av att barnet eller den unge kommer att hålla sig undan eller hållas undan bör det därför vara möjligt att avvakta med att underställa förvalt- ningsrätten ett beslut till dess att verkställighet skett. Utredningens bedömning är att vikten av att barn och unga i dessa situationer får vård väger tyngre än de andra intressen som behöver beaktas. Efter- som socialnämnden redan har rättsliga förutsättningar att avvakta med själva beslutsfattandet till dess att verkställighet kan ske i an- slutning till beslutet, är de faktiska effekterna av en möjlighet att av- vakta med underställan begränsade ur de enskildas perspektiv. Det bör också vara möjligt att, inom ramen för tidsfristen på en vecka, avvakta med underställan när vårdnadshavare till ett barn som SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård inte har fyllt 15 år tillfälligt inte kan nås och det är sannolikt att barnet kan placeras utanför hemmet frivilligt enligt socialtjänstlagen. I dessa situationer finns ingen risk för att beslutet annars inte kan verkställas, möjligheten att avvakta tills en vårdnadshavare kan nås motiveras i stället av att inte belasta enskilda och myndigheter med onödiga processer. Som redovisats i avsnittet ovan anser vi att det bör framgår av 7 § LVU att huvudregeln är att ett beslut ska underställas förvalt- ningsrätten utan dröjsmål men senast inom en vecka. För att åstad- komma en möjlighet att, inom ramen för denna tidsfrist på en vecka, avvakta med en underställan föreslås att det anges att en underställan ska ske ”utan onödigt dröjsmål”. Huvudregeln är således att en under- ställan ska ske så snart det är möjligt, som utgångspunkt samma dag eller dagen efter det att ett beslut fattats. Möjligheten att avvakta med en underställan är ett undantag som kan tillämpas bland annat om det är sannolikt att beslutet annars inte kan verkställas eftersom barnet eller den unge befaras hålla sig undan eller hållas undan. I sådana situ- ationer ska dröjsmålet inte anses onödigt. Av förvaltningslagen följer att den som är part i ett ärende så snart som möjligt ska underrättas om det fullständiga innehållet i ett beslut (33 § första stycket förvaltningslagen). Ett undantag till denna under- rättelseskyldighet föreslås i en ny paragraf, 40 a § LVU. Här anges att en socialnämnd vid ett beslut om omedelbart omhändertagande får avvakta med att underrätta parterna tills dess att beslutet har under- ställts förvaltningsrätten. Det innebär att om det föreligger en sådan undantagssituation där det finns förutsättningar att, inom ramen för tidsfristen på en vecka, avvakta med en underställan till förvalt- ningsrätten enligt 7 § första stycket LVU är det också möjligt att avvakta med att underrätta parterna om att ett beslut fattats. Senast när beslutet underställs förvaltningsrätten ska parterna också under- rättas om beslutet. För enskilda blir konsekvenserna av en sådan ordning densamma som när en socialnämnd avvaktar med att fatta det formella beslutet till dess att verkställighet kan ske. Utredningens förslag kan betraktas som en kodifiering av hur många socialförvaltningar redan arbetar och uppfattar att de har rätts- ligt stöd för att arbeta. Genom att förutsättningarna att i vissa undan- tagssituationer fördröja information om ett omedelbart omhänder- tagande uttrycks i lag minskar utrymmet för att detta sker på ett godtyckligt eller slentrianmässigt sätt. Bedömningar som innebär Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 att det i ett enskilt fall anses finnas utrymme att avvakta med att underställa ett beslut till förvaltningsrätten bör dokumenteras och motiveras. Figur 5.1 Skillnaderna mellan dagens ordning och de förslag utredningen lämnar. Nuvarande ordning Beslut fattas Huvudregel: Beslutet underställs förvaltningsrätten och parterna underrättas samma dag eller dagen efter beslutet fattats (utan dröjsmål). Undantag: Beslutet kan underställas rätten senare bl.a. med hänvisning till postgången. Det finns inget utrymme att avvakta med att underrätta parterna om beslutet. En vecka efter beslut: Bortre tidsgräns, beslutet förfaller om det inte underställts. Utredningens förslag Beslut fattas Huvudregel: Beslutet underställs förvaltningsrätten och parterna underrättas samma dag eller dagen efter beslutet fattats (utan onödigtdröjsmål). Undantag: Beslutet kan underställas förvaltningsrätten senare bl.a. om det är sannolikt att beslutet annars inte kan verkställas. Det finns motsvarande utrymme att avvakta med att underrätta parterna om beslutet. En vecka efter beslut: Bortre tidsgräns, beslutet förfaller om det inte underställts. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård Konsekvensändring avseende underställan av ett beslut om tillfälligt utreseförbud och tillfälligt flyttningsförbud Om en socialnämnd har beslutat om ett tillfälligt utreseförbud ska det beslutet enligt 31 e § LVU underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Bestämmelsen är utformad för att motsvara den ordning som gäller för omedelbara omhänder- taganden.14 I förarbetena uttalas att en underställan ska ske utan dröjs- mål och att nämnden eller den som har fattat beslutet redan samma dag eller påföljande dag bör ge in beslutet till förvaltningsrätten. Efter- som utredningen föreslår att kravet på skyndsamhet uttrycks i 7 § LVU bör detsamma gälla 31 e § LVU. Vad gäller tillfälliga utrese- förbud finns dock inget behov av en möjlighet att avvakta med att underställa beslutet, det räcker således med att förtydliga att en under- ställan ska göras utan dröjsmål. Om en socialnämnd har beslutat om ett tillfälligt flyttningsförbud ska detta beslut enligt 28 § LVU underställas förvaltningsrätten. I övrigt gäller, enligt samma bestämmelse, vad som sägs i 7 § första– tredje styckena LVU. Vad gäller tillfälliga flyttningsförbud finns inget behov av en möjlighet att avvakta med att underställa sådana beslut. 28 § LVU föreslås därför formuleras om på så sätt att tids- ramen för underställan uttrycks direkt i bestämmelsen. 5.3 Tidsfristen för verkställighet av beslut om omhändertagande för vård 5.3.1 Uppdraget När en domstols beslut om vård enligt LVU har vunnit laga kraft har socialnämnden fyra veckor på sig att verkställa beslutet, annars upphör det att gälla. I utredningens direktiv beskrivs att den omstän- digheten att ett barn eller ung person befinner sig i ett annat land generellt innebär praktiska och administrativa svårigheter som kan påverka möjligheterna att verkställa ett beslut innan det förfaller. Utredningen ska därför analysera och ta ställning till om tidsfristen på fyra veckor ska förlängas när ett beslut om vård enligt LVU ska verkställas och barnet eller den unge som beslutet avser befinner sig utomlands. 14 Prop. 2019/20:131, s. 113. Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 5.3.2 Tidsfristen för att verkställa rättens beslut om vård enligt 2 eller 3 § LVU En domstols beslut om vård enligt 2 eller 3 § LVU upphör att gälla om inte vården har påbörjats inom fyra veckor från det att beslutet har vunnit laga kraft (5 § LVU). Vården ska anses påbörjad när barnet eller den unge har placerats utanför sitt eget hem (10 § LVU) eller när en socialnämnd på något annat sätt kan utöva vårdansvaret.15 En socialnämnd har således fyra veckor på sig att verkställa ett beslut från det att rättens beslut vunnit laga kraft. Laga kraft innebär att överklagandetiden löpt ut, vilket inträffar tre veckor efter det att de som kan överklaga en dom fått del av densamma (44 § förvaltnings- lagen). Den faktiska tid en socialnämnd har på sig att verkställa be- slutet kan därför variera beroende på när parterna har delgivits domen. Bestämmelsen om fyra veckors tidsfrist för verkställighet är oför- ändrad sedan 1980 års lagstiftning. Fristen motiverades med att det ansågs angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att en socialnämnd ser till att vården inleds så snart som möjligt och inte håller frågan sväv- ande under någon längre tid.16 I kommentaren till bestämmelsen noterades att tidsfristen skulle kunna leda till situationer där den unge hindrar verkställigheten genom att hålla sig undan med konse- kvensen att beslutet förfaller. Det antogs emellertid att detta skulle vara en sällsynt företeelse. 5.3.3 Verkställighet när barnet eller den unge befinner sig i ett annat land Inledning Det förekommer att barn och unga som har omhändertagits med stöd av 2 eller 3 § LVU har sin hemvist i Sverige men befinner sig utanför landets gränser. Det kan vara barn och unga som förs ur landet av olika skäl, exempelvis för tvångsäktenskap eller för köns- stympning eller för att föräldrar vill undkomma ett beslut enligt LVU. Det förekommer också att barn och unga på egen hand avviker och tar sig utanför landet. 15 Jfr JO 1987/1988, s. 154 och avsnitt 5.2.2. 16 Prop. 1979/80:1, Del A, s. 586. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård Den omständigheten att ett barn eller en ung person befinner sig i ett annat land kan innebära flera praktiska och administrativa svårigheter som kan påverka möjligheterna att verkställa ett beslut inom tidsfristen på fyra veckor. Om socialnämnden får kännedom om eller misstänker att ett barn eller ung person är försvunnen, själv har avvikit eller blivit bortfört till utlandet behöver socialnämnden vanligtvis skyndsamt samverka med flera andra myndigheter. Polismyndigheten kan bistå med efter- forskning och återhämtande av barnet eller unge och även med efter- lysning. Om barnet eller den unge blir efterlyst nationellt som för- svunnen och det finns misstankar om att barnet eller den unge kan befinna sig eller vara på väg utomlands kan efterlysningen läggas ut internationellt av polisen. Det gör det möjligt för polisen att få infor- mation om barnet eller den unge påträffas utomlands. Om ett omhändertaget barn håller sig undan eller har förts bort till ett annat land finns internationella regelverk som underlättar åter- förandet genom både formella verkställighetsförfaranden och genom samverkan med utländska myndigheter. Det är framför allt två inter- nationella överenskommelser som aktualiseras – Bryssel II-förord- ningen17 och 1996 års Haagkonvention18. I vissa fall kan även 1980 års Haagkonvention aktualiseras.19 Om ett barn eller en ung person be- finner sig i något av de nordiska länderna kan därutöver särskild lag- stiftning i förhållande till dessa länder tillämpas för att möjliggöra ett återförande till Sverige. Nedan redogörs kortfattat för möjlig- heterna att med stöd av dessa regelverk återföra ett omhändertaget barn eller ung person till Sverige för att kunna verkställa ett beslut om vård enligt LVU. Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention reglerar till stor del samma frågor och kan båda aktualiseras om ett barn har om- händertagits enligt LVU och själv håller sig undan eller hålls undan i ett annat land. Mellan länder inom EU gäller i första hand Bryssel 17 Rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internatio- nella bortföranden av barn. 18 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. 19 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 II-förordningen (med undantag för Danmark). I relation till länder utanför EU gäller 1996 års Haagkonvention, förutsatt att landet tillträtt konventionen. Om ett omhändertaget barn befinner sig i en stat som omfattas av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haag- konvention är huvudregeln att en dom som har meddelats i Sverige ska erkännas i den andra staten. Utrikesdepartementet är svensk centralmyndighet för både Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Som centralmyndig- het kan departementet bistå svenska myndigheter, till exempel en socialnämnd, som vill samarbeta med myndigheter i ett annat land med stöd av förordningen eller konventionen. Det görs genom kon- takt mellan departementet och det andra landets centralmyndighet, som i sin tur vidarebefordrar begäran till en lokal myndighet, till exempel motsvarigheten till en socialnämnd, i det andra landet. En svensk myndighet som vill samarbeta med ett annat lands myndighet i ett ärende med stöd av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haag- konvention kan skicka en begäran om detta via Utrikesdepartementet. Det är möjligt att med stöd av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention ansöka om verkställighet av ett beslut om LVU-vård i utländsk domstol. Regelverken innebär emellertid också ett förenklat internationellt samarbete mellan myndigheter. Enligt vad utredningen erfarit i kontakter med Utrikesdepartementet in- leds relativt sällan en verkställighetsprocess i domstol för att återföra ett barn med stöd av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haag- konvention. I stället sker återförandet, eller försöken till återförande, genom samarbete mellan en svensk socialnämnd och motsvarande myndighet i landet där barnet vistas. Detta med olika mått av bi- stånd av respektive lands centralmyndighet. Den lokala myndigheten kan exempelvis hjälpa till att lokalisera ett barn och undersöka möj- ligheterna till frivilligt återvändande. Om det behövs för att skydda barnet, exempelvis om det finns risk för att barnet göms undan, kan den lokala myndigheten fatta ett interimistiskt beslut att omhänderta barnet på plats. Under 2024 hade Utrikesdepartementet 42 ärenden som rörde återförande enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkon- vention och som gällde barn som hade omhändertagits enligt LVU. Ett återförande av ett barn till Sverige med stöd av förordningen eller konventionen kan, enligt vad Utrikesdepartementet uppgett till ut- redningen, ta allt från ett par dagar till ett år. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård 1980 års Haagkonvention Om ett barn som har omhändertagits enligt LVU förs bort eller fri- hetsberövas utomlands kan det i vissa fall även bli fråga om att tillämpa 1980 års Haagkonventionen om bortföranden av barn. Detta förut- sätter att konventionen gäller mellan Sverige och landet där barnet vistas och att barnet inte har fyllt 16 år. Ett stort antal länder som varken omfattas av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkon- vention är anslutna till 1980 års Haagkonvention. Utrikesdepartementet är svensk centralmyndighet även för 1980 års Haagkonvention. Det innebär att om ett barn under 16 år som om- händertagits enligt LVU har förts bort eller hålls kvar i utlandet kan en socialnämnd vända sig till Utrikesdepartementet med en ansökan om att barnet ska återföras till Sverige. Utrikesdepartementet läm- nar sedan över ansökan till centralmyndigheten i det land där barnet vistas. Centralmyndigheten i det land som barnet har förts till eller kvarhålls i försöker ofta verka för ett frivilligt återförande av barnet. Om ett frivilligt återförande inte är möjligt går ärendet som utgångs- punkt till en domstol som bedömer om bortförandet eller kvarhål- landet varit olovligt utifrån lagstiftningen i barnets hemvistland. Om bortförandet eller kvarhållandet bedöms vara olovligt är huvudregeln enligt konventionen att barnet ska återföras. Ärenden enligt 1980 års Haagkonvention förekommer men är relativt ovanliga i jämförelse med ärenden enligt Bryssel II-förord- ningen eller 1996 års Haagkonvention. Verkställa beslut inom Norden Inom Norden är det möjligt att få beslut verkställda inom ramen för nordisk samverkan vid utlämning för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Det finns lagstiftning i Norge, Sverige, Danmark och Finland som medger ett förenklat förfarande för verkställighet av beslut gällande vård eller behandling, exempelvis vid omhänder- taganden enligt LVU.20 20 Den svenska lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, finska lagen (761:1970) om utlämning till Danmark, Island, Norge eller Sverige för verkställighet av beslut om vård eller behandling, danska Lov nr 498 af 23/12/1970 (Lov om udlevering til andet nordisk land i anledning af visse beslutninger om forsorg eller behandling), samt norska LOV-1970-06-05-35 (Lov om utlevering mellom nordiske land). Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 En förutsättning är att beslutet är verkställbart i den stat där det har meddelats. En medborgare får utlämnas endast om denne har sin hemvist i den stat där beslutet har meddelats och det är mest ända- målsenligt att vården ges i den staten. Det är Polismyndigheten som gör en framställan till myndigheter i de nordiska länderna om ett utlämnande.21 Om det saknas internationella regelverk Om ett omhändertaget barn eller ung person vistas i ett land som inte omfattas av ovan redovisade regelverk kompliceras verkställig- heten av att det inte finns någon gemensam lagstiftning eller etable- rade strukturer för samverkan mellan myndigheterna i Sverige och i det land där barnet eller den unge vistas. För svenska myndigheter gäller de så kallade behörighetsreglerna i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention ändå. Förutsatt att ett barn har sin hemvist i Sverige eller att svenska myndigheter är behöriga på någon annan grund är utgångspunkten att svenska myndigheter har rätt att fatta beslut till skydd för barnet och att en socialnämnd, med bistånd av Utrikesdepartementet, kan agera för att ett barn ska kunna åter- föras till Sverige. Svenska myndigheter har dock ingen möjlighet att hämta hem ett barn för att kunna verkställa ett LVU-beslut i strid med vistelselandets lagstiftning så länge barnet vistas i det andra landet. 5.3.4 Leder tidsfristen för verkställighet till att beslut hinner förfalla när barn eller unga befinner sig utomlands? I utredningens direktiv beskrivs att det, när omhändertagna barn och unga befinner sig ett annat land, förekommer att beslut om vård en- ligt LVU hinner förfalla innan barnet eller den unge återförts till Sverige och beslutet om vård kan verkställas. Denna bild bekräftas i utredningens samtal med Utrikesdepartementet och med yrkes- verksamma inom socialtjänsten (se närmare om utredningens externa kontakter i kapitel 2). Det saknas uppgifter om hur vanligt det är att omhändertagna barn och unga håller sig undan eller hålls undan utomlands. Som redovisats ovan hade Utrikesdepartementet under 21 10 § Kungörelsen om utlämning till eller från Danmark, Finland, Island eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behandling. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård 2024 fyrtiotvå ärenden som rörde återförande enligt Bryssel II-för- ordningen eller 1996 års Haagkonvention och som gällde barn som hade omhändertagits enligt LVU. Därutöver tillkommer ett antal ärenden som inte omfattas av dessa regelverk. De ärenden om åter- föranden som hanteras av Utrikesdepartementet utgör dock inte samtliga ärenden där omhändertagna barn och unga håller sig undan eller hålls undan utomlands. Detta finns flera skäl till detta. Regel- verken som möjliggör internationell samverkan och verkställighet gäller inte alla länder. De gäller dessutom bara barn upp till 18 år (Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention) eller barn upp till 16 år (1980 års Haagkonvention). Även när redovisade regel- verk i och för sig skulle kunna vara tillämpliga initierar en social- nämnd inte alltid en återförandeprocess med stöd av Utrikesdepar- tementet, detta bland annat om det är okänt var barnet befinner sig. Det bör i sammanhanget också framhållas att det även när barn eller unga håller sig undan eller hålls undan i Sverige förekommer att beslut om vård enligt LVU hinner förfalla innan det barn eller den unge som beslutet gäller har påträffats och verkställighet kan ske. 5.3.5 Nordisk utblick Inledning I kapitel 4 i utredningens delbetänkande, SOU 2025:38, redogörs för motsvarigheten till LVU i dansk, norsk och finsk lagstiftning. Framför allt beskrivs förutsättningarna för tvångsvård och hur be- slutsprocesserna ser ut. Nedan redogörs närmare för respektive lands reglering av tidsfrister för verkställighet. Danmark Bestämmelser om omhändertaganden av barn (anbringelse uden for hjemmet uden samtykke) finns i barnets lov, som trädde i kraft den 1 januari 2024. Beslut att omhänderta ett barn fattas av en kommuns barn- och ungdomsnämnd och detta beslut kan överklagas till Anke- styrelsen. Beslut enligt barnets lov måste verkställas omedelbart, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det (10 § barnets lov). Av kommen- Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård SOU 2026:8 taren till bestämmelsen framgår att särskilda skäl till exempel kan vara en kortare väntetid för en viss plats eller att barnet behöver ges möjlighet att förbereda sig för en flytt. Ett särskilt skäl enligt praxis kan också vara att barnet hålls gömt eller har förts ut ur landet. Om ansvarig myndighet i en sådan situation aktivt försöker hitta barnet och verkställa omhändertagandet gäller beslutet i ett år, därefter måste frågan prövas av nämnden på nytt (jfr § 50 barnets lov). Finland Bestämmelser om omhändertaganden av barn och unga finns i barn- skyddslagen som trädde i kraft 2007. Beslut att omhänderta ett barn fattas i förvaltningsdomstol efter ansökan av välfärdsområdet. Beslutet förfaller om åtgärder för att verkställa omhändertagandet inte inletts inom tre månader från det beslutet vann laga kraft (48 §). Motsva- rande bestämmelse i den tidigare gällande barnskyddslagen innebar att beslutet förföll om det inte verkställts inom tre månader. Föränd- ringen motiverades av att det ibland uppstod situationer där omhän- dertagandet inte kunde verkställas, exempelvis på grund av att barnet gömts eller själv höll sig undan. Enligt specialmotiveringen till be- stämmelsen är vilken åtgärd som helst inte ett sådant vidtagande av verkställighet av omhändertagande som avses. Åtgärden bör vara så- dan att dess syfte är ett konkret förverkligande av omhändertagandet, såsom exempelvis att ordna en plats för vård utom hemmet.22 Norge Bestämmelser om omhändertaganden av barn och unga (omsorgs- overtakelse och atferdsplassering) finns i barnskyddslagen (barn- evernsloven) som trädde i kraft den 1 januari 2023. Beslut att om- händerta ett barn fattas av barnavårds- och hälsonämnden efter ansökan av kommunens barnavårdsmyndighet. Beslutet måste verk- ställas så snart som möjligt och upphör att gälla om det inte verkställs inom sex veckor (§ 5-2 första stycket). Nämndens ordförande kan förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl för detta. 22 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till barnskyddslag och vissa lagar som har samband med den (RP 252/2006 rd), s. 93 och 178. SOU 2026:8 Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av vård Om ett barn förs utomlands efter ett beslut om omhändertagande gäller beslutet i ett år under förutsättning att barnavårdsmyndigheten har underrättat polisen eller påbörjat en process för att barnet ska återlämnas till Norge enligt 1980 års Haagkonvention eller 1996 års Haagkonvention (§ 5-2 andra stycket). Nämndens ordförande kan förlänga även denna tidsfrist. 5.3.6 Överväganden och förslag Tidsfristen för när ett beslut om vård förfaller förlängs om vården inte har påbörjats på grund av att barnet eller den unge håller sig undan eller hålls undan Utredningens bedömning Det är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att en socialnämnd ser till att ett omhändertagande för vård enligt LVU inleds så snart som möjligt. Ett beslut att omhänderta ett barn eller ung person ska exempelvis inte kunna användas som påtryckningsmedel eller avvaktas av besparingsskäl. Huvudregeln bör därför vara densamma som enligt dagens regelverk, det vill säga att rättens beslut om om- händertagande för vård upphör att gälla om vården inte har på- börjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. Det bör dock finnas en möjlighet till förlängd tidsfrist när barn och unga håller sig undan eller hålls undan oavsett om de befinner sig utomlands eller i Sverige. Utredningens förslag

8 § föräldrabalken. SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation Det bakomliggande skälet till uppföljningsskyldigheten i LVU är att en socialnämnd ska kunna följa ett barn för att säkerställa att barnets situation är trygg och stabil. Om barnet ska återförenas med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne när vården upphör men återförening måste förberedas ska uppföljning ske först när återförening har skett. I förarbetena omnämns inte specifikt situationen då en tingsrätt beslutat om en överflyttning av vårdnaden till ett familjehem. Enligt förarbetsuttalanden behövs uppföljnings- skyldigheten även då tvångsvården övergår till frivillig vård för att säkerställa att övergången fungerar bra och att det blir bra och tryggt för barnet.40 Det har från flera socialsekreterare påtalats att en uppföljning inte fyller någon funktion när vårdnaden om ett barn har flyttats över till ett familjehem. Socialsekreterare frågar sig vad det är som ska följas upp i dessa situationer. För ett barn innebär ju upphörandet av vård ingen skillnad eftersom barnet bor kvar i det familjehem som denne stadigvarande har vårdats och fostrats i. För att vårdnads- överflyttning ska bli aktuell krävs det dessutom att det är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. Vid bedömningen av om det är bäst för barnet att vårdnaden flyttas över ska rätten sär- skilt beakta – barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnads- överflyttning, – barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att tillgodose barnets behov av en trygg och god uppväxt, – familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med sina föräldrar och andra närstående, – barnets relation till sina föräldrar, och – barnets sociala situation i övrigt. När en vårdnadsöverflyttning har skett har det alltså gjorts en om- sorgsfull granskning om det är för barnets bästa. En uppföljnings- skyldighet kan alltså inte motiveras med att det i regel finns anled- ning att bedöma ett barns situation utifrån att barnet tidigare farit illa i den miljö som barnet är i. Uppföljningsskyldighet kan inte 40 Prop. 2021/22:178, s. 60. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 heller motiveras med att upphörandet av omhändertagandet med- för en ny situation för barnet som socialnämnden kan behöva följa. Utredningen förslår därför att det införs ett undantag från upp- följningsskyldigheten i de fall där vårdnaden om ett barn har flyttats över till ett familjehem enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. 8.6.4 Uppföljning av ett barns situation enligt socialtjänstlagen Bestämmelserna bör tydligare ange förutsättningarna för uppföljning utan samtycke Utredningens bedömning Det framgår inte tydligt av bestämmelserna i 23 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstlagen att en förutsättning för uppföljning utan samtycke är att insatser erbjudits och avvisats respektive att placering har avslutats för att samtycke har återkallats. För att lagstiftningen ska vara förutsebar bör lagtexten förtydligas. Utredningens förslag Ett beslut om uppföljning får fattas utan en vårdnadshavares och ett barns samtycke, om barnet bedöms vara i särskilt behov av en socialnämnds skydd eller stöd och samtycke till insats saknas, utan att förhållandena är sådana som avses i lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga. En uppföljning av ett barns situation förutsätts i regel ske under frivilliga former men under vissa förhållanden får en socialnämnd besluta om uppföljning även när samtycke från vårdnadshavaren eller barnet saknas. Så är fallet när en utredning av ett barns behov av stöd och skydd har avslutats utan insats och när en placering av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller HVB har upphört. Av förarbetsuttalanden framgår att avsikten var att bestämmelserna om uppföljning utan samtycke skulle träffa de situationer då en social- nämnd efter utredning har erbjudit en insats som en vårdnadshavare eller ett barn har avvisat respektive när en placering har avslutats opla- SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation nerat. Uppföljning utan samtycke kräver att barnet bedöms vara i särskilt behov av en socialnämnds stöd eller skydd utan att förhål- landena är sådana att LVU blir aktuell. Av förarbetena framgår att möjligheten till uppföljning ska tillämpas restriktivt. Utredningen konstaterar att bestämmelserna inte är tydligt av- gränsade till de situationen som är avsedda att träffas, det vill säga när insatser har erbjudits men avvisats och när placering har avslutats för att samtycke har återkallats. Som bestämmelserna är utformade, särskilt sedan de överfördes med viss språklig justering till den nya socialtjänstlagen, kan det till exempel uppfattas som att uppföljning efter utredning kan beslutas utan samtycke i en sådan situation som var aktuell i det JO-beslut som redogjorts för i avsnitt 8.3.3. Det vill säga när det visserligen finns ett behov av insatser men dessa inte har erbjudits för att en socialnämnd av olika skäl vill avvakta. I det aktuella ärendet hade en socialnämnd beslutat om uppföljning efter att en utredning hade avslutats utan insats. Vårdnadshavarna hade emellertid inte erbjudits några insatser som de tackat nej till. Social- nämnden tyckte visserligen att det fanns behov av insatser men ville avvakta med att erbjuda dessa till att en vårdnadstvist mellan vård- nadshavarna var avslutad. JO konstaterade att det inte fanns förut- sättningar för att besluta om uppföljning utan samtycke i en sådan situation och kritiserade socialnämnden för det.41 Utredningen anser att det är angeläget att de aktuella bestämmel- serna, som medger intrång i enskildas självbestämmande och integ- ritet, är tydliga och förutsebara. Det finns därför skäl att också i lag- text ange att en förutsättning är att ett barn bedöms vara i särskilt behov av nämndens skydd eller stöd och samtycke till en insats saknas. Tidsgränsen för uppföljning efter avslutad placering enligt socialtjänstlagen bör lämnas oförändrad Utredningens bedömning Det saknas tillräckliga skäl att förlänga uppföljningstiden i social- tjänstlagen. 41 JO, dnr 167-2018. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 Tidsgränsen för uppföljning av ett barns situation enligt socialtjänst- lagen var ursprungligen två månader men förlängdes till sex månader i samband med att en ny socialtjänstlag trädde i kraft den 1 juli 2025. Den nya förlängda uppföljningstiden har i skrivande stund alltså gällt i endast ett halvår och går ännu inte att utvärdera. Det är inte heller mycket som talar för att en längre uppföljningstid i dessa fall är påkallad. Av de socialförvaltningar som utredningen har haft kon- takt med anser majoriteten att sex månader är en tillräckligt lång tid och att om oro kvarstår efter det så borde det finnas anledning att inleda en utredning i stället. Ett antal socialchefer har vidare påtalat att det finns en risk att enskilda drar sig från att söka hjälp om det riskerar att resultera i att de ”aldrig” blir av med socialtjänstens kon- troll. Principen om frivillighet och självbestämmande måste få ut- rymme. Om ett barns situation har följts upp under sex månaders tid utan att man funnit anledning att inleda en utredning så bör man kunna förlita sig på att andra aktörers anmälningsskyldighet fyller sin funktion och att socialtjänsten på så vis får kännedom om barnets situation försämras. Med hänsyn till att en förutsättning för uppföljning enligt social- tjänstlagen är att ett barns behov av insats till skydd och stöd bara kan ges på frivillig väg, det vill säga utan att förhållandena är sådana som avses i LVU, anser utredningen att det inte är proportionerligt att låta en uppföljning pågå i längre tid än sex månader. Som flera yrkesverksamma har påtalat till utredningen innebär både andra myn- digheters anmälningsskyldighet och en socialnämnds möjligheter att inleda en utredning att mekanismer finns för att fånga upp barns behov av skydd och stöd. I de fall sex månader har gått utan att en socialnämnd kunnat motivera till insatser på frivillig väg men förhål- landena inte är sådana som avses i LVU, får enskildas inställning respekteras. Uppföljning ska kunna beslutas i fler fall Utredningens bedömning Dagens begränsning av möjlighet till uppföljning till efter utredning utan beslut om insats och efter placering har upphört, är obefogad och att det borde finnas möjlighet till uppföljning även efter andra omfattande insatser. SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation Utredningens förslag När placeringen av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller hem för vård eller boende, eller andra omfattande insatser till skydd och stöd för ett barn har upphört oplanerat får socialnämnden be- sluta om uppföljning av barnets situation. Ett beslut om uppfölj- ning får fattas utan en vårdnadshavares och ett barns samtycke, om barnet bedöms vara i särskilt behov av en socialnämnds skydd eller stöd och samtycke till insats saknas, utan att förhållandena är sådana som avses i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Uppföljning av ett barns situation enligt bestämmelserna i social- tjänstlagen kan i dag ske i två fall. Dels när en utredning om ett barns behov av stöd och skydd har avslutats utan beslut om en insats, dels när placeringen av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller hem för vård eller boende har upphört. Utredningen konstaterar inledningsvis att det inte framgår av för- arbetena varför man har valt att begränsa möjligheterna att besluta om en uppföljning till dessa situationer. Det kan bero på utform- ningen av kommittédirektiven till den utredning vars förslag ligger till grund för de ursprungliga bestämmelserna om uppföljning utan samtycke. Det skulle också kunna vara ett sätt att försöka ringa in de situationer där ett barn har betydande vårdbehov, som ofta är fallet när ett barn placeras utanför hemmet. Utredningen noterar dock att det varken i lagtext eller i förarbetsuttalanden beträffande utrednings- fallet ställs några krav på vilken typ av insats som en socialnämnd anser behövs och som vårdnadshavaren eller barnet har avvisat. Beslut om uppföljning efter avslutad utredning utan insats kan alltså fattas även om den föreslagna insatsen varit sådan som kan ges i hemmet. Den situation som inte omfattas av dagens regler om uppföljning är när en insats (annan än placering utanför hemmet) har beslutats men vårdnadshavaren eller barnet återkallar samtycket. Såsom på- talats av vissa remissinstanser under beredningen av den nya social- tjänstlagen så kan omfattande öppenvårdsinsatser ibland ges som alternativ till en placering utanför hemmet. Behovet av vård, och även behovet av att följa upp ett barns situation när insatserna avslutas oplanerat, kan i de fallen vara lika stora. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 Majoriteten av de socialförvaltningar som utredningen har in- hämtat synpunkter från efterfrågar möjlighet att följa upp ett barns situation även efter avslutade omfattande insatser i hemmet. Utredningen bedömer att dagens begränsning av möjlighet till uppföljning till efter utredning utan beslut om insats och efter placering har upphört, är obefogad och att det borde finnas möjlighet till upp- följning även efter andra omfattande insatser. Med omfattande in- satser i socialtjänstens öppenvård avses strukturerade, varaktiga och resurskrävande stöd- eller behandlingsinsatser som ges med hög in- tensitet och frekvens, och som innebär ett betydande professionellt engagemang över tid för att möta komplex problematik hos barn, unga eller deras föräldrar. Exempel på sådana insatser är Multisystemisk terapi (MST), Intensiv Hemmabaserad Familjebehandling (IHF) och Lösningsfokuserad hemmabaserad familjebehandling (LHIF). Många kommuner erbjuder emellertid inte dessa insatser utan ger barn med samma grad av vårdbehov stöd och hjälp på annat sätt. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i 23 kap. 4 § social- tjänstlagen får en annan lydelse som innebär att uppföljning ska kunna ske när en placering av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller hem för vård eller boende, eller andra omfattande insatser till skydd och stöd för ett barn har upphört oplanerat. Det ska fortfarande krävas att det finns ett särskilt behov av en socialnämnds skydd eller stöd. I det ligger enligt utredningens uppfattning att uppföljning utan sam- tycke ska kunna beslutas endast om ett barn bedöms ha ett betydande vårdbehov som inte kan tillgodoses på frivillig väg. Utformningen av uppföljning i dessa fall bör inte skilja sig från uppföljning i andra situationer. En socialnämnd ska överväga att fatta beslut om uppföljning av ett barns situation Utredningens bedömning Det bör inte införas en skyldighet för en socialnämnd att besluta om uppföljning utan samtycke enligt socialtjänstlagen. För att säkerställa att möjligheten till uppföljning används när det behövs bör det emellertid finnas en skyldighet för en socialnämnd att överväga ett sådant beslut när en utredning avslutas utan insats SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation eller när en placering av ett barn eller andra omfattande insatser till skydd och stöd för ett barn har upphört oplanerat. Utredningens förslag När en utredning som gäller ett barns behov av skydd eller stöd har avslutats utan beslut om insats eller när placeringen av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller hem för vård eller boende, eller andra omfattande insatser till skydd och stöd för ett barn har upphört oplanerat, ska en socialnämnd överväga att besluta om uppföljning av barnets situation. För att säkerställa att möjligheten till uppföljning av ett barns situa- tion används i den utsträckning som behövs anser utredningen att det är befogat att införa en skyldighet för en socialnämnd att över- väga ett sådant beslut när en utredning har avslutats utan insats och när en insats till skydd och stöd för ett barn upphör oplanerat. Ett övervägande ska dokumenteras enligt 14 kap. 3 § socialtjänstlagen. En socialtjänst bör noga väga skäl för och emot och motivera det ställningstagande man kommer fram till. 8.6.5 Det ska inte införas någon uppgiftsskyldighet under en uppföljning Utredningens bedömning Det finns inte tillräckliga skäl att införa en uppgiftsskyldighet under en uppföljning av ett barns situation. I tidigare lagstiftningsarbeten har bedömningen gjorts att en social- nämnd har goda möjligheter att följa ett barns situation och genom- föra uppföljningar även utan en lagstadgad uppgiftsskyldighet. Om oron för ett barn ökar med anledning av att det uppstår svårigheter för en socialnämnd att följa barnets situation, till exempel på grund av bristande kontakt med barnet och vårdnadshavarna eller bristande information om barnet i övrigt, ska socialnämnden överväga om det Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 bör inledas en utredning enligt 14 kap. 2 § socialtjänstlagen.42 Vid en utredning av ett barns behov av skydd eller stöd får en social- nämnd, enligt 20 kap. 5 § socialtjänstlagen, ta hjälp av sakkunniga och i övrigt ta de kontakter som behövs för att bedöma behovet av insatser. Bestämmelsen tydliggör att en socialnämnd, utan samtycke från vårdnadshavare, har möjlighet att ta kontakt med bland annat andra myndigheter och yrkesverksamma för att utreda barnets behov av skydd. Andra myndigheter, anställda och yrkesverksamma har i sin tur en skyldighet att bistå en socialnämnd vid en utredning om ett barns behov av skydd eller stöd (20 kap. 6 § socialtjänstlagen). Skyldiga att bistå en socialtjänst med uppgifter under en utredning är de myndigheter, anställda och yrkesverksamma som också är skyl- diga att anmäla oro för ett barn enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen. Uppgiftsskyldighet skulle innebära ett betydligt större ingrepp i den enskildes integritet jämfört med de åtgärder som en socialnämnd kan vidta enligt de nu gällande bestämmelserna. En sådan utvidgning bör bara användas om det är proportionerligt och mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. Utredningen konstaterar att en uppföljning har ett annat syfte än en utredning enligt 14 kap. 2 § socialtjänstlagen. En utredning syftar till att klarlägga ett barns behov av stöd och skydd och infor- mation från andra myndigheter kan vara avgörande för att en utred- ning ska fylla sitt syfte. Syftet med uppföljning är något annat, näm- ligen att ha uppsikt över ett barn och till fortsatt motivationsarbete för att möjliggöra de insatser som en socialnämnd bedömer att bar- net behöver. Uppföljning av ett barns situation utan samtycke kan bara bli aktuellt i de fall barnet har utretts och redan konstaterats ha ett behov av insatser. En socialnämnd har alltså i det läget redan ett gott underlag. Detta i kombination med myndigheters anmälnings- skyldighet vid oro för barn och en socialnämnds ansvar att inleda utredning om det uppkommer omständigheter som kan föranleda någon åtgärd från socialnämndens sida gör enligt utredningens be- dömning att behovet av att införa en uppgiftsskyldighet även under uppföljningen inte kan vara stort. Utredningen anser att det är viktigt att en klar gränsdragning upprätthålls mellan en utredning och en uppföljning och att en upp- giftsskyldighet riskerar att sudda ut denna gräns. Utredningen har visserligen förståelse för att det skulle var praktiskt med en uppgifts- 42 Se till exempel prop. 2021/22:178, s. 63. SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation skyldighet under en uppföljning i det dagliga arbetet men ser inte att det är nödvändigt med hänsyn till uppföljningens syfte. 8.6.6 Ansvarsfördelningen mellan kommuner vid uppföljning av ett barns situation Utredningens bedömning Det förekommer osäkerhet bland yrkesverksamma beträffande vilken kommun som ansvarar för uppföljningen när ett barn byter bosättningskommun och därmed ett behov av ett förtydligande i lagstiftningen. Utredningens bedömning är att huvudregeln bör vara att det är den ursprungliga kommunen som ska vara behörig att fatta beslut om och genomföra en uppföljning när det behövs. Utredningens förslag 29 kap. socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse som anger att ansvarig för att följa upp ett barns situation är den kom- mun som vidtog åtgärden som föranleder uppföljning trots att ansvaret för barnet enligt 1, 2, 3 eller 4 § har övergått till en annan kommun. Den andra kommunen är skyldig att på begäran bistå vid behov för att uppföljningen ska kunna genomföras. Bestäm- melsen gäller för uppföljning enligt socialtjänstlagen och LVU. Utredningen har i uppdrag att bedöma och ta ställning till behovet av att klargöra eller förändra ansvarsfördelningen mellan kommuner vid uppföljning av ett barns situation. Utredningen kan inledningsvis konstatera att det finns ett behov av att klargöra ansvarsfördelningen mellan kommuner. Det finns en osäkerhet bland socialsekreterare och socialchefer och varken lagstift- ning eller tidigare förarbeten svarar tydligt på frågan vilken kommun som är ansvarig vid uppföljning efter avslutad vård enligt LVU eller enligt socialtjänstlagens bestämmelser. I ett beslut från 2023 kritiserade JO en kommun för att ha beslutat om och genomfört en uppföljning enligt 23 kap. 1 § socialtjänstlagen trots att barnet under utredningstiden flyttat från kommunen. När ett barn flyttar till en annan kommun under utredningstiden är ur- Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 sprungskommunen skyldig att slutföra utredningen och fatta beslut men enligt JO är samma kommun inte behörig att fatta beslut om uppföljning. JO menade att bestämmelsens lydelse – att uppföljning får ske om barnet bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd – innebär att en kommun måste vara behörig att besluta om insatser för att kunna besluta om och genomföra en uppföljning. Sådana insatser kan beslutas enbart efter att en ny utredning inletts. En utredning kan i de flesta fall inte inledas efter att ett barn har bytt bosättningskommun. Om ett barn flyttar under en barnutredning kan en socialnämnd enligt JO alltså inte besluta om uppföljning när utredningen avslutas. Nämnden får i stället ta kontakt med den nya bosättningskommunen för att uppmärksamma den på barnets behov av stöd och hjälp. Till skillnad från JO så bedömer utredningen att lydelsen i 23 kap.

9 § första stycket socialtjänstlagen). Bestämmelsen tillkom för att skapa struktur i utredningsarbetet.36 Ett ärende om individuellt behovsprövade insatser eller andra åtgärder får flyttas över till en annan kommun. En kommun som anser att ett ärende ska flyttas över ska begära det hos den andra kommunen (29 kap. 10 § socialtjänstlagen). Ett ärende kan flyttas 35 Se Lundgren & Sunesson, Socialtjänstlagen (1 juli 2025, version 39, JUNO) och RÅ 1989 s. 50. 36 Prop. 1996/97:124, s. 111 och 180–181. SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation över om det med hänsyn till den enskildes önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Någon tidsgräns för hjälpbehovets varaktighet är inte möjlig att ange men det bör inte vara fråga om behov av akut hjälp som kan förutses upphöra relativt snart. Typiskt sett bör det i ärenden som ska flyttas över vara fråga om mångåriga insatser.37 Om berörda kommuner inte är överens om att flytta över ett ärende, får den kommun som begärt överflyttningen ansöka om det hos IVO (29 kap. 11 § social- tjänstlagen). I ett kunskapsstöd som Socialstyrelsen publicerat på sin hemsida finns ett antal frågor och svar om hur bland annat reglerna om upp- följning efter avslutad vård enligt LVU ska tillämpas. På frågan ”Vilken kommun ansvarar för uppföljningen om barnet efter att LVU-pla- ceringen har upphört, bosätter sig med sin förälder i annan kommun (än den kommun som varit ansvarig för placeringen)?” skriver Social- styrelsen följande. Den placerande kommunen är ansvarig för uppföljningen och behöver utifrån det enskilda fallet göra en bedömning av om det finns några svårigheter med att genomföra uppföljningen. I vissa fall kan bedöm- ningen vara att det är aktuellt att göra en begäran om överflyttning av ärendet till den kommun där barnet bor (29 kap. 10 § socialtjänstlagen). Men det är viktigt i sammanhanget att man inte kan avvakta med upp- följningen i väntan på besked om överflyttning. Placeringskommunen har ansvaret till dess att något annat är beslutat.38 Synpunkter till utredningen När utredningen har tagit del av synpunkter från socialförvaltningar genom SKR:s nationella socialchefsnätverk har det varit tydligt att det finns en relativt utbredd osäkerhet om vilka regler som gäller be- träffande vilken kommun som är ansvarig för en uppföljning när ett barn byter bosättningskommun. Den dominerande uppfattningen är dock att om ett barn varit placerad utanför hemmet så är det den placerande kommunen som har ansvar för att besluta om och genom- föra uppföljning, oavsett om barnet flyttar. 37 Prop. 2002/03:53, s. 110. 38 https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/barn-och-unga/barn- och-unga-i-socialtjansten/placerade-barn-och-unga/lex-lilla-hjartat/ hämtat från webben 2025-12-17. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 Flera har uttryckt ett behov av att det förtydligas vilken kommun som är ansvarig för uppföljningen. Av dessa tycker även de flesta att det mest ändamålsenliga är att låta den kommun som beslutat om placeringen även vara ansvarig för uppföljningen av barnets situation. Den placerande kommunen har bäst kännedom om ärendet och barnets bakgrund och bättre förutsättningar att avgöra vad som är barnets bästa. Som skäl för att låta den nya bosättningskommunen överta ansvaret anges att det kan skapa en närmre kontakt med social- tjänst, skolan och andra viktiga aktörer i barnets nätverk. Vid stora geografiska avstånd är det i praktiken svårt för den tidigare bosätt- ningskommunen att följa upp ett barns situation. 8.6 Överväganden och förslag 8.6.1 Inledande överväganden Uppföljning av ett barns situation efter avslutad vård enligt LVU sker under andra förutsättningar och fyller ett delvis annat syfte än uppföljning enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Uppföljning efter avslutad vård enligt LVU förutsätter inte, till skillnad från upp- följning enligt socialtjänstlagen, att barnet bedöms vara i särskilt behov av socialnämndens stöd eller skydd. Lagstiftaren har i stället ansett att det i regel finns behov av att en socialnämnd ska få infor- mation om ett barns förhållanden efter att tvångsvården upphört. Det görs till exempel inga undantag för situationer när tvångsvården har övergått i frivillig vård., Uppföljningsskyldigheten efter avslutad vård enligt LVU gäller i alla fall. Syftet med uppföljning efter avslutad vård enligt LVU är att en socialnämnd ska kunna bedöma om ett barns situation är trygg och stabil. Uppföljning enligt bestämmel- serna i LVU förutsätter att det föregåtts av ett beslut om vård enligt LVU som av någon anledning har upphört. Situationen för barnet har alltså tidigare varit så pass allvarlig att det, antingen på grund av förhållanden i barnets hem eller på grund av barnets eget beteende, bedömts ha funnits en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveck- ling skulle skadas. Uppföljning av ett barns situation enligt socialtjänstlagens bestäm- melser syftar, utöver att en socialnämnd ska ha fortsatt uppsikt över barnet, även till fortsatt motivationsarbete för att möjliggöra de in- satser som socialnämnden bedömer att barnet behöver. Omständig- SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation heterna ska vara sådana att barnet bedöms ha ett särskilt behov av socialnämndens stöd eller skydd utan att förhållandena är sådana som avses i LVU. De insatser som socialnämnden bedömer att barnet behöver, och som uppföljningen syftar att motivera till, kan alltså bara ges om vårdnadshavaren eller barnet samtycker. En uppföljning av ett barns situation utan samtycke utgör en in- skränkning i vårdnadshavarens och barnets personliga integritet. En- ligt proportionalitetsprincipen måste, vid fråga om att utvidga möjlig- heterna till sådan uppföljning, de nackdelar för den enskilde såsom inskränkningen i den personliga integriteten och intrång i privatlivet stå i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. I enlig- het med behovsprincipen bör möjligheterna till uppföljning inte ut- vidgas om målet kan uppnås med mindre ingripande åtgärder. En uppföljning av ett barns situation utan samtycke innebär även en inskränkning av både vårdnadshavarens och barnets rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Enligt artikel 8.2 i konventionen får en offentlig myn- dighet inte inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till bland annat skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. En sådan inskränkning måste således, enligt artikel 8 i Europakonventionen, ha ett legitimt syfte och vara proportionerlig, det vill säga innehålla en rimlig balansering av mot- stående intressen. Mot bakgrund av att en grundprincip för socialtjänstens arbete är att insatser ska ges med samtycke och verksamheten ska bygga på respekt för enskildas självbestämmande och integritet anser utred- ningen att det är befogat att göra delvis olika bedömningar vid över- vägandena om att utöka uppföljningen i LVU och i socialtjänstlagen. 8.6.2 Uppföljningstiden efter att ett omhändertagande för vård har upphört förlängs till ett år Utredningens bedömning Det saknas tillräckliga skäl att införa ett obligatoriskt krav på att uppföljning efter avslutad vård enligt LVU ska pågå i minst ett år. Det finns emellertid skäl att möjliggöra uppföljning upptill ett år i Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 de enskilda fall där det är motiverat. Utredningen förordar därför att uppföljningstiden förlängs till maximalt ett år. Ett sådant för- slag tillgodoser dock inte det som vi enligt direktiven är ålagda att föreslå. Utredningens förslag Ålagda att föreslå en uppföljningstid på minst ett år föreslår utred- ningen att uppföljning efter omhändertagande för vård enligt LVU har upphört ska pågå i ett år men inte längre. Genom den enkätundersökning som utredningen har gjort till ett stort antal kommuner i landet framkommer att drygt 60 procent av kommunerna i snitt har en uppföljningstid som överstiger fyra måna- der efter avslutad vård enligt LVU. Knappt 40 procent av kommu- nerna uppger att uppföljningen i snitt pågår i mindre än fyra månader. Knappt 80 procent av respondenterna anser att en längre uppföljnings- tid än sex månader inte behövs. De erfarenheter och synpunkter som utredningen har fått, både genom enkätundersökningen och genom andra kontakter med socialförvaltningar under utredningstiden, talar för att yrkesverksamma inom socialtjänsten anser att nuvarande upp- följningstid är tillräcklig, framför allt med hänvisning till att det ställs höga krav för att vård enligt LVU ska upphöra. Det har vid flera till- fällen också påtalats att det finns en risk att barn och deras familjer ska uppleva sig vara under ständig ”utredning” hos socialtjänsten om uppföljningstiden förlängs och att det kan ha negativ inverkan på rela- tionen till socialtjänsten. De som uppgett att det finns behov av en längre uppföljningstid har betonat det kan finnas vissa särskilda fall där en längre uppfölj- ningstid skulle behövas, till exempel vad gäller mindre barn som inte är skolpliktiga och när vårdnadshavarna inte vill samarbeta med social- tjänsten. Beträffande en sådan situation vill utredningen framhålla det som angetts i förarbetena till de nu gällande bestämmelsen. Nämligen att om det skulle uppstå svårigheter för en socialnämnd att följa ett barns situation, till exempel på grund av bristande kontakt med barnet och vårdnadshavarna eller bristande information om barnet i övrigt, behöver nämnden överväga om en utredning enligt 14 kap. 2 § social- SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation tjänstlagen bör inledas. Detsamma gäller om vårdnadshavare och barn väljer att inte delta i en uppföljning.39 Utredningen menar att mycket talar för att sex månader är en tillräcklig uppföljningstid efter avslutad vård med beaktande av vad som krävs enligt nu gällande lagstiftning för att vården ska upphöra. Något som behöver övervägas är emellertid om utredningens förslag till ändringar i förutsättningarna för att ett omhändertagande ska upphöra kan leda till ett ökat behöv av uppföljning efter avslutad vård enligt LVU. Enligt utredningens förslag ska ett omhändertag- ande för vård enligt LVU upphöra när någon av förutsättningarna för omhändertagande inte längre är uppfyllda (se kapitel 6). Förut- sättningarna för omhändertagande för vård enligt LVU är enligt ut- redningens förslag, inte bara att det finns ett vårdbehov på grund av ett visst hemförhållande eller beteende som inte kan tillgodoses på frivillig väg, utan även att vården är nödvändig och till barnets bästa. Utredningens förslag betyder att en socialnämnd kommer behöva göra mer komplexa bedömningar av om ett omhändertagande ska fortsätta eller upphöra. I de fall en socialnämnd anser att det fortsatt finns ett vårdbehov men inte förutsättningar för ett fortsatt omhän- dertagande enligt LVU, ser utredningen att en utökad uppföljning av ett barns situation kan fylla en viktig funktion för att kontrollera om barnets situation är sådant att ett nytt beslut om omhändertag- ande behöver fattas. När situationen är sådan kan det av de skäl som angetts av vissa remissinstanser vid beredningen av förslaget till den nu gällande socialtjänstlagen, vara rimligt med en uppföljningstid på ett år. Under ett år har en familj gått igenom alla faser som kan vara kritiska, som till exempel skolgång, helger och längre semesterperi- oder. Under den tiden kan socialnämnden göra en helhetsbedömning av barnets situation. Utredningen förordar därför att en förlängning av uppföljnings- tiden till ett år formuleras, liksom i dag, som en maxgräns. I det in- går att en socialnämnd bara ska utnyttja tiden om det behövs för att kunna bedöma att ett barns situation är trygg och stabil efter att ett omhändertagande har upphört. Det möjliggör avvägningar om pro- portionalitet och behov i det enskilda fallet. En sådan reglering be- döms vara både proportionerlig och ha ett legitimt syfte. Eftersom bakgrunden till utredningens uppdrag i denna del är ett tillkänna- givande från riksdagen till regeringen om att uppföljning ska pågå i 39 Prop. 2021/22:178, s. 63. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 minst ett år, så uppfyller det inte vad vi enligt direktiven är ålagda att lämna förslag på. Utredningen anser att det är nödvändigt att det finns en bortre gräns för hur länge en uppföljning får pågå. Även om graden av integritetsintrång som en uppföljning innebär är mindre i jämförelse med en utredning så är det likväl ett integritetsintrång. I andra våg- skålen ligger behovet av att säkerställa att ett barns situation är trygg och stabil. I det sammanhanget är det viktigt att påminna sig om att det finns andra skyddsmekanismer för att säkerställa att barn inte far illa, bland annat myndigheters anmälningsskyldighet. Om uppföljning pågår i ett år utan att det har funnits anledning att inleda en utredning så bedömer utredningen att det inte är proportionerligt att låta upp- följningen pågå under längre tid än så. Utredningen förslår därför, eftersom vi är ålagda att lämna ett sådant förslag, att uppföljningstiden ska förlängas till ett år och att det även ska utgöra maxtiden för uppföljningen. Förslaget formuleras alltså som att uppföljning ska pågå i ett år. Utredningen bedömer att dock att konsekvensen i enskilda fall, kan bli att enskildas integ- ritet och självbestämmande inskränks på ett sätt som inte är befogat. Utredningen anser också att det kommer innebära att resurser inte används där de bäst behövs. 8.6.3 Uppföljningsskyldigheten ska inte gälla när ett omhändertagande upphört i samband med en vårdnadsöverflyttning Utredningens bedömning Uppföljningsskyldighet efter avslutad vård enligt LVU är inte ändamålsenligt när vårdnaden om barnet har flyttats över till ett familjehem. Utredningens förslag Bestämmelsen i 21 b § LVU kompletteras med ett undantag som innebär att det inte ska finnas en uppföljningsskyldighet när vård- naden om ett barn har flyttats över till ett familjehem enligt 6 kap.

11 §§ LVU. Med ”hemmet” avses således både föräldrahemmet och ett annat hem där ett barn vistas stadigvarande. Begreppet ”hemmet” har också en abstrakt betydelse och syftar inte bara på den fysiska bostaden utan på alla de situationer då ett barn direkt eller indirekt SOU 2026:8 Återstående frågor står under en vårdnadshavares eller annan fostrares inflytande.5 Skyl- digheten att göra en skyddsbedömning eller förhandsbedömning av- seende syskon och andra barn i samma hem träffar således de even- tuella syskon eller andra barn som vistas stadigvarande i samma hem eller står under samma vårdnadshavares inflytande. Alternativa förslag som övervägts Förslaget att tydliggöra att en socialnämnd har en skyldighet att bedöma eventuella syskons behov av skydd och stöd har mött ett mycket positivt gensvar hos de myndigheter och yrkesverksamma som utredningen samtalat med. Behovet av en sådan förändring har särskilt lyfts av aktörer med expertkompetens inom hedersrelaterat våld och förtryck. Många yrkesverksamma inom socialtjänsten på- pekar att de i stort sett redan arbetar på detta sätt eller att de borde göra det. Från vissa aktörer har emellertid framförts en farhåga för att en socialnämnd belastas administrativt utan motsvarande nytta. Utred- ningen har därför övervägt alternativa sätt att uppnå samma resultat. En möjlighet är att avgränsa skyldigheten att göra en skyddsbedöm- ning och/eller förhandsbedömning till barn som riskerar att utsättas för våld eller andra kränkningar i en hederskontext och motsvarande miljöer. Detta exempelvis genom att uttrycka att det gäller barn som riskerar att utsättas för negativ social kontroll. Detta är enligt utred- ningens bedömning en mindre lämplig lösning. Även om bestäm- melserna till skydd för syskon bedöms vara av särskild vikt just för barn i en hederskontext kan de träffa även barn i andra situationer. Att reglera detta särskilt avseende barn som utsätts för negativ social kontroll riskerar både att utesluta andra barn från motsvarande skydd och att uppfattas som utpekande av de grupper som skulle omfattas. Ett ytterligare alternativ är att knyta den nya skyldigheten att göra en bedömning enligt 20 kap. 1 eller 2 § socialtjänstlagen till om en socialnämnd inleder en utredning avseende det barn en anmälan avser. Om en anmälan gäller ett barns förhållanden i hemmet och en social- nämnd beslutar att inleda en utredning, skulle alltså vad som anges i 20 kap. 1–2 §§ socialtjänstlagen också gälla syskon eller andra barn i samma hem. Detta innebär exempelvis att om en socialnämnd vid 5 Prop. 1989/90:28, s. 108. Återstående frågor SOU 2026:8 en omedelbar skyddsbedömning anser att det finns ett akut skydds- behov och inleder en utredning avseende ett barn, ska en omedelbar skyddsbedömning också göras avseende barnets syskon. Detsamma om socialnämndens förhandsbedömning leder till att en utredning inleds. Utredningen har även övervägt att den utvidgade skyldigheten inte ska gälla alla syskon och andra barn i hemmet utan endast barn upp till 15 år. Flera aktörer har här påpekat att det särskilt för barn som far illa i en hederskontext är viktigt att uppmärksamma även äldre syskon som kan vara i behov av skydd och stöd och där det exempel- vis kan finnas en risk för att ett barn förs ut ur landet. Utredningens bedömning är att förslaget inte innebär en särskilt stor förändring för en socialnämnds praktiska verksamhet och där- med inte heller en stor administrativ börda. Nyttan av att tydliggöra syskons rätt till skydd får därför anses väga tyngre än andra intressen att ta hänsyn till. 9.3 Placering på särskilda ungdomshem 9.3.1 Inledning Uppdraget att göra en översyn av grunderna för vård har redovisats i utredningens delbetänkande. Även om frågor om vårdens innehåll och kvalitet inte var en del av vårt utredningsuppdrag är det svårt att helt skilja dem från frågan om grunderna för vård. Särskilt med be- aktande av att det pågår ett omfattande arbete med att förbättra vår- dens innehåll och utformning har vår utgångspunkt dock varit att vi i vår översyn av grunderna för vård måste kunna förutsätta att samhället uppfyller sina skyldigheter att ge barn i samhällsvård en god vård. Eftersom utredningens förslag om grunderna för vård kan innebära förändringar avseende vilka barn och unga som vårdas enligt LVU har vi ansett det nödvändigt att också lyfta frågor som rör förutsätt- ningarna för placering på särskilda ungdomshem med de inskränk- ningar i rörelsefrihet och personlig integritet en sådan placering kan innebära. Utredningens ambition har varit var att förändringarna av grunderna för vård ska innebära en ökad rättssäkerhet och ett större genomslag för barns och ungas rättigheter. Även detta har gjort det svårt att undvika frågan om förutsättningarna för placering på sär- skilda ungdomshem och ordningen för hur detta beslutas. SOU 2026:8 Återstående frågor Parallellt med utredningens arbete med delbetänkandet om grun- derna för vård pågick en utredning med uppdrag att se över den stat- liga barn- och ungdomsvårdens uppdrag och organisation samt en utredning med uppdrag att se över bland annat frågor om befogen- heter på HVB-hem.6 Eftersom vårt delbetänkande överlämnades innan dessa utredningar redovisat sina förslag gjorde vi bedömningen att det saknades en möjlighet att lägga förslag som rörde förutsätt- ningarna för placering och beslutsordningen för detta. I delbetänk- andet redovisades därför ett antal problem med nuvarande ordning med ambitionen att vid behov återkomma med förslag i dessa frågor i detta slutbetänkande. Utredningen om HVB-hem överlämnade sitt betänkande i juni 2025. Utredningen som ser över den statliga barn- och ungdomsvården har dock fått förlängd utredningstid och kommer att slutredovisa efter färdigställandet av detta betänkande. I oktober 2025 tillsatte regeringen även en särskild utredare som ska se över vårdkedjan för den sociala barn- och ungdomsvården och föreslå hur en nationell stödfunktion för placeringar kan utformas och organiseras.7 Det är inte lämpligt att föregå resultatet av dessa utredningar och här lämna förslag som rör förutsättningarna för placering på särskilda ungdomshem. Nedan sammanfattas dock vissa principiella aspekter som vi bedömer är viktiga medskick till kommande lagstiftningsarbete. 9.3.2 Överväganden och bedömning Det behövs en ökad tydlighet och rättssäkerhet vid beslut om placering på särskilda ungdomshem Utredningens bedömning Lagstiftningen måste tydligare ange förutsättningarna för placering på särskilda ungdomshem. Särskilt gäller detta placeringar som innebär inskränkningar i rörelsefriheten och den personliga integ- riteten. Det måste också uttryckligen framgå av lagen om och när 6 Utredningen om stärkt trygghet och säkerhet för barn och unga i hem för vård eller boende (S 2024:03, SOU 2025:84) överlämnade sitt betänkande i juni 2025. Utredningen om den stat- liga barn- och ungdomsvården (S 2024:01, dir. 2024:13) skulle enligt sitt ursprungliga direktiv rapportera senast den 25 april 2025 men har därefter fått förlängd utredningstid till och med den 11 augusti 2026 (dir. 2025:95). 7 Uppdraget ska redovisas senast den 16 oktober 2026 (dir. 2025:74). Återstående frågor SOU 2026:8 ett barn som omhändertagits med stöd av endast 2 § LVU kan pla- ceras på särskilda ungdomshem. I ett sådant sammanhang bör det noga övervägas vilka inskränkningar i den personliga integriteten som kan bli aktuella. Slutligen bör beslut om placering på institu- tioner som kan begränsa barns och ungas rörelsefrihet och integ- ritet prövas i domstol utan att det krävs en aktiv handling i form av ett överklagande. Dessa frågor bör utredas närmare. När det gäller dagens regelverk rörande förutsättningarna för pla- cering på särskilda ungdomshem har utredningen identifierat otyd- ligheter som skulle behöva åtgärdas för att lagstiftningen bättre ska svara mot de krav på rättssäkerhet som måste genomsyra en tvångs- och skyddslagstiftning för barn och unga. Mer omfattande rättsut- redningar samt referenser som rör dessa frågor finns i utredningens delbetänkande. Vi vill här sammanfattningsvis uppmärksamma följ- ande problem: • Det görs av ansvariga myndigheter, JO och domstolar olika tolk- ningar avseende förutsättningarna för placering på särskilda ung- domshem. I 12 § LVU anges att det ska finnas särskilda ungdoms- hem för vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver stå under ”särskilt noggrann tillsyn”. Bestämmelsen ska enligt den dominerande tolkningen som görs av bland annat SiS och JO inte förstås som en förutsättning för placering på särskilda ungdomshem utan endast som en anvisning till staten att tillhanda- hålla särskilda ungdomshem som svarar mot detta behov. Det inne- bär att det saknas krav i lag på vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett barn eller ung person ska placeras på särskilda ungdomshem utöver de allmänna krav som gäller för placeringar utanför hemmet enligt socialtjänstlagen. • Den saknas en samstämmig tolkning av om barn som omhänder- tagits med stöd av endast 2 § LVU kan placeras på särskilda ung- domshem. Den dominerande tolkningen av gällande bestämmelser innebär att det inte finns något formellt hinder mot att den som vårdas med stöd av 2 § LVU eller med stöd av socialtjänstlagen placeras vid ett särskilt ungdomshem.8 Dessa barn får däremot inte underkastas begränsningar av sin rörelsefrihet utan omfattas 8 Se bland annat JO:s beslut den 16 december 2014, dnr 3348-2023. SOU 2026:8 Återstående frågor endast av de särskilda befogenheter som anges i 18 § LVU, som exempelvis kroppsvisitation. • Det förekommer att en domstol prövar ett överklagat placerings- beslut i samband med en ansökan om vård men som utgångspunkt är varken placeringsformen eller placeringsbeslutet en del av pröv- ningen vid domstolens beslut att omhänderta ett barn eller en ung person enligt LVU. Detta försvårar för rätten att göra en bedöm- ning av om vården är nödvändig och om beslutet är till barnets och den unges bästa. Placeringsbeslut är förvisso överklagbara men detta kräver en aktiv handling av barnet och kan dessutom utesluta en prövning för barn under 15 år. I praktiken innebär detta att det är möjligt att frihetsberöva ett barn under 15 år utan att det finns en absolut möjlighet till domstolsprövning. Utredningens bedömning är sammanfattningsvis följande. Lagtexten måste tydligare ange förutsättningarna för placering på särskilda ung- domshem. Särskilt gäller detta placeringar som innebär inskränkningar i rörelsefriheten och den personliga integriteten. Det är otillfredsstäl- lande att SiS, JO samt de domstolar som prövar överklagade placer- ingsbeslut inte har en samstämmig uppfattning om huruvida ”särskilt noggrann tillsyn” alls är en förutsättning för placering. Det måste också uttryckligen framgå av lagen om och när barn som omhänder- tagits endast med stöd av 2 § LVU kan placeras på särskilda ungdoms- hem. Enligt utredningens bedömning är det med utgångspunkt i det nuvarande uppdraget för SiS högst tveksamt om det i framtiden bör finnas en sådan möjlighet. Förutsättningarna för detta behöver klar- göras och i ett sådant sammanhang måste noga övervägas vilka in- skränkningar i den personliga integriteten som kan bli aktuella för dessa barn om de anses kunna placeras på särskilda ungdomshem. Av rättssäkerhetsskäl bör slutligen beslut om placering på insti- tutioner som kan begränsa barns och ungas rörelsefrihet och integ- ritet prövas i domstol utan att det av barnet eller den unge krävs en aktiv handling i form av ett överklagande. Det vore också önskvärt att se över frågan om placeringsform eller placeringsbeslut i större utsträckning kunde hanteras i samband med processen om omhänder- tagande enligt LVU på motsvarande sätt som görs i exempelvis Norge och Finland. För att lagstiftningen bättre ska svara mot de krav på rättssäkerhet som måste genomsyra en tvångs- och skyddslagstiftning för barn och unga bör dessa frågor ses över. 10 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 10.1 Ikraftträdande Utredningens förslag Den nya lagen om provtagning av föräldrar och vårdnadshavare inför umgänge och upphörande av omhändertagande för vård ska träda i kraft den 1 januari 2027. Ändringarna i LVU ska träda i kraft den 1 januari 2028 avseende 6 a, 35, 46 och 47 §§ och i övrigt den 1 januari 2027. Ändringarna i lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ska träda i kraft den 1 januari 2027. Ändringarna i offentlighets- och sekretesslagen ska träda i kraft den 1 januari 2028. Ändringarna i socialtjänstlagen ska träda i kraft den 1 janu- ari 2028 avseende 22 kap. 12 a § och i övrigt den 1 januari 2027. Ändringarna i socialtjänstförordningen ska träda i kraft den 1 janu- ari 2028 avseende 19 kap. 1 och 2 §§ och i övrigt den 1 januari 2027. Viss tid behövs för remittering och beredning inom Regeringskansliet. Utredningen bedömer även att Socialstyrelsen behöver tid att utarbeta stöd för tillämpningen av de nya bestämmelserna. Även kommunerna behöver tid att förbereda sig på en ny lagstiftning. Merparten av de föreslagna ändringarna i LVU, socialtjänstlagen, och socialtjänstförord- ningen är av sådan karaktär att de med detta i beaktande bör kunna träda i kraft den 1 januari 2027. Även ändringen i lagen om besöks- inskränkningar vid viss tvångsvård samt den nya lagen om provtag- ning av föräldrar och vårdnadshavare inför umgänge och upphörande av omhändertagande för vård föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Tre av utredningens förslag bedöms behöva en längre ikraftträ- dandetid. Det gäller förslaget om sakkunniga i domstol, förslaget Ikraftträdande och övergångsbestämmelser SOU 2026:8 om att en socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavare när ett barn placerats utanför hemmet och förslaget att åklagare i vissa fall ska kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Vad gäller sakkunniga innebär utredningens förslag att förvalt- ningsrätter och kammarrätter, om det behövs, ska höra en sakkunnig vid en muntlig förhandling eller hämta in ett skriftligt yttrande från en sakkunnig. LVU-målens stora variation och bredd kräver en bred krets sakkunniga och att det noga övervägs i varje enskilt mål vilken typ av sakkunskap som behövs. Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att förordna sakkunniga. Bland de sakkunniga som förordnas ska det finnas specialister i barn- och ungdomspsykiatri och barn- och ungdomsmedicin, legitimerade psykologer med specialistutbildning och legitimerade psykoterapeuter med socionomexamen. En förut- sättning för att domstolarna ska använda sig av sakkunniga är att det finns sakkunniga att tillgå med den utbildning och erfarenhet som krävs. Det innebär att Socialstyrelsen behöver ges tid att förbereda detta. Utredningens förslag är att de ändringar i LVU som rör sak- kunniga, 35, 46 och 47 §§, träder i kraft den 1 januari 2028. Detsamma gäller 19 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstförordningen som gäller Social- styrelsens uppdrag att förordna sakkunniga. Vad gäller utredningens förslag att en socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavare när ett barn placerats utanför hemmet, ingår sådana uppgifter redan i dag i en socialnämnds ansvar, nämligen att ge råd, stöd och hjälp som en vårdnadshavare behöver. Införandet av den nya rollen med- för alltså i sig inga nya uppgifter för socialtjänsten. Beroende på de specifika förhållandena i varje enskild kommun kan rollen som för- äldrasekreterare antingen vara renodlad eller ingå i exempelvis en familjehemssekreterares roll. Kommunerna behöver ges tid att för- bereda sin organisation för detta. Utredningens förslag är därför att 22 kap. 12 a § socialtjänstlagen, som gäller föräldrasekreterare, träder i kraft först den 1 januari 2028. Vad gäller åklagares möjlighet att fatta beslut om omedelbara om- händertaganden enligt LVU innebär utredningens förslag att åklagare får en begränsad och subsidiär befogenhet att fatta sådana beslut. Verksamheten kommer, i vart fall inledningsvis, behöva organiseras inom ramen för Åklagarmyndighetens ordinarie jourverksamhet. Detta innebär att samtliga åklagare kan komma att behöva fatta beslut SOU 2026:8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser om omedelbart omhändertagande enligt LVU. Det innebär i sin tur att det kommer att krävas en relativt omfattande utbildningsinsats för samtliga åklagare. Utredningens förslag är därför att förslaget till ny paragraf, 6 b § LVU, som gäller åklagares möjlighet att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden, träder i kraft först den 1 janu- ari 2028. Den ändring i offentlighets- och sekretesslagen som ger åklagare rätt att ta del uppgifter som behövs för beslut om omedel- bart omhändertagande föreslås också träda i kraft den 1 januari 2028. 10.2 Övergångsbestämmelser Utredningens förslag Bestämmelsen i 7 § LVU i den nya lydelsen föreslås, liksom 40 a § LVU, gälla för en socialnämnds beslut om ett omedelbart omhän- dertagande som fattas från och med ikraftträdandet. Bestämmel- sen i 5 § LVU i den nya lydelsen föreslås gälla för rättens beslut om vård som fattats från och med ikraftträdandet. Utredningens förslag innebär att det under vissa omständigheter ska finnas en möjlighet att avvakta med att underställa en förvaltnings- rätt ett beslut om omedelbart omhändertagande och även att infor- mera parterna om beslutet. De bestämmelser som berörs av detta för- slag är 7 § LVU och förslaget till en ny paragraf, 40 a § LVU. Det bör inte råda någon tveksamhet kring vilka tidsfrister som gäller för när ett beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas en förvalt- ningsrätt eller när parterna ska informeras om beslutet. Bestämmel- sen i 7 § LVU i den nya lydelsen föreslås därför, liksom 40 a § LVU, gälla för en socialnämnds beslut om omedelbart omhändertagande som fattats från och med dagen för ikraftträdande. Utredningen lämnar också ett förslag som rör tidsfristen i 5 § LVU för när rättens beslut om vård förfaller. Förslaget innebär att huvud- regeln är densamma som enligt dagens regelverk, det vill säga att rät- tens beslut om omhändertagande för vård upphör att gälla om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. Om vården inte kan påbörjas på grund av att ett barn eller en ung person håller sig undan eller hålls undan, upphör emellertid rät- tens beslut att gälla om vården inte har påbörjats inom ett år från den Ikraftträdande och övergångsbestämmelser SOU 2026:8 dag då beslutet vann laga kraft. Det får inte råda någon tveksamhet om när rättens beslut om vård förfaller och vilken tidsfrist som gäller för en socialnämnd att verkställa ett beslut. Bestämmelsen i 5 § LVU i den nya lydelsen föreslås därför gälla för rättens beslut om vård som fattats från och med dagen för ikraftträdande. Några övergångsbestämmelser bedöms inte behövas i övrigt. Det innebär att de nya bestämmelserna gäller från och med ikraftträdandet. 11 Konsekvenser av förslagen 11.1 Inledning Utredningen ska genomföra de konsekvensbeskrivningar som fram- går av kommittéförordningen (1998:1474).1 Enligt direktiven ska utredningen särskilt belysa och beakta för- slagens konsekvenser för barn och unga och de potentiellt olika kon- sekvenser förslagen kan få för flickor och pojkar. Förslag på författ- ningsändringar ska föregås av en integritetsanalys när så är påkallat. Utredningen ska säkerställa att de analyser och förslag som lämnas är förenliga med grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen, Europakonventionen, barnkonventionen och Sveriges åtaganden i övrigt när det gäller mänskliga rättigheter. Om förslagen i betänkandet påverkar den kommunala självstyrelsen, ska de särskilda överväganden som gjorts i enlighet med 14 kap. 3 § regeringsformen redovisas. Vidare anges i direktiven att utredningen ska analysera de samhälls- ekonomiska effekterna av olika alternativ och beakta dessa i de förslag som läggs. Omfattningen av dessa analyser ska anpassas efter förslag- ens karaktär. Om förslagen innebär offentligfinansiella kostnader, ska förslag till finansiering lämnas. Utredningen ska också ta ställ- ning till hur de föreslagna åtgärderna på bästa sätt ska kunna utvär- deras och hur utvärdering kan gynnas. Utredningen har i anslutning till respektive förslag redogjort för vilka problem förslaget syftar till att lösa samt vad som ska uppnås med lagändringen. I anslutning till respektive förslag finns också i förekommande fall överväganden kring alternativa sätt att uppnå det 1 Utredningen tillsattes innan ändringarna i kommittéförordningen trädde i kraft den 6 maj 2024. I enlighet med p. 2 i övergångsbestämmelserna till dessa ändringar tillämpar utredningen 14–15 a §§ i kommittéförordningen i sin lydelse innan ikraftträdandet och därmed också den numera upp- hävda förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Se också p. 2 i över- gångsbestämmelserna till den nu gällande förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 önskade resultatet.2 Frågor om hur föreslagna åtgärder kan utvär- deras, redovisas när det är relevant i anslutning till respektive förslag. Grundläggande fri- och rättigheter och Sveriges åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter har varit centrala utgångspunkter i utred- ningens arbete och för lämnade förslag. Överväganden i dessa avse- enden redovisas när det är relevant i anslutning till lämnade förslag. 11.2 Konsekvenser för barn och unga Förslagens förmodade konsekvenser för barn och unga redovisas löpande i anslutning till respektive förslag. Ambitionen har varit att skapa en lagstiftning som är tydlig och förutsägbar för de som ska tillämpa lagen men också för barn, unga, föräldrar och andra som direkt berörs av lagen. Vad gäller förslaget om att åklagare i vissa fall ska kunna fatta be- slut om omedelbart omhändertagande är utredningens bedömning att detta skulle kunna innebära negativa konsekvenser för barn och unga. Det finns en risk för att en sådan ordning leder till att barn och unga omhändertas på felaktiga grunder och att tilliten till socialtjänsten och lagstiftningen skadas. Utredningens förslag i övrigt förväntas bidra till att barn och unga får skydd och stöd när de behöver det och att beslut och åtgärder som vidtas med stöd av LVU utgår ifrån vad som är bäst för barnet eller den unge. Förslagen bedöms också innebära positiva förändringar för föräldrar, syskon och andra närstående. 11.3 Konsekvenser för jämlikhet och jämställdhet mellan könen Regeringens mål för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det finns också sju jämställdhetspolitiska delmål: en jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställd utbildning, jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet, jämställd hälsa, 2 I förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning anges bland annat att en konsekvensutredning ska innehålla en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå, en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd (6 §). SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra.3 Utredningens förslag syftar bland annat till att stärka barnrättsper- spektivet och rättssäkerheten i LVU. Ur det perspektivet görs ingen skillnad mellan flickor och pojkar. Utredningens förslag om ökat skydd för syskon bedöms särskilt viktigt för barn som utsätts för våld och kränkningar i en hederskontext. Ambitionen med förslaget är att fler barn som behöver samhällets skydd ska få detta i tid, bland annat genom att situationer där barn riskerar att föras utomlands för barnäktenskap eller könsstympning tidigare identifieras och undviks. Vårt förslag i denna del kan därför bidra till att flickor och pojkar får samma rätt till kroppslig integritet och makt att forma sina egna liv och till målet att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. 11.4 Ekonomiska konsekvenser Flera av utredningens förslag om förändringar i svensk lagstiftning handlar om förtydliganden av förhållanden som är otydliga eller som redan kan anses gälla enligt exempelvis praxis, förarbetsuttalanden, JO-beslut och föreskrifter men som i dag inte är reglerade i lag. Dessa förslag bedöms inte ha några nämnvärda kostnadskonsekvenser. Ett par av utredningens författningsförslag kan emellertid antas leda till kostnadsökningar jämfört med i dag, vilket redovisas nedan. 11.4.1 Ökad sakkunskap i LVU-processen Förvaltningsrätter och kammarrätter ska ta in sakkunniga när det behövs Utredningens förslag innebär en tydligare skyldighet för förvaltnings- rätter och kammarrätter att i vissa situationer ta in sakkunniga i LVU- mål. I de mål där det hålls muntlig förhandling ska rätten, om det behövs, höra en sakkunnig vid den muntliga förhandlingen eller hämta in ett skriftligt yttrande från en sakkunnig. LVU-målens stora vari- ation kräver en bred krets av sakkunniga och att det noga övervägs i varje enskilt mål vilken typ av sakkunskap som behövs. De sakkun- nigas roll är att utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet be- 3 Se regeringens skrivelse 2016/17:10 och prop. 2025/26:1, s. 78. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 lysa frågor som kräver viss expertkunskap inom exempelvis medicin eller psykologi. I dag används sakkunniga ytterst sällan i LVU-processen. Utred- ningens förslag innebär ingen skyldighet för domstolarna att nyttja sakkunniga i vissa mål. Utredningen antar emellertid att inslaget av sakkunniga kommer att öka vilket medför en kostnadsökning för domstolarna. Det finns ingen standardiserad taxa för ersättning till sakkunniga och inte heller generella riktlinjer om ersättningsnivåer. Ersättning begärs av den sakkunniga och godkänns av rätten. Ersättningen ska motsvara en rimlig ersättning för den tid som läggs på uppgiften. Hur mycket tid uppgiften tar beror på vilken typ av sakkunniguppdrag det rör sig om. Typiskt sett behöver en sakkunnig tid för inläsning, utformande av skriftliga utlåtanden och/eller närvaro vid en muntlig förhandling. Utredningen uppskattar att ersättningen till sakkunniga kommer att variera mellan 6 500 och 30 000 kronor per uppdrag. Utgångspunkten är att det framför allt är i förvaltningsrätterna inslaget av sakkunniga kommer att öka. Förvaltningsrätterna hade 5 831 inkomna och avgjorda LVU-mål år 2024 – endast i något en- staka av dessa mål deltog en sakkunnig. Om sakkunniga i stället an- litas i 10 procent av målen (583 mål) innebär detta ökade kostnader på mellan 3 789 500 och 17 490 000 kronor. Socialstyrelsen ska förordna sakkunniga Utredningens förslag innebär att Socialstyrelsen får i uppgift att för- ordna sakkunniga som kan anlitas av både domstolar och social- nämnder i LVU-processen. Detta innebär att Socialstyrelsen behöver bestämma vilka krav som ska ställas på de sakkunniga som ska för- ordnas och efterlysa intresserade inom olika professioner. Därefter ska ett register med sakkunniga upprättas och löpande förvaltas. Uppskattningarna av kostnader utgår ifrån Socialstyrelsens befint- liga uppdrag att förordna sakkunniga läkare till LPT/LRV-mål i allmän förvaltningsdomstol. Det rör sig i detta fall om cirka 70 sakkunniga som förordnas på fyra år. Att förordna sakkunniga till LVU-processen är ett uppdrag som i stora drag kan hanteras med motsvarande rutiner och arbetsmoment. En skillnad är dock att de sakkunniga i LVU- processen kommer att rymma flera olika professioner vilket ställer SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen något större krav på Socialstyrelsen i arbetet med att utforma kvali- fikationskrav och säkerställa de sakkunnigas kompetens. Uppstartskostnaden bedöms bli cirka 650 000 kronor. Detta inne- fattar förberedande arbete och handläggning under en sexmånaders- period. När registret över de sakkunniga övergår till löpande för- valtning uppskattas den årliga kostnaden till cirka 500 000 kronor. Vart fjärde år beräknas sedan en större arbetsinsats behöva göras för att uppdatera registret och göra nya förfrågningar till sakkunniga. Denna insats beräknas till 360 000 kronor. Totalt uppskattas således den löpande kostnaden för att tillhandahålla ett register över sak- kunniga för LVU-processen uppgå till 2 360 000 kronor för varje fyraårsperiod. Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen får i uppdrag att undersöka behov och förutsättningar för en introduktion om LVU till sakkunniga som förordnas. Socialstyrelsen föreslås också få i upp- drag att informera domstolar och socialnämnder om vilka sakkunniga som förordnas och hur synpunkter kan framföras till myndigheten avseende bland annat vilka kompetenser bland de sakkunniga det finns behov av. Uppdraget att informera om vilka sakkunniga som förordnats uppskattas kräva en begränsad arbetsinsats. Uppdraget avseende en introduktionsutbildning uppskattas kunna löpa på ett år och innebära en kostnad på 500 000 kronor. 11.4.2 En begränsad och subsidiär befogenhet för åklagare att fatta beslut om omedelbart omhändertagande Utredningens förslag innebär att om en behörig beslutsfattare inte kan nås i skälig tid får en åklagare fatta beslut om omedelbart om- händertagande för tillfällig vård enligt LVU. Förslaget kommer att innebära ökade kostnader för Åklagarmyn- digheten, framför allt för de utbildningsinsatser som kommer att behövas. Verksamheten kommer, i vart fall inledningsvis, behöva organiseras inom ramen för Åklagarmyndighetens ordinarie jour- verksamhet. Detta innebär att samtliga åklagare kan komma att be- höva fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU. Det innebär i sin tur att det kommer att krävas en relativt omfattande utbildningsinsats för samtliga åklagare. Dessutom krävs återkom- mande vidareutbildning och nya utbildningsinsatser för nytillkomna åklagare. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 Uppskattningsvis kommer cirka 800 åklagare att beröras av en första utbildningsinsats och därefter kommer minst 100 åklagare beröras årligen av ny utbildning eller vidareutbildning. Kostnaden för lokaler och föreläsare för en första utbildnings- insats uppskattas till 1,2 miljoner kronor.4 Till detta tillkommer resor och logi. Detta uppskattas till cirka 3,2 miljoner kronor.5 Därtill kommer kostnaden för arbetskraftsbortfall vilket uppskattas till cirka 17 miljoner kronor.6 Åklagarmyndighetens kostnader för att genomföra de initiala utbildningsinsatserna blir därmed totalt cirka 22 miljoner kronor. Till detta kommer en löpande årlig kostnad för ny utbildning och vidareutbildning. Denna kostnad beräknas till cirka 2,7 miljoner kronor om året. Åklagarmyndighetens it-stöd är inte anpassat för beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU. Om utredningens förslag genomförs tillkommer därför även kostnader för it-utveckling. Det har inte varit möjligt att uppskatta kostnaden för detta. 11.4.3 Tidsfristen för verkställighet beslut om omhändertagande för vård Utredningens förslag innebär att huvudregeln är densamma som en- ligt dagens regelverk, det vill säga att rättens beslut om omhänder- tagande för vård enligt LVU upphör att gälla om vården inte har på- börjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. Till denna huvudregel förs ett undantag som innebär att om vården inte kan påbörjas på grund av att barnet eller den unge håller sig undan eller hålls undan, upphör rättens beslut att gälla om vården inte har påbörjats inom ett år från den dag då beslutet vann laga kraft. I dag förekommer det att rättens beslut att omhänderta barn och unga för vård enligt LVU hinner förfalla för att vården inte kan påbörjas i tid. Detta innebär att en socialnämnd i vissa fall måste påbörja en förnyad process i förvaltningsdomstol om samma barn eller unga person. Utredningens förslag innebär färre processer i domstol och därmed 4 Kostnaden för föreläsararvode uppskattas till cirka 5 000 kronor per dag och lokalkostnad till 1 400 kronor per person och dag. Antalet utbildningstillfällen vid en första utbildnings- insats antas bli tio tillfällen om fem dagar per tillfälle. 5 Åklagarmyndigheten räknar schablonmässigt med 1 600 kronor per person och dag för resor. Om 400 deltagare behöver resa och logi för fem dagar ger detta en kostnad på cirka 3,2 mil- joner kronor. 6 Detta utgår från en genomsnittlig månadslön på 86 700 kronor inklusive lönekostnadspålägg. SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen en besparing för socialnämnder och domstolar. Eftersom det saknas uppgifter om hur vanligt förekommande detta är går det inte att upp- skatta hur stor besparing det kan bli fråga om. 11.4.4 Förutsättningar för vårdens upphörande Domstolsprövning var sjätte månad vid omprövning av omhändertagande för vård enligt 3 § LVU En socialnämnd har enligt dagens regelverk en skyldighet att ompröva vård enligt 3 § LVU var sjätte månad. Beslut om att vården ska fortgå kan överklagas. Utredningens förslag innebär att dessa beslut i stället ska underställas en förvaltningsrätt, det vill säga att det vid vård som sker med stöd av 3 § LVU ska ske en obligatorisk domstolsprövning var sjätte månad. Förslaget kommer att leda till kostnadsökningar för förvaltnings- domstolarna och bedöms också i viss mån ge en kostnadsökning för kommunernas socialnämnder. År 2024 var 2 796 barn och unga placerade med stöd av 3 § LVU eller med stöd av både 2 och 3 §§ LVU.7 Om placeringstiden för dessa barn och unga är minst ett år skulle det innebära cirka 6 000 dom- stolsprövningar. Det saknas exakta uppgifter om hur många av om- prövningsbesluten som redan i dag överklagas och blir föremål för domstolsprövning. Vi uppskattar att det rör sig om cirka 600 mål årligen vilket i så fall innebär att utredningens förslag ger en årlig ökning på 5 400 mål.8 Detta innebär i sin tur en ungefärlig kostnads- ökning på ungefär 138 miljoner kronor om året.9 Socialnämnderna beräknas få ökade kostnader för deltagande i muntlig förhandling vid domstol. Detta uppskattas ta 4–8 timmar i anspråk per ärende vilket ge en ökad kostnad för kommunerna på mellan 7,9 och 15,8 miljoner kronor per år.10 7 Socialstyrelsens statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga, 2024. 8 År 2024 hade förvaltningsrätterna 675 mål i målkategorin Upphörande av vård. Vi har antagit att merparten av dessa utgör omprövningsärenden. 9 År 2024 var den genomsnittliga styckkostnaden för samtliga typer av LVU-mål i förvaltnings- rätt 31 919 kronor enligt uppgifter från Domstolsverket. Beräkningen utgår ifrån 80 procent av denna kostnad eftersom det rör sig om mindre omfattande mål. 10 Baserat på en genomsnittlig lönekostnad för en socialsekreterare på 58 200 kronor per månad inklusive lönekostnadspålägg beräknas snittkostnaden till mellan 1 456 och 2 912 kronor per tillfälle. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 Förtydligande att den omprövning som en socialnämnd ska göra enligt 13 § andra stycket LVU är ett ärende om upphörande av vård enligt 21 § LVU Utredningens förslag innebär ett förtydligande av att den omprövning som en socialnämnd ska göra enligt 13 § andra stycket LVU är ett ärende om upphörande av vård enligt 21 § LVU. Detta är ingen änd- ring utan ett förtydligande av vad som redan nu gäller. Bakgrunden till förslaget är att det förekommer olika uppfattningar om hur 13 § andra stycket LVU ska tolkas. Ett förtydligande av bestämmelsen kan därför komma att leda till ett att offentligt biträde förordnas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Det kan emellertid inte i egentlig mening anses vara en konsekvens av det förslag som utredningen lämnar eftersom förslaget inte innebär en ändring av nu gällande regler utan endast ett förtydligande av vad som redan gäller. En socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakten med en vårdnadshavare när ett barn placeras utanför hemmet Utredningens förslag innebär att en socialnämnd ska utse en social- sekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavare när ett barn placeras utanför det egna hemmet. Denne socialsekreterare ska ansvara för uppgifter som redan i dag ingår i en socialnämnds ansvar, nämligen att ge råd, stöd och hjälp som en vårdnadshavare behöver. Införandet av en särskild roll för detta ändamål medför alltså i sig inga nya uppgifter för socialtjänsten. Beroende på de specifika för- hållandena i varje enskild kommun kan rollen antingen vara renodlad eller ingå i exempelvis en familjehemssekreterares roll. I vissa kommuner kommer det innebära att det finns ett behov av att inrätta en ny tjänst. I andra kommuner blir det i stället fråga om en mindre omorganisering av arbetet. En del kommuner kommer inte påverkas alls eftersom de redan arbetar med aktivt föräldrastöd inom socialförvaltningen. Att det finns en särskilt utsedd socialsek- reterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavare innebär också att tid frigörs från exempelvis barnsekreterare. Kostnaderna är därför svåra att uppskatta. Om 25 procent av Sveriges kommuner behöver anställa en ny socialsekreterare på heltid som ska ansvara för kontakterna med vård- SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen nadshavare, skulle kostnaden öka med totalt cirka 51 miljoner kronor om året för kommunerna, givet en genomsnittlig månadskostnad för en socialsekreterare på 58 200 kronor inklusive. Lönekostnads- pålägg. Om i stället hälften av landets kommuner behöver anställa ytterligare en socialsekreterare som en följd av förslaget ökar alltså kostnaden till lite mer än 100 miljoner kronor per år. Uppdrag till Socialstyrelsen att genomföra ett pilotprojekt i syfte att utveckla ändamålsenliga arbetssätt för socialtjänstens arbete med vårdnadshavare till barn som placerats utanför hemmet Utredningens förslag innebär att Socialstyrelsen får ett uppdrag att genomföra ett pilotprojekt tillsammans med ett antal kommuner som ska syfta till att utveckla ändamålsenliga och lämpliga arbetssätt för socialtjänstens arbete med vårdnadshavare till barn som placerats utanför hemmet. Om Socialstyrelsen bedömer det lämpligt ska extern forskning användas under pilotprojektet i arbetet att bedöma och föreslå olika arbetssätt. Pilotprojektet ska utmynna i ett kunskaps- stöd som kan användas av kommuners socialförvaltningar. Pilotprojektet bedöms kunna genomföras på tre år, varav ett halvår för förberedelser och rekrytering av deltagande kommuner, två år för genomförande av pilotprojektet och avslutningsvis ett halvår för sam- manställning och avrapportering. Uppskattningsvis bör en och en halv heltidstjänst tas i anspråk hos Socialstyrelsen till en uppskattad kostnad om tre miljoner kronor per år. Om extern forskning anlitas bedöms det kosta cirka 1,5 miljoner kronor per år. Deltagande kom- muner bör ersättas för merkostnader som uppstår med anledning av att varje kommun bör utse en kontaktperson till pilotprojektet. Utredningen bedömer att 100 000 kronor per deltagande kommun och år är en rimlig ersättning för detta. Utredningen bedömer att ett tiotal kommuner bör kunna ingå i pilotprojektet. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 Uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla metodik avseende statistik om socialtjänstens insatser till barn och unga Utredningens förslag innebär att Socialstyrelsen får i uppdrag att utveckla en metodik som möjliggör inhämtning av statistiska upp- gifter på aggregerad nivå om vårdtider och om barns och ungas situa- tion efter att ett omhändertagande för vård har upphört. Kostnaderna för detta är svåra att uppskatta. Om det räcker att bearbeta och presentera befintlig statistik bedöms arbetsinsatsen bli begränsad och medföra en marginell kostnadsökning. Om registret behöver utvecklas och myndigheten behöver utveckla metoder för redovisning kräver uppdraget uppskattningsvis arbete motsvarande en heltidstjänst i ett år. Det innebär en ungefärlig kostnad på 891 000 kro- nor.11 Eventuellt kan detta uppdrag ingå i det uppdrag om en nationell uppföljningsstruktur som föreslås i betänkandet För barn och unga i samhällsvård. 11.4.5 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och vårdens upphörande Beslut att begränsa ett barns umgänge med syskon och andra närstående ska kunna överklagas En socialnämnd ska enligt dagens regelverk fatta formella och över- klagbara beslut om umgängesbegränsning om det inte är möjligt att komma överens om hur umgänget ska utövas mellan ett barn och bar- nets vårdnadshavare eller förälder med reglerad umgängesrätt. Utred- ningens förslag innebär att detta också ska gälla ett barns umgänge med syskon och andra närstående. En socialnämnd har redan i dag möjlighet att begränsa ett barns umgänge med syskon och andra närstående med stöd av 11 § fjärde stycket LVU. Dessa beslut kan enligt praxis överklagas. Att denna praxis kodifieras och att det tydligt framgår att umgänget inte får be- gränsas formlöst kan väntas öka antalet beslut som fattas av en social- nämnd och antalet mål i domstol. Sammantaget görs bedömningen att det rör sig om ett begränsat antal nya mål. 11 Detta baserat på ett antagande om att arbetet utförs av en handläggare med en månadslön på 74 250 kronor inklusive lönekostnadspålägg. SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen Under 2024 hanterade förvaltningsrätterna 264 mål om umgänges- begränsning. Den verkliga siffran över antalet mål kan dock vara något högre eftersom frågor om umgängesbegränsning även kan prövas i samband med andra mål och därmed inte redovisas separat. Antalet mål om umgängesbegräsningar uppskattas därmed till cirka 300 per år. Om andelen mål om umgängesbegränsning ökar med 10 procent innebär det en ökad kostnad på cirka 480 000 kronor per år för för- valtningsrätterna.12 En socialnämnd ska vara skyldig att under vissa förhållanden besluta om drogtest av en vårdnadshavare eller en förälder Utredningens förslag innebär att en socialnämnd inom ramen för skyldigheten att kontrollera om en vårdnadshavare eller en förälder är eller har varit påverkad också är skyldig att besluta om provtag- ning om inte mindre ingripande åtgärder är tillräckliga. Utredningens förslag tydliggör också att kostnaden för provtagning ska falla på socialnämnderna. Förslagen kan medföra ökade kostnader för social- nämnderna men det är svårt att uppskatta hur stor denna kostnads- ökning kan bli eftersom det saknas information om hur många fall som kan träffas av bestämmelserna. Utredningen bedömer dock att förslaget inte innebär någon större förändring mot vad som redan nu gäller och att kostnadsökningen därför bör bli marginell. Utredningens förslag innebär också att en socialnämnds beslut om drogtest av vårdnadshavare eller föräldrar ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det kan leda till ett ökat antal mål i förvaltningsdomstolarna. Utredningen bedömer emellertid att ett överklagande av beslut om drogtest i de flesta fall kommer göras sam- tidigt som ett överklagande om beslut om umgängesbegränsning eller ett beslut om att omhändertagandet inte ska upphöra. I dessa fall kan överklagandet om drogtest handläggas tillsammans med det andra överklagandet. Kostnadsökningen bedöms därför bli marginell. 12 År 2024 var den genomsnittlig styckkostnaden för samtliga typer av LVU-mål i förvaltnings- rätt 31 919 kronor. Umgängesbegränsning är en mindre omfattande måltyp, uppskattningen är gjord på 50 procent av styckkostnaden. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 Uppdrag till Socialstyrelsen att utarbeta kunskapsstöd för drogtestning Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett kunskapsstöd till kommunerna avseende hur drogtester kan användas vid utredningar om umgänge och vårdens upphörande enligt LVU. Uppdraget bör kunna genomföras på två år. Med en grov uppskatt- ning bedöms kostnaden för Socialstyrelsen hamna på cirka fyra mil- joner kronor fördelat på två år. När uppdraget är slutfört bör inga särskilda kostnader uppkomma med anledning av uppdraget. Ett kunskapsstöd bedöms också vara kostnadsbesparande för kommu- nerna och domstolarna om det innebär att man inte behöver anlita extern sakkunskap för att göra bedömningar av provresultat. 11.4.6 Uppföljning Uppföljning efter att ett omhändertagande för vård enligt LVU har upphört ska pågå i ett år Enligt nu gällande regelverk är en socialnämnd skyldig att genomföra uppföljning under maximalt sex månader efter att vård enligt LVU har upphört. Utredningens förslag innebär att en socialnämnd ska vara skyldig att genomföra uppföljning under ett år. Som tidigare gäller dock upp- följningsskyldigheten endast barn och att uppföljningen ska avslutas om en utredning inleds. Det finns begränsad information om i hur många fall uppföljning sker. Det finns till exempel ingen offentlig statistik i fråga om andelen omhändertaganden för vård enligt 2 § LVU som upphör för att ett barn fyller 18 år. Utredningens förslaget bedöms leda till ökande kostnader för kommunerna. Mot bakgrund av att intensiteten i uppföljningen kan förväntas avta med tiden så uppskattar utredningen att den förlängda uppföljningstiden inte kommer leda till mer än marginella kostnads- ökningar. SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen Uppföljning ska kunna beslutas i fler situationer Utredningens förslag innebär att uppföljning ska kunna beslutas även efter att omfattande insatser med stöd av socialtjänstlagen har upp- hört oplanerat och samtycke till insats saknas. Det innebär att upp- följning kommer att kunna ske i fler situationer jämfört med i dag, vilket kan innebära en kostnadsökning för kommunerna. Enligt vad utredningen erfarit i kontakter med verksamma inom socialtjänsten är det emellertid så att en socialnämnd, i de situationer där de nu kommer att kunna besluta om uppföljning, i dagsläget i stället ofta inleder utredning. Förslaget bedöms därför inte medföra särskilt om- fattande kostnadsökningar. 11.4.7 Sammanfattning Ovan redovisas de uppskattade ekonomiska konsekvenserna av ut- redningens förslag. De förslag som inte redovisas bedöms inte leda till ökade kostnader. Vissa förslag bedöms på sikt innebära en kost- nadseffektivisering för samhället och är sannolikt till viss del själv- finansierande. Finansiering sker genom omfördelning av medel inom statens budget. 11.5 Samhällsekonomiska konsekvenser Utredningens förslagen innebär sammantaget att barn och unga som behöver samhällets skydd och stöd kan få detta i större utsträckning och i ett tidigare skede. De förslag som tar sikte på ökad tydlighet och transparens kan sannolikt bidra till en ökad effektivitet i myn- digheternas ärendehandläggning och till färre omprövningar och överklaganden till domstol. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv bedömer utredningen därför att förslagen på sikt kommer att ha positiva konsekvenser. Under förutsättning att utredningens för- slag kombineras med en välfungerande samhällsvård, anser utred- ningen att förslagen även kan bidra till att minska framtida sociala problem, psykisk ohälsa, kriminalitet och utanförskap och därmed samhällskostnaderna för detta. Konsekvenser av förslagen SOU 2026:8 11.6 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen Av 14 kap. 3 § regeringsformen framgår att en inskränkning av den kommunala självstyrelsen inte bör gå längre än vad som är nödvän- digt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. Utredningens förslag innebär i vissa delar nya krav på kommun- ernas socialnämnder. Vad gäller utredningens förslag bland annat avseende ökad sakkunskap, åklagares möjlighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande, förändrade tidsfrister, drogtester, um- gänge och ökat skydd för syskon leder detta inte till att kommuner får göra helt nya eller mer omfattande insatser än vad de redan gör eller är skyldiga att göra i dag. Det handlar inte om några förändringar av kommunala befogenheter eller skyldigheter eller av grunderna för kommunernas eller regionernas organisation eller verksamhets- former. Utredningens förslag i denna del bedöms därför inte få några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen. Beträffande drogtester föreslås även att regionen ska ha en skyl- dighet att på initiativ av en socialnämnd genomföra ett sådant test. Sådan provtagning utgör i många fall hälso- och sjukvård och faller inom regionens kompetensområde. Samverkan mellan kommuner och regioner avseende drogtester fungerar inte tillfredsställande vilket får till följd att provtagning inte genomförs i den utsträckning som behövs för att säkerställa barns säkerhet och trygghet vid umgänge och vårdens upphörande. Den mindre inskränkning i den kommunala självstyrelsen som förslaget innebär bedöms därmed vara motiverad. Vad gäller utredningens förslag om att en socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavaren när ett barn placerats utanför hemmet innebär detta en mindre in- skränkning i den kommunala självstyrelsen men egentligen inga nya uppgifter för en socialnämnd. Utredningen anser att ingreppet är motiverat. Förslaget ger betydande möjligheter att efterleva skyldig- heten på ett sätt som är anpassat till varje kommuns förutsättningar. SOU 2026:8 Konsekvenser av förslagen 11.7 Övriga konsekvenser Utredningens förslag bedöms inte medföra några konsekvenser för företag eller sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet. Inte heller bedöms förslagen få några konsekvenser för miljö, brotts- ligheten eller det brottsförebyggande arbetet eller för den personliga integriteten. Förslagen bedöms också vara av begränsad betydelse för att nå de integrationspolitiska målen. 12 Författningskommentar 12.1 Allmänt om förslagen till lagändringar Parallellt med utredningens arbete har det inom Regeringskansliet pågått ett arbete med att utforma en lagrådsremiss med förslag till en ny LVU. Utredningens förslag är avsedda att inarbetas i en ny kapitelindelad lagstiftning. Såväl de författningsförslag som lämnades i utredningens delbetänkande som de som lämnas i detta slutbetänk- ande har utformats med detta i åtanke. Eftersom det inte har varit vårt uppdrag att lämna förslag på en kapitelindelad lagstiftning och våra förslag måste kontrasteras mot nu gällande lagstiftning har vi i vissa av de författningsförslag som lämnas i en och samma paragraf samlat flera bestämmelser som i en ny lagstiftning lämpligen bör brytas upp i flera paragrafer. I detta slutbetänkande lämnas förslag på ändringar som till vissa delar rör samma paragrafer som berördes av de förslag om grunderna för vård som lämnades i delbetänkandet. För tydlighetens skull redo- visas i dessa fall hela författningstexten. I följande avsnitt kommenteras utredningens förslag till ändring av 4, 5, 7, 13, 14, 21, 21 b, 21 c, 28, 31 e, 32 a, 32 b, 35 och 41 §§ LVU samt förslagen till nya paragrafer, 6 b, 11 a och 40 a §§ LVU. Övriga förslag som rör LVU bedöms inte behöva kommenteras ytterligare. 12.2 Förslaget till lag om provtagning av vårdnadshavare och föräldrar inför umgänge och upphörande av omhändertagande för vård

13 § andra stycket LVU föreskriver bara en skyldighet för en social- nämnd att pröva om vård med stöd av lagen ska upphöra. Förutsätt- ningarna för vårdens upphörande anges emellertid i 21 § LVU. Den prövning som en socialnämnd gör sker således med stöd av 21 § LVU medan 13 § andra stycket LVU endast anger när nämnden är skyldig att göra en sådan prövning. Att det förhåller sig på detta sätt följer också av det JO-beslut som konstaterar att en socialnämnd innan ett beslut i frågan om fortsatt vård ska göra en utredning.19 Det aktuella JO-avgörandet gällde just en sådan situation där en socialnämnd vid omprövningen beslutat att vården skulle fortsätta. Den utredning som ska göras kan inte vara något annat än en utredning om vårdens upphörande och förutsättningarna för detta finns i 21 § LVU. Att det finns utrymme för missförstånd i fråga om rätten till offentligt biträde i ärenden och mål om fortsatt vård är sannolikt en oavsiktlig otydlighet. I 1980 års lag reglerades frågan om vårdens upphörande och omprövningsskyldigheten i samma paragraf (5 §). Rätten till offentligt biträde reglerades i 41 § punkt 3 i 1972 års rätts- hjälpslag och där angavs att ett offentligt biträde skulle beviljas i ett mål eller ärende angående upphörande av vård enligt 5 § dåvarande LVU. När nuvarande LVU infördes 1990 placerades omprövnings- skyldigheten respektive förutsättningarna för vårdens upphörande i olika paragrafer. Bestämmelserna om rättshjälp ändrades däremot inte och inte heller när de fördes över från rättshjälpslagen till LVU några år senare. Avsikten har alltså av allt att döma alltid varit att det ska finnas en rätt till ett offentligt biträde i ärenden och mål om fort- satt vård som följer på den omprövningsskyldighet som nu regleras i 13 § andra stycket LVU. Domstolsprövning Det övervägande som en socialnämnd ska göra var sjätte månad vid omhändertagande för vård enligt 2 § LVU är ingen formell prövning och resulterar inte i ett beslut som kan överklagas till domstol. Den information som en socialnämnd tar del av vid ett övervägande kan däremot leda till att nämnden behöver ta upp frågan om vårdens upp- hörande till en formell prövning. Detta gör nämnden genom att in- 19 JO 2018/19, s. 525. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 leda en utredning och fatta beslut.20 Dessutom kan vårdnadshavare och barn begära att vården ska upphöra. Om en socialnämnd beslutar att vården ska fortsätta kan detta beslut överklagas till en förvalt- ningsrätt. Oavsett om det är fråga om vård enligt 2 eller 3 § LVU, så upp- ställer lagen alltså inget krav på domstolsprövning efter det initiala beslutet om vård med stöd av lagen. För att ett omhändertagande därefter ska prövas rättsligt krävs att den som är part i saken agerar genom att överklaga ett omprövningsbeslut respektive att begära att vården ska upphöra och därefter överklaga en socialnämnds beslut. Under lagstiftningsarbetet med 1980 års LVU uttalade en av leda- möterna i Lagrådet stark kritik mot en sådan ordning som innebär att ett barn kan stå under en socialnämnds bestämmande under hela sin uppväxt utan att saken överprövas rättsligt annat än vid vårdens inledande. Enligt ledamoten kunde man av rättssäkerhetsskäl inte nöja sig med att en socialnämnd har en lagstadgad skyldighet att kontinu- erligt pröva ett vårdbeslut.21 I detta sammanhang är det också angeläget att nämna att endast barn över 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden en- ligt LVU. Om ett barn är under 15 år får talan föras genom vårdnads- havarna eller det offentliga biträdet som också blir barnets ställföre- trädare. En utredning har nyligen konstaterat att ett offentligt biträde för barn i mål och ärenden enligt LVU oftast förordnas först i sam- band med att ett mål anhängiggörs i domstol och att det begränsar yngre barns möjlighet att bland annat initiera ett ärende om att om- händertagandet för vård ska upphöra och få detta prövat i domstol. Det är dessutom otydligt om barn som är under 15 år själva får ansöka om ett offentligt biträde. Det innebär att barn som önskar en ställ- företrädare inte kan få det prövat eftersom de inte har en ställföre- trädare.22 20 Socialstyrelsen (2023), LVU, Handbok för socialtjänsten, s. 265. 21 Prop. 1979/80:1, s. 373 f. 22 Se SOU 2023:40, s. 335. Noteras bör att i utkastet till lagrådsremiss som föreslår en ny lag som ersätter nuvarande LVU har förslagen från SOU 2023:40 omhändertagits på ett sätt som möjliggör för barn under 15 år att ansöka om ett offentligt biträde. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att barn under 15 år ges möjlighet att initiera ett ärende om vårdens upp- hörande. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra Förutsättningar för vårdens upphörande är reglerade i 21 § LVU. Där anges att när vård med stöd av LVU inte längre behövs, ska en socialnämnd besluta att vården ska upphöra. I förarbetena anges att det är en viktig uppgift för en socialnämnd att se till att vården inte pågår under längre tid än som är nödvändigt med hänsyn till omstän- digheterna. Det är den unges behandlingsbehov som ska vara bestäm- mande för hur lång tid vården ska bestå. Vården ska förklaras avslutad så snart det inte längre finns behov av att utöva de särskilda befogen- heter som lagen ger en socialnämnd.23 Det innebär att tvångsvården ska upphöra dels när det inte längre finns något vårdbehov, dels när vården kan ges med samtycke. Sedan den 1 juli 2003 gäller vid alla beslut enligt LVU att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande (1 § femte stycket LVU). Det gäller alltså även beslut om upphörande av vård enligt LVU. Högsta förvaltningsdomstolen har emellertid i ett avgörande fastslagit att den risk för skada som en separation från ett familjehem kan medföra inte ska vägas in i bedömningen av om vården ska upphöra. Dom- stolen konstaterade att det upprätthålls en klar gräns mellan de rek- visit som krävs för vård enligt LVU och de som ligger till grund för vårdnadsöverflyttning och flyttningsförbud.24 Den 1 juli 2022 kompletterades 21 § LVU såvitt avser vård enligt

14 § andra stycket LVU. 107 Se närmare om detta i avsnitt 7.3.3. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande För det barn eller den närstående som upplever att deras rätt till privat- och familjeliv begränsas på informell väg är det möjligt att framföra detta med följden att socialnämnden fattar ett formellt be- slut.108 Om socialnämnden i en sådan situation bedömer att en person som barnet vill ha ett umgänge med inte är att betrakta som en när- stående får en begäran om att det ska fattas ett beslut enligt 14 § andra stycket LVU avvisas och eventuellt ett beslut om umgängesbegräns- ning i stället fattas med stöd av 11 § fjärde stycket LVU. Det blir, vid ett överklagande, en fråga för rättstillämparen att avgöra om perso- nen i fråga är att betrakta som närstående eller inte. Förutsättningarna för umgängesbegränsning Umgänge med vårdnadshavare och föräldrar med reglerad umgänges- rätt får enligt nu gällande regelverk bara begränsas om det är nöd- vändigt med hänsyn till ändamålet med vården (och är till barnets bästa). Enligt vårt förslag som redovisas i avsnitt 7.2.6 ska umgänget få begränsas endast om det är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa. Förutsättningarna att begränsa ett barns umgänge med syskon och andra närstående bör vara desamma som förutsättningarna att begränsa umgänget med en vårdnadshavare eller en förälder med reglerad umgängesrätt. 14 § andra stycket LVU föreslås därför få en ny lydelse som inkluderar barns syskon och andra närstående. Om det inte är möjligt att komma överens om hur umgänget ska utformas och det är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa får socialnämnden således besluta att begränsa eller på något annat sätt reglera hur ett barns umgänge med föräldrar, vårdnadshavare, syskon eller andra närstående ska utövas. Om det för att genomföra vården finns ett behov av att begränsa ett barns kontakter med andra per- soner än närstående kan detta precis som i dag ske formlöst enligt den allmänna befogenheten att bestämma över barnets personliga förhållanden i 11 § fjärde stycket LVU. 108 Jfr 19 § förvaltningslagen och SOU 2010:29, s. 356 ff. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Rätt att överklaga Ett beslut att begränsa umgänget enligt 14 § andra stycket LVU kan enligt dagens regelverk överklagas med stöd av 41 § första stycket punkt 3 LVU. Rätt att överklaga beslutet har den som beslutet an- går, om det har gått honom eller henne emot. Ingen förändring före- slås i detta avseende. Rätt att överklaga beslut om umgängesbegräns- ning enligt den föreslagna lydelsen av 14 § andra stycket LVU har således barn, vårdnadshavare och den närstående som beslutet avser i enlighet med dagens praxis. Som påpekas i avsnitt 7.3.4 finns brister i barns rätt att överklaga beslut om umgängesbegränsning och komma till tals i dessa mål och ärenden. Det ligger inte inom ramen för ut- redningens uppdrag att se över dessa frågor. Vi har inte heller i upp- drag att se över åldern för barns processbehörighet. Barns möjlig- heter att överklaga förutsätter således även fortsättningsvis att ett barn har fyllt 15 år eller har en rättslig företrädare. Detta gäller i detta sammanhang såväl det omhändertagna barnet som eventuella syskon eller andra närstående som vill överklaga ett beslut. Vilka ingår i kretsen närstående? Vårdnadshavare och de föräldrar med umgängesrätt som avses i nu- varande 14 § andra stycket LVU är en tydligt definierad personkrets. Genom den förändring som utredningen föreslår finns ett krav på beslut om umgängesbegränsning för en personkrets som inte är tyd- ligt definierad. Den grupp närstående som särskilt förts på tal är syskon. Inte heller detta är en avgränsad och tydligt definierad krets. Det kan, som exempel, röra sig både om biologiska hel- och halv- syskon, bonussyskon, adoptivsyskon och familjehemssyskon. Andra närstående som omfattas kan vara mor/farföräldrar eller personer utanför familjekretsen som är viktiga för barnet. Att beslut om um- gängesbegränsning i vissa situationer kan krävas för en personkrets som inte är tydligt avgränsad medför naturligtvis vissa svåra avväg- ningar. Utredningens bedömning är emellertid att det inte går att tydligt definiera vilka som ingår i den krets närstående som har en skyddsvärd relation till ett barn. Denna bedömning grundar sig på Europadomstolens praxis men har också stöd i barnrättskommitténs kommentarer om barns rätt till familjeliv enligt barnkonventionen och i nationell lagstiftning som rör barns rätt till umgänge med när- SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande stående (se närmare om detta i avsnitt 7.3.2). En bedömning av vilka som omfattas av barns närstående måste således göras från fall till fall precis som vid socialtjänstens bedömningar av planerat umgänge vid utformning av vårdplaner (jfr även regeringens uttalanden om barns rätt till kontakt med närstående i nya socialtjänstlagen). Ytterst blir det en fråga för rättstillämparen att avgöra om det är fråga om en sådan skyddsvärd närståenderelation som omfattas av bestäm- melsen. Detta när barn eller närstående överklagat en socialnämnds beslut att begränsa umgänget med stöd av 14 § andra stycket LVU eller nämndens beslut att begränsa umgänget med stöd av 11 § fjärde stycket eftersom relationen inte bedömts vara skyddsvärd. Hur förhåller sig ett beslut om umgängesbegränsning till ett beslut om besöksrestriktioner enligt lagen om besöksinskränkningar? Utredningens förslag avseende lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård innebär att huvudmannen vid ett HVB, inklusive SiS, med stöd av denna lag inte får fatta beslut om besöksrestriktioner som avser ett barns föräldrar, syskon eller andra närstående utan att detta är en fråga exklusivt för en socialnämnd. Eftersom beslut om umgängesbegränsningar enligt 14 § andra stycket LVU omfattar barn kvarstår möjligheten för huvudmannen att besluta om restriktioner avseende unga som är placerade på HVB. Med syftet att undvika dubbla beslutsvägar finns det i 4 § första stycket lagen om besöksinskränkningar ett undantag som innebär att det inte finns någon möjlighet för huvudmannen vid ett HVB att be- sluta om besöksrestriktioner för sådana personer för vilka 14 § andra stycket 1 LVU är tillämpligt. Bestämmelsen ger, enligt sin ordalydelse, uttryck för att beslut om besöksrestriktioner enligt denna lag aldrig kan tillämpas gentemot ett barns vårdnadshavare eller förälder med reglerad umgängesrätt, det vill säga gentemot personer som kan träffas av ett beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § LVU. I motiven anges emellertid att undantaget är avsett att ta sikte på situationer där en socialnämnd har fattat beslut om umgängesbegränsning med stöd av 14 § LVU.109 En sådan tolkning av undantaget i 4 § lagen om besöksinskränkningar innebär att en socialnämnd bara ges exklusiv rätt att besluta om att begränsa ett barns umgänge och inte att bedöma 109 Prop. 1995/96:196, s. 24, se även s. 14 och s. 17. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 att ett visst umgänge är till barnets bästa och inte ska begränsas. Om en socialnämnd bedömer att det inte finns behov av en umgänges- begränsning innebär alltså denna tolkning att huvudmannen vid ett HVB kan göra en annan bedömning och besluta om restriktioner gentemot ett barns vårdnadshavare och föräldrar med reglerad um- gängesrätt. Detta skulle innebära att huvudmannen vid ett HVB genom beslut om besöksrestriktioner kan begränsa umgänget mellan barn och vårdnadshavare i beslut som saknar giltighetstid med stöd av en lagstiftning där barnets bästa inte är avgörande och där barn inte heller har möjlighet att överklaga beslut. Detta är, alldeles oaktat de förslag utredningen lämnar avseende 14 § LVU, inte en god ord- ning. När det, som i detta fall, är så att lagens lydelse och motiven inte överensstämmer bör det enligt utredningens uppfattning för- hålla sig så att lagen tolkas utifrån lagtextens lydelse.110 Det är emel- lertid också möjligt att argumentera för att bestämmelsen snarare ska tolkas utifrån förarbetsuttalandena. Ett förtydligande bör göras för att klargöra att huvudmannen vid ett HVB inte har möjligheter att fatta beslut om individuella besöksrestriktioner avseende sådana personer som kan blir föremål för beslut med stöd av 14 § andra stycket LVU. Utredningen anser att det finns flera skäl till att en socialnämnd, i relation till en huvudmans befogenheter enligt lagen om besöksin- skränkningar, bör ha exklusiv behörighet att göra bedömningar av- seende hur ett barns umgänge ska utformas med hela kretsen närstå- ende, det vill säga både föräldrar, vårdnadshavare, syskon och andra närstående. Det är viktigt att en socialnämnd som huvudansvarig för vården också har ett tydligt ansvar och en bestämmanderätt avseende barnets viktiga kontakter och relationer. Att överlåta åt ett stort antal, delvis privata, utförare att hantera myndighetsutövning som innebär inskränkningar i rätten till familjeliv framstår inte som lämpligt. För- utsättningarna för beslut som inskränker ett barns umgänge med närstående bör vidare regleras i en lagstiftning där barnets bästa är avgörande och barn bör, i vart fall från 15 år, ha en möjlighet att över- klaga besluten. Dessa omständigheter sammantaget talar för att beslut om inskränkningar av ett barns kontakter med närstående ska vara en fråga som hanteras av en socialnämnd enligt 14 § andra stycket 110 Jfr HFD 2022 ref. 13 och RÅ 2004 ref. 79. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande LVU vilket därmed också innebär att det finns en möjlighet för barn som fyllt 15 år att överklaga ett beslut.111 Kretsen personer som undantas från lagen om besöksinskränk- ningar är med utredningens förslag inte tydligt avgränsad och defini- erad. Utredningen är medveten om att detta kan innebära tillämpnings- svårigheter för huvudmannen vid ett HVB men anser att fördelarna med förslaget överväger nackdelarna. Vid oklarheter om huruvida en person är att betrakta som närstående till ett barn eller inte bör utgångspunkten vara att huvudmannen och socialnämnden har en fungerande dialog. I yttersta fall blir det en fråga för rättstillämparen att vid ett överklagat beslut pröva om en viss person är att betrakta som närstående till ett barn eller inte. En alternativ lösning som har övervägts är att i stället knyta undan- taget i 4 § första stycket 1 lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård till personer som omfattas av ett beslut om umgänges- begränsning enligt 14 § andra stycket LVU. Detta skapar en tydligt definierad personkrets som undantas från lagens tillämpningsområde. Nackdelen med en sådan lösning är att det inte ger en socialnämnd, som långsiktigt huvudansvarig för vården, exklusiv behörighet att göra bedömningar om hur barns umgänge med närstående ska utövas. Det innebär också att beslut om umgänge kan fattas utan att barnets bästa är avgörande, och att barn under 15 år inte kan överklaga beslutet. Utredningens förslag innebär också att det tydliggörs att beslut om generella restriktioner, exempelvis vid risk för smittspridning, får fattas avseende alla besökare, det vill säga även avseende ett barns föräldrar, vårdnadshavare, syskon och andra närstående. Det är, så- som lagen om besöksinskränkningar i dag är utformad, inte tydligt att detta är möjligt. En sådan möjlighet leder inte till dubbla besluts- vägar eftersom en socialnämnd saknar möjlighet att fatta beslut om generella restriktioner för att exempelvis hindra smittspridning under en pandemi. De ändringar som föreslås avseende lagen om besöksinskränk- ningar vid viss tvångsvård är inte avsedda att leda till några praktiska förändringar för SiS verksamhet. I den mån detta ändå skulle bli fallet bör det lösas inom ramen för regleringen av SiS särskilda befogen- heter i LVU. 111 Med de förslag som lämnats i utkastet till lagrådsremiss (För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga) finns också en möjlighet för barn under 15 år att få en domstolsprövning av beslut om umgängesbegränsning. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Hur förhåller sig ett beslut om umgängesbegränsning till SiS särskilda befogenheter? SiS befogenheter att vägra, eller begränsa, övervaka eller på något annat sätt kontrollera besök och vägra, begränsa, avlyssna eller på något annat sätt kontrollera elektroniska kommunikationstjänster gäller barn och unga som omhändertagits med stöd av 3 § LVU och vistas i ett särskilt ungdomshem. Besök och elektroniska kommu- nikationstjänster kan begränsas utifrån andra förutsättningar än vad som gäller för umgängesbegränsning enligt 14 § LVU. Bland annat kan beslut om begränsningar fattas om det behövs med hänsyn till ordningen eller säkerheten på det särskilda ungdomshemmet eller för att förhindra skada för den unge eller för någon annan. Till skill- nad från beslut om umgängesbegränsning som kan löpa över en längre tid och omprövas var tredje månad gäller SiS beslut om begränsningar i högst 30 dagar. För att upprätthålla ordning och säkerhet och förhindra skada för ett barn eller för någon annan behöver SiS även fortsättningsvis ha en möjlighet att fatta denna typ av beslut avseende ett barns syskon och andra närstående. Utredningens förslag innebär att det i 20 a § LVU förs in ett nytt stycke som förtydligar att SiS möjlighet att fatta beslut enligt 15 g, 15 h, 15 m eller 15 n § LVU inte kan avse ett barns vårdnadshavare eller föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal. Detta förtydligar vad som redan anses gälla i dag men inte är reglerat i lag, det vill säga att en socialnämnd har exklusiv behörighet att besluta om begränsningar av barns umgänge med vårdnadshavare och föräldrar med reglerad umgängesrätt. Det innebär också att det tydligt framgår att SiS även fortsättningsvis har samma möjligheter som enligt nu gällande regel- verk att exempelvis begränsa besök från syskon och andra närstående för de barn som är omhändertagna med stöd av 3 § LVU. Detta innebär att både en socialnämnd och SiS kommer att ha en befogenhet att fatta beslut som rör ett barns kontakter med syskon och andra närstående. Så är fallet redan i dag eftersom en socialnämnd parallellt med SiS befogenheter skulle kunna fatta ett beslut om ett barns umgänge med exempelvis ett syskon med stöd av 11 § fjärde stycket LVU. Utredningens bedömning är att detta inte utgör ett problem eftersom förutsättningarna för begränsning av umgänge enligt 14 § LVU skiljer sig från förutsättningarna för begränsningar SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande av besök och elektroniska kommunikationstjänster. Det innebär att en socialnämnd har rätt att med stöd av 14 § andra stycket LVU fatta beslut om exempelvis ett barns umgänge med ett syskon även om barnet är placerat på SiS och omfattas av SiS särskilda befogenheter. Detta om det är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa. SiS är, precis som vid dagens beslut om umgängesbegränsning rörande vård- nadshavare, skyldig att följa ett sådant beslut. Om SiS däremot anser att det, exempelvis på grund av säkerhetsskäl, finns anledning att ytterligare begränsa ett barns kontakter med samma syskon kan beslut om detta fattas enligt vad som gäller om SiS särskilda befogenheter. 7.4 Obligatoriska drogtester 7.4.1 Inledning Bakgrund Den 1 juli 2022 infördes nya regler i LVU (32 a–c §§) som ger en socialnämnd möjlighet att under vissa förhållanden besluta att en vårdnadshavare eller förälder ska uppmanas att lämna drogtest inför umgänge och vid prövning av vårdens upphörande. Denna lagändring föregicks av att JO riktat kritik mot en kom- mun som, utan lagstöd, i ett beslut om umgängesbegränsning ställt upp krav på att en förälder skulle visa upp resultatet av ett drogtest i samband med ett umgängestillfälle. JO uttalade i sitt beslut att det fanns skäl att diskutera om det utifrån hänsynen till barnets bästa borde införas en möjlighet för en socialnämnd att föreskriva att en förälder ska uppvisa resultatet av ett drogtest när han eller hon ska ha umgänge med ett barn som vårdas med stöd av LVU.112 En utredning som tillsattes av Socialdepartementet i april 2020 fick bland annat i uppdrag att utreda frågan om drogtester. Under utredningstiden tillkännagav riksdagen för regeringen att det bör införas ett lagstadgat krav på obligatoriska drogtester vid ansökan om umgänge eller omprövning av vård enligt LVU eller i samband med att vården upphör.113 Uppdraget redovisades i departementspromemorian Barnets bästa när LVU upphör (Ds. 2021:7). I promemorian föreslogs att en social- 112 JO:s beslut den 17 maj 2019, dnr 7875-2017. 113 Bet. 2020/21:SoU19, s. 11. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 nämnd skulle ges befogenhet att, om det finns anledning till det, be- sluta att en vårdnadshavare eller förälder till barn som vårdas enligt LVU ska lämna ett drogtest i samband med umgänge och vårdens upphörande. Det föreslogs även att ett sådant beslut skulle kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Promemorian remiss- behandlades och regeringen beslutade att inhämta ett yttrande från Lagrådet. Lagrådet hade synpunkter på den föreslagna regleringen som det menade gav intryck av att en socialnämnds beslut skulle innefatta en skyldighet för en vårdnadshavare eller förälder att underkasta sig en beslutad provtagning. Av den föreslagna författningskommentaren framgick indirekt att tanken inte var att en provtagning skulle kunna genomdrivas med rättsliga medel. Lagrådet menade också att en sådan ordning skulle vara betänklig från flera synpunkter. Enligt Lagrådet borde en socialnämnd ha en kontrollskyldighet om det finns anled- ning att misstänka drogbruk men hur den kontrollen lämpligen ut- övas borde bedömas med beaktande av omständigheterna i det en- skilda fallet. Ett drogtest borde enligt Lagrådet vara ett fakultativt utredningsmedel, inte bara i den meningen att en vårdnadshavare eller förälder inte kan tvingas att lämna prov utan också på så sätt att en socialnämnd kan och bör överväga om det finns något annat lämpligare medel att utreda ett misstänkt drogbruk. Regeringen, som delade Lagrådets synpunkter, lade fram ett lag- förslag i propositionen Barnets bästa när vård enligt LVU upphör – lex lilla hjärtat (prop. 2021/22:178) med den utformning som bestäm- melserna har i dag. Riksdagen antog propositionen men instämde inte i regeringens bedömning att det tidigare tillkännagivandet var tillgodosett. Riksdagen tillkännagav därför på nytt att det bör införas ett lagstadgat krav på obligatoriska drogtester.114 Uppdraget Utredningen har i uppdrag att analysera förutsättningarna för obliga- toriska drogtester för vårdnadshavare och föräldrar vid umgänge och vårdens upphörande. Oavsett ställningstagande ska utredningen lämna förslag på en sådan reglering. Enligt utredningens direktiv kan obliga- toriska drogtester avse både att det ska vara ett obligatoriskt utred- 114 Bet. 2021/22:SoU33, s. 32 ff. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande ningsmedel för en socialnämnd och en skyldighet för vårdnadshavare och föräldrar. Utredningen ska också särskilt ta ställning till om en vägran att lämna drogtest ska ha samma innebörd som ett positivt testsvar. I direktiven framhålls att riksdagen har tillkännagett för regeringen att det, i de fall det är något skadligt bruk hos föräld- rarna som utgör grunden för att ett barn omhändertagits enligt LVU, bör framgå av lagen att drogtester ska vara obligatoriska för att bidra till bedömningen av om omständigheterna har förändrats varaktigt och genomgripande.115 Kunskap om konsekvenser för barn när föräldrar har ett skadligt bruk eller beroende Det är känt att skadligt bruk och beroende påverkar föräldraskapet negativt och innebär en riskfaktor för barns hälsa och utveckling. Socialstyrelsen har 2025 publicerat kunskapsstödet Att växa upp med alkohol eller andra droger i familjen – om barns behov och rätt till stöd när föräldrar har ett skadligt bruk eller beroende.116 En nega- tiv konsekvens av beroendeframkallande medel såsom alkohol och narkotika är att de leder till försämrade kognitiva funktioner. Det kan påverka impulskontrollen, omdömet, förmåga att läsa av och förstå andra människors känslor, förmåga till empati och uppmärk- samhet och förmåga att reflektera över sitt eget beteende och kunna ändra på det. De nedsatta kognitiva funktionerna gör det svårare för en förälder med ett alkohol- eller narkotikabruk att vara uppmärk- sam på ett barns behov, att ge skydd och trygghet och finnas till hands om något skulle hända, att vara förutsägbar och pålitlig, och att sätta sig in i barnets situation. Det innebär att uppväxten i en familj med skadligt bruk och beroende kan vara mycket riskfylld för barn. Kunskapsstödet beskriver hur barn påverkas av att leva i ett hem där droger eller alkohol spelar en central roll. De växer ofta upp i en miljö präglad av oförutsägbarhet, känslomässig instabilitet och otrygghet. Ett återkommande tema är bristen på förutsägbarhet. Många barn tar på sig ansvar som inte är rimligt för deras ålder, till exempel att dämpa konflikter, sköta hushållssysslor eller se efter yngre syskon. Detta kan leda till att det egna behovet av omsorg och stöd åsidosätts, vilket påverkar både självbild och framtida relationer. 115 Bet. 2021/22:SoU33, s. 35, rskr. 2021/22:322. 116 Socialstyrelsen (2025), Att växa upp med alkohol eller andra droger i familjen. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Ett skadligt bruk eller beroende av alkohol eller andra droger är en beroendesjukdom som går att behandla. Det är emellertid inte alla som blir hjälpta av en behandling och återfallsrisken är stor både på kort och lång sikt. Beträffande alkoholberoende återfaller så många som 80–90 procent efter tre månader. Risken är ännu större om per- sonen samtidigt har psykisk ohälsa som de inte får behandling för.117 Kunskapsstödet behandlar också centrala aspekter för socialtjäns- tens arbete med familjer där föräldrar har ett skadligt bruk eller bero- ende. Det betonas att det professionella arbetet ska styras av barnets bästa och att i det ingår att en socialsekreterare arbetar tillsammans med barn och föräldrar och i samverkan med såväl familjens nätverk som med andra verksamheter. Beträffande umgänge framhåller rapporten att många barn känner omsorg om och tar ett stort ansvar för sina föräldrar. Detta kan göra att de har svårt att uttrycka hur de vill ha det när det gäller umgänge eller kontakt med föräldrarna. Det kan handla om att barnet inte orkar eller vågar säga sin åsikt av rädsla för att göra föräldern ledsen, arg eller besviken. Det kan också vara så att det är svårt för barnet att överblicka hur ett umgänge ska bli, då det beror så mycket på föräld- erns aktuella mående. I intervjuer med placerade barn framkommer att flera av barnen tycker det är viktigt att de får information om sina föräldrar, hur de mår, hur de har det och om de får hjälp och stöd. 7.4.2 Grundläggande rättigheter Regeringsformens skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kropps- ligt ingrepp (2 kap. 6 § regeringsformen). Under begreppet kropps- ligt ingrepp faller bland annat blod-, urin- och utandningsprov.118 Ett ingrepp är påtvingat om det allmänna disponerar över maktmedel för att genomdriva åtgärden. Det kan vara fråga om direkt våldsanvänd- ning från en offentlig befattningshavares sida, men ett ingrepp kan även vara ”påtvingat” i den meningen, att den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion.119 Enligt JO bör regeln tolkas så att den ställer upp ett skydd också mot att en befattningshavare uppträder 117 Socialstyrelsen (2025), Att växa upp med alkohol eller andra droger i familjen, s. 27 med hänvisning till Franck J, Nylander I. Beroendemedicin. Lund: Studentlitteratur; 2022. 118 JO:s ämbetsberättelse 2009/10, s. 42. 119 Gustaf Petrén och Hans Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, s. 54 f. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande på ett sätt som får till följd att den enskilde med fog uppfattar sig vara tvingad att underkasta sig ingreppet. Det kan vara fråga om under- förstådda eller uttryckliga påtryckningar av olika slag.120 Skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp får begränsas genom lag (2 kap. 20 § regeringsformen). Begränsningen får emellertid endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demo- kratiskt samhälle och aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den (proportionalitetskravet) eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. En begränsning får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § regeringsformen). Även om proportionalitetskravet i första hand riktar sig till lagstiftaren, ska det också beaktas vid tolkning och tillämpning av lagstiftning.121 Behovs- och proportionalitetsprinciperna Proportionalitets- och behovsprinciperna är två självständiga prin- ciper som ska tillämpas oberoende av varandra. Proportionalitets- principen innebär att nackdelar för den enskilde ska stå i rimlig pro- portion till vad som står att vinna med åtgärden. Behovsprincipen innebär att det inte är tillåtet att använda en mer ingripande åtgärd än vad som krävs för att uppnå det avsedda resultatet. En allmän behovs- och proportionalitetsprincip för myndigheters beslutsfattande finns i 5 § tredje stycket. förvaltningslagen (2017:900). En myndighet får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet samt att åtgärden aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. När det gäller användandet av tvångsåtgärder har proportiona- litetsprincipen ansetts så fundamental att den gäller även om det inte uttryckligen framgår av lagen.122 I omgångar har principen emeller- tid också blivit lagfäst i flera författningar.123 120 Se bland annat JO 2010/11, s. 509, dnr 479-2010. 121 Prop. 2016/17:180, s. 61. 122 Se bland annat prop. 2018/19:77, s. 41. 123 Bland annat i rättegångsbalkens regler om de straffprocessuella tvångsmedlen (28 kap. 3 § rättegångsbalken), brottsbalkens regler om tvångsåtgärder under övervakningstid (26 kap. 14 § brottsbalken) och fängelselagens regler om kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas under verkställigheten i anstalt (1 kap. 6 § fängelselagen). Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Proportionalitetsprincipen återfinns också i LVU. Där framgår att vissa angivna tvångsåtgärder, däribland skyldighet för ett barn eller en ung person att under vissa förhållanden lämna drogtest, får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas (20 a § LVU). Proportionalitetsregeln ger alltså uttryck för att minsta möj- liga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och innebär sam- tidigt en erinran om att tvånget får användas endast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder.124 Behovs- och proportionalitetsprinciperna ska även tillämpas när det ska fattas beslut om provtagning av en vårdnadshavare eller för- älder inför umgänge eller upphörande av vård (32 c § LVU). Ett så- dant beslut bara får bara fattas i den mån åtgärden är försvarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter. Ett beslut om prov- tagning bör bara fattas om det bedöms nödvändigt med ett resultat från ett sådant prov för att säkerställa tryggheten och säkerheten för ett barn vid umgänge eller vid vårdens upphörande. Det ankommer på en socialnämnd i varje enskilt fall att bedöma behovet av en provtag- ning, i vilken omfattning kontroll behöver göras, och vilken provtag- ningsmetod som är ändamålsenlig. Syftet med kontrollen i det enskilda fallet måste också vägas mot det intrång i den personliga integriteten som kontrollen innebär för vårdnadshavaren eller föräldern. Detsamma gäller vid valet av provtagningsmetod, liksom i fråga om omfattningen av kontrollen. Det innebär till exempel att ett beslut om provtagning får fattas endast om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl. Det kan förekomma situationer där en vårdnadshavare eller en förälder efter recept från läkare tar medicin som innehåller något så- dant medel eller substans som omfattas av bestämmelsen. Detta är en omständighet som kan behöva vägas in inför ett beslut om prov- tagning eller vid val av provtagningsmetod. Det kan också finnas andra skäl som talar mot ett beslut om provtagning. Provtagning bör inte heller användas om barnets trygghet och säkerhet kan säkerställas med mindre ingripande åtgärder.125 124 Prop. 2004/05:123, s. 59 f. 125 Prop. 2021/22:178, s. 117. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Artikel 8 i Europakonventionen – rätten till respekt för privat- och familjelivet Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till skydd för privat- och familjeliv. Av artikel 8:2 i Europakonventionen fram- går att rätten inte får inskränkas annat än med stöd av lag om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säker- het, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Beträffande kravet på nödvändighet har Europadomstolen klargjort att det inte behöver innebära att behovet är oundgängligt, utan att det ska finnas ett ”ange- läget samhälleligt behov” samt att konventionsstaterna har viss fri- het att själva avgöra om en inskränkning är nödvändig.126 Vid bedöm- ningen av nödvändigheten ska proportionalitetsprincipen tillämpas. Det ska alltså göras en avvägning av hur stort ingreppet är i den en- skildes rätt och hur starkt det behov är som ska tillgodoses genom ingreppet. Bara om det finns ett rimligt förhållande mellan dessa två omständigheter är ingreppet proportionerligt, och endast då kan in- greppet anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.127 Artikel 8 i Europakonventionen omfattar många aspekter och företeelser. Respekt för privatlivet innefattar respekt för en persons fysiska integritet. Europadomstolen har klargjort att påtvingat tagande av blod- och salivprov kan utgöra ett sådant medicinskt ingrepp som, även om det är av mindre betydelse, måste betraktas som ett ingrepp i rätten till privatliv.128 Ett sådant ingrepp innebär en kränkning av artikel 8 i konventionen om det inte kan visas att det gjorts med stöd i lag, i syfte att uppnå något av de legitima syften som anges i arti- kel 8:2 i Europakonventionen och det varit nödvändigt i ett demo- kratiskt samhälle för att uppnå dem. Frågan om tillåtligheten av drogtester av föräldrar och vård- nadshavare inom ramen för tvångsvård av barn har inte prövats av Europadomstolen. Frågan om provtagning för drogkontroll i andra sammanhang än utredningar om brott förekommer i relativt liten ut- sträckning i Europadomstolens praxis. I målet Wretlund mot Sverige, som gällde obligatoriska drogtester av anställda på ett kärnkraftverk, fann domstolen att sådana tester var befogade med stöd av artikel 8:2 126 Danielus m.fl. Mänskliga rättigheter i europeisk praxis (2023 Juno) s. 443. 127 Danielus m.fl. Mänskliga rättigheter i europeisk praxis (2023 Juno) s. 65. 128 Schmidt mot Tyskland 32352/02. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 i Europakonventionen. Trots att skyldigheten att genomgå drogtest kunde ses som ett ingrepp i den anställdes integritet, var det moti- verat med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. De drifts- mässiga överväganden vid anläggningen som rörde allmän säkerhet och skyddet av andras fri- och rättigheter, i synnerhet andra anställda, motiverade kontrollåtgärden i fråga. Genomförandet av provtagningen hade föregåtts av en rättvis avvägning mellan syftet och den klagandes personliga integritet. Inget tydde på att kontrollåtgärden eller sättet den utfördes på var oproportionerlig.129 Domstolen kom till samma slutsats i ett liknande beslut som gällde slumpmässig drogtestning av anställda på ett fartyg. Domstolen fann att det, med hänsyn till den allmänna säkerheten och skyddet för andra personers fri- och rättigheter, såväl passagerare som besättningsmedlemmar, var moti- verat att införa adekvata kontrollåtgärder, såsom ett slumpmässigt urinprov genom vilket både spår av alkohol och droger kunde upp- täckas.130 Inte heller blodprov eller andra prov, till exempel i sam- band med nykterhetskontroll vid bilkörning, torde skapa några pro- blem i detta sammanhang.131 Europadomstolen har även accepterat slumpmässiga och obliga- toriska drogtester på fängelser som nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att förebygga brott och oordning på anstalterna.132 Rätten till respekt för den fysiska integriteten kan ibland komma i konflikt med andra rättigheter som skyddas av artikel 8 i Europa- konventionen. Så kan vara fallet i fråga om DNA-testning för att fastställa faderskap. Även om det primära syftet med artikel 8 i kon- ventionen är att skydda individen mot godtyckliga åtgärder från offentliga myndigheter, kan det även finnas positiva skyldigheter för konventionsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa att en individ kommer i åtnjutande av de rättigheter som följer av konven- tionen. En sådan rättighet som faller in under respekt för privatlivet är att var och en ska kunna få information om vilka ens föräldrar är. Europadomstolen har således funnit att en person kan tvingas under- kasta sig DNA-prov i ett tvistigt faderskapsärende. Staten har i dessa fall en skyldighet att göra en avvägning mellan intresset av att få fader- skapet fastställt och intresset av att inte genomgå provtagning.133 129 Wretlund mot Sverige, nr 46210/99. 130 Madsen mot Danmark, nr 58341/00. 131 Danielus m.fl. Mänskliga rättigheter i europeisk praxis (2023 Juno) s. 451. 132 Se bland annat Young mot Förenade Konungariket nr 60682/00. 133 Mifsud mot Malta, nr 62257/15 para 77. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande 7.4.3 Nuvarande bestämmelser om provtagning inför umgänge och vårdens upphörande i LVU Om ett barn har omhändertagits med stöd av 2 § LVU, har en social- nämnd inför umgänge en skyldighet att kontrollera om en vårdnads- havare eller förälder är eller har varit påverkad av narkotika, alkohol eller någon annan substans som räknas upp i 32 a § LVU, om det finns anledning till det. En sådan anledning kan vara att grunden för vård är omsorgsbrister i hemmet på grund av missbruk. Det kan också finnas anledning till kontroll även om grunden för vård är andra om- sorgsbrister än missbruk om det under den tid ett barn varit omhän- dertaget framkommer grundad misstanke om att en vårdnadshavare eller en förälder även har ett missbruk. Subjektiva antaganden är dock inte tillräckligt. En bedömning ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.134 En socialnämnd får då besluta att en vårdnads- havare eller en förälder ska uppmanas att lämna prov. Vilken prov- tagningsmetod som bör användas får dock bedömas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.135 Motsvarande bestäm- melser – som endast avser vårdnadshavare – finns vid prövning av vårdens upphörande (32 b § LVU). Ett beslut om provtagning inför umgänge och vårdens upphörande får fattas bara i den mån åtgärden är försvarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter (32 c § första stycket LVU). En socialnämnd bör överväga om det finns något annat lämpligt sätt att kontrollera påverkan på. Om så inte är fallet, och det inte heller finns något annat hinder för provtagning, får en socialnämnd fatta beslut om att en vårdnadshavare eller en förälder ska uppmanas att lämna prov.136 Vad som blir konsekvensen av ett positivt provsvar regleras inte i lagstiftningen. Det får avgöras utifrån omständigheterna i varje en- skilt fall. Resultaten av drogtesterna är en del i en socialnämnds under- lag inför bedömning av hur ett umgänge bör utformas och inför pröv- ningen av om vård enligt LVU ska upphöra.137 Om en vårdnadshavare eller förälder inte medverkar till provtagning får förhållandet tillmätas den betydelse för socialnämndens umgänges- eller vårdbeslut som 134 Prop. 2021/22:178, s. 114. 135 Prop. 2021/22:178, s. 115. 136 Prop. 2021/22:178, s. 115. 137 Prop. 2021/22:178, s. 116. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 omständigheterna motiverar (32 c § tredje stycket LVU). Vilka kon- sekvenser en vägran kan leda till måste alltså avgöras i varje enskilt fall. 7.4.4 Drogtester och provtagningar i annan lagstiftning Drogtester Det finns ingen lagstiftning där det föreskrivs att drogtester, som avser annat än alkoholutandningsprov vid rutinmässiga trafikkon- troller, är obligatoriska i den meningen att det kan fattas beslut om provtagning utan att det görs en behovs- och proportionalitetsbedöm- ning. Drogtester kan vara obligatoriska för den enskilde på så sätt att det föreskrivs en skyldighet att underkasta sig provtagning. Utöver kroppsbesiktning (28 kap. 12 § rättegångsbalken), som är ett straff- processuellt tvångsmedel, kan provtagning för drogkontroll emeller- tid inte i något fall genomdrivas med tvång om den berörde vägrar.138 Nedan följer en sammanfattad redogörelse av lagstiftning som reglerar drogtester. Enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är en intagen, om inte annat motiveras av medicinska eller likande skäl, skyldig att vid ankomsten till LVM-hemmet lämna drogtest för kontroll om han eller hon är påverkad av alkohol, narkotika eller annan substans som räknas upp i bestämmelsen. Den intagne får då uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att den intagne är påverkad av någon sådan substans (32 a § LVM). I enlighet med proportionalitetsprincipen får sådana tvångsåtgärder användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgär- den och inga mindre ingripande åtgärder är tillräckliga (36 a § LVM). Identiska bestämmelser finns beträffande barn och unga som vårdas enligt 3 § LVU på hem för särskilt noggrann tillsyn (17 a § och 20 a § LVU). Av specialmotiveringen till införandet av bestämmelserna framgår att ett positivt prov eller en vägran att lämna prov inte får utgöra grund för bestraffning eller indragen förmån.139 I brottsbalken finns bestämmelser om personer som står under övervakning efter villkorlig frigivning från fängelsestraff. Kriminal- 138 Se emellertid nedan om provtagning enligt lagen om alkoholutandningsprov. 139 Prop. 2000/01:80, s. 180. Att så fortsatt skulle vara fallet efter att bestämmelsen utvidgades framgår av prop. 2006/07:129, s. 85. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande vården får, om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på ett annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, besluta att den villkorligt frigivne ska följa särskilda föreskrifter (26 kap. 16 § BrB). En särskild föreskrift får bland annat avse skyldighet att lämna prov för drog- kontroll (8 p.). Reglerna tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn (28 kap. 6 § BrB). Sådana kon- troll- och tvångsåtgärder ska alltid prövas mot proportionalitetsprin- cipen (26 kap. 14 § BrB). Brott mot föreskrifter kan leda till beslut om nya åtgärder, varning eller vid allvarlig misskötsamhet till att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad (26 kap. 19 § BrB). Ett sådant beslut fattas av en övervakningsnämnd. Enligt fängelselagen (2010:610) är en intagen, om inte annat moti- veras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på begäran lämna prov för kontroll om han eller hon är påverkad av alkohol, narkotika eller vissa andra substanser (8 kap. 6 § fängelselagen). Någon konkret misstanke om att den intagne är påverkad krävs inte. Bestämmelsen infördes som ett medel för att motverka och spåra upp förekomst av narkotika på anstalterna.140 En kontroll- eller tvångsåtgärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åt- gärden och om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (1 kap. 6 § fängelselagen). En intagen som bryter mot före- skrifterna får tilldelas en varning (12 kap. 1 § fängelselagen). Om den intagne på ett allvarligt sätt brutit mot föreskrifterna kan den villkorliga frigivningen slutligen skjutas upp (26 kap. 6 a § brotts- balken). Vid prövningen ska en helhetsbedömning av allt som har förekommit under verkställigheten göras. Vägran att vid fyra till- fällen lämna drogtest utan giltiga skäl har i praxis ansetts vara till- räckligt för att skjuta upp den villkorliga frigivningen.141 Även i häkteslagen (2010:611) finns bestämmelser om drogtester (4 kap. 5 §). Till skillnad från reglerna i fängelselagen krävs en skälig misstanke om att den intagne är påverkad för beslut om provtagning. Av proportionalitetsprincipen följer att en kontroll- eller tvångsåt- gärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (1 kap. 6 § andra stycket häkteslagen). 140 Prop. 1981/82:141, s. 48. 141 Kammarrätten i Stockholm, dom från den 9 januari 2018 i mål 18-18. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 I lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt finns bestämmelser om skyldighet att lämna drogprov, både vid misstanke om påverkan och som slumpmässig kontroll (5 kap. 1 §). Behovs- och proportiona- litetsprinciperna finns intagna i bestämmelsens fjärde stycke. Där framgår att sådan kontroll får ske endast i den mån åtgärden är för- svarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter samt att kontrollen får genomföras endast i den form och utsträckning som är nödvändig för det angivna syftet. Om den totalförsvarsplik- tige uppvisar ett positivt provsvar eller om han eller hon vägrar att genomföra ett drogtest ska det övervägas om tjänstgöringen ska av- brytas. Det gäller dock inte om ett positivt provsvar bedöms vara en engångsföreteelse.142 I lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning finns en skyldighet för den dömde, om inte annat motiveras av medi- cinska eller andra liknande skäl, att under verkställigheten på begäran lämna prov för drogkontroll (22 §). Av behovs- och proportionalitets- principerna följer att en tvångsåtgärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att om en mindre in- gripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (6 § samma lag). Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en dom på ungdomsövervakning, får rätten på talan av åklagare undanröja påföljden och bestämma en ny påföljd (32 kap. 4 § brottsbalken). Andra typer av påtvingade provtagningar Provtagningar för andra ändamål än drogkontroll kan i ett fåtal andra sammanhang genomföras med tvång. I lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning av faderskap finns bestämmelser som ger rätten möjlighet att besluta om rätts- genetisk undersökning. Beslutet får avse barnet, modern, mannen som frågan om faderskap gäller samt en annan man som haft samlag med modern under den tid som barnet kan ha tillkommit. Rätten får vid vite förelägga den som beslutet avser att visa att sådant prov tagits på honom eller henne (5 § lagen om rättsgenetisk undersök- ning av faderskap). Om ett föreläggande vid vite inte följs, får rätten 142 Totalförsvarets rekryteringsmyndighets föreskrifter om drogtester av totalförsvarspliktiga (TRMFS 2017:4) 9–12 §§. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande i stället besluta om biträde av Polismyndigheten för att provtagningen ska komma till stånd (6 § lagen om rättsgenetisk undersökning av faderskap). Det polisbiträde det kan bli fråga om är i första hand hämtning till provtagning eller undersökning. I undantagsfall kan det dock även bli fråga om framtvingande av själva provtagningen. En sådan provtagning kan i sådant fall jämställas med den blodprovs- tagning som enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken får ske vid kropps- besiktning.143 Vid rutinmässiga trafikkontroller, som är en del av polisens före- byggande arbete, får alkoholutandningsprov tas på bland annat förare av motordrivet fordon (2 § lagen (1976:1090) om alkoholutandnings- prov). Om den som är skyldig att lämna alkoholutandningsprov väg- rar, får blodprov tas även om det inte finns någon skälig misstanke om brott (3 § lagen om alkoholutandningsprov). Även denna typ av provtagning bör kunna jämställas med kroppsbesiktning, vilket ger polisen rätt till våldsanvändning för att genomföra tjänsteåtgärden (10 § första stycket punkten 4 polislagen, 1984:387). 7.4.5 Synpunkter till utredningen om behov av obligatoriska drogtester Socialsekreterare I avsnitt 7.4.4. beskrivs de bestämmelser om drogtester av föräldrar och vårdnadshavare som infördes 2022. I syfte att bland annat få en bild av hur lagändringen har fallit ut och bedöma om det finns behov av en ordning med obligatoriska drogtester har utredningen genom- fört en enkätundersökning till socialförvaltningar i olika kommuner och stadsdelar (se närmare om enkätundersökningen i kapitel 2). På fråga om möjligheten att uppmana föräldrar och vårdnadshav- are till drogtest har använts svarade 57 procent att det gjorts i ett fåtal fall och 16 procent att det gjorts i ett flertal fall. 27 procent svarade att möjligheten inte använts alls. Avsaknad av behov av drogtest och samtycke till drogtest angavs av majoriteten som skäl till att beslut om uppmaning inte fattats. Knappt 15 procent uppgav dock prak- tiska svårigheter att genomföra provtagning där bristande samverkan med regionen angavs som skäl. Andra uppgav att ett drogtest ger 143 Prop. 1982/83:8, s. 16. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 en falsk trygghet samt att ett övervakat umgänge bedömts tillräckligt för att säkerställa trygghet för ett barn. En majoritet av respondenterna (58 procent) uppgav att det inte förekommit att vårdnadshavare eller föräldrar motsatt sig en upp- maning att lämna drogtest. I de fall föräldrar eller vårdnadshavare motsatt sig uppmaningen var den vanligaste konsekvensen att um- gänget ställdes in (69 procent). I en mindre andel av fallen blev följden andra restriktioner i umgänget. På fråga om det finns behov av en reglering som gör drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel inför umgänge eller vårdens upphörande uppgav 60 procent att det inte finns ett sådant behov. Bland dessa påtalade flera att drogtester kan manipuleras och att resultaten riskerar att ges för stor betydelse. Flera lyfte också att drogtest inte är relevant i alla ärenden. På fråga om det finns behov av att ålägga en förälder eller vårdnadshavare en skyldighet att lämna drogtest blev resultatet det omvända, knappt 60 procent uppgav att det fanns ett sådant behov. Bland dessa angavs som skäl att det skulle bidra till ökad tydlighet och att det skulle stärka barnets rättigheter och skydd. Av de 40 procent som svarade att det inte finns ett sådant behov lyfte flera att ytterligare tvång riskerar ett samarbete med för- äldrarna som är avgörande för förändring och att drogtester ändå bara ger en ögonblicksbild. Vi har också samtalat med och tagit del av erfarenheter och kun- skap från ett stort antal myndigheter och från yrkesverksamma, såsom socialsekreterare, socialchefer och kommunjurister (se närmare om utredningens externa kontakter i kapitel 2). Dessa kontakter har i stora delar bekräftat resultatet av enkätundersökningen. Mycket talar alltså för att drogtester av föräldrar och vårdnadshavare inte används i någon större utsträckning. I de fall det inte beror på att det saknats behov, synes anledningen till att drogtester inte används primärt vara otydlighet kring vem som ska administrera och bekosta provtag- ningen. I många fall har det lett till att man avstått från att besluta om drogtest. I en del fall har man ändå beslutat om drogtest men låtit föräldern själv stå för kostnaden. En sådan provtagning kan kosta så mycket som 1 600 kronor och det finns inte någon möjlighet för en förälder att få ekonomiskt bistånd för utgiften. Från de kommuner där drogtester har kunnat användas har det till utredningen bara i ett fall framförts önskemål om att göra beslut om drogtester obligatoriska. Övriga kommuner har uppgett att social- SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande tjänsten har den kompetens som krävs för att göra egna bedömningar av när drogtester behöver tas och att det avgörande för om och hur ett umgänge bör ske är förälderns allmänna skick vid tillfället. De har även framhållit att obligatoriska drogtester, särskilt inför umgänge, riskerar att få motsatt effekt för barnets bästa. En farhåga är att re- sultatet av provtagningen riskerar få för stor betydelse och övriga omständigheter hamna i skymundan vid bedömningen om umgänge är lämpligt eller inte. Resultatet av provtagning visar hur situationen var vid själva provtagningstillfället men inte vid den tidpunkt då um- gänget faktiskt ska ske. En förälder som har lämnat ett negativt prov kan tycka sig ha rätt till umgänge med hänvisning till provresultatet. Om föräldern trots resultatet inte är i skick att träffa sitt barn kan konflikter uppstå mellan denne och socialtjänsten på ett sätt som skadar samarbetet. I värsta fall skulle en oerfaren socialsekreterare i dessa situationer kunna falla till föga och inte göra en helhetsbedöm- ning som tar sikte på barnets bästa. Barn och unga Utredningen har inte haft möjlighet att själva inhämta synpunkter från barn som specifikt rör drogtester eftersom det är ett verktyg som framför allt används vid omhändertaganden av mindre barn. I Socialstyrelsens kunskapsöversikt Att växa upp med alkohol eller andra droger i familjen, som redogörs för i avsnitt 7.4.1, beskrivs att många barn känner omsorg om och tar ett stort ansvar för sina för- äldrar. Detta kan göra att de har svårt att uttrycka hur de vill ha det när det gäller umgänge eller kontakt med föräldrarna. Det kan handla om att barnet inte orkar eller vågar säga sin åsikt av rädsla för att göra föräldern ledsen, arg eller besviken. Det kan också vara så att det är svårt för barnet att överblicka hur ett umgänge ska bli, då det beror så mycket på förälderns aktuella mående. I intervjuer med placerade barn framkommer att flera av barnen tycker det är viktigt att de får information om sina föräldrar, hur de mår, hur de har det och om de får hjälp och stöd. Utredningen har tagit del av barns erfarenheter och synpunkter beträffande umgänge generellt, det redovisas i avsnitt 7.2.3. Samman- fattningsvis beskriver många barn och unga erfarenheter av att inte bli lyssnade på och att inte ha en möjlighet att påverka sin situation. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Utformning av umgänge och beslut om barnets relationer uppfattas många gånger beslutas utifrån de vuxnas perspektiv utan att hänsyn tas till barnets åsikter och behov. Samtidigt som barns önskade um- gänge kan förvägras eller försvåras förekommer också att barn tvingas till umgänge med föräldrar som de är rädda för eller av andra skäl inte vill ha kontakt med. Det förekommer också att umgänge genomförs utan att det säkerställs att det blir en trygg situation och likaså att barn själva får ta ansvar för att säga nej till umgänge som de inte mår bra av. Återkommande önskemål från barn och unga är att göra barn mer delaktiga, att förklara fattade beslut, att inte ge barn eget ansvar för ett fungerande umgänge eller för att säga nej till föräldrar som vill ha mer kontakt än barnen önskar. Utredningen har också talat med barnrättsorganisationer som har påtalat att ett drogtest inte är en behandling utan enbart en kontroll. För barnets bästa är det viktigt att föräldern motiveras till behand- ling och att man följer upp resultatet av behandlingen. Det finns en uppfattning om att man släpper föräldrar för tidigt. 7.4.6 Finns det ändamålsenliga provtagningsmetoder inför umgänge? Mot bakgrund av vad som har påtalats, att drogtester inte visar hur situationen är vid själva umgängestillfället utan bara hur det var vid provtagningstillfället har utredningen varit i kontakt med Rättsmedi- cinalverket, avdelningen för rättsgenetik och rättskemi, för att under- söka om det finns mer ändamålsenliga provtagningsmetoder i dessa situationer. Beträffande provtagning av droger finns det i dag inget snabbtest som kan ge ett tillförlitligt resultat. Ett snabbtest kan ge både falskt positivt utslag och falskt negativt utslag. Vid sådana tester finns det till exempel alltid risk för korsreaktion, vilket betyder att testet detek- terar något annat än de substanser som det är ämnat att ge utslag för. Bland annat kan vissa vanliga receptfria läkemedel ge ett falskt posi- tivt utslag. För att få ett rättssäkert resultat måste provet analyseras med mer avancerad utrustning på ett laboratorium. En sådan analys tar vanligtvis några dagar. Snabbtest är inte heller ändamålsenliga eftersom de inte testar tillräckligt brett. Med så kallade nätdroger kommer nya substanser hela tiden som snabbtesterna inte är utfor- made efter. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Beträffande alkohol finns det säkrare provtagningsmetoder som ger tillförlitliga svar direkt. Till exempel använder polisen sedan länge bevisinstrumentet Evidenzer för att testa alkoholhalten i utandnings- luften. Bevisvärdet är detsamma som vid blodprovstagning. Bevis- instrumentet används stationärt samt mobilt i bussar, bilar, båtar och helikoptrar.144 7.4.7 Överväganden och förslag Inledande överväganden En självklar utgångspunkt för utredningen är att barn har rätt till trygghet och säkerhet vid umgänge och vid prövning av vårdens upphörande. En viktig fråga vid utredningens överväganden är om det bäst kan åstadkommas genom en ordning med obligatoriska drogtester. Möjligheten för en socialnämnd att besluta om att uppmana föräldrar och vårdnadshavare att lämna drogtest finns i LVU sedan den 1 juli 2022. Bestämmelserna innebär att om ett barn är omhän- dertaget med stöd av 2 § LVU ska en socialnämnd inför umgänge, om det finns anledning till det, kontrollera om en vårdnadshavare eller förälder är eller har varit påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker och vissa andra särskilt angivna medel. En socialnämnd får då besluta om att en vårdnadshavare eller en förälder ska uppmanas att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett-, eller hårprov. Mot- svarande bestämmelse finns för vårdnadshavare inför prövning av om vården ska upphöra. I samband med att lagförslaget antogs till- kännagav riksdagen för regeringen att drogtester av föräldrar och vårdnadshavare bör vara obligatoriska. Utredningen ska analysera förutsättningarna för obligatoriska drogtester och, oavsett ställnings- tagande, lämna förslag på en sådan ordning. Drogtester av föräldrar och vårdnadshavare inför umgänge och vid prövning av omhändertagandets upphörande enligt LVU är ett påtvingat kroppsligt ingrepp och utgör en kränkning av den fysiska integriteten hos den enskilde. Vid en analys av förutsättningarna för att kunna införa obligatoriska drogtester måste hänsyn tas till såväl regeringsformen som Europakonventionen. Gemensamt för dessa är att en inskränkning i den enskildes rätt måste vara propor- 144 Polismyndigheten (2023) Faktablad Alkoholutandning. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 tionerlig i förhållande till dess syfte. Syftet i detta fall är att säker- ställa ett barns rätt till trygghet och säkerhet inför umgänge och vid prövning av vårdens upphörande. Det ingår inte i utredningens uppdrag att överväga om ett positivt drogtest eller vägran att lämna drogtest per automatik ska ges en viss rättsverkan. Utredningen ska dock ta ställning till om en vägran att lämna drogtest ska ha samma innebörd som ett positivt testsvar. Ett positivt provsvar ska följaktligen även framöver utgöra en del i en socialnämnds underlag inför en bedömning av hur ett umgänge bör utformas och av om vården ska upphöra. Det saknas tillräckliga skäl att göra drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel Utredningens bedömning Nu gällande lagstiftning ger en socialnämnd goda förutsättningar att besluta om att uppmana en vårdnadshavare eller en förälder att lämna ett drogtest i de fall det finns anledning till det. Det är för tidigt att göra en fullständig utvärdering av om lagen, som trädde i kraft 2022, tillämpas på avsett sätt. Det står dock redan nu klart att det finns vissa praktiska hinder som gör att möjlig- heten inte används på det sätt och i den utsträckning som är be- fogat. Detta skulle dock inte lösas av att göra drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel. En ordning med obligatoriska drogtester riskerar också att ge ett testresultat för stor betydelse vid bedömningen av ett barns säkerhet och trygghet inför um- gänge och vårdens upphörande. Utredningens uppdrag är att analysera förutsättningarna för obliga- toriska drogtester för vårdnadshavare och föräldrar vid umgänge och vårdens upphörande och oavsett ställningstagande lämna förslag på en sådan reglering. Utredningen kan inledningsvis konstatera att redan nu gällande lagstiftning ger en socialnämnd goda förutsättningar att fatta beslut om drogtester i de fall det är en relevant utredningsåtgärd. I den mån beslut inte fattas om drogtest beror det inte på att det saknas lagstöd för en sådan åtgärd. Utifrån de kontakter som utredningen har haft SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande är det vår uppfattning att andra skäl ligger bakom att beslut om drog- test inte fattas i fler fall. Den primära anledningen synes vara att det inte bedöms vara relevant eftersom förälderns problematik inte kan kopplas till något som ett drogtest skulle kunna bidra till att klargöra. I de fall det inte fattas beslut om att uppmana till drogtest trots att ett drogtest skulle vara ett relevant utredningsmedel, verkar orsaken framför allt vara att det är praktiskt svårt att genomföra. Detta på grund av oklarheter kring vem som ska bekosta och administrera testerna. Många som utredningen har haft kontakt med har påtalat att det i detta hänseende finns en bristande samverkan mellan kom- muner och regioner. En majoritet av de yrkesverksamma inom socialtjänsten som ut- redningen har inhämtat synpunkter från anser inte att drogtester bör vara ett obligatoriskt utredningsmedel. Synpunkter som har framförts i detta sammanhang är bland annat att det finns en risk att resultatet av drogtestet ges för stor betydelse i bedömningen av barns trygghet och säkerhet. Flera uppger att drogtester kan manipuleras och därför inte är tillräckligt tillförlitliga samt att det under alla omständigheter bara ger en ögonblicksbild av om en vårdnadshavare eller en förälder har använt droger. Ett tillförlitligt och rättssäkert testresultat kan inte fås direkt vid provtagningstillfället utan tar dagar att analysera. Ett flertal av de yrkesverksamma har påtalat vikten av att göra en professionell bedömning av en förälders skick inför ett umgänge och vid en prövning av vårdens upphörande. En ordning med drogtester som ett obligatoriskt utredningsmedel skulle också kunna få oönskade konsekvenser i enskilda fall. Det går att tänka sig situationer där det på annat sätt är klarlagt att föräldern inte längre missbrukar, till exempel om denne har lämnat drogtester i andra sammanhang och kan uppvisa resultatet av dem. Så kan vara fallet om en förälder avtjänar ett fängelsestraff eller har genomgått behandling och inom ramen för det lämnat drogtester. På samma sätt kan ett beslut om drogtest inte vara befogat om det på annat sätt är klarlagt att föräldern eller vårdnadshavaren fortfarande miss- brukar. I dessa fall torde en socialnämnd redan på befintligt under- lag kunna göra en bedömning om umgänge eller fortsatt vård och ett drogtest fyller inte någon funktion. Vidare är missbruk hos vårdnadshavaren inte ett självständigt rekvisit för vård enligt 2 § LVU, utan faller in under ”brister i om- sorgen” där det är konsekvenserna för barnet, hänförliga till vårdnads- Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 havarens missbruk, som ska bedömas. Eftersom 2 § LVU täcker in många olika typer av missförhållanden i hemmet så riskerar ett obli- gatoriskt krav på drogtester också träffa fall där det egentligen inte finns någon anledning att befara att en vårdnadshavare eller förälder är eller har varit påverkad. Vi bedömer att det med befintlig termi- nologi inte är möjligt att på ett rättssäkert sätt utforma en bestäm- melse med ett obligatoriskt krav på drogtest som skulle träffa enbart de fall där det faktiskt finns anledning att utreda om en vårdnads- havare är eller har varit påverkad. Sammantaget är det utredningens bedömning att en ordning med obligatoriska drogtester – oavsett frågan om legaliteten av obliga- toriska drogtester – inte är ett ändamålsenligt sätt att säkerställa barns trygghet och säkerhet vid umgänge och vårdens upphörande. Utredningen ser samma risker som har redogjorts för ovan, att drog- tester kan komma att ges en för stor betydelse vid bedömningen på ett sätt som inte är för barnets bästa. Det huvudsakliga skälet till att drogtester inte används i de fall det i och för sig skulle vara en relevant utredningsåtgärd är de oklar- heter som råder beträffande hur testerna ska administreras och be- kostas. Senare i detta kapitel lämnar utredningen förslag på hur detta praktiska hinder kan undanröjas. Drogtester som ett obligatoriskt utredningsmedel är inte förenligt med proportionalitetsprincipen och står i strid med 2 kap. 6 § regeringsformen och artikel 8 i Europakonventionen Utredningens bedömning En lagreglering som innebär att drogtester ska vara ett obligato- riskt utredningsmedel, i den bemärkelsen att det inte ska göras någon behovs- eller proportionalitetsbedömning, är oförenlig med Europakonventionen, regeringsformen och grundläggande rättsprinciper. Proportionalitetsprincipen kommer till uttryck i såväl grundlag som en rad andra författningar. Principen har ansetts så fundamental att den gäller även utan uttrycklig reglering i lag. Vid tvångsåtgärder innebär proportionalitetsprincipen att sådana bara får användas om SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Proportio- nalitetsprincipen återfinns även i artikel 8 i Europakonventionen. Där framgår att rätten till respekt för privat- och familjelivet inte får inskränkas annat än med stöd av lag om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Vid bedömningen av nödvändigheten ska proportionalitetsprincipen tillämpas. Det ska göras en avvägning av hur stort ingreppet är i den enskildes rätt och hur starkt det behov är som ska tillgodoses genom ingreppet. Bara om det finns ett rimligt förhållande mellan dessa två omständigheter är ingreppet proportio- nerligt, och endast då kan ingreppet anses nödvändigt i ett demokra- tiskt samhälle. En reglering som gör en socialnämnds beslut om drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel innebär att det inte skulle göras någon avvägning mellan nackdelarna för den enskilde och vad som står att vinna med åtgärden. En sådan ordning innehåller ingen pro- portionalitetsbedömning och står enligt vår bedömning i strid med såväl regeringsformen som Europakonventionen. Utredningen noterar att det i svensk lagstiftning inte finns några exempel på när det går att besluta om drogtester, som avser annat än alkoholutandningsprov vid rutinmässiga trafikkontroller, utan att det uttryckligen ska göras en behovs- och proportionalitetsbedömning. Även om Europadomstolen i ett fåtal fall har accepterat obligato- riska drogtester145 är det vår uppfattning att domstolens ställnings- tagande i dessa fall inte är applicerbara på drogtester av föräldrar och vårdnadshavare med stöd av LVU. Drogtester där syftet är att säker- ställa säkerheten på kärnkraftverk och passagerarfärjor och förebygga oordning och brott på anstalter förutsätter till att börja med att test- erna tas på många personer. De praktiska möjligheterna till differenti- ering i dessa fall är alltså begränsade. Dessutom har de en avskräck- ande effekt där den obligatoriska aspekten i sig fyller en viktig funktion för att uppnå syftet. Vår bedömning är att den princip som har tillämpats av Europadomstolen vid prövning av andra typer av provtagningar också är tillämplig vid drogtester av föräldrar och 145 Wretlund mot Sverige nr 46210/99, Madsen mot Danmark nr 58341/00 och Young mot Förenade Konungariket nr 60682/00. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 vårdnadshavare i LVU. Principen innebär en skyldighet att göra en intresseavvägning i det enskilda fallet. Vår bedömning är att möjligheten till provtagning inte kommer underanvändas på grund av att en socialnämnd även i fortsättningen ska beakta behovs- och proportionalitetsprinciperna. Finns det an- ledning att besluta om provtagning så bör intresset av att tillförsäkra ett barns rätt till trygghet och säkerhet i princip alltid väga så pass tungt att tvångsåtgärden är proportionerlig. En socialnämnd ska ha en skyldighet att besluta om drogtest om det finns anledning till det och mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga Utredningens förslag Det förslag utredningen lämnar innebär att det alltjämt ska göras en behovs- och proportionalitetsbedömning men att en social- nämnd är skyldig att fatta beslut om drogtest när det finns anled- ning till det och mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. En socialnämnd har enligt gällande reglering en skyldighet att kon- trollera om en vårdnadshavare eller förälder är eller har varit påverkad av bland annat narkotika och alkohol inför umgänge och vid pröv- ning av vårdens upphörande. En socialnämnd får då besluta att en vårdnadshavare eller en förälder ska uppmanas att lämna drogtest. Som framgår tidigare i detta avsnitt så gör utredningen bedömningen att det saknas tillräckliga skäl att göra drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel och att det i strikt mening inte är lagligen möjligt. Utredningen ska dock, oavsett ställningstagande lämna förslag på en sådan reglering. Utredningen anser att det är angeläget att det även fortsättningsvis ska framgå att en socialnämnd har en generell skyldighet att kontrol- lera föräldrars och vårdnadshavares påverkan och ser risker med att ersätta denna generella skyldighet med en skyldighet att besluta om drogtest. Ett flertal yrkesverksamma socialsekreterare har framfört till utredningen att det finns risker med att förlita sig för mycket på resultatet av ett drogtest eftersom det bara ger en ögonblicksbild av hur påverkan var vid provtagningstillfället. Enligt uppgifter till ut- SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande redningen finns det i dag inget tillförlitligt snabbtest utan drogtestet måste analyseras i labb, vilket tar ett antal dagar. Ett testresultat från en provtagning kan alltså sällan vara tillräckligt för att säkerställa barns trygghet och säkerhet inför umgänge, i regel krävs det mer komplexa överväganden. Vid provtagning inför prövning av vårdens upphörande kan det sannolikt oftare bli aktuellt att besluta om provtagning som visar om en vårdnadshavare har varit påverkad. Syftet med en sådan provtagning ställer inte lika höga krav på att få ett snabbt resultat men likväl kan det finnas anledning att inte bara förlita sig på provresul- tatet. Om bestämmelsen skulle utformas enbart som en skyldighet att besluta om provtagning riskerar det att leda till att möjligheten till kontroll försämras. Utredningens bedömning är dock att lagtexten inte tydligt anger att det i en socialnämnds kontrollskyldighet också ligger en skyldig- het att besluta om drogtest, om inte andra fullgoda kontrollmöjlig- heter finns. En reglering som klargör att det förhåller sig på det sättet skulle kunna bidra till att drogtester togs i fler fall när det är motiverat. Utredningens förslag innebär att en socialnämnd fortfarande ska ha en generell skyldighet att kontrollera påverkan om det finns anled- ning till det och att det tydligare ska framgå att det innefattar en skyl- dighet att besluta om drogtest under vissa förutsättningar. En förut- sättning är att mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga för att kontrollera om föräldern eller vårdnadshavaren är eller har varit på- verkad. Vidare får ett sådant beslut fattas bara i den mån åtgärden är försvarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter, vilket framgår av 32 c § LVU. Vi bedömer också att den föreslagna regleringen, så långt det är möjligt, tillgodoser riksdagens tillkännagivande till regeringen. En vårdnadshavare eller förälder ska vara skyldig att lämna drogtest när en socialnämnd beslutat om det Utredningens förslag En vårdnadshavare eller förälder ska vara skyldig att lämna drogtest när en socialnämnd beslutat om det. En sådan skyldighet kan dock inte genomdrivas med tvång eller leda till någon form av bestraff- ning om ett drogtest inte lämnas. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 Vad gäller frågan om föräldrar och vårdnadshavare ska vara skyldiga att lämna drogtest när en socialnämnd har beslutat det, har det till utredningen framförts av flera yrkesverksamma inom socialtjänsten att det finns ett sådant behov. Å andra sidan har det också påpekats att ytterligare tvång riskerar att skada möjligheterna till ett samarbete med föräldrarna som kan vara avgörande för förändring. Som framgår av 32 c § LVU får förhållandet att en förälder eller vårdnadshavare inte medverkar till provtagning tillmätas den betydelse för umgänges- och vårdbeslutet som omständigheterna motiverar. Uppgifter till utredningen talar för att det i praktiken ofta innebär att ett umgänge ställs in eller genomförs i närvaro av socialtjänstens personal. Utgångspunkten måste vara att det är konsekvenser som för vårdnadshavaren eller föräldern upplevs som negativa. Att utforma bestämmelsen som en skyldighet för den enskilde betonar att dennes agerande i förhållande till socialnämndens beslut om provtagning kan komma att få negativa konsekvenser. Utredningen föreslår därför att det av lagtexten ska framgå att en vårdnadshavare eller förälder är skyldig att lämna drogtest när en socialnämnd har beslutat om det. Det inskärper vikten av att denne medverkar till provtagning för att en socialnämnd ska ha ett tillfreds- ställande underlag vid bedömningen av barnets trygghet och säkerhet inför umgänge och vårdens upphörande. Det innebär emellertid inte att åtgärden ska kunna genomdrivas med tvång om den enskilde vägrar. Liknande bestämmelser finns redan i dag i LVU beträffande den som vårdas enligt 3 § LVU och vistas på ett hem för särskilt noggrann tillsyn. Vid ankomsten till hemmet är denne skyldig att lämna prov för drogkontroll om det finns anledning till det och om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl. Detsamma gäller om det under vistelsen kan misstänkas att den unge är påverkad av narkotika, alkohol eller något annat i lagen uppräknat medel (17 a § LVU). Mot- svarande skyldighet finns i LVM. Även i ett antal andra lagar finns det bestämmelser om en skyl- dighet för enskilda att lämna drogtest. I fängelselagen, häkteslagen, lagen om totalförsvarsplikt, lagen om verkställighet av ungdomsöver- vakning och i brottsbalkens bestämmelser om föreskrifter under övervakning och skyddstillsyn stadgas om en skyldighet för en en- skild att lämna prov för drogkontroll. Även om skälen för drogtester i dessa lagar skiljer sig från skälen till beslut om drogtest av en vård- nadshavare eller förälder, är skyldigheten att lämna drogtest inte en SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande främmande företeelse i svensk rätt. En skyldighet i dessa lagar inne- bär emellertid inte att det med tvång går att genomdriva ett beslut om den berörde vägrar.146 Konsekvensen av att vägra att lämna ett drogtest varierar i olika sammanhang. När det gäller provtagning av unga i LVU så framgår av specialmotiveringen vid införandet av bestämmelsen att ett positivt prov eller vägran att lämna prov inte får utgöra grund för bestraffning eller indragen förmån. Den som är skyldig att lämna drogtest enligt fängelselagen och brottsbalken kan å andra sidan drabbas av negativa konsekvenser i form av upp- skjuten villkorlig frigivning och eller förverkande av villkorligt med- given frihet. En skyldighet för föräldrar och vårdnadshavare att lämna drog- test inför umgänge och vid prövning av vårdens upphörande ska, likt bestämmelsen i 17 a § LVU, inte innebära att åtgärden kan genom- drivas med tvång eller leda till någon form av bestraffning om denne vägrar. Innebörden av en vägran att lämna drogtest bör inte regleras i lag Utredningens bedömning En vägran att lämna ett drogtest ska även fortsättningsvis tillmätas den betydelse för en socialnämnds beslut i fråga om umgänge eller ett omhändertagandes upphörande som omständigheterna moti- verar. Utredningen ska särskilt ta ställning till om en vägran att lämna drog- test ska ha samma innebörd som ett positivt testsvar. Det regleras inte i lag vad som blir konsekvensen av ett positivt drogtest. Ett positivt drogtest leder således inte till någon på förhand given rättsföljd. Det fyller alltså ingen tydlig funktion att ge en väg- ran att lämna drogtest samma innebörd som ett positivt testsvar. Att ge positiva drogtester eller vägran att lämna drogtester en på förhand bestämd konsekvens eller innebörd skulle betyda att frågan om vad som är bäst för barnet i de fallen överhuvudtaget inte prövas inför ett umgänge eller vårdens upphörande. Detta trots att barnets bästa 146 Utöver reglerna i rättegångsbalken om kroppsbesiktning vid misstanke om brott (se av- snittet Drogtester i annan lagstiftning). Andra former av provtagning som kan genomdrivas med tvång redogörs för i avsnittet Andra typer av påtvingade provtagningar. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 ska vara avgörande för alla beslut enligt LVU. Utredningens bedöm- ning är att en vägran att lämna drogtest även fortsättningsvis ska till- mätas den betydelse för en socialnämnds umgänges- och vårdbeslut som omständigheterna motiverar. Ett beslut om drogtest ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol Utredningens förslag En socialnämnds beslut om att en vårdnadshavare eller förälder ska lämna drogtest ska kunna överklagas till allmän förvaltnings- domstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kam- marrätten. Den föreslagna regleringen innebär en skyldighet för en vårdnads- havare eller förälder att lämna drogtest när en socialnämnd har beslutat det. Det rör sig om ett påtvingat kroppsligt ingrepp och därmed en inskränkning i den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. Ett beslut om drogtest inför umgänge eller vårdens upphörande kan i förlängningen dessutom få betydelse för hur umgänget med barnet utformas och vid bedömningen av om barnet kan återförenas med vårdnadshavaren, vilket kan innebära en inskränkning i rätten till familjeliv. Om ett beslut om drogtest saknar laglig grund och en för- älder eller vårdnadshavare vägrar att medverka på grund av detta är det av betydande vikt att beslutet kan prövas rättsligt. Risken är annars att en förälders vägran kan komma att ges betydelse för umgänges- och vårdbeslut framöver trots att så inte borde vara fallet. Även om prövningen i de flesta fall kommer att ske efter att en provtagning har genomförts eller skulle ha genomförts, får den enskilde anses ha ett berättigat intresse av att få en rättslig prövning av beslutet. Starkt vägande skäl talar för att det av rättssäkerhetsskäl är nödvändigt att ett sådant beslut ska kunna överklagas. Vid ett överklagande till kam- marrätt ska prövningstillstånd krävas. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Frågan om vem som ska administrera och bekosta drogtester måste klargöras Utredningens bedömning Att det inte i större utsträckning fattas beslut om drogtester av vårdnadshavare och föräldrar inför umgänge och vid bedömning av om ett omhändertagande ska upphöra beror på otydligheter kring vem som ska administrera och bekosta drogtesterna. Denna oklarhet medför också att det förekommer att den vårdnadshav- are eller förälder som uppmanas ta ett drogtest ges ansvaret för att hitta någon som kan genomföra testet och också betala för det. Konsekvensen av detta kan bli att umgängestillfällen ställs in utan att hänsyn tas till barnets bästa. När socialtjänsten inte har kom- petens att genomföra drogtest som ger ett tillförlitligt resultat, bör regionen vara skyldig att erbjuda sådant test. Kostnaden bör slutligen hamna på den kommun som beställt drogtestet. Det bör vara en socialnämnds ansvar att anvisa en vårdnadshavare eller en förälder till det provtagningsställe som ska genomföra drogtestet. Utredningens förslag Det ska framgå i bestämmelserna som reglerar provtagning av föräldrar och vårdnadshavare i LVU att socialnämnden ska anvisa sättet för provtagningen. Regionens skyldighet att erbjuda prov- tagning på socialnämndens initiativ regleras i en särskild lag. För att bestämmelserna om provtagning av föräldrar och vårdnads- havare ska fylla sitt syfte är det nödvändigt att det inte finns praktiska hinder som gör att möjligheten inte används i den utsträckning som är befogad. Vid införandet av de nu gällande reglerna berördes inte frågan om hur testerna praktiskt skulle genomföras och vem som skulle ansvara för kostnaden. Konsekvensen har blivit att det råder stor osäkerhet inom socialförvaltningarna om hur man ska gå till väga för att genomföra provtagningar. Det kan innebära att beslut om drogtest överhuvudtaget inte fattas, trots att det skulle vara ett värdefullt underlag vid bedömningen av ett barns säkerhet och trygg- het. Det kan också innebära att ett beslut visserligen fattas men att hela ansvaret läggs på föräldern att hitta någon som kan ta provet och Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 även betala för testet. Utredningen har fått uppgifter om att det före- kommer att föräldrar inte vet vart de ska vända sig eller inte har råd att betala för provtagningen och att drogtest av den anledningen ute- blir. Den vanligaste konsekvensen av en utebliven provtagning inför ett umgängestillfälle är att umgänget ställs in. Det drabbar förstås för- äldern men det drabbar också barn som vill träffa sin mamma eller pappa men som hindras av skäl som lagstiftaren inte förutsett. Enligt artikel 9.3 i barnkonventionen, finns en skyldighet att respektera rät- ten för ett barn som är skilt från sin förälder att regelbundet upp- rätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa. En ord- ning som innebär att umgänge ställs in, utan hänsyn till barnets bästa, för att en förälder av ekonomiska eller praktiska skäl inte kan lämna drogtest, är enligt utredningens bedömning inte förenlig med barn- konventionen. Vissa kommuner har emellertid väl upparbetade rutiner och över- enskommelser om samverkan med regionen. En del socialförvalt- ningar som utredningen har träffat beskriver det som problemfritt. Genom avtal med regionen kan de hänvisa en förälder eller vårdnads- havare till en specifik vårdcentral som genomför provtagningen. Vårdcentralen skickar sedan fakturan till socialtjänsten som står för kostnaden. Den provtagning som kan bli aktuell för att kontrollera om en förälder eller vårdnadshavare är eller har varit påverkad måste hålla hög kvalitet för att ge ett tillförlitligt resultat. Det innebär ofta avan- cerade analyser i laboratorium, något som varken ligger inom en kommuns ansvars eller kompetensområde. Sådan kompetens finns emellertid hos regionen. När en förälder eller vårdnadshavare redan har en pågående vårdkontakt kan det bli naturligt att den vårdgivaren också genomför provtagningen, men om så inte är fallet bör regionen ha kunskap om vilken mottagning som kan genomföra provtagning. Det är därför rimligt att regionen har en skyldighet att, på en socialnämnds begäran, erbjuda sådan provtagning. Kommuner och regioner bör träffa överenskommelser om samverkan i fråga om provtagning av vårdnadshavare och föräldrar så att det finns upp- arbetade rutiner kring provtagning. Eftersom det är socialförvaltningen som är beställare av prov- tagningen bör kostnaden falla på kommunen. I praktiken bör det innebära att en faktura skickas till socialtjänsten. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Utredningen anser inte att det är lämpligt att införa en bestäm- melse om regionens ansvar i LVU. Det är inte heller lämpligt att införa en bestämmelse som avser en så pass begränsad fråga i social- tjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen eftersom dessa är målin- riktade ramlagar. I avsaknad av någon annan lämplig lag där regionens ansvar att erbjuda provtagning av föräldrar och vårdnadshavare kan regleras, föreslår utredningen en särskild lag för detta ändamål. Det kan noteras att av samma skäl regleras en regions skyldighet att er- bjuda hälsoundersökning av barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet i en särskild lag.147 Ett regeringsuppdrag att utarbeta kunskapsstöd för drogtestning Utredningens bedömning För att en socialnämnd ska kunna fatta beslut, om provtagning för kontroll av om föräldrar eller vårdnadshavare är eller har varit påverkade, som är ändamålsenliga och som inte innebär ett onödigt integritetsintrång behövs mer kunskap om vilka typer av tester som finns och vilka som passar i olika situationer. Kunskap behövs också för att kunna göra rätt tolkning av provresultat. Utredningens förslag Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram ett kunskapsstöd som är särskilt anpassat för provtagning enligt bestämmelserna i 32 a–c §§ LVU. Kunskap om provtagning och analysresultat är inte en kompetens som primärt finns i socialtjänstens verksamhet utan snarare inom hälso- och sjukvården. För att en socialnämnd ska kunna fatta ade- kvata och proportionerliga beslut finns det ett behov av ökad kun- skap. Samma behov finns vid tolkning och bedömning av provresultat. Det kan exempelvis förekomma invändningar om att ett provresultat som visar en metabolit av en drog, visar något annat än att vårdnads- havaren eller föräldern har varit påverkad, till exempel att det har skett 147 Lagen (2017:209) om hälsoundersökning av barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 genom passiv rökning eller liknande. Av rättssäkerhetsskäl och för att drogtester ska fylla sitt syfte samt även av resursskäl finns ett behov av ett lättillgängligt kunskapsstöd. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ges ett uppdrag att ta fram ett kunskapsstöd som är riktat till socialtjänsten och som är särskilt anpassat för provtagning för de ändamål och för de prov- tagningssätt som regeras i 32 a–c §§ LVU. Utöver att innehålla gene- rell information om olika provtagningsmetoder och tolkning av provresultat så bör kunskapsstödet också bidra till att socialnämnder kan ställa adekvata frågor om ett provresultat till den som har utfört och analyserat provet. 7.5 Socialnämndens skyldighet att noga förbereda barns återförening med vårdnadshavare 7.5.1 Inledning Bakgrund Av 21 § andra stycket LVU framgår att en socialnämnd inför att vår- den upphör har ansvar för att noga förbereda återföreningen mellan barnet och den som har vårdnaden om barnet. I sitt remissyttrande över promemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7) anger JO att bestämmelsen inte utgör någon garanti för att en socialnämnds noggranna förberedelser leder till ett bättre resultat för det enskilda barnet.148 Detta eftersom barnets vårdnadshavare kan välja att tacka nej till en socialnämnds plan för hur en återförening ska genomföras och att bestämmelsen därför är förhållandevis udd- lös. JO ställer sig frågan om den nuvarande bestämmelsen om en socialnämnds skyldighet att förbereda en återförening är tillräckligt konkret. 148 JO, yttrande över promemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7), dnr R 40-2021. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande Uppdraget I utredningens direktiv anges att det med hänsyn till den betydande förändring och de konsekvenser en återförening kan medföra för barn och vårdnadshavare finns skäl att närmare utreda en socialnämnds ansvar enligt den aktuella bestämmelsen. Utredningen ska därför analysera och ta ställning till behovet av att stärka och konkretisera en socialnämnds ansvar för återförening, och föreslå nödvändiga åtgärder och lämna nödvändiga författnings- förslag. 7.5.2 Nuvarande regelverk Vårdens upphörande Förutsättningar för vårdens upphörande regleras i 21 § LVU. Där anges att när vård med stöd av LVU inte längre behövs, ska en social- nämnd besluta att vården ska upphöra. I förarbetena anges att det är en viktig uppgift för en socialnämnd att se till att vården inte pågår under längre tid än som är nödvändigt med hänsyn till omständig- heterna. Vården ska förklaras avslutad så snart det inte längre finns behov av att utöva de särskilda befogenheter som lagen ger en social- nämnd.149 Förutsättningarna för vårdens upphörande speglar på så sätt förutsättningarna för ett beslut om vård enligt LVU. Är förut- sättningarna för vård enligt LVU inte längre uppfyllda ska tvångs- vården upphöra. Den 1 juli 2022 kompletterades 21 § LVU såvitt avser vård på grund av förhållanden i hemmet enligt 2 § LVU. En socialnämnd får, om det gäller vård på grund av förhållanden i hemmet, inte be- sluta att vården ska upphöra förrän de omständigheter som föran- leder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Vård som har beslutats med stöd av 2 § LVU ska alldeles oavsett detta upphöra senast när den unge fyller 18 år. Vid alla beslut enligt LVU ska vad som är bäst för barnet eller den unge vara avgörande (1 § femte stycket LVU). Det gäller i prin- cip även vid beslut om upphörande av vård även om det för närvar- 149 Prop. 1979/80:1, s. 587. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 ande saknas en möjlighet att väga in den risk för skada som en sepa- ration från ett familjehem kan medföra.150 En socialnämnds ansvar att förbereda en återförening mellan barn och vårdnadshavare Inför att vård med stöd av LVU ska upphöra har en socialnämnd ett ansvar att noga förbereda återföreningen mellan ett barn och den som har vårdnaden om barnet. Detta framgår av 21 § andra stycket LVU. Enligt förarbetena är bestämmelsen en erinran om vikten av att ett barns återförening med föräldrarna eller andra vårdnadshavare noga förbereds. Det anges också att frågan om hur återföreningen ska för- beredas bör behandlas redan i vårdplanen och att det, om barnet varit föremål för vård en längre tid, kan vara lämpligt att en socialnämnd gör upp en plan för hur återföreningen ska genomföras.151 Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör genomförandeplanen i god tid innan vården upphör kompletteras med uppgifter om hur barnet eller den unge ska förberedas för tiden efter att placeringen i familje- hem, stödboende eller hem för vård eller boende har avslutats.152 7.5.3 Finns det ett behov av att stärka och konkretisera en socialnämnds ansvar att förbereda barns återförening med vårdnadshavare? Enkätundersökning Utredningen har genomfört en enkätundersökning till socialförvalt- ningar i olika kommuner och stadsdelar (se närmare om enkätunder- sökningen i kapitel 2). På frågan om det förekommer att vårdnads- havare tackar nej till en socialnämnds plan för hur en återförening ska ske svarar knappt 40 procent att detta inte förekommer och knappt 60 procent att det förekommer i fåtalet fall. Endast två kom- muner svarar att det förekommer i flertalet fall. Följdfrågan till kommunerna var om de uppfattar att det är oklart hur en socialnämnd ska agera i de fall där vårdnadshavare tackar nej till nämndens plan för hur en återförening ska ske. Här svarar 92 procent 150 Se Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU, dnr 1416-2021/22. 151 Prop. 1989/90:28, s. 118. 152 SOSFS 2012:11, allmänna råd till 7 kap. 3 §. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande att det inte är oklart hur en socialnämnd ska agera i sådana situationer. Flera kommuner som svarar att det inte är oklart kommenterar denna fråga med att det i en sådan situation kvarstår en oro för barnet och saknas förutsättningar för att vården enligt LVU ska upphöra. Synpunkter till utredningen Utredningen har samtalat med och tagit del av erfarenheter och kun- skap från ett stort antal myndigheter och från yrkesverksamma, så- som socialsekreterare, socialchefer och kommunjurister (se närmare om utredningens externa kontakter i kapitel 2). Den samlade bilden är densamma som ges i enkätundersökningen. Det är ovanligt att föräldrar tackar nej till en socialnämnds plan för hur en återförening ska ske och i sådana situationer behöver arbetet med vårdnadshavarna fortsätta för att en återförening ska kunna genomföras. En social- nämnds ansvar för att planera ett barns återförening med vårdnads- havarna uppfattas inte som otydligt. Utredningen har även samtalat med föräldrar till placerade barn och med Stellamottagningarna i Göteborg respektive Stockholm som är kommunala funktioner som ger stöd till föräldrar med placerade barn. Liksom i samtalen med barn och unga och ideella organisatio- ner som arbetar med placerade barn och unga framkommer i samtalen med föräldrar och föräldrastödjare att det finns en rad upplevda brister med socialnämnders arbete med återförening. Det handlar bland annat om att det inte ges tillräckligt med stöd till föräldrar och barn för att återförening ska kunna ske eller att det beslutas om slentrianmässiga umgängesbegräsningar på ett sätt som försvårar en återförening. Det kan också handla om att återförening planeras mot ett barns vilja eller utan att barnet kommer till tals och får information. Planerna för återförening kan vidare upplevas som alltför vaga och innefatta otillräckligt stöd. Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande SOU 2026:8 7.5.4 Överväganden och bedömning Det finns inget behov av att stärka och konkretisera socialnämnders ansvar för återförening Bedömning En socialnämnd har ett uttryckligt och tydligt ansvar för att noga förbereda återföreningen mellan ett barn och den som har vård- naden om barnet. De eventuella brister som finns i planeringen och genomförandet av återföreningar är inte ett lagstiftningspro- blem. Det finns inget behov av att i lagstiftningen stärka och kon- kretisera en socialnämnds ansvar för återförening. Av 21 § andra stycket LVU framgår att en socialnämnd inför att vår- den upphör har ansvar för att noga förbereda återföreningen mellan ett barn och den som har vårdnaden om barnet. I utredningens direk- tiv anges att det med hänsyn till den betydande förändring och de konsekvenser en återförening kan medföra för barn och vårdnads- havare finns skäl att närmare utreda en socialnämnds ansvar enligt den aktuella bestämmelsen. Bakgrunden till uppdraget är att JO i ett remissyttrande bland annat anger att bestämmelsen om en social- nämnds ansvar för återförening är förhållandevis uddlös eftersom ett barns vårdnadshavare kan välja att tacka nej till nämndens plan för hur en återförening ska genomföras.153 Utredningen har samtalat med och tagit del av erfarenheter och kunskap från ett stort antal myndigheter och yrkesverksamma inom socialtjänsten. Vi har också hämtat in synpunkter från barn och unga och från föräldrar till placerade barn. Den kritik som från förs fram mot socialnämndernas arbete med återförening handlar bland annat om att det inte ges tillräckligt med stöd till föräldrar och barn för att återförening ska kunna ske. Det kan också handla om att återförening planeras mot ett barns vilja eller utan att barnet kommer till tals och får information. Planerna för återförening kan vidare upplevas som alltför vaga och innefatta otillräckligt stöd. Utredningens uppfatt- ning är att denna typ av problem inte beror på brister i lagstiftningen. Socialnämnderna har ett uttryckligt och tydligt ansvar för att noga förbereda återföreningen mellan ett barn och den som har vårdnaden 153 JO, yttrande över promemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7), dnr R 40-2021. SOU 2026:8 Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och upphörande av ett omhändertagande om barnet. Det är, enligt den enkätundersökning till kommuner som utredningen genomfört, mycket ovanligt att föräldrar tackar nej till en plan för hur en återförening ska genomföras. För det fall detta före- kommer är det som utgångspunkt inte aktuellt med en återförening eftersom det i en sådan situation kvarstår en oro för barnet och så- ledes saknas förutsättningar för att vården enligt LVU ska upphöra. Sammanfattningsvis ser utredningen inget behov av att i lagstift- ningen stärka och konkretisera en socialnämnds ansvar för återför- ening mellan ett barn och den som har vårdnaden om barnet. 8 Uppföljning av ett barns situation 8.1 Inledning I vissa fall kan en socialnämnd följa upp ett barns situation trots att det inte finns samtycke till det. Det innebär att socialnämnden får tala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke samt ta hjälp av sak- kunniga och ta andra kontakter som behövs. Uppföljning av ett barns situation utan samtycke kan ske i tre fall: • när en utredning som gäller ett barns behov av skydd eller stöd har avslutats utan beslut om en insats, • när placeringen av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller hem för vård eller boende har upphört, eller • när vård enligt LVU upphör. Syftet med uppföljning skiljer sig delvis åt. I de två första fallen som regleras i socialtjänstlagen, kan uppföljningen både syfta till att ge en socialnämnd en möjlighet att följa ett barn när det finns en berät- tigad oro för barnets situation och möjliggöra ett motivationsarbete att ta emot de insatser som socialnämnden bedömer att det finns behov av. Syftet i det tredje fallet är att en socialnämnd ska kunna bedöma om barnets situation är trygg och stabil. I detta kapitel lämnar utredningen förslag i syfte att göra reglerna om uppföljning mer förutsebara och ändamålsenliga. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 8.1.1 Disposition Avsnitt 8.2 behandlar uppföljning efter att ett omhändertagande för vård har upphört. I avsnitt 8.2.3 finns en redogörelse av nu gällande regelverk och i avsnitt 8.2.3 redovisas de erfarenheter och synpunkter som utredningen har tagit del av. Avsnitt 8.3 gäller uppföljning enligt socialtjänstlagen. I avsnitt 8.3.3 finns en redogörelse av nu gällande regelverk och tillämpning. I av- snitt 8.3.4 och 8.3.5 redovisas de synpunkter som lämnats till utred- ningen avseende tidsgränsen för uppföljning respektive frågan om upp- följning enligt socialtjänstlagen bör vara obligatorisk. I avsnitt 8.3.6 behandlas frågan om behovet av uppföljning i fler situationer än vad nu gällande regelverk medger. Avsnitt 8.4 behandlar frågan om uppgiftsskyldighet inom ramen för uppföljningen och avsnitt 8.5 gäller ansvarsfördelningen mellan kommuner vid uppföljning. Utredningens överväganden och förslag finns i 8.6. 8.2 Uppföljning efter att ett omhändertagande för vård har upphört 8.2.1 Uppdraget Utredningens uppdrag är att bedöma om tiden för den uppföljning som en socialnämnd ska göra när vård enligt LVU upphör ska för- längas. Oavsett ställningstagande ska utredningen lämna förslag på en uppföljningstid på minst ett år. I direktiven anges att uppföljningsskyldigheten av ett barn efter avslutad LVU-vård är av stor betydelse för att säkerställa ett tillräck- ligt skyddsnät. Även det sätt som uppföljningen utformas på och hur ofta kontakt bör tas inom ramen för uppföljningstiden kan vara av betydelse. I direktiven framhålls att riksdagen har tillkännagett för regeringen att uppföljningstiden bör pågå i minst ett år. SOU 2026:8 Uppföljning av ett barns situation 8.2.2 Bakgrund En socialnämnd har sedan den 1 juli 2022 en skyldighet att under maximalt sex månader följa upp ett barns situation efter avslutad vård enligt LVU. Tidigare fanns ingen sådan skyldighet utan enbart en möjlighet till uppföljning efter avslutad placering med stöd av bestämmelser i socialtjänstlagen. Uppföljning med stöd av social- tjänstlagens bestämmelser fick emellertid, enligt den dåvarande lyd- elsen, bara beslutas om ett barn, utan att förhållanden som avses i LVU förelåg, bedömdes vara i särskilt behov av en socialnämnds stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknades (11 kap. 4 b § i den då gällande socialtjänstlagen, 2001:453).1 Enligt de då gällande bestämmelserna fick uppföljningen pågå i maximalt två månader. I propositionen som ligger till grund för dagens reglering om upp- följning efter avslutad vård enligt LVU anges att det fanns indika- tioner på att möjligheten att följa upp ett barns situation efter av- slutad placering inte användes i den utsträckning som bestämmelsen medgav. Enligt regeringens mening kunde det bero på att det av förarbetena framgår att bestämmelserna om uppföljning ska tillämpas med restriktivitet. En skyldighet att följa upp barn efter avslutad vård enligt LVU hade också efterfrågats av barnrättsorganisationer och myndigheter. Mot bakgrund av detta och då omständigheten att tvångsvården upphör kan innebära en stor omställning och risk för den unge, ansåg regeringen att det var befogat med en obligato- risk uppföljning efter avslutad vård enligt LVU.2 När det gäller uppföljningstidens längd hade det i den departe- mentspromemoria som låg till grund för propositionen lämnats för- slag på en maximal tid om sex månader. I promemorian anfördes att den uppföljningstid om två månader som då gällde efter avslutad placering framstod som för kort och att en längre uppföljningstid behövdes. En uppföljningstid om sex månader framstod enligt pro- memorian som väl avvägd och överensstämde dessutom med den förlängda uppföljningstid som föreslagits i betänkandet som kom att ligga till grund för den nya socialtjänstlagen. I remissbehandlingen kritiserade bland annat JO förslaget i promemorian avseende uppfölj- ningstidens längd och menade att det saknades en närmare motiv- ering till valet av sex månader. Flera remissinstanser ansåg att en 1 Bestämmelsen överfördes med vissa språkliga och redaktionella ändringar till 23 kap. 2 § i den nya socialtjänstlagen. 2 Prop. 2021/22:178, s. 54 ff. Uppföljning av ett barns situation SOU 2026:8 uppföljningstid om tolv månader var mer ändamålsenligt. Som skäl för detta angavs att en familj under tolv månader har gått igenom alla faser som kan vara kritiska, som till exempel skolgång, helger och längre semesterperioder. Under en period om tolv månader kan en socialnämnd därför göra en helhetsbedömning av ett barns situation. Det påpekades också att det kan ta tid att upptäcka miss- förhållanden och att symptom kan uppkomma långt efter att en om- sorgssvikt har startat. Regeringen konstaterade att ett förslag som innebär att en uppföljning efter avslutad vård ska avslutas senast tolv månader efter det att uppföljningstiden inträder skulle innebära en väsentlig förlängning av uppföljningstiden jämfört med förslaget i promemorian och därför inte kunde behandlas inom ramen för det aktuella lagstiftningsarbetet.3 När propositionen behandlades i riksdagen tillkännagav riksdagen för regeringen att uppföljningen efter avslutad vård enligt LVU bör pågå under minst ett år.4 8.2.3 Gällande regelverk När vård enligt LVU upphör ska en socialnämnd följa upp situationen för den som är under 18 år (21 b § första stycket LVU). Uppföljnings- skyldigheten gäller oavsett om ett barn har vårdats med stöd av 2 eller

15 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rätts- psykiatrisk vård. Det är däremot förvaltningsdomstolarna som för ett specifikt mål enligt LPT eller LRV tilldelar uppdraget till en sak- kunnig. I 37 § LPT anges att den sakkunniga ska vara lämplig. Det ställs utöver detta inga krav varken i lag eller förordning på vilken kom- petens en sakkunnig ska ha. Enligt Socialstyrelsens rutiner ska de sakkunniga som förordnas vara specialistkompetenta läkare inom någon gren av psykiatrin med flerårig erfarenhet av att fullgöra upp- gifter motsvarande dem som ankommer på chefsöverläkare enligt LPT och LRV. Den sakkunniga läkaren ska ha relevant yrkeskun- skap, vara aktiv inom sitt yrke samt ha gedigna kunskaper och bred erfarenhet inom psykiatrin.35 Enligt uppgifter från Socialstyrelsen är det för närvarande cirka 75 sakkunniga läkare i hela landet som förordnats för att bistå dom- stolarna i LPT/LRV-mål. Myndigheten informerar om möjligheten att förordnas som sakkunnig på sin hemsida och gör ibland riktade informationsinsatser. När någon ansöker om att förordnas som sak- kunnig granskas deras utbildning och erfarenhet för att lämpligheten ska kunna bedömas. Socialstyrelsen kontrollerar också regelbundet att sakkunniga som tidigare förordnats har giltig legitimation.36 Vårdnad, boende och umgänge En domstol ska se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillräckligt utredda (6 kap. 19 § föräldrabalken). Om det i ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge är nödvändigt för att bedöma risken för att ett barn far illa, ska rätten hämta in ett sakkunnigutlåtande från en legitimerad psykolog (6 kap. 19 a § för- äldrabalken). Bestämmelsen är ny och trädde i kraft den 1 januari 2025. I motiven beskrivs bland annat att det är mycket ovanligt att dom- stolen självmant inhämtar ett utlåtande från en barn- och ungdoms- psykiatrisk klinik eller någon annan med särskild kompetens på området, detta trots att det är fullt möjligt att inhämta ett sådant utlåtande enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken.37 35 Socialstyrelsens rutin för förordnande av sakkunniga i LPT/LRV-mål daterad 2023-03-07, dnr 1.3–7645/2023. 36 Muntliga uppgifter till utredningen från ansvarig tjänsteman på Socialstyrelsen. 37 Prop. 2024/25:10, s. 25 f. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Mot bakgrund av att det för att skydda barn är avgörande att en domstol har ett fullgott beslutsunderlag ansåg regeringen att det fanns skäl att förstärka domstolens skyldighet att i vissa svårbedömda fall inhämta ett sakkunnigutlåtande från en legitimerad psykolog. Utgångspunkten var att de redan befintliga möjligheterna att hämta in utredning i de flesta fall räcker till för att mål om vårdnad, boende och umgänge ska bli tillräckligt utredda. Det ansågs därför inte aktu- ellt att införa en ordning som innebär att ett sakkunnigutlåtande ska hämtas in i alla mål eller att detta ska utgöra en huvudregel. Skyldig- heten att i vissa fall inhämta ett utlåtande från en psykolog är en riktad utredningsåtgärd som en domstol ska vidta när det bedöms nödvändigt för att få ledning i svåra bedömningar av risken för att ett barn far illa.38 För att säkerställa att den sakkunnige psykologen har tillräcklig kompetens bör det enligt förarbetsuttalandena vara en psykolog med gedigen klinisk erfarenhet inom barn- och ungdomspsykologi. Under remissbehandlingen framfördes att ett utlåtande bör kunna hämtas in även från andra yrkeskategorier än psykologer, såsom läkare och psykoterapeuter. Regeringens bedömning var dock att det fram- för allt finns ett behov av psykologisk expertis och att det, i den mån det finns behov av annan typ av expertis, finns möjlighet att hämta in sakkunnigutlåtanden från andra yrkeskategorier med stöd av de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken.39 3.4.3 Särskilda ledamöter i rätten Inledning I förvaltningsdomstol förekommer för närvarande särskilda ledamöter i rätten i mål om åldersgränser för film, fastighetstaxering, elektronisk kommunikation och laglighetsprövning. I de allmänna domstolarna förekommer sakkunniga ledamöter bland annat i Patent- och mark- nadsdomstolen och i mark- och miljödomstolarna. Ekonomiska experter får också ingå i tingsrätter och hovrätter vid prövning av vissa brottmål där bedömningen av ekonomiska förhållanden har väsentlig betydelse och det finns behov av särskild fackkunskap. 38 Prop. 2024/25:10, s. 26 f. 39 Prop. 2024/25:10, s. 31 f. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 Nedan redogörs närmare för ordningen med sakkunniga ledamöter i allmän förvaltningsdomstol. Särskilda ledamöter i förvaltningsdomstol Vid prövning av mål om åldersgränser för film ska det både i förvalt- ningsrätt och i kammarrätt ingå två särskilda ledamöter. Av de sär- skilda ledamöterna ska en ha särskilda kunskaper om film och en ha särskilda kunskaper i beteendevetenskap.40 Vid prövning av mål om fastighetstaxering ska i en förvaltningsrätt ingå en värderingsteknisk ledamot och i en kammarrätt två särskilda ledamöter. Bland leda- möterna ska sakkunskap beträffande värdering av olika slag av fastig- heter finnas företrädd.41 I vissa mål om elektronisk kommunikation ska två ekonomiska experter delta i både förvaltningsrätten och i kammarrätten.42 Vid prövning av mål om laglighetsprövning av kom- munala beslut ska i såväl en förvaltningsrätt som i en kammarrätt två särskilda ledamöter ingå i rätten. Förekomsten av särskilda ledamöter i allmän förvaltningsdomstol eller allmän domstol motiveras som utgångspunkt med behovet av synpunkter på vissa tekniskt komplicerade förhållanden. I mål om laglighetsprövning förväntas de särskilda ledmötena dock inte ha synpunkter på tekniskt komplicerade förhållanden. Deras deltagande motiveras i stället av att de har god kännedom om kommunala för- hållanden.43 Inte heller filmmålen har en tekniskt komplicerad karak- tär. När ordningen med särskilda ledamöter i rätten infördes för denna måltyp fördes ett resonemang om de nackdelar som är förknip- pade med den typen av expertmedverkan i domstol och de särskilda ledamöterna motiverades med hänsyn till att det var ett avgränsat område där domstolarna saknade tidigare erfarenhet.44 De särskilda ledamöter och experter som det redogörs för ovan förordnas för närvarande av Domarnämnden.45 40 12 a och 13 §§ lagen (2021:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. 41 21 kap. 8 och 9 §§ samt 22 kap. 4 och 5 §§ fastighetstaxeringslagen (1979:1152). 42 15 kap. 8–10 §§ lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation. 43 Se 13 b § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och prop. 1994/95:27, s. 149. 44 Prop. 1989/90:70, s. 60. 45 Se förordningen (2013:391) om Domarnämndens förordnande av särskilda ledamöter i allmän domstol och i allmän förvaltningsdomstol. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen 3.5 Nordisk utblick 3.5.1 Inledning Utredningen redogör för motsvarigheten till LVU i dansk, norsk och finsk lagstiftning i kapitel 4 i utredningens delbetänkande, SOU 2025:38. Framför allt beskrivs förutsättningarna för tvångs- vård och hur beslutsprocesserna ser ut. Nedan redogörs närmare för respektive lands inslag av sakkunniga eller andra aktörer med särskild sakkunskap i processen. 3.5.2 Danmark Bestämmelser om omhändertaganden av barn (anbringelse uden for hjemmet uden samtykke) finns i barnets lov, som trädde i kraft den 1 januari 2024. Det är en kommuns barn- och ungdomsutskott (børne- og unge-udvalget) som fattar beslut om omhändertaganden av barn och unga (142 § barnets lov). Barn- och ungdomsutskottet består av två ledamöter från kommunalbestyrelsen, en domare som utsetts av rättspresidenten i domsagan och två sakkunniga inom exempelvis pedagogik och psykologi som utsetts av Familieretshuset (1 § for- retningsorden for børn og unge-udvalgene). Det är kommunalbestyrelsens förvaltning som avgör om ett ärende ska föredras för barn- och ungdomsutskottet. Barn- och ungdoms- utskottet kan enbart bifalla eller avslå förvaltningens rekommenda- tion. Beslutet kan därefter överklagas till Ankestyrelsen. Samman- sättningen i Ankestyrelsen är vanligtvis en jurist och två ledamöter med sakkompetens inom exempelvis socialt arbete eller psykologi. Om Ankestyrelsen inte ändrar ett beslut kan parterna begära att ärendet ska hänskjutas till byretten (motsvarande tingsrätt). Rättens ledamöter består av en juristdomare och två lekmän med sakkom- petens. Den ene av de sakkunniga ska ha särskild kunskap om barn- omsorg och den andre ska ha särskild kunskap om barn- och ung- domspsykiatri och/eller psykologi (148 § barnets lov). Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 3.5.3 Norge Bestämmelser om omhändertaganden av barn och unga (omsorgs- overtakelse och atferdsplassering) finns i barnskyddslagen (barne- vernsloven) som trädde i kraft den 1 januari 2023. Den norska ord- ningen innebär att det både finns sakkunniga ledamöter (fagkyndige) och externa sakkunniga (sakkyndige). Det är barnskydds- och hälsonämnden (barneverns- og helse- nemnda), ett domstolsliknande förvaltningsorgan, som efter ansökan av en kommuns barnskyddsförvaltning (barnevernstjenst), kan fatta beslut om omhändertagande och placering utanför hemmet. Nämn- den består av tre ledamöter: en ordförande, en sakkunnig (fagkyndig) ledamot och en allmän ledamot (§ 14-3 barnevernsloven). Ordfö- randen är jurist och ska uppfylla kraven för att vara domare. Den sakkunniga ledamoten är en psykolog eller psykiater specialiserad på barn och unga eller en annan person med relevant utbildning och yrkeserfarenhet, till exempel en socialarbetare. Den allmänna ledamoten representerar allmänheten på motsvarande sätt som en nämndeman. Ordföranden kan besluta att särskilt svåra ärenden ska behandlas av en utvidgad kommitté vilket innebär att nämnden kompletteras av ytterligare en sakkunnig och en allmän ledamot. Barneverns- og helsenemndas beslut kan överklagas. Överprövningen sker i allmän domstol. Utöver inslagen av sakkunniga ledamöter i nämnden finns i den norska processen också en möjlighet för både barnevernstjensten, nämnden och domstolen att engagera externa sakkunniga (sakkyn- dige). Den sakkunnige tar fram en sakkunnigrapport som sänds till en särskild myndighet (barnesakkyndig kommisjon) som kvalitets- granskar de sakkunnigas rapporter. Först efter granskning får en sak- kunnigrapport läggas till grund för annat än akuta åtgärder. Kommis- sionen granskar även sakkunnigrapporter som ges in av parter i en process. Det finns inga formella krav för att anlitas eller utses som sakkun- nig. Det krävs dock att den sakkunnige har ”nödvändig sakkunskap och erfarenhet” (tvistlagen § 25-3). På uppdrag av ansvarigt depar- tement administrerar den norska psykologföreningen ett register över sakkunniga som genomgått en särskild tvåårig utbildning för sakkunniga i barnärenden. Utbildningen riktar sig i huvudsak till psykologer och läkare som är intresserade av att arbeta som sakkun- SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen niga i barnärenden. De sakkunniga består framför allt av psykologer med klinisk erfarenhet av arbete med barn och läkare med specialist- utbildning i barnpsykiatri. Det förekommer dock även andra yrkes- grupper, bland annat socionomer och pedagoger.46 Utöver att utreda barnets omsorgsbehov och föräldrarnas om- sorgskompetens kan den sakkunnige också ombes att bedöma sanno- lika effekter av vissa åtgärder eller frågor som rör umgänge och åter- förening.47 3.5.4 Finland Bestämmelser om omhändertaganden av barn och unga finns i barn- skyddslagen som trädde i kraft 2007. Sedan 2023 har ansvaret för sociala tjänster, inklusive barnskydd, i stor utsträckning flyttats från kommunerna till 21 regionala välfärdsområden (motsvarande Sveriges regioner). Ett välfärdsområde har det operativa ansvaret för barnskydd och beslut om omhändertagande och vård utanför hemmet. Kommunerna ansvarar för det förebyggande arbetet. Beslut om omhändertagande fattas av en förvaltningsrätt efter ansökan av barnskyddet (som administrativt ligger under ett välfärds- område). Ett välfärdsområde ska se till att den socialarbetare som ansvarar för ett barns angelägenheter har tillgång till sakkunskap om barns uppväxt och utveckling, hälsovård, juridisk expertis samt annan expertis som behövs i barnskyddsarbetet (14 § barnskydds- lagen). Välfärdsområdet ska bilda en tvärprofessionell expertgrupp som biträder socialarbetare i beredningen av ärenden som gäller omhändertagande av barn samt vård utom hemmet och vid genom- förandet av barnskyddet i övrigt. Dessutom ger den yttranden till stöd för beslutsfattande som gäller barnskyddsåtgärder. Det är inte obligatoriskt att använda sig av en expertgrupp och de sakkunniga i denna grupp har endast en rådgivande funktion och ingen beslutsrätt. Sammansättningen i ett välfärdsområdes expertgrupp kan variera beroende på ärendet och bestå av exempelvis specialistläkare, jurister, familjearbetare, representanter från skolan eller missbruksvårds- experter. 46 Bufdir (2022), Veileder for sakkyndig utredningsarbeid i saker etter barnevernloven. 47 Bufdir (2022), Veileder for sakkyndig utredningsarbeid i saker etter barnevernloven. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 En socialförvaltning kan begära yttranden till stöd för bedömning av exempelvis småbarnspedagogik, skolan, familjerådgivningen eller hälso- och sjukvården. Det finns en skyldighet att bistå socialför- valtningen med sådana utlåtanden (41 § barnskyddslagen). En förvaltningsrätt består i mål om omhändertagande av barn och unga av tre juristdomare och en sakkunnig ledamot. Den sak- kunnige ledamoten i barnskyddsärenden ska ha avlagt för uppgiften lämplig högskoleexamen och vara väl förtrogen med barnskydds- frågor (7-8 §§ lagen om förvaltningsdomstolarna). Den sakkunnige är som utgångspunkt utbildad socionom, barnpsykolog, barnpsyki- ater, barnpedagog eller familjeterapeut och ska ha flera års erfaren- het av arbete med barn och familjer i utsatta situationer. 3.6 Synpunkter till utredningen om behovet av ökad sakkunskap i LVU-processen 3.6.1 Inledning Utredningen har samtalat med och tagit del av erfarenheter och kunskap från ett stort antal myndigheter, barnrättsorganisationer och från yrkesverksamma, såsom socialsekreterare, socialchefer, kommunjurister, domare, poliser och advokater.48 Vi har efterfrågat synpunkter som anknyter till följande övergripande frågor: • Finns det behov av att socialnämnder under utredningar av barn och unga eller inför bedömningar enligt LVU, i större utsträckning konsulterar sakkunniga med en viss generell fackkompetens? • Finns det behov av att socialnämnder under utredningar av barn och unga eller inför bedömningar enligt LVU, i större utsträck- ning hämtar in uppgifter eller yttranden från yrkesverksamma som har personlig kännedom om barnet eller den unge, exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin? • Finns det behov av att domstolar vid handläggning eller beslut i mål enligt LVU i större utsträckning har tillgång till sakkunniga för att en domstols utredning ska bli fullgod eller för att domstolen ska kunna göra en tillräckligt kvalificerad bedömning av under- laget i målet? 48 Samtliga kontakter utredningen har haft redovisas i kapitel 2. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen 3.6.2 Synpunkter från yrkesverksamma inom socialtjänsten Socialtjänstens förutsättningar varierar kraftigt mellan olika kom- muner och stadsdelar. Det är därför naturligt att erfarenheterna och synpunkterna på behovet av ökad sakkunskap i LVU-processen skiljer sig åt. Vad gäller behovet av uppgifter eller yttranden från yrkesverksamma som har personlig kännedom om ett barn eller en ung person tas kontakter ofta muntligt med exempelvis skola eller barn- och ungdomspsykiatrin. Muntliga kontakter beskrivs av många som ett välfungerande sätt att få in de uppgifter som efterfrågas. Det framförs emellertid också att det är svårt att få in skriftliga yttranden från hälso- och sjukvården i de fall där detta uppfattas vara önskvärt. Vad gäller förekomsten av sakkunniga med en viss generell fack- kompetens nyttjas detta relativt sällan. Det förekommer att läkare och psykologer konsulteras eller ombeds lämna utlåtanden av generell karaktär. För konsultation och kunskapsinhämtning används ibland också den sakkunskap som finns på nationella funktioner såsom Center mot våldsbejakande extremism och Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck. Även olika kommunala och regio- nala funktioner med specialistkompetens inom exempelvis heders- relaterat förtryck eller beroendeproblematik används för konsultation. På frågan om det finns ett behov av att i större utsträckning kon- sultera externa sakkunniga med viss generell fackkompetens är den relativt samstämmiga bilden att detta ibland vore önskvärt. Särskilt efterfrågas detta i mindre kommuner som inte har tillgång till den typ av stödfunktioner med viss expertkunskap som kan finnas i större kommuner. Det är framför allt i mer komplicerade eller ovanliga ärenden som det efterfrågas ett ökat inslag av sakkunniga. Specifika områden som nämns är bland annat hedersrelaterat våld och förtryck, Münchhausen by proxy och frågor som rör neuropsykiatriska funk- tionshinder. Det råder bred enighet om att ett ökat inslag av sakkun- niga framför allt behövs i ärendena under socialnämndens utredning och inte ska tillföras först i domstol. Anledningen till att sakkunniga inte nyttjas i den utsträckning som egentligen anses önskvärt anges framför allt vara kombinationen av tidspress och att det är svårt att veta vem man ska vända sig till och hur olika experters kompetens ska kunna kvalitetssäkras. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 3.6.3 Synpunkter från domare i förvaltningsdomstol Även bland domare i förvaltningsdomstol skiljer sig både erfaren- heter och synpunkter åt vad gäller synen på om det finns ett behov av att öka inslaget av sakkunskap i LVU-processen. Det råder sam- stämmighet kring att det i första hand ankommer på socialnämnden att vid behov förse utredningen med yttranden från exempelvis läkare eller psykologer, detta oavsett om det rör sig om utlåtanden av gene- rell karaktär eller utlåtanden av personer med kännedom om barnet. Många ser positivt på att det underlag som lämnas in till en domstol i större utsträckning skulle kompletteras med utlåtanden från exem- pelvis barn- och ungdomspsykiatrin. Det påpekas också att det är ett problem att det relativt ofta förekommer att yttranden från utom- stående aktörer inte finns i skriftlig form utan har hämtats in munt- ligt och sedan sammanfattats i socialnämndens anteckningar. Detta försvårar för domstolen att värdera uppgifterna. Vad gäller möjligheten att använda sig av sakkunniga under pro- cessen i domstol lyfter många att det skulle vara nyttigt i vissa särskilt komplicerade ärenden. Svårigheten att veta vem man i så fall ska vända sig till och hur dennes kompetens ska säkerställas framhålls som den största anledningen till att sakkunniga inte används i större utsträckning. Utredningen har också samtalat med domare om erfarenheter av sakkunniga i LPT/LRV-processen. De allra flesta framhåller att de sakkunniga har mycket stor betydelse i LPT/LRV-målen och att detta också gör att det är av central betydelse att de sakkunniga är kompetenta. Erfarenheten är att de sakkunniga i LPT/LRV-målen oftast men inte alltid håller den kvalitet som behövs. Det efterfrågas från många en tydligare information från Socialstyrelsens sida om vilka som förordnats som sakkunniga och vad de har för erfarenhet. Det efterfrågas också att sakkunniga i dessa mål får någon typ av utbildning och att det ska finnas en möjlighet att framföra synpunk- ter på sakkunniga som är olämpliga. 3.6.4 Synpunkter från advokater Från advokater som uppträder som offentliga biträden i LVU-mål har framförts kritik mot att socialnämnder ofta hämtar in yttranden från exempelvis skola och psykiatri muntligt och att dessa uppgifter SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen sedan sammanfattas i nämndens anteckningar. Både barn, unga och föräldrar kan ibland uppleva att det som antecknats inte stämmer och svårigheten att kontrollera uppgifterna skapar bristande rätts- säkerhet. Det har vidare framförts att det ibland finns behov av sak- kunniga i domstolsprocessen men att det som part är svårt att få gehör för ett sådant yrkande. 3.7 Övervägande och förslag 3.7.1 Inledning Förslag som syftar till att öka förekomsten av sakkunskap i LVU-pro- cessen har lämnats i tidigare betänkanden.49 I betänkandet Omhän- dertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) lämnades ett förslag med innebörden att domstolar om det behövs ska höra en lämplig sakkunnig vid muntliga förhandlingar.50 Remissinstan- serna var övervägande positiva till förslaget att i LVU reglera att en domstol ska höra en sakkunnig vid behov även om flera påpekade att denna möjlighet redan finns i förvaltningsprocesslagen.51 Ett liknande förslag med innebörden att en förvaltningsrätt, om det behövs, ska höra en lämplig sakkunnig vid en muntlig förhandling lämnades av 2015 års LVU-utredning (SOU 2015:71).52 Under remissbehand- lingen framfördes bland annat att det i första hand måste ankomma på socialnämnden att se till att personer med särskild sakkunskap uttalar sig i ett ärende, när detta anses påkallat. Vidare ifrågasattes behovet av den föreslagna bestämmelsen eftersom möjligheten att höra en sak- kunnig redan finns enligt förvaltningsprocesslagen. Förslaget kriti- serades också för att det inte på ett tydligt sätt redogörs för hur be- stämmelsen ska tillämpas i praktiken och för hur domstolarna ska få kännedom om vilka sakkunniga som finns inom olika områden.53 I utredningens direktiv anges att det, utifrån de remissynpunkter som lämnats på tidigare förslag, finns ett behov av att frågan om sak- kunskap i ärenden och mål om vård enligt LVU belyses ur ett vidare 49 Se SOU 2000:77 och SOU 2015:71. 50 SOU 2000:77, s. 109 ff. 51 Remissammanställning över betänkandet Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77), S2000/5585/ST. 52 SOU 2015:71, s. 498 ff. 53 Remissammanställning över betänkandet Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71), S 2015/04694/FST. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 och mer praktiskt perspektiv än vad som gjorts i tidigare utredningar. I kommande avsnitt kommer utredningen därför att behandla frågan om behovet av ökad sakkunskap i LVU-processen med beaktande av tidigare lämnade remissynpunkter. Den första frågan som behöver ställas är emellertid om det alls finns ett behov av mer sakkunskap i LVU-processen. Begreppet sakkunskap används nedan som ett paraplybegrepp som omfattar både sakkunniga och information från yrkesverksamma med personlig kännedom om barnet, exempelvis behandlande läkare eller psykolog. Med sakkunnig avses någon som till en socialnämnd eller en domstol bidrar med viss generell sakkunskap. 3.7.2 Det finns ett behov av mer sakkunskap i LVU-processen Utredningens bedömning Utgångspunkten är att socialtjänsten besitter den centrala sakkun- skap som krävs i ärenden och mål enligt LVU men att det finns ett behov av att tillföra kompletterande sakkunskap från andra professioner i större utsträckning än vad som sker i dag. För att kunna göra välgrundade bedömningar av exempelvis risken för skada, behovet av vård och vad som är till barnets eller den unges bästa kan det vara nödvändigt med uppgifter från aktörer med viss sakkunskap som har personlig kännedom om barnet eller den unge, exempelvis från barn- och ungdomspsykiatrin eller andra delar av hälso- och sjukvården. Det kan också vara nödvändigt med yttranden från sakkunniga som uttalar sig generellt om ett visst förhållande som förutsätter särskild fackkunskap. Sakkunskap bör tillföras ärenden i ett så tidigt skede som möj- ligt. Det innebär att socialnämnder behöver ha god tillgång till såväl sakkunniga som kan bistå med expertkunskap av generell karaktär som uppgifter från externa aktörer som har kunskap om det enskilda barnet eller den unge. Det är emellertid också viktigt att domstolarna vid behov har tillgång till sakkunniga som kan bistå rätten med kompetens inom exempelvis medicin, psykiatri eller psykologi. Detta är särskilt viktigt i ärenden av mer komplicerad eller svårbedömd karaktär. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Beslut att omhänderta barn och unga enligt LVU rör skiftande och svåra frågor och innebär därtill ingripande beslut av väldigt stor be- tydelse både för det enskilda barnet eller ungdomen och för föräldrar och andra närstående. Det är av yttersta vikt både att barn och unga som behöver vård enligt LVU får det och att barn och unga inte om- händertas när det inte finns ett behov av vård och vården inte är till deras bästa. För att kunna bedöma såväl frågor om riskerna för ett barn eller en ung person som behovet av vård och vad som är till bar- nets eller den unges bästa kan det vara nödvändigt med uppgifter från aktörer med viss sakkunskap som har personlig kännedom om barnet eller den unge, exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin eller andra delar av hälso- och sjukvården. Det kan också vara nödvändigt att berika underlaget med yttranden från sakkunniga som uttalar sig generellt om ett visst förhållande. Såväl yrkesverksamma inom socialtjänsten som domare och advokater som arbetar med LVU-mål uppger att det kan behövas större inslag av sakkunskap i LVU-processen. Det som efterfrågas är både uppgifter från aktörer som har kännedom om barnet eller den unge och yttranden från sakkunniga av mer generell karaktär avseende exempelvis ett visst psykiatriskt tillstånd. Vad gäller yttran- den från sakkunniga uppfattas det framför allt finnas ett behov av detta i ärenden av mer komplicerad eller ovanlig karaktär. I utredningens delbetänkande lämnas förslag på nya grunder för att omhänderta barn och unga enligt LVU. Förslagen innebär sam- mantaget en viss förskjutning av fokus i prövningen av om förutsätt- ningarna för ett ingripande enligt LVU är uppfyllda där det tydligt ska redovisas om vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa. I detta ligger att det ska finnas ett behov av vården som inte kan tillgodoses med mindre ingripande åtgärder. Vi föreslår också att det förhållandet att ett barn eller en ung person har ett beteende som närmast är att betrakta som ett symtom på ett psykiatriskt till- stånd inte ska utesluta ett ingripande enligt LVU. Ett ingripande för- utsätter dock att det finns ett behov av den vård som socialnämnden planerar. Detta tydligare fokus på behovet av vård förväntas öka behovet av sådan sakkunskap som i normalfallet inte finns inom en socialnämnd eller en domstol. Detta gäller inte minst bedömningarna i de mål och ärenden som rör barn och unga med både en social och en psykiatrisk problematik. Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 Sakkunskap bör tillföras ärenden i ett så tidigt skede som möjligt. Det innebär att socialnämnder behöver ha god tillgång till såväl sak- kunniga med generell fackkunskap som uppgifter från externa aktörer som har kunskap om det enskilda barnet eller den unge, såsom exem- pelvis barn- och ungdomspsykiatrin. Det är emellertid också viktigt att domstolarna vid behov har tillgång till sakkunniga som kan bistå rätten med kompetens inom exempelvis medicin, psykiatri eller psy- kologi. Detta är särskilt viktigt i ärenden av mer komplicerad eller svårbedömd karaktär. 3.7.3 Ökat inslag av sakkunskap hos socialnämnder Sakkunnigas roll i socialnämnders arbete Utredningens bedömning En sakkunnigs roll under en socialnämnds utredning eller arbete med omhändertagna barn och unga bör vara att ha en rådgivande funktion och utifrån sin expertkompetens bidra med kunskap och erfarenhet om det som socialnämnden behöver stöd i och önskar ha belyst. I föregående avsnitt har beskrivits olika former av sakkunnigförfa- randen, dels i andra typer av lagstiftning, dels i motsvarigheten till LVU-processer i våra nordiska grannländer. De sakkunnigas uppdrag eller funktioner kan utformas på olika sätt. Innan vidare förslag läm- nas är det viktigt att slå fast några övergripande utgångspunkter för ett ökat inslag av sakkunniga under socialnämndernas utredningar eller i övrigt i arbetet med omhändertagna barn och unga. Utredningens bedömning är att en sakkunnig ska komplettera och inte ersätta socialtjänstens kompetens. En sakkunnigs roll i en socialnämnds arbete bör vara att, liksom i dag, ha en rådgivande funk- tion och utifrån sin särskilda expertkompetens bidra med kunskap och erfarenhet om det som socialnämnden behöver stöd i och önskar ha belyst. Det kan röra sig exempelvis om att tolka vissa medicinska uppgifter, bedöma riskerna för ett barn i en specifik uppväxtmiljö eller uttala sig kring ett visst psykiatriskt tillstånd. Vi ser inte framför oss nyttan med en ordning där sakkunniga, på det sätt som sker i exempelvis Norge, utför egna utredningar eller självständigt granskar SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen socialnämndernas utredningar. Utgångspunkten bör i stället vara att stärka socialnämndernas förutsättningar att göra ett gott arbete och se till att de i detta har stöd av experter från andra professioner. Den oberoende granskningen sker sedan av den domstol som prövar en ansökan eller ett överklagat beslut. Tillgången till personer eller funktioner med olika former av spe- cialistkunskap som kan bistå i socialtjänstens arbete med barn och unga skiljer sig kraftigt åt mellan olika kommuner. I vissa kommuner, framför allt större sådana, finns i den egna kommunen tillgång till exempelvis jurister eller specialister på beroendeproblematik eller hedersrelaterat våld och förtryck. Mindre kommuner är i större ut- sträckning utlämnade till att köpa in denna typ av tjänster, använda sig av kompetens i andra kommuner eller av de nationella kompetens- stöd som finns i vissa frågor. Eftersom även ekonomiska resurser och möjligheterna att rekrytera och behålla erfarna socionomer skil- jer sig åt mellan kommuner är förutsättningarna och tillgången till sakkunskap sammantaget mycket ojämn. Till detta kommer den ordning som är speciell för Sverige med en beslutsfattande social- nämnd som består av endast politiker utan inslag av personer med viss sakkunskap. Under utredningens kontakter med yrkesverksamma inom social- tjänsten (se kapitel 2) har framkommit att det är relativt ovanligt att en socialnämnd tar kontakt med sakkunniga. Särskilt efterfrågas ökat bistånd av sakkunniga i komplicerade eller ovanliga ärenden. Anled- ningen till att sakkunniga inte nyttjas i den utsträckning som egent- ligen anses önskvärt anges framför allt vara kombinationen av tids- press och att det är svårt att veta vem man ska vända sig till och hur olika experters kompetens ska kunna kvalitetssäkras. Många beskriver den ideala situationen snarlik den som råder i Finland (se avsnitt 3.5.4) med god tillgång till tvärprofessionella expertgrupper. I Finland har välfärdsområdet ansvar för att sammanställa rådgivande expertgrupper som biträder socialarbetare i beredningen av ärenden som gäller om- händertagande av barn och vid genomförandet av barnskyddet i övrigt. Sammansättningen i en expertgrupp kan variera beroende på ärendet och bestå av exempelvis specialistläkare, jurister, familjearbetare, representanter från skolan eller missbruksvårdsexperter. Även utredningen anser att mycket talar för att det vore önskvärt med en ordning som påminner om den finska där socialsekreterare har tillgång till egna rådgivande tvärprofessionella expertgrupper vars Ökad sakkunskap i LVU-processen SOU 2026:8 sammansättning styrs av behoven i det enskilda ärendet. Behovet av att stärka det tvärprofessionella arbetet vid utredning och placering av barn har även lyfts av tidigare utredningar.54 I Finland har det länge funnits en sådan ordning. Något som underlättat att på ett likvärdigt sätt tillgodose detta behov av ett stärkt tvärprofessionellt arbete är att ansvaret för barnskyddet i vissa delar flyttats från kommunerna till de regionala välfärdsområdena. Inom ramen för den svenska orga- niseringen av den sociala barn- och ungdomsvården är det svårare att tillgodose motsvarande likvärdig tillgång till breda expertgrupper. Det ligger inte inom ramen för utredningens uppdrag att ta ett hel- hetsgrepp på denna typ av frågor. Vår förhoppning är ändå att de för- slag som lämnas i kommande avsnitt bidrar till att tillgodose behovet av ett ökat inslag av sakkunskap i form av både sakkunniga och aktö- rer med personlig kännedom om barnet. Tydligare skyldighet att bistå socialnämnder med uppgifter inom viss tid Utredningens bedömning Om ett barn har omhändertagits omedelbart befinner sig social- nämnden under stor tidspress för att färdigställa en ansökan till förvaltningsrätten. Det uppstår i dessa situationer ofta svårigheter med att i tid få in behövligt underlag och det finns därför ett behov av att införa en tydligare skyldighet att bistå en socialnämnd med uppgifter inom viss tid. Utredningens förslag När en socialnämnd har beslutat om ett omedelbart omhänder- tagande enligt LVU ska de myndigheter, anställda och yrkesverk- samma som är skyldiga att bistå socialnämnden med de uppgifter som behövs för utredningen göra detta inom den tid socialnämn- den anvisar. Ett kompletterande andra stycke med detta innehåll förs in i 20 kap. 6 § socialtjänstlagen. 54 Se bland annat SOU 2015:71, s. 437 ff. SOU 2026:8 Ökad sakkunskap i LVU-processen Vid en utredning av ett barns behov av skydd eller stöd får en social- nämnd ta hjälp av sakkunniga och i övrigt ta de kontakter som be- hövs för att bedöma behovet av insatser (20 kap. 5 § socialtjänstlagen). De myndigheter, anställda och yrkesverksamma som är skyldiga att anmäla oro för ett barn är också skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning (19 kap.

19 § regeringsformen föreskrivs att en lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konven- tionen. Kammarrätten i Göteborg har i en dom den 4 november 2021 (mål nr 3616-21) bedömt att ett beslut om umgängesbegränsning som tas med stöd av 11 § LVU är överklagbart i enlighet med rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen. Av rättssäkerhetsskäl bör det i en lagstiftning om tvångsvård fram- gå av lagtexten vilka beslut som kan överklagas. Med beaktande av beslutets ingripande karaktär och kravet på en rättvis rättegång enligt Europakonventionen finns det enligt regeringen skäl att analysera frågan om överklagbarheten av beslut om att begränsa umgänge en- ligt 11 § LVU. Utredaren ska därför • analysera om en annan person än en vårdnadshavare eller en för- älder med fastställd umgängesrätt ska kunna överklaga en be- gränsning av umgänget mellan sig och barnet och i så fall i vilka fall, • ta ställning till om en möjlighet till sådant överklagande ska regleras i LVU, och • lämna nödvändiga författningsförslag. I uppdraget ingår inte att se över processbehörigheten för barn i LVU. Bilaga 1 SOU 2026:8 Förtydligande av vad som krävs för att vården ska upphöra När vård enligt LVU inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra. Den 1 juli 2022 infördes ett förtydligande i LVU om att socialnämnden inte får besluta att vård enligt 2 § LVU ska upp- höra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt (prop. 2021/22:178, bet. 2021/22:SoU33, rskr. 2021/22:322). Den nya lydelsen är en kodifi- ering av den kammarrättspraxis som utarbetats genom åren kring vårdens upphörande. I samband med att riksdagen antog propositionen tillkännagav den för regeringen det som utskottet anför om den framtida utformningen av bestämmelsen om en varaktig och genomgripande förändring (bet. 2021/22:SoU33 punkt 6, rskr. 2021/22:322). Utskottet anför att det finns ett behov av att i lagtext utveckla och förtydliga innebörden av varaktig och genomgripande förändring, liksom att förtydliga den information som ges till föräldrarna i samband med beslutet om tvångsvård om skälen för omhändertagandet och förutsättningarna för att omhändertagandet ska kunna upphöra (bet. 2021/22:SoU33 s. 17 och 18). Det förtydligande som har gjorts i LVU om att vården inte får upp- höra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt är ett steg på vägen för att se till att ett omhändertagande inte upphör för tidigt och för att säker- ställa barnets bästa. Det är dock angeläget att utreda om det krävs ytterligare förtydliganden och utveckling av vad som avses med en varaktig och genomgripande förändring. Utöver föräldraförmåga kan det t.ex. handla om att vårdnadshavarna har insikt i vad som låg till grund för omhändertagandet och att barnet ska ha fått möjlighet att bearbeta det som låg till grund för omhändertagandet. Vidare kan det konstateras att det i nuläget, utöver åldersgränsen på 21 år, inte är angivet i LVU vad som krävs för att vården ska upp- höra för de barn och unga som ges vård enligt 3 § LVU (beteende- fallen) mer än att vården ska upphöra när den inte längre behövs. Det finns därför enligt regeringens mening anledning att överväga för- tydliganden av under vilka förutsättningar vården av denna grupp ska upphöra. Såväl grunden för ett omhändertagande enligt LVU som förutsätt- ningarna för att omhändertagandet ska upphöra måste vara begripliga SOU 2026:8 Bilaga 1 för alla inblandade. Detta är särskilt viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt, men det är även viktigt för att skapa trygghet och förutsägbarhet för både barn, unga och vuxna. Det finns därför även anledning att för- tydliga den information som lämnas till vårdnadshavaren i samband med ett omhändertagande. Utredaren ska därför • analysera och föreslå hur kravet på varaktig och genomgripande förändring för att vård på grund av förhållanden i hemmet ska upp- höra kan utformas, • analysera och föreslå hur förutsättningarna för vårdens upphö- rande för de barn och unga som ges vård på grund av eget beteende kan förtydligas, • föreslå hur information till vårdnadshavare om skälen för ett om- händertagande liksom förutsättningarna för att vården ska upp- höra kan förtydligas, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Socialnämndens skyldighet att noga förbereda den unges återförening Av 21 § andra stycket LVU framgår att socialnämnden inför ett upp- hörande av vård har ansvar för att noga förbereda återföreningen mellan den unge och den som har vårdnaden om den unge. Enligt förarbetena till bestämmelsen bör det behandlas redan i vårdplanen hur återföreningen ska förberedas. Vidare anges det att om den unge vårdats med stöd av LVU en längre tid kan det vara lämpligt att nämnden gör upp en plan för hur återföreningen ska genomföras (prop. 1989/90:28 s. 88 och 118). JO anger i sitt remissyttrande över promemorian Barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Ds 2021:7) bl.a. att bestämmelsen i sin nuvarande utformning inte utgör någon garanti för att nämndens noggranna förberedelser leder till ett bättre resultat för det enskilda barnet i och med att barnets vårdnadshavare kan välja att tacka nej till nämndens plan för hur en återförening ska genomföras och att bestämmelsen därför är förhållandevis uddlös ur det perspektivet. JO ställer sig frågan om den nuvarande bestämmelsen om nämndens Bilaga 1 SOU 2026:8 skyldighet att förbereda återföreningen är tillräckligt konkret. En- ligt JO klargörs inte hur nämnden ska agera vid en återförening (S2021/02397). Med hänsyn till den betydande förändring och de konsekvenser en återförening kan medföra för barn och vårdnadshavare anser reger- ingen att det finns skäl att närmare utreda socialnämndens ansvar enligt den aktuella bestämmelsen. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till behovet av att stärka och konkreti- sera socialnämndens ansvar för återförening, och • föreslå nödvändiga åtgärder och lämna nödvändiga författnings- förslag. Socialnämndens uppföljningsskyldighet efter avslutad vård Sedan den 1 juli 2022 är det enligt 21 b och c §§ LVU obligatoriskt för socialnämnden att följa upp ett barns situation under maximalt sex månader från det att vården upphörde (prop. 2021/22:178, bet. 2021/22:SoU33, rskr. 2021/22:322). Uppföljningsskyldigheten av ett barn efter avslutad LVU-vård är av stor betydelse för att säkerställa ett tillräckligt skyddsnät. Även det sätt som uppföljningen utformas på och hur ofta kontakt bör tas inom ramen för uppföljningstiden kan givetvis vara av betydelse. Det finns enligt regeringen anledning att se över uppföljningstidens längd. Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om uppföljningstidens längd efter avslutad LVU-vård (bet. 2021/22:SoU33 punkt 14, rskr. 2021/22:322). Utskottet anför att det mot bakgrund av att det krävs allvarliga missförhållanden för att tvångsvård ska beslutas bör uppföljningen pågå under minst ett år (bet. 2021/22:SoU33 s. 31). SOU 2026:8 Bilaga 1 Utredaren ska därför • bedöma om tiden för den uppföljning som socialnämnden ska göra när vård enligt LVU upphör ska förlängas, • oavsett ställningstagande lämna förslag på en uppföljningstid på minst ett år, och • i övrigt lämna nödvändiga författningsförslag. Konsekvensbeskrivningar Barnrättsperspektivet ska vara utgångspunkten i arbetet och förslagens konsekvenser för barn och unga ska särskilt belysas och beaktas. Även förslagens potentiellt olika konsekvenser för flickor och poj- kar ska särskilt belysas och beaktas. Förslag på författningsändringar ska föregås av en integritetsanalys när så är påkallat. Utredaren ska säkerställa att de analyser och förslag som lämnas är förenliga med grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen, Europakon- ventionen, barnkonventionen och Sveriges åtaganden i övrigt när det gäller mänskliga rättigheter. Om förslagen i betänkandet påverkar den kommunala självstyrelsen, ska de särskilda överväganden som gjorts i enlighet med 14 kap. 3 § regeringsformen redovisas. Vid framtagandet av konsekvensbeskrivningen enligt kommitté- förordningen (1998:1474) ska utredaren analysera de samhällseko- nomiska effekterna av olika alternativ och beakta dessa i de förslag som läggs. Omfattningen av dessa analyser ska anpassas efter för- slagens karaktär. Detta gäller särskilt i förhållande till uppdraget om att utreda förutsättningarna för att ge åklagare befogenhet att be- sluta om omedelbart omhändertagande enligt LVU. De offentligfinansiella effekterna av utredarens förslag ska beräknas. Om förslagen innebär offentligfinansiella kostnader, ska förslag till finansiering lämnas. Utredaren ska ta ställning till hur de föreslagna åtgärderna på bästa sätt ska kunna utvärderas och hur utvärdering kan gynnas. Vid behov ska utredaren lämna sådana förslag. Det gäller särskilt vid förslag av större åtgärder. Bilaga 1 SOU 2026:8 Kontakter och redovisning av uppdraget Utredaren ska utgå från placerade barns och ungas perspektiv. Ut- redaren ska lyssna till dem och ta hänsyn till deras synpunkter och åsikter i framtagandet av förslagen. Därtill ska utredaren föra dialog med barns och ungas företrädare. Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utredningsväsendet. Utredaren ska dessutom följa pågående rele- vanta myndighetsuppdrag och beakta resultatet av dessa. Även aktuell och relevant forskning inom området ska beaktas. Utredaren ska ha en dialog med och hämta in synpunkter från Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg, Barnombuds- mannen och andra berörda statliga och kommunala myndigheter samt Sveriges Kommuner och Regioner, Rädda Barnen, Unicef Sverige, Stiftelsen Allmänna Barnhuset och andra relevanta aktörer. I den mån det bedöms lämpligt ska utredaren också ta del av och beakta erfarenheter från andra länder, särskilt de nordiska. Uppdraget ska redovisas senast den 28 augusti 2025. (Socialdepartementet) Bilaga 2 Kommittédirektiv 2024:114 Tilläggsdirektiv till Utredningen om stärkt barnrättsperspektiv i LVU (S 2023:13) Beslut vid regeringssammanträde den 21 november 2024 Utvidgning och förlängd tid för uppdraget Regeringen beslutade den 30 november 2023 kommittédirektiv om stärkt barnrättsperspektiv i LVU och en översyn av grunderna för vård (dir. 2023:160). Enligt direktiven ska en särskild utredare före- slå åtgärder i syfte att stärka barnrättsperspektivet vid vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, för- kortad LVU. Uppdraget utvidgas. Utredaren ska nu även bl.a. • bedöma och ta ställning till om tiden bör vara längre än sex månader för den uppföljning som socialnämnden får besluta om efter att en placering med stöd av socialtjänstlagen i ett familjehem, ett skyddat boende eller i ett hem för vård eller boende (HVB) har upphört, • bedöma och ta ställning till om uppföljningen efter en avslutad placering enligt socialtjänstlagen i ett familjehem, ett skyddat boende eller i ett HVB bör vara en skyldighet för socialnämnden och i så fall på vilket sätt, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningstiden förlängs. Enligt de ursprungliga direktiven skulle upp- draget slutredovisas senast den 28 augusti 2025. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 30 januari 2026. Ett delbetänkande som av- Bilaga 2 SOU 2026:8 ser uppdraget om en översyn av grunderna för vård enligt LVU i de ursprungliga direktiven ska dock lämnas senast den 10 april 2025. Uppdraget att se över reglerna om uppföljning av ett barns situation enligt socialtjänstlagen Den särskilda utredaren har enligt de ursprungliga direktiven i upp- drag att bedöma om tiden för den uppföljning som socialnämnden ska göra när vård enligt LVU upphör ska förlängas. Dessutom ska utredaren, oavsett ställningstagande, lämna förslag på en uppfölj- ningstid på minst ett år. Ur barnrättsperspektiv är det angeläget att socialnämnden har tillräckliga möjligheter att följa upp ett barn som varit placerat utan- för det egna hemmet, oavsett om placeringen har skett frivilligt en- ligt socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL, eller utan samtycke enligt LVU. Enligt 11 kap. 4 a–4 c §§ SoL får socialnämnden besluta om upp- följning av ett barns situation i vissa fall. Det gäller dels när en ut- redning som gäller ett barns behov av stöd eller skydd har avslutats utan beslut om insats, dels efter att en placering med stöd av socialtjänstlagen i ett familjehem, ett skyddat boende eller ett HVB har upphört. Uppföljningen får ske om det bedöms att barnet, utan att det rör sig om sådana förhållanden som avses i LVU, är i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd och det saknas samtycke till en sådan åtgärd. Vid uppföljningen får nämnden ta de kontakter som behövs och samtala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Uppföljningen ska avslutas senast två månader från det att utredningen som gäller ett barns be- hov av stöd och skydd avslutats eller placeringen har upphört eller när nämnden dessförinnan finner skäl att inleda utredning enligt 11 kap.

21 § LVU om när ett omhändertagande för vård ska upphöra. Enligt utredningens förslag ska 21 § LVU ange att ett omhändertagande för vård ska upphöra när någon av förutsättningarna för ett omhänder- tagande för vård inte längre är uppfyllda. Ett omhändertagande för vård enligt 2 § LVU ska därtill upphöra senast när barnet fyller 18 år och ett omhändertagande för vård enligt 3 § LVU senast när den unge fyller 21 år, detta gäller oavsett tidsfristen för verkställande av rättens beslut om vård. Bestämmelsen är formulerad så att själva vården inte behöver ha påbörjats för att ett beslut ska kunna fattas om att omhändertagandet för vård ska upphöra. En socialnämnd har därutöver en skyldighet enligt 14 kap. 2 § socialtjänstlagen att genast inleda en utredning om den får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd. Om nämnden, när barnet eller den unge påträffas eller dessförinnan, får information som innebär att vårdens upphörande behöver utredas ska detta således ske oavsett giltighetstiden för rättens beslut om vård och trots att de inte har en skyldighet att ompröva eller överväga icke verkställda beslut. 6 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra 6.1 Inledning 6.1.1 Uppdraget Utredningen har i uppdrag att stärka skyddet och rättssäkerheten i LVU vid umgänge och vårdens upphörande. Som ett led i detta ska utredningen överväga förtydliganden av under vilka förutsättningar ett omhändertagande för vård ska upphöra. Utredningen ska analysera och föreslå hur kravet på varaktig och genomgripande förändring för att vård på grund av förhållanden i hemmet enligt 2 § LVU ska upphöra kan utformas. I direktiven anges att det förtydligande som gjorts i LVU om att vården inte får upp- höra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt är ett steg på vägen för att se till att ett omhändertagande inte upphör för tidigt och för att säker- ställa barnets bästa. Riksdagen har emellertid tillkännagett för reger- ingen att det finns ett behov av att i lagtext utveckla och förtydliga innebörden av varaktig och genomgripande förändring, liksom att förtydliga den information som ges till föräldrarna i samband med beslutet om tvångsvård om skälen till omhändertagandet och förut- sättningarna för att omhändertagandet ska kunna upphöra. Reger- ingen anser att det är angeläget att utreda om det krävs ytterligare förtydliganden och utveckling av vad som avses med en varaktig och genomgripande förändring.1 Beträffande omhändertagande för vård på grund av ett barns eller en ung persons eget beteende enligt 3 § LVU ska utredningen analy- 1 Bet. 2021/22:SoU33 punkt 6, rskr. 2021/22:322. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 sera och föreslå hur förutsättningarna för vårdens upphörande kan förtydligas. Utredningen ska också föreslå hur information till vårdnadshavare om skälen för ett omhändertagande liksom förutsättningarna för att vården ska upphöra kan förtydligas. I direktiven framhålls att såväl grunden för ett omhändertagande enligt LVU som förutsättningarna för att omhändertagandet ska upphöra måste vara begripliga för alla inblandade. Detta är särskilt viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt, men det är även viktigt för att skapa trygghet och förutsägbarhet för både barn, unga och vuxna. 6.1.2 Utgångspunkter Våra utgångspunkter är att en lagstiftning som utgör både skydds- och tvångslagstiftning för barn och unga måste uppfylla mycket högt ställda krav på tydlighet och förutsebarhet.2 Bestämmelserna ska vara utformade för att i möjligaste mån bidra till en tillämpning som präg- las av likabehandling och där tvångsåtgärder används när de är ända- målsenliga, nödvändiga och till barnets eller den unges bästa. Med utgångspunkt i de specifika uppdrag som framgår av direktiven har utredningen försökt utröna om dagens lagstiftning och tillämpning brister i dessa hänseenden. De förslag som lämnas är avsedda att svara mot de mer specifika uppdragen i direktiven och samtidigt bidra till en ökad rättssäkerhet och genomslag för principen om barnets bästa. 6.1.3 Disposition Avsnitt 6.2 behandlar förutsättningarna för upphörande av omhänder- tagande för vård. I 6.2.2 beskrivs förutsättningarna enligt nu gällande bestämmelser och i 6.2.3 samt 6.2.4 redogörs närmare för förutsätt- ningarna vid upphörande av vård med stöd av 2 § respektive 3 § LVU. I 6.2.5 beskrivs vilken betydelse utredningens förslag i delbetänk- andet om förutsättningar för omhändertagande får för frågan om upp- hörande. I 6.2.6 görs en nordisk utblick där dansk, norsk och finsk lagstiftning beskrivs. I 6.2.7 redogörs för upphörande av annan tvångs- vård. I 6.2.8–6.2.11 redogörs för forskning kring upphörande av om- 2 Utredningens utgångspunkter redovisas närmare i kapitel 3 i delbetänkandet Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38). SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra händertagande för vård, synpunkter som lämnats till utredningen och vilka brister i nuvarande ordning som utredningen ser. Avsnitt 6.3 behandlar information till vårdnadshavare om skälen för omhändertagande och vad som krävs för att vården ska upphöra. I 6.3.2 redogörs för hur information lämnas till vårdnadshavare i dag och i 6.3.3. beskrivs hur vårdnadshavare upplever tillgången till infor- mation. I 6.3.4 finns en redogörelse för olika typer av föräldrastöd och i 6.3.5 redovisas de synpunkter som har lämnats till utredningen. En nordisk utblick med redogörelser för dansk, norsk och finsk lag- stiftning finns i 6.3.6. Slutligen i 6.3.7 finns en sammanfattning av de brister i nuvarande system som utredningen ser. I avsnitt 6.4 finns utredningens överväganden och förslag. För- slagen som gäller upphörande av omhändertagande för vård finns i 6.4.2 och förslagen som gäller information till vårdnadshavare finns i 6.4.3. 6.2 Förtydligande av vad som krävs för att ett omhändertagande för vård ska upphöra 6.2.1 Inledning Lagstiftarens intentioner är sedan länge att barn ska återförenas med sina föräldrar när syftet med vården enligt LVU har uppnåtts. Social- tjänsten har ett ansvar att hjälpa föräldrar att komma till rätta med de svårigheter som lett fram till att ett barn placerats utanför hemmet.3 Vid sidan av återföreningsprincipen är barns behov av kontinuitet och stabilitet ett annat uttalat mål som på senare år har fått en mer framträdande roll. Till exempel har den skyldighet som en social- nämnd har att särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om över- flyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken tidigarelagts. Sedan 2022 ska ett sådant övervägande ske när ett barn varit placerat i samma familjehem under två år (13 c § LVU). Den 1 december 2025 presenterades ett utkast till lagrådsremiss där det föreslås att nuvar- ande LVU ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Där ingår ett förslag som innebär att vård enligt 2 § LVU 3 Prop. 2002/03:53, s. 84. Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra SOU 2026:8 ska kunna fortsätta – trots att förutsättningar för vård inte längre föreligger – på grund av barnets anknytning till familjehemmet.4 Tvångsvård av barn och unga med placering utanför hemmet ut- gör ett ingrepp i rätten till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen. För att ett sådant ingripande ska vara konventionsenligt krävs det att villkoren i artikel 8.2 i Europakonven- tionen är uppfyllda. Det innebär att ett beslut ska vara meddelat med stöd i lag och i ett demokratiskt samhälle vara nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Det finns en omfattande praxis från Europadomstolen avseende tvångsomhändertaganden av barn i relation till artikel 8 i Europakonventionen. Även om omhändertagandet av ett barn som sådant framstått som berättigat, har Europadomstolen varit angelägen om att framhålla vikten av att myndigheterna därefter främjar möj- ligheterna för ett barn att återförenas med en eller båda föräldrar. Ett åtskiljande av ett barn och dennes föräldrar ska normalt ses som en tillfällig åtgärd, och respekten för familjelivet kräver att myndighet- erna vidtar åtgärder som är ägnade att främja en återförening av famil- jen så snart som möjligt.5 De allmänna principer som har utarbetats genom Europadom- stolens praxis beträffande omhändertaganden av barn är följande. • Barnets bästa måste komma i främsta rummet.6 I begreppet barnets bästa ligger inte endast att barnet ska få utvecklas i en trygg miljö utan lika viktigt anses vara att banden till familjen upprätthålls, utom i de fall familjen har visat sig vara särskilt olämplig för bar- net.7 • Det allmänna har en positiv skyldighet att främja familjeåterför- ening så snart det rimligen är möjligt.8 • Tvångsvård ska betraktas som en tillfällig åtgärd som ska avbrytas så snart omständigheterna tillåter det.9 4 Utkast till lagrådsremiss För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga, s. 169 ff. 5 Danelius, m.fl. (2023) s. 501–502. 6 Olsson mot Sverige (nr 1), paragraf 81. 7 Gnahoré mot Frankrike, paragraf 59 och Strand Lobben m.fl. mot Norge, paragraf 207. 8 K. och T. m.fl. Mot Finland, paragraf 178. 9 Olsson mot Sverige (nr 1), paragraf 81. SOU 2026:8 Förutsättningarna för att ett omhändertagande för vård ska upphöra • Alla åtgärder under omhändertagandet ska vara förenliga med det slutliga målet att familjen ska återförenas.10 6.2.2 Förutsättningarna för ett omhändertagandes upphörande enligt nu gällande regelverk Inledande om när ett omhändertagande för vård upphör Den definitiva gränsen för när ett omhändertagande för vård måste upphöra bestäms av ett barns eller en ung persons ålder. Som senast ska ett omhändertagande med stöd av 2 § LVU upphöra när ett barn fyller 18 år och ett omhändertagande med stöd av 3 § LVU upphöra när en ung person fyller 21 år. För att ett omhändertagande för vård av ett barn eller en ung per- son inte ska pågå längre än nödvändigt har en socialnämnd en skyl- dighet att följa vården och kontinuerligt göra bedömningar om vård med stöd av LVU behövs. När ett barn omhändertagits för vård en- ligt 2 § LVU ska en socialnämnd minst en gång var sjätte månad över- väga om vård enligt LVU fortfarande behövs och hur vården bör in- riktas och utformas (13 § första stycket LVU). När ett barn eller en ung person omhändertagits för vård enligt

28 § Har socialnämnden beslutat om tillfälligt flyttningsförbud, ska beslutet underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därefter gäller bestämmelserna i 7 § andra– tredje styckena. Paragrafen reglerar underställan av beslut om tillfälligt flyttnings- förbud. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.6. Den ändring som har gjorts innebär att det inte längre hänvisas till 7 § första stycket utan i stället anges att socialnämndens beslut om tillfälligt utreseförbud ska underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. 31 e § Om socialnämnden har beslutat om ett tillfälligt utreseförbud, ska det be- slutet underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Beslutet och handlingarna i ärendet ska tillställas rätten. Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten. Om beslutet inte har underställts förvaltningsrätten inom föreskriven tid, upphör det tillfälliga utreseförbudet. Om socialnämnden har beslutat om ett tillfälligt utreseförbud efter det att nämnden har ansökt om ett utreseförbud, ska beslutet underställas den rätt som prövar frågan om utreseförbudet. Första-tredje styckena gäller också vid ett sådant beslut. Paragrafen reglerar underställan av beslut om tillfälligt utreseförbud. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.6. Det första stycket är ändrat. Här anges att socialnämndens beslut om tillfälligt utreseförbud ska underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka. Ändringen innebär ett förtyd- ligande av att underställan ska ske så snart som möjligt. Författningskommentar SOU 2026:8 32 a § Har ett barn omhändertagits för vård med stöd av 2 § ska socialnämnden inför umgänge, om det finns anledning till det, kontrollera om en vård- nadshavare eller förälder är eller har varit påverkad av narkotika, alkohol- haltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga ska socialnämnden besluta att vårdnadshavaren eller föräldern ska lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov. En vårdnadshavare eller förälder är, om inte annat moti- veras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att lämna sådant prov enligt socialnämndens anvisning. Paragrafen reglerar socialnämndens skyldighet att i vissa situationer kontrollera om vårdnadshavare eller föräldrar är eller har varit påver- kad av narkotika, alkoholhaltiga och vissa andra ämnen inför um- gänge. Överväganden finns i 7.4.7. Den andra meningen är ändrad. Där anges att socialnämnden inte bara har en allmän kontrollskyldighet utan att inom denna kontroll- skyldighet också ligger en skyldighet att besluta om drogtest om förutsättningar för det föreligger. Beslut om drogtest ska fattas om förutsättningarna i första meningen är uppfyllda och mindre ingri- pande åtgärder inte är tillräckliga. En förutsättning är emellertid också att åtgärden är försvarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter, vilket framgår av 32 c §. Den tredje meningen är ny och anger att en vårdnadshavare eller förälder, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, är skyldig att lämna drogtest enligt socialnämndens anvisning. Be- stämmelsen innebär inte att beslutet kan genomdrivas med tvång eller leda till någon form av bestraffning om drogtest inte lämnas utan syftar till att betona att dennes agerande i förhållande till socialnämn- dens beslut om provtagning kan komma att få konsekvenser som för föräldern eller vårdnadshavaren upplevs som negativa, exempelvis att umgängestillfället ställs in. Socialnämnden ska lämna anvisningar till vårdnadshavaren eller föräldern så att denne vet var och när prov- tagningen ska genomföras. Socialnämnden ansvarar för kostnaden för provtagningen. I en särskild lag finns bestämmelser om regionens ansvar att bistå kommunen vid provtagning. Vårdnadshavaren eller föräldern får överklaga nämndens beslut, vilket framgår av 41 § första stycket 10. SOU 2026:8 Författningskommentar 32 b § Har ett barn omhändertagits för vård med stöd av 2 § ska socialnämnden inför prövning av om omhändertagandet ska upphöra, om det finns anled- ning till det, kontrollera om en vårdnadshavare är eller har varit påverkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i 32 a §. Om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga ska socialnämnden då besluta att han eller hon ska lämna sådana prov som anges där. En vård- nadshavare är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att lämna sådant prov enligt socialnämndens anvisning. Paragrafen reglerar socialnämndens skyldighet att i vissa situationer kontrollera om vårdnadshavare är eller har varit påverkad av narkotika, alkoholhaltiga och vissa andra ämnen inför prövning av om omhän- dertagandet ska upphöra. Överväganden finns i 7.4.7. Bestämmelsen innehåller motsvarande ändringar som gjorts i 32 a §. Den andra meningen är ändrad. Där anges att socialnämnden inte bara har en allmän kontrollskyldighet utan att inom denna kontroll- skyldighet också ligger en skyldighet att besluta om drogtest om för- utsättningar för det föreligger. Beslut om drogtest ska tas om förut- sättningarna i första meningen är uppfyllda och mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. En förutsättning är emellertid också att åtgärden är försvarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omstän- digheter, vilket framgår av 32 c §. Den tredje meningen är ny och anger att en vårdnadshavare, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, är skyldig att lämna drogtest enligt socialnämndens anvisning. Bestämmelsen inne- bär inte att beslutet kan genomdrivas med tvång eller leda till någon form av bestraffning om drogtest inte lämnas utan syftar till att be- tona att dennes agerande i förhållande till socialnämndens beslut om provtagning kan komma att få konsekvenser som för vårdnadshavaren upplevs som negativa. Det kan exempelvis innebära att socialnämnden inte utan provtagning kan bedöma att det har skett en varaktig och genomgripande förändring, vilket kan innebära att det inte finns för- utsättningar för att besluta att omhändertagandet för vård ska upp- höra. Socialnämnden ska lämna anvisningar till vårdnadshavaren så att denne vet var och när provtagningen ska genomföras. Socialnämn- den ansvarar för kostnaden för provtagningen. I en särskild lag finns bestämmelser om regionens ansvar att bistå kommunen vid provtagning. Författningskommentar SOU 2026:8 Vårdnadshavaren får överklaga nämndens beslut, vilket framgår av 41 § första stycket 10.

35 § I mål om omhändertagande för vård, upphörande av omhändertagande för vård, flyttningsförbud, fortsatt omhändertagande för tillfällig vård eller utreseförbud enligt denna lag ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling ska alltid hållas, om någon part begär det. Parterna ska upp- lysas om sin rätt att begära muntlig förhandling. Om det behövs ska förvaltningsrätten och kammarrätten hämta in ett skriftligt yttrande från en sakkunnig eller höra en sakkunnig vid den muntliga förhandlingen. Om det inte är obehövligt ska en sakkunnig som yttrat sig skrift- ligt också höras vid den muntliga förhandlingen. Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Paragrafen reglerar muntliga förhandlingar i förvaltningsrätten och kammarrätten. Det andra stycket är nytt och behandlas i avsnitt 3.6.3. Här anges inledningsvis att förvaltningsrätten och kammarrätten, om det behövs, ska hämta in ett skriftligt utlåtande från lämplig sakkunnig eller höra en sakkunnig vid den muntliga förhandlingen. Det innebär att dom- stolen i varje enskilt mål där muntlig förhandling ska hållas behöver göra en bedömning av om det finns ett behov av en sakkunnig och i så fall vilken typ av sakkunnig och vad denna sakkunniga ska uttala sig om. Sakkunniga som biträder rätten kan behövas för att bedöma så- väl frågor om riskerna för barnet eller den unge som behovet av vård och vad som är till barnets eller den unges bästa. Detta är särskilt vik- tigt i ärenden av mer komplicerad eller svårbedömd karaktär. Exem- pelvis kan barn- och ungdomspsykiatrisk sakkunnig bidra i ärenden när ett barn eller ung person har både en social och psykiatrisk pro- blematik och det framstår som osäkert om det finns ett behov av den planerade vården. Ett annat exempel är ärenden där det framstår som osäkert om riskerna i ett barns hemmiljö och allvarlighetsgraden av dessa är sådana att nyttan med ett omhändertagande och en separa- tion från föräldrarna överväger de risker detta också kan innebära. Här kan beroende på omständigheterna i målet både barnpsykiatrisk SOU 2026:8 Författningskommentar kompetens och en barnpsykolog bidra till rättens bedömning. Ytter- ligare exempel på ärenden där sakkunnig kan behövas är vid bedöm- ning av riskerna och vårdbehovet vid vissa former av skadligt bruk och beroende, bedömning av resultat från drogtest utifrån eventuella invändningar avseende dessa eller rättsmedicinsk sakkunskap om skador i den utsträckning detta inte redan finns i underlaget. Som utgångspunkt ska en sakkunnig anses behövas i alla mål där omstän- digheterna är sådana att detta kan främja en välgrundad bedömning med utgångspunkt i barnets och den unges bästa. Frågan om den sakkunniga ska yttra sig skriftlig eller vid den muntliga förhandlingen får avgöras i varje enskilt fall och beror på vad den sakkunniga ska yttra sig om. Ett sakkunnigyttrande kan vara av väldigt generell och avgränsad karaktär. Hit hör exempelvis yttranden om hur ett visst testresultat eller medicinskt intyg ska tolkas eller vilka risker som typiskt sett finns vid ett visst skadligt bruk. Sakkunnig med denna typ av avgränsade uppdrag behöver som utgångspunkt inte läsa hela utredningen i målet eller ställa frågor till parterna utan yttrar sig generellt om en viss fråga eller specifikt om någon viss och avgränsad omständighet i utredningen. Denna typ av sakkunnigyttranden bör företrädesvis inhämtas skriftligt in- för den muntliga förhandlingen. I vissa mål kommer det att finnas behov av en sakkunnig som tar del av hela utredningen i målet för att belysa vissa frågor som rör det enskilda barnet eller unga perso- nens förhållanden. Så är exempelvis fallet om det behövs barn- och ungdomspsykiatrisk expertis i ärenden när ett barn eller ung person har både en social och psykiatrisk problematik. En sakkunnig med ett bredare uppdrag av detta slag kan också behöva delta på den munt- liga förhandlingen och ges en möjlighet att ställa frågor till parterna för att sedan kunna avge ett muntligt yttrande. Även om behovet av sakkunniga särskilt gör sig gällande i mål som rör omhändertagande för vård och vårdens upphörande kan behov av en sakkunnig även finnas i andra mål enligt LVU. Om det inte är obehövligt ska en sakkunnig som lämnat ett skrift- ligt utlåtande också höras vid den muntliga förhandlingen. Utgångs- punkten är att det i de flesta fall finns ett behov av att såväl rätten som parterna får en möjlighet att ställa kompletterande frågor till den sakkunniga under förhandlingen. Om domstolen bedömer att det finns behov av detta kan en sakkunnig som hörs vid den muntliga Författningskommentar SOU 2026:8 förhandlingen ges en möjlighet att ställa sådana frågor till parterna som är av betydelse för hans eller hennes uppgift. Det tredje stycket motsvarar vad som tidigare angavs i det andra stycket. Övriga ändringar är av redaktionell karaktär. 40 a § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande för tillfällig vård får nämnden avvakta med att underrätta parterna om beslutet tills dess att beslutet underställts förvaltningsrätten. Paragrafen är ny och utgör ett undantag från socialnämndens skyl- dighet enligt 33 § första stycket förvaltningslagen att så snart som möjligt underrätta parterna om det fullständiga innehållet i ett beslut. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.6. Bestämmelsen innebär att om det föreligger en sådan undantagssituation där det finns förutsätt- ningar att avvakta med en underställan till förvaltningsrätten enligt

41 § Socialnämndens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, när nämnden har 1. beslutat om var barnet eller den unge ska placeras, 2. beslutat enligt 21 § i fråga om omhändertagandets upphörande, om be- slutet inte är sådant som ska underställas förvaltningsrätten enligt 13 § andra stycket, 3. med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att barnets vistelseort inte ska röjas, 4. fattat beslut enligt 22 § eller prövat om ett sådant beslut ska upphöra att gälla, 5. med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, 6. beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud, 7. beslutat i fråga om upphörande av ett fortsatt omhändertagande för tillfällig vård, 8. beslutat i fråga om fortsatt utreseförbud, 9. beslutat i fråga om tillfälligt undantag från ett utreseförbud, eller 10. beslutat enligt 32 a eller 32 b § om att en vårdnadshavare eller en för- älder ska lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov. SOU 2026:8 Författningskommentar För sådant beslut som avses i första stycket 10 krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 8 och 31 f §§ i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 32 § om läkarundersökning får inte överklagas. Paragrafen reglerar vilka av socialnämndens beslut som kan över- klagas. Andra punkten är ändrad och anger att beslut enligt 21 § i fråga om omhändertagandets upphörande får överklagas. Överväganden finns i 6.4.2. Sådana beslut som kan överklagas är de som fattas efter begäran att omhändertagandet ska upphöra. De beslut som fattas efter den regelbundna omprövning som socialnämnden ska göra vid omhändertagande med stöd av 3 § LVU, får däremot en automatisk domstolsprövning genom utredningens förslag till ändring i 13 § LVU. Tionde punkten är ny och anger att socialnämndens beslut om provtagning av vårdnadshavare och föräldrar får överklagas. Ett nytt andra stycke anger att prövningstillstånd krävs vid överklagande av förvaltningsrättens beslut till kammarrätten. Överväganden finns i 7.4.7. Som utgångspunkt bör denna typ av mål anses vara av enkel beskaffenhet och därför kunna avgöras av en lagfaren domare ensam. 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård

46 § Regeringen, eller den myndig- het som regeringen bestämmer, ska för viss tid förordna sådana sakkunniga som avses i 35 §.

47 § Från en verksamhet där sekre- tess gäller enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska det utan hinder av sekretessen läm- nas ut sådana uppgifter som be- hövs för en sakkunnigs uppdrag enligt denna lag. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028 avseende 6 b, 35, 46 och 47 §§ och i övrigt den 1 januari 2027. 2. Bestämmelsen i 40 a § och i 7 § i den nya lydelsen gäller för beslut om omedelbart omhändertagande som fattas från och med ikraftträdandet. 3. Bestämmelsen i 5 § LVU i den nya lydelsen gäller för rättens beslut om vård som fattas från och med ikraftträdandet. SOU 2026:8 Författningsförslag 1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:981) om besöksinskränk- ningar vid viss tvångsvård att 4 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse