Statsråds — 23 mars 2026

1 § hälso- och sjukvårdslagen [2017:30], förkortad HSL). Det inne- bär att vårdavgifterna kan variera mellan olika regioner men att fri- heten att fastställa sådana avgifter är begränsad på olika sätt. För bl.a. vårdavgifter i öppen hälso- och sjukvård finns en förmån för den enskilde i form av ett högkostnadsskydd som begränsar hur mycket den enskilde behöver betala under ett år, räknat från det första tillfälle då avgift betalas. De poster som ingår i högkostnads- skyddet är vårdavgifter för öppen vård undantagen viss kommunal hälso- och sjukvård, avgifter för vissa förbrukningsartiklar som regio- nen tillhandahåller vid allvarlig sjukdom och avgifter för tandvård enligt 8 a § tandvårdslagen (1985:125). Den enskilde ska under denna period inte betala mer för detta än ett belopp på sammanlagt 0,025 gånger prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ SFB, avrundat nedåt till närmaste femtiotal kronor. Regionen får bestämma ett lägre belopp (17 kap. 6 § HSL). För år 2026 är beloppsgränsen 1 450 kronor, beräknad med ett prisbasbelopp på 59 200 kronor. Patienter som är 85 år eller äldre betalar inte någon vårdavgift eller andra avgifter för öppen vård (17 kap. 3 och 6 §§ HSL). För barn finns ingen motsvarande rättslig reglering om avgiftsfrihet, men enligt Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) är besök i öppenvården avgiftsfria för barn i samtliga regioner.8 8 Sveriges Kommuner och Regioner. Patientavgifter i hälso- och sjukvården i alla regioner 2026. [Hämtat 2026-03-23 från https://skr.se/halsaochsjukvard/ekonomiochavgiftersjukvard/patientavgifteriallaregioner.78 74.html.] 119 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 För sluten vård får regionen fastställa avgiftsnivåer i olika inkomst- intervall och besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som ska gälla. Avgiften per vårddag får dock uppgå till högst 0,0023 pris- basbelopp avrundat nedåt till närmaste tiotal kronor (17 kap. 2 § HSL). För 2026 innebär detta 130 kronor. Regler om högkostnadsskydd för bl.a. kommunal hälso- och sjukvård samt hemsjukvård finns i 17 kap. 8 § HSL. Läkemedelsförmånen I lagen om läkemedelsförmåner m.m. regleras förmåner, som inne- bär ett skydd för den enskilde mot höga kostnader vid inköp av för- månsberättigade varor, bl.a. läkemedel. Den som är bosatt i Sverige och vissa andra (4 §) har rätt till förmåner enligt lagen (förmåns- berättigade). Läkemedelsförmånen innebär bl.a. att det finns ett kost- nadstak för den förmånsberättigades maximala kostnad för vissa särskilt angivna varor under ett år räknat från det första inköps- tillfället. Den förmånsberättigade ska under denna period inte betala mer än ett belopp som motsvarar 0,06463 gånger prisbasbeloppet avrundat nedåt till närmaste femtiotal kronor (5 §). För 2026 är kostnadstaket 3 800 kronor. Regionens kostnader för läkemedelsförmånen subventioneras med statliga medel, dvs. staten betalar en del av regionernas kostna- der, i enlighet med överenskommelser mellan staten och SKR.9 3.2 En mer ändamålsenlig reglering av sjukdomars klassificering 3.2.1 Kostnadsfriheten bör kunna gälla fler sjukdomar Bedömning Sådan kostnadsfrihet för patienten som i dag gäller för läkemedel, undersökning, vård och behandling som bedöms minska risken för smittspridning av en allmänfarlig sjukdom, bör kunna omfatta också andra smittsamma sjukdomar. 9 Statens bidrag till regionerna för kostnader för läkemedelsförmånerna m.m. 2026. Se bilaga till regeringsbeslut dnr S2026/00146. 120 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar Kostnadsfrihet som åtgärd för att begränsa smittspridning Enskilda som har mer än enbart milda symtom på en smittsam sjuk- dom torde självmant söka vård oavsett om behövlig provtagning, vård och läkemedel är kostnadsfritt eller inte. Högkostnadsskyddet i sjukvården och läkemedelsförmånen innebär att patientavgifterna begränsas. Smittsamma sjukdomar kan dock för vissa personer innebära milda eller inga symtom. Det är i sådana fall inte självklart att den enskilde är benägen att betala för t.ex. provtagning. Ett sådant av- stående kan få följden att andra riskerar att smittas. Symtom kan också variera mellan t.ex. olika åldersgrupper och kön. Ett exempel visas i en studie bland personer med covid-19 där de för sjukdomen typiska symtomen feber, hosta och andnöd var vanligare bland män än kvinnor, medan alla andra studerade symtom antingen var jämnt fördelade mellan kvinnor och män eller var van- ligare hos kvinnor. De mer typiska symtomen var också vanligare bland 30–60-åringar än i andra åldersgrupper.10 Sverige deltar sedan 2009 i en årlig internationell jämförande undersökning av hälso- och sjukvård. I redogörelsen för undersök- ningen för 2023 anges att få i Sverige har avstått från hälso- och sjuk- vård på grund av kostnader och att Sverige tillhör de undersökta län- der med lägst andel som avstår från besök inom hälso- och sjukvård. I Sverige svarade sex procent att de någon gång haft ett medicinskt problem men avstått från att besöka en läkare på grund av kostna- den. Lika många, sex procent, hade av kostnadsskäl avstått från en medicinsk provtagning, behandling eller uppföljning som rekom- menderats av läkare. Sju procent hade av kostnadsskäl låtit bli att hämta ut eller ta medicin som förskrivits. Av redogörelsen fram- går att personer yngre än 65 år oftare än äldre avstår från olika for- mer av vård och behandling på grund av kostnaden. Undersökningen visade också att personer med utländsk bakgrund oftare än perso- ner med svensk bakgrund hade avstått vård på grund av kostnaden. Personer med eftergymnasial utbildning hade mindre ofta än per- soner med grundskoleutbildning avstått från behandlingar och medi- cin på grund av kostnaden. Personer med dålig hälsa, en eller flera kroniska sjukdomar, eller diagnosticerad psykisk ohälsa hade också 10 ISARIC Clinical Characterisation Group. COVID-19 symptoms at hospital admission vary with age and sex: results from the ISARIC prospective multinational observational study. Infection. 2021 Oct;49(5):889-905. 121 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 oftare än andra svarat att de avstått samtliga former av vård och behandling som de tillfrågats om på grund av kostnaden. I redo- görelsen understryks att det kan finnas socioekonomiska aspekter som inte fångats av analysen.11 Av en annan studie framgår att när svenska unga vuxna passerar åldersgränsen för att betala patientavgift minskar deras läkarbesök i primärvården med sju procent. Effekten är särskilt tydlig bland kvinnor (nio procent) och låginkomsttagare (elva procent).12 I finsk lagstiftning är sambandet mellan en viss klassificering och kostnadsfriheten inte lika stark som i den svenska smittskyddslagen. Exempelvis gäller i Finland kostnadsfrihet för de övervakningspliktiga smittsamma sjukdomarna hivinfektion, schanker, gonorré och så- dana klamydiainfektioner som sprids vid könsumgänge. Kostnadsfri- heten gäller undersökning, behandling och läkemedel som ordine- rats för behandling och förebyggande av sjukdomarna. För övriga övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar gäller en mer begrän- sad kostnadsfrihet.13 Kostnadsfrihet bör inte vara begränsad till allmänfarliga sjukdomar Enligt utredningens uppfattning är låga trösklar till vård och prov- tagning tillsammans med information, smittspårning och ett gott omhändertagande i många fall de främsta verktygen för att begränsa smittspridning. Kostnadsfrihet för enskilda för provtagning, vård, behandling och läkemedel kan bidra till att sänka trösklarna. För att en sjukdom ska omfattas av smittskyddslagens bestäm- melser om kostnadsfrihet behöver den enligt dagens reglering vara klassificerad som allmänfarlig. Som vi beskrivit i kapitel 2 innebär en klassificering av en sjukdom som allmänfarlig att den som bär på eller misstänks bära på sjukdomen inte bara omfattas av bestämmel- serna om kostnadsfrihet, utan också om bestämmelser om vissa skyldigheter som följer av smittskyddslagen. Under vissa omstän- 11 Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Vården ur befolkningens perspektiv International Health Policy Survey (IHP) 2023. PM 2024:3; 2024. 12 Johansson N., Jakobsson N., Svensson M. Effects of primary care cost-sharing among young adults: varying impact across income groups and gender. The European Journal of Health Economics. 2019;20(8):1271-80. 13 5 § lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/92). 122 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar digheter kan också enskilda vid allmänfarlig sjukdom bli föremål för tvångsåtgärder i syfte att förhindra smittspridning. Eftersom klassificering av en sjukdom som allmänfarlig innebär att bl.a. tvångsåtgärder riktade mot den enskilde blir tillämpliga för sjukdomen är det av vikt att inte fler sjukdomar än vad som bedöms nödvändigt omfattas av dessa möjligheter till tvång (se också våra resonemang om detta i delbetänkandets avsnitt 7.314). De effekter som vi bedömer kan komma med kostnadsfrihet i form av lägre trösklar för den enskilde att söka sig till provtagning eller annan undersökning och ta emot och fullfölja vård, behandling och läkemedelsordinationer bör kunna gälla för andra sjukdomar än allmänfarliga. För vissa sjukdomar bör kostnadsfrihet således kunna bedömas vara effektivt för att begränsa smittspridning, trots att smitt- skyddslagens bestämmelser om allmänfarliga sjukdomar i övrigt inte bedöms vara nödvändiga för att hantera sjukdomen. Om bibehål- len kostnadsfrihet, med nuvarande reglering, i praktiken är det enda argumentet för att en sjukdom alltjämt bör vara klassificerad som allmänfarlig är det således enligt utredningen en lämpligare ordning att utvidga kostnadsfriheten. En sjukdom som i dag är klassificerad som allmänfarlig bör t.ex. alltså i stället kunna klassificeras som enbart anmälningspliktig eller anmälnings- och smittspårningspliktig och fortfarande vara kostnads- fri för patienten. På så sätt begränsas möjligheten att vidta tvångs- åtgärder till de sjukdomar där sådana åtgärder är adekvata. Sjukdomen i fråga kan således klassificeras på ett mer ändamålsenligt sätt. Kostnadsfrihet för undersökning, vård, behandling och läkemedel bör mot denna bakgrund kunna omfatta även sjukdomar som inte anges som allmänfarliga. På så sätt får smittskyddet ett tydligare fokus än i dag på att undanröja hinder mot att enskilda söker vård vid miss- tanke om en viss smittsam sjukdom. 14 SOU 2025:48 s. 296 och 297. 123 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 3.2.2 Regeringen bör få föreskriva om vilka andra sjukdomar än de allmänfarliga som ska vara kostnadsfria Förslag Regeringen ska få föreskriva vilka anmälningspliktiga sjukdomar utöver de allmänfarliga som ska omfattas av kostnadsfrihet för patienten för läkemedel, undersökning, vård och behandling som bedöms minska risken för smittspridning. Rätten till smittbärarersättning enligt socialförsäkringsbalken ska omfatta också sådana sjukdomar som regeringen har föreskrivit ska omfattas av sådan kostnadsfrihet för patienten. Följdändringar ska göras i förordningen om läkarvårdsersätt- ning och förordningen om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Bedömning Lagen om läkemedelsförmåner m.m. och förordningen om vård- avgifter m.m. för vissa utlänningar behöver inte justeras. Regleringen om vilka sjukdomar som kan omfattas av kostnadsfrihet bör förändras Det bör i enlighet med våra överväganden i föregående avsnitt göras en förändring av vilka sjukdomar som ska kunna omfattas av den kostnadsfrihet som i dag gäller enligt 7 kap. 1 och 2 §§ SmL för pati- enten för sådan undersökning, vård, behandling och läkemedel som anses minska risken för spridning av en allmänfarlig sjukdom, så att även smittsamma sjukdomar som inte är allmänfarliga kan inkluderas. Närmast till hands att omfattas av kostnadsfrihet utan att vara allmänfarliga är sådana sjukdomar som i dag är klassificerade som allmänfarliga främst för att kostnadsfriheten behövs för att minska smittspridningen. Därutöver finns de sjukdomar som är smittspårningspliktiga utan att samtidigt anges som allmänfarliga. Dessa beskrivs i propositionen till smittskyddslagen som sjukdomar som kan leda till allvarliga kon- sekvenser för den drabbade om t.ex. behandling inte ges i tid och 124 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar som om de får en större spridning utgör en belastning för folkhäl- san.15 För dessa sjukdomar gäller bl.a. att den som vet eller har an- ledning att misstänka sig bära på sjukdomen enligt 3 kap. 1 § SmL har en skyldighet att utan dröjsmål söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. I förarbetena har det bl.a. uttryckts som att samhällsintresset av att läkarundersökningar kan genomföras för sjukdomarna som omfattas av denna skyldighet är mycket starkt.16 Bestämmelsen i 3 kap. 1 § SmL är således utformad som en skyldig- het för den enskilde, dock utan att det vid bristande medverkan finns någon sanktion eller grund för behandlande läkare att anmäla per- sonen till smittskyddsläkaren. De smittspårningspliktiga sjukdomarna som inte samtidigt är allmänfarliga omfattas inte av kostnadsfrihet enligt reglerna i 7 kap. SmL. Det innebär att den som i dagsläget söker läkare på grund av en misstanke om en sådan sjukdom får betala vård, behandling och läkemedel själv, upp till högkostnadsskydd. Ur ett smittskyddsper- spektiv kan denna ordning ifrågasättas, särskilt mot bakgrund av att det anges i förarbetena att det finns risk för en belastning på folkhäl- san om spridningen av dessa sjukdomar inte begränsas. Även en förhållandevis begränsad kostnad för undersökning och läkemedel skulle för vissa sjukdomar kunna innebära ett hinder för den enskilde att söka läkare och delta i smittspårning i syfte att förhindra fortsatt smittspridning. Det kan också anföras principiella argument. En rättslig förpliktelse, även utan sanktioner, innebär en skyldighet för den enskilde att agera på ett visst sätt. I de fallen kan det hävdas att kostnadsfrihet för den enskilde bör gälla. Här kan vidare noteras att 1996 års Smittskyddskommitté föreslog att kostnadsfriheten skulle gälla också smittspårningspliktiga sjukdomar.17 Liksom de allmänfarliga sjukdomarna skiljer sig dock de smitt- spårningspliktiga sjukdomarna åt sinsemellan. Värdet av utökad kost- nadsfrihet kommer enligt utredningens bedömning därför att variera mellan olika sjukdomar. Utredningen anser därför inte att det finns skäl att föreslå att samtliga smittspårningspliktiga sjukdomar ska bli kostnadsfria. En bedömning av värdet av kostnadsfriheten behö- 15 Prop. 2003/04:30 s. 210. 16 Prop. 2003/04:30 s. 218. 17 SOU 1999:51 s. 467. 125 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 ver göras för varje sjukdom och utifrån bl.a. aktuell epidemiologi och vilka grupper i befolkningen som löper risk att drabbas. Det går således inte att i detalj förutse vilken typ av sjukdomar för vilka kostnadsfrihet kan bedömas minska smittspridningen på ett sätt som innebär att den bör omfattas av vår föreslagna reglering om kostnadsfrihet. Utredningen bedömer det dock som osannolikt att kostnadsfrihet skulle anses behövlig för en sjukdom som inte samtidigt bedöms behöva omfattas av anmälningsplikt. Anmälnings- pliktiga sjukdomar är sådana sjukdomar vars utbredning och varia- tioner i samhället det är angeläget att följa.18 Det är som vi beskrivit i kapitel 2 i dag regeringen som föreskri- ver om vilka sjukdomar som utöver de allmänfarliga ska anges som anmälningspliktiga. Av dessa får Folkhälsomyndigheten föreskriva vilka som ska vara smittspårningspliktiga (9 kap. 3 § SmL och 7 § smittskyddsförordningen [2004:255], förkortad SmF). Mot den bak- grunden framstår det som mest ändamålsenligt att regeringen får föreskriva om för vilka andra anmälningspliktiga sjukdomar än de allmänfarliga som läkemedel, undersökning, vård och behandling ska vara kostnadsfria för patienten. Liksom för de sjukdomar som i dag omfattas av kostnadsfrihet bör det finnas ett krav på att läke- medel, undersökning, vård och behandling bedöms minska risken för smittspridning. Det bör föras in ett nytt bemyndigande i smittskyddslagen Nuvarande reglering innebär att det följer av bestämmelser i lag vilka sjukdomar som omfattas av kostnadsfrihet. Det finns inga övervägan- den i förarbetena till smittskyddslagen som antyder att lagstiftaren haft för avsikt att regeringen med stöd av nuvarande bemyndiganden skulle få föreskriva om att också andra sjukdomar skulle omfattas av kostnadsfrihet för patienten. Det bör därför införas ett sådant bemyndigande i smittskyddslagen. Av bestämmelsen bör det framgå att regeringen får meddela före- skrifter om att läkemedel, undersökning, vård och behandling som förskrivaren respektive läkaren bedömer minska risken för smitt- spridning ska vara kostnadsfria för patienten för en viss anmälnings- pliktig sjukdom. I samma bestämmelse bör det anges att för en sådan 18 Jfr prop. 2003/04:30 s. 210. 126 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar sjukdom ska bestämmelserna om kostnadsfrihet i 7 kap. 1, 2, 3, 4 och 4 a §§ SmL gälla på motsvarande sätt som för en allmänfarlig sjukdom. Vilka sjukdomar det kan vara fråga om bör närmare belysas i det uppdrag som vi i avsnitt 3.3.1 föreslår att Folkhälsomyndigheten ska ges. Möjligheten till viss smittbärarersättning bör ändras Den som har eller kan antas ha en smittsam sjukdom kan i vissa fall få smittbärarersättning i form av smittbärarpenning och resekostnads- ersättning enligt bestämmelser i 46 kap. SFB. Med smittbärare avses enligt 3 § – den som har eller kan antas ha en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbetsförmåga till följd av sjukdomen, – den som för eller kan antas föra smitta utan att vara sjuk i en smittsam sjukdom, och – den som i annat fall har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av en samhällsfarlig sjukdom som avses i smittskyddslagen utan att vara sjuk i en sådan sjukdom. Enligt 5 § första stycket första punkten har en smittbärare rätt till smittbärarpenning om han eller hon måste avstå från förvärvsarbete bl.a. på grund av beslut enligt smittskyddslagen. Ett beslut enligt smittskyddslagen kan t.ex. vara förhållningsregler vid allmänfarlig sjukdom. I kapitel 5 lämnar vi förslag om ändringar i denna regler- ing med anledning av våra förslag i samma kapitel om förändringar i fråga om sådana förhållningsregler. Rätt till ersättning enligt 5 § första stycket andra punkten gäller också läkarundersökning eller hälsokontroll som smittbäraren genomgår utan beslut enligt första punkten och som syftar till att klarlägga om han eller hon är smittad av en allmänfarlig sjukdom eller har en sjukdom, en smitta, ett sår eller en annan skada, som kan göra livsmedel som han eller hon han- terar otjänligt som människoföda. I enlighet med ovan anförda skäl för möjligheten att utvidga kost- nadsfriheten bör bestämmelsen i 5 § första och andra punkten ändras till att omfatta inte enbart allmänfarlig sjukdom utan även sådana sjuk- 127 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 domar som regeringen har föreskrivit ska omfattas av kostnadsfri- het för patienten gällande undersökning, vård, behandling och läke- medel. En smittbärare har enligt 20 § även rätt till skälig ersättning för resekostnader i samband med läkarundersökning, hälsokontroll, vård, behandling eller annan motsvarande åtgärd som sker på grund av bestämmelserna i smittskyddslagen (resekostnadsersättning). Genom den utökning som vi ovan föreslagit i 5 § första stycket andra punk- ten utvidgas tillämpningsområdet även för 20 § på så sätt att resekost- nader även i samband med läkarundersökning eller hälsokontroll i syfte att klarlägga om den enskilde är smittad av en sjukdom som är kostnadsfri genom regeringens föreskrifter omfattas av bestäm- melsen. Någon ändring i bestämmelsen är dock inte behövlig. Vissa följdändringar behöver göras Med anledning av vårt förslag att regeringen ska få föreskriva att undersökning, vård, behandling och läkemedel som bedöms minska risken för smittspridning ska vara kostnadsfritt för patienten också för vissa andra sjukdomar än de allmänfarliga behöver vissa följdänd- ringar göras i andra författningar. I 14 § första stycket förordningen (1994:1121) om läkarvårds- ersättning finns en bestämmelse om att en region ska till en läkare betala ut skillnaden mellan det arvode som följer av bestämmelserna i förordningen och den patientavgift som läkaren fått ta ut. I andra stycket första punkten finns en undantagsbestämmelse som innebär att arvodet betalas helt genom läkarvårdsersättning för provtagning i syfte att ta reda på om en allmänfarlig sjukdom enligt smittskydds- lagen föreligger och för undersökning i samband med provtagningen. Denna bestämmelse behöver ändras så att den omfattar också sådan provtagning som syftar till att ta reda på om sådan sjukdom som regeringen med stöd av vårt föreslagna bemyndigande föreskriver ska vara kostnadsfri för patienten. I 2 § förordningen (2013:412) om vårdavgifter m.m. för utlän- ningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd finns en upp- lysningsbestämmelse om att det i 7 kap. 3 § fjärde punkten SmL finns bestämmelser om kostnadsfrihet för undersökning, vård och behandling som en läkare bedömer minska risken för smittspridning 128 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar av en allmänfarlig sjukdom samt läkemedel mot en sådan sjukdom. Även denna bestämmelse behöver ändras så att det framgår att kost- nadsfriheten kan gälla för andra sjukdomar än de allmänfarliga. I 7 § första stycket lagen om läkemedelsförmåner m.m. anges att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket beslutar om ett läkemedel eller en vara som avses i 18 § samma lag ska ingå i läkemedelsför- månerna och fastställer inköpspris och försäljningspris som, med vissa undantag, ska tillämpas av öppenvårdsapoteken. I andra stycket finns en bestämmelse som innebär att det som sägs i första stycket om tillämpningen av fastställda priser också gäller när läkemedlet är kostnadsfritt för patienten enligt 7 kap. 1 § SmL. Det är utredningens bedömning att denna bestämmelse inte behöver ändras för att gälla också sådana sjukdomar som regeringen med stöd av vårt föreslagna bemyndigande föreskriver ska vara kostnadsfria. I 4 § förordningen om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar finns en bestämmelse om att vissa utlänningar inte ska betala avgift för bl.a. vård och åtgärder enligt smittskyddslagen. Inte heller denna behöver ändras med anledning av vårt förslag. 3.2.3 Smittskyddsläkarens uppgift vid smittspårningspliktiga sjukdomar bör förstärkas Förslag Skyldigheten att anmäla till den regionala smittskyddsläkaren om en person som vid smittspårning har underrättas om misstanke om att han eller hon kan ha smittats inte utan dröjsmål låter sig undersökas av läkare, bör utökas till att omfatta också smittspår- ningspliktiga sjukdomar som inte är allmänfarliga. Vid en sådan anmälan ska den regionala smittskyddsläkaren utreda ärendet och vidta de åtgärder som behövs för att få till stånd en läkarundersökning, om en läkarundersökning inte är obehöv- lig. I utredningen ska det ingå ett personligt samtal om inte skäl talar emot detta. Som vi redogjort för i föregående kapitel gäller enligt 3 kap. 1 § SmL för smittspårningspliktiga sjukdomar att enskilda som vet eller har anledning att misstänka sig bära på en sådan sjukdom har en skyldig- 129 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 het att utan dröjsmål söka läkare och låta läkaren göra de undersök- ningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. I förarbetena har det bl.a. uttryckts som att samhällsintres- set av att läkarundersökningar kan genomföras för sjukdomarna som omfattas av denna skyldighet är mycket starkt. Ett sätt att stärka smittskyddet och ge en flexibilitet inför framtida förändringar av sjukdomarnas klassificering är mot denna bakgrund att överväga förändringar i bestämmelserna som avser smittspårning för de sjuk- domar som är enbart smittspårningspliktiga. Om den som i smittspårningen misstänks kan ha smittats av en allmänfarlig sjukdom inte utan dröjsmål låter sig undersökas av läkare, ska detta anmälas till smittskyddsläkaren av den som ansvarar för smittspårningen. Detta framgår av 3 kap. 6 § SmL. Någon sådan an- mälningsskyldighet finns dock inte om sjukdomen inte är allmän- farlig. För sjukdomar som endast är smittspårningspliktiga gäller i stället den mer generella bestämmelsen i 3 kap. 5 § SmL om smitt- skyddsläkarens möjlighet att överta ett smittspårningsärende om den som ansvarar för smittspårningen i ett enskilt fall finner att han eller hon saknar möjlighet att fullgöra den. I förarbetena till den bestäm- melsen framhålls att den som ska utföra smittspårningen måste ha såväl goda epidemiologiska kunskaper som besitta en förmåga att kunna sätta sig in i den enskildes livssituation. En smittspårning ska genomföras på ett sätt som inte verkar kränkande för patienten och den eller de personer som han eller hon kan ha smittat eller smittats av. Uppgiften kan vara mycket tidskrävande. För att säkerställa att smittspårning utförs på ett tillfredsställande sätt kan därför smitt- skyddsläkaren överta ärendet. Avsikten med bestämmelsen är i första hand inte att smittskyddsläkaren själv ska ta över smittspårningen, men det kan finnas fall där det är lämpligt att så sker. Ett överläm- nande eller övertagande kan avse smittskyddsärendet i sin helhet eller enbart en viss del, exempelvis själva kallelsen av de personer som patienten uppgivit och kontroll av att dessa söker läkare.19,20 Att smittspårning kan ske på ett effektivt sätt, utan att för den skull genomföras med de tvångsåtgärder som finns för en allmänfar- lig sjukdom, är alltjämt angeläget. För att ge flexibilitet inför fram- tida förändringar av sjukdomarnas klassificering är det utredningens 19 Prop. 2003/04:30 s. 221 och 222. 20 Pallvik Fransson, A. Smittskyddslagen (2004:168) – kommentar, JP Juridiskt bibliotek, kommentar till 3 kap. 5 §, senast uppdaterad 2025-11-01. 130 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar uppfattning att smittskyddsläkarens uppgifter i dessa fall bör för- stärkas. Utöver den möjlighet som smittskyddsläkaren har att överta smitt- spårningsärendet bör det ankomma på den som ansvarar för smitt- spårningen att anmäla till smittskyddsläkaren när en person som underrättats om misstanke om att han eller hon kan ha smittats inte utan dröjsmål låter sig undersökas av läkare, också för en sjukdom som är smittspårningspliktig utan att vara är allmänfarlig. En änd- ring om detta bör alltså göras i 3 kap. 6 § SmL. Likaså bör det framgå av 6 kap. SmL om vad som efter en sådan anmälan ankommer på smittskyddsläkaren att vidta för åtgärder. Det bör där anges att smittskyddsläkaren ska utreda ärendet och vidta åtgärder för att få till stånd en läkarundersökning, om en sådan inte är obehövlig. Om det inte finns skäl som talar mot detta ska smittskyddsläkaren också ha ett personligt samtal med den som anmälan gäller. I 12 § SmF har regeringen bemyndigat Folkhälsomyndigheten att meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamåls- enligt smittskydd samt till skydd för enskilda. Med stöd av detta bemyndigande kan myndigheten, om det finns behov av det, med- dela föreskrifter om såväl skyldighet att anmäla som de åtgärder smittskyddsläkaren bör vida vid en sådan anmälan. Det är vår bedömning att förslaget kan underlätta för framtida förändringar i klassificeringen av en viss sjukdom. Sjukdomar som inte bedöms behöva vara allmänfarliga, men där smittspårning med smittskyddsläkarens medverkan enligt våra förslag kan vara ett meningsfullt verktyg, kan klassificeras som smittspårningspliktig i stället för allmänfarlig. Utredningen har övervägt om den uppgiftsskyldighet som följer att 6 kap. 9 § SmL för myndigheter och personal inom enskild hälso- och sjukvård när det är fråga om en allmänfarlig sjukdom också bör gälla för smittspårningspliktiga sjukdomar som inte är allmänfarliga. Det är dock utredningens uppfattning att sådana sekretessbrytande bestämmelser är av långtgående natur och även fortsättningsvis bör vara förbehållna allmänfarliga sjukdomar. 131 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 3.3 En ordning för att hålla förteckningarna över smittsamma sjukdomar aktuella 3.3.1 Sjukdomarnas klassificering bör ses över i ett inledande regeringsuppdrag Förslag Folkhälsomyndigheten får ett regeringsuppdrag att, i samråd med andra berörda aktörer, utreda och föreslå vilka smittsamma sjuk- domar som bör anges som allmänfarliga eller samhällsfarliga en- ligt smittskyddslagen. Uppdraget ska också omfatta att föreslå vilka smittsamma sjuk- domar utöver dessa som bör vara anmälningspliktiga, och ange vilka av dem som bör vara smittspårningspliktiga. Vidare ska uppdraget omfatta att föreslå vilka av de anmälnings- pliktiga sjukdomarna som bör förenas med kostnadsfrihet för patienten. Ingen systematisk revision har gjorts När sjukdomar tillkommit som samhällsfarliga i 1988 års smittskydds- lag (1988:1472) och som allmänfarliga eller samhällsfarliga i den nu- varande smittskyddslagen har det varit fråga om skeenden för vilka det s.k. snabbförfarandet i 9 kap. 2 § SmL eller dess motsvarighet i 1988 års smittskyddslag har bedömts behöva användas (se mer om detta i kapitel 7). Initiativ till snabbförfarandet har i samtliga sju fall tagits av ansvarig myndighet nationellt, dvs. tidigare Socialstyrelsen och från och med juli 2015 Folkhälsomyndigheten. Regeringen har då baserat på underlaget från myndigheten utfärdat en förordning med innebörden att smittskyddslagens bestämmelser avseende all- mänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på sjukdomen från ett visst datum. Smittskyddslagen har därefter i samtliga fall ändrats av riksdagen på så sätt att den sjukdom för vilket snabbför- farandet använts tagits in i aktuell förteckning i bilaga till lagen. Vissa ändringar har genom åren gjorts också av vilka sjukdomar som angetts som anmälningspliktiga och smittspårningspliktiga. Någon systema- tisk revision av vilka smittsamma sjukdomar som anges i smittskydds- 132 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar lagens och smittskyddsförordningens bilagor har dock så vitt utred- ningen känner till inte gjorts sedan införandet 2004. Folkhälsomyndigheten bör ges ett regeringsuppdrag De smittsamma sjukdomarna och möjligheterna att begränsa deras spridning är föränderliga. Detta beror inte minst på forskningsfram- steg och medicinsk utveckling. Förändringar i tillgängliga behand- lingsalternativ eller ny kunskap om en viss sjukdom kan motivera justeringar av hur en viss sjukdom är klassificerad. Följden av att ingen revision av sjukdomarnas klassificering har gjorts är att det i dagsläget kan finnas sjukdomar som lämpligare skulle kunna klassi- ficeras på något annat sätt. Detta bör utredas i syfte att leda fram till förslag på ändringar av smittskyddslagens och smittskyddsför- ordningens bilagor. Bäst lämpad för att ansvara för en sådan över- syn är den myndighet som ansvarar för smittskyddet på nationell nivå, dvs. Folkhälsomyndigheten. En sådan översyn bör omfatta överväganden beträffande de sam- hällsfarliga, allmänfarliga och anmälningspliktiga sjukdomarna. För att vara fullständig och kunna läggas till grund för regeringens be- dömningar behöver uppdraget även omfatta överväganden gällande vilka av de anmälningspliktiga sjukdomarna som Folkhälsomyndig- heten avser att föreskriva om smittspårningsplikt för. Översynen bör vidare genomföras med utgångspunkt i att de för- slag vi lämnar i detta betänkande genomförs, däribland förslaget om möjlighet till kostnadsfrihet för andra sjukdomar än de allmänfarliga. Med beaktande av att någon motsvarande översyn inte tidigare gjorts och att översynen bör innefatta att beakta flera förändringar som vi föreslår i detta betänkande, bedömer utredningen att det är fråga om ett uppdrag som kan förväntas kräva ett större arbete av en delvis annan karaktär än vad en löpande översyn av sjukdomars be- fintliga klassificering därefter kommer att innebära (se avsnitt 3.4.2). Det är därför utredningens bedömning att översynen bör genom- föras i form av ett regeringsuppdrag. 133 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 Det bör alltså vara fråga om att Folkhälsomyndigheten får i upp- drag att göra följande överväganden: – Allmänfarliga sjukdomar kan övervägas ges en ny klassificering, med eller utan motsvarande kostnadsfrihet för patienten som i dag. En indikation på att en allmänfarlig sjukdom inte längre bör anges som det är om förhållningsregler eller tvångsåtgärder aldrig bedöms behövliga eller proportionerliga för att begränsa spridning av sjukdomen. En indikation på att kostnadsfrihet alltjämt behövs kan t.ex. vara att sjukdomen i hög grad drabbar ekonomiskt svagare grupper. – Samhällsfarliga sjukdomar för vilka de extraordinära smittskydds- åtgärderna inte bedöms behövliga kan övervägas att i stället klassi- ficeras som allmänfarliga. – Sjukdomar som är anmälningspliktiga eller smittspårningsplik- tiga kan övervägas att klassificeras som allmänfarliga eller sam- hällsfarliga, om rekvisiten för detta bedöms uppfyllda. De kan också föreslås fortsatt vara anmälningspliktiga eller smittspår- ningspliktiga och vid behov omfattas av kostnadsfrihet. – Smittsamma sjukdomar som är klassificerade som samhällsfarliga, allmänfarliga, smittspårningspliktiga eller anmälningspliktiga men för vilka ingen av de tillgängliga åtgärderna är ändamålsenliga, bör övervägas att tas bort från aktuell reglering. – Smittsamma sjukdomar som vare sig är klassificerade som sam- hällsfarliga eller allmänfarliga, smittspårningspliktiga eller anmäl- ningspliktiga kan övervägas att klassificeras, t.ex. av övervaknings- eller beredskapsskäl. I kapitel 7 gör vi bedömningen att det t.ex. inte finns några hinder mot att klassificera sjukdomar som sam- hällsfarliga i beredskapssyfte. – Smittsamma sjukdomar som i sin egenskap av vårdrelaterade in- fektioner behöver stärkt övervakning eller kunna förenas med smittspårning kan övervägas att klassificeras som anmälnings- eller smittspårningspliktiga (se också kapitel 7). 134 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar Uppdraget bör genomföras i samverkan med andra Uppdraget bör genomföras på ett sätt som gör att det kan läggas till grund för regeringens fortsatta beredning, vilket inkluderar er- forderliga konsekvensbedömningar. Aktörer som kan vara aktuella för samråd är bl.a. smittskydds- läkarna, Socialstyrelsen, Statens veterinärmedicinska anstalt, Läke- medelsverket, Livsmedelsverket, Tandvårds- och läkemedelsförmåns- verket, hälso- och sjukvårdshuvudmän, kommunala tillsynsmyndigheter enligt miljöbalken och professionsföreningar. Det bör överlåtas till Folkhälsomyndigheten att närmare bestämma vilka som bör ingå i samverkan inom ramen för uppdraget och formerna för den. 3.3.2 En löpande översyn av klassificeringen bör författningsregleras Förslag Folkhälsomyndigheten ska fortlöpande följa och göra en bedöm- ning av om förteckningarna över allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar i bilaga 1 och 2 till smittskyddslagen, förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar i bilaga 1 till smittskyddsför- ordningen och myndighetens förteckning över smittspårnings- pliktiga sjukdomar är ändamålsenliga och om det finns andra smittsamma sjukdomar som bör anges i förteckningarna. Folkhälsomyndigheten ska i samband med detta också över- väga om det finns andra anmälningspliktiga sjukdomar än de all- mänfarliga som bör omfattas av kostnadsfrihet för patienten för läkemedel, undersökning, vård och behandling som bedöms minska risken för smittspridning. Folkhälsomyndigheten ska årligen den 1 oktober lämna en rap- port om översynen till regeringen. Om Folkhälsomyndigheten finner att förteckningarna över allmänfarliga, samhällsfarliga eller anmälningspliktiga sjukdomar behöver ändras ska myndigheten samtidigt lämna sådana förslag. Detsamma gäller förslag beträf- fande andra anmälningspliktiga sjukdomar än de allmänfarliga för vilka kostnadsfrihet för patienten bör gälla. Innan Folkhälsomyn- digheten rapporterar ska myndigheten höra andra myndigheter, 135 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 regioner och organisationer som Folkhälsomyndigheten bestäm- mer. Bestämmelser om detta ska tas in i smittskyddsförordningen. Bedömning Någon ändring i definitionerna av de smittsamma sjukdomarna i smittskyddslagen behövs inte för den löpande översynen. En löpande översyn av klassificeringen behövs och bör författningsregleras För att förteckningarna i smittskyddslagen och smittskyddsförord- ningen ska kunna hållas uppdaterade behövs, efter att den större översyn och analys av sjukdomarnas klassificering som vi föreslagit i föregående avsnitt har genomförts, en löpande översyn av sjuk- domars klassificering. Av 1 kap. 7 § SmL framgår bl.a. att Folkhälsomyndigheten an- svarar för samordning av smittskyddet på nationell nivå och ska ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd. Myndigheten ska också följa och vidareutveckla smittskyddet. I pro- positionen till smittskyddslagen förklaras det som att myndigheten, under regering och riksdag, ska ha det övergripande nationella an- svaret för att befolkningen ges ett gott skydd mot smittsamma sjuk- domar. Infektionspanoramat som hade förändrats påtagligt under de senaste föregående decennierna ansågs ställa särskilda krav på såväl lagstiftning och organisation som beredskap. Regeringen ut- talade att det var angeläget att Socialstyrelsen, som då var ansvarig myndighet, med stöd av andra myndigheter inom området, skulle följa det epidemiologiska läget och den medicinska utvecklingen vad avsåg spridning och kontroll av smittsamma sjukdomar och ta initiativ till de förändringar som kunde behövas bland annat i lag och annan författning, i tillämpning och i organisation.21 Det är alltså tydligt att det i Folkhälsomyndigheten ansvar enligt 1 kap. 7 § SmL ingår att ta initiativ till förändringar i författningar. Frågan om sjukdomarnas klassificering är dock enligt utredningens 21 Prop. 2003/04:30 s. 212. 136 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar mening av sådan betydelse att ansvaret för förslag beträffande sådana författningsändringar bör regleras särskilt. Sådan reglering saknas i dag, vilket också anges i utredningens direktiv. Vi föreslår mot den bakgrunden att Folkhälsomyndigheten fort- löpande ska följa och bedöma om förteckningarna över samhällsfar- liga och allmänfarliga sjukdomar enligt smittskyddslagen, över an- mälningspliktiga sjukdomar enligt smittskyddsförordningen samt smittspårningspliktiga sjukdomar enligt myndighetens föreskrifter är ändamålsenliga. I detta ligger bl.a. att bedöma om de åtgärder som individer blir eller kan bli föremål för till följd av regleringen är pro- portionerliga för sjukdomen i fråga. Folkhälsomyndigheten bör även överväga om det finns andra smittsamma sjukdomar som bör anges i någon av förteckningarna. Någon ändring av definitionerna av smittsamma sjukdomar i smittskyddslagen bedömer utredningen inte är nödvändig för denna löpande översyn. I avsnitt 3.2.2 har vi föreslagit att regeringen bör få föreskriva om vilka andra sjukdomar än de allmänfarliga som ska vara kostnads- fria för patienten för läkemedel, undersökning, vård och behandling som bedöms minska risken för smittspridning. Folkhälsomyndig- heten bör därför i samband med den löpande översynen av klassifi- ceringen av smittsamma sjukdomar även överväga vilka andra anmäl- ningspliktiga sjukdomar än de allmänfarliga som bör omfattas av sådan kostnadsfrihet för patienten. Sjukdomspanoramat förändras och är beroende av en lång rad faktorer. För mer brådskande fall att vidta åtgärder mot en allvarlig smittsam sjukdom finns möjlighet för Folkhälsomyndigheten att när så krävs föreslå att regeringen ska föreskriva att smittskydds- lagens bestämmelser om allmänfarliga och eller samhällsfarliga sjuk- domar ska tillämpas på en viss sjukdom med stöd av snabbförfaran- det i 9 kap. 2 § SmL. Det vi avser med den fortlöpande översynen är de inte lika brådskande men ändå nödvändiga justeringar i klassi- ficeringen av smittsamma sjukdomar som kan behöva göras. 137 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar SOU 2026:25 Översynen bör göras årligen och redovisas tillsammans med behövliga förslag Folkhälsomyndigheten har uppgett till utredningen att översynen lämpligen skulle kunna göras i samband med att myndigheten tar fram reviderade falldefinitioner för anmälningspliktiga sjukdomar, vilket sker varje år. Utredningen delar bedömningen att en översyn av klassificeringen bör göras varje år. Till skillnad från det mer om- fattande regeringsuppdraget som föreslagits i tidigare avsnitt är inte avsikten att det författningsreglerade ansvaret ska innebära en full- ständig översyn i betydelsen att samtliga sjukdomars klassificering omprövas i grunden. Ansvaret ska snarare uppfattas som att bevaka sådana avgörande förändringar i t.ex. tillgängliga behandlingsmeto- der eller smittämnens farlighet eller spridningsförmåga som kan motivera att justeringar görs. Den bestämmelse som behöver införas är närliggande det ansvar som redan åligger myndigheten enligt 1 kap. 7 § SmL. En reglering av det nu aktuella slaget kan dock behöva vara förhållandevis detal- jerad och enkelt kunna ändras vid behov. Lagform är heller inte nöd- vändig eftersom det enbart gäller ett ansvar att lämna förslag som sedan beslutas av riksdag respektive regering. I smittskyddsförordningen regleras redan ett ansvar för Folkhälso- myndigheten att på ett likartat sätt föreslå behövliga förändringar i de nationella vaccinationsprogrammen. Bestämmelserna som avser smittsamma sjukdomars klassificering bör därför tas in i samma för- ordning. Utredningen bedömer att förordningsändringen kan ske med stöd av bemyndigandet i 9 kap. 4 § SmL där det anges att reger- ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt smitt- skydd samt till skydd för enskilda. Det bör därför tas in en bestämmelse i smittskyddsförordningen om att Folkhälsomyndigheten fortlöpande ska följa och göra de be- dömningar om sjukdomarnas klassificering som vi angett ovan, och årligen den 1 oktober lämna en rapport om översynen till regeringen. Om Folkhälsomyndigheten finner att förteckningarna över allmän- farliga, samhällsfarliga eller anmälningspliktiga sjukdomar behöver ändras ska myndigheten samtidigt lämna sådana förslag. Detsamma gäller förslag om vilka andra anmälningspliktiga sjukdomar än de allmänfarliga som bör vara kostnadsfria för patienten. 138 SOU 2026:25 En flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar Innan Folkhälsomyndigheten lämnar förslag till regeringen, ska Folkhälsomyndigheten höra andra berörda myndigheter, regioner och organisationer. En bestämmelse om detta bör också tas in i smitt- skyddsförordningen. Vilka som hörs bör Folkhälsomyndigheten själv avgöra. 139 4 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv Utredningen har särskilt i uppdrag att analysera och ta ställning till om informationsplikten vid hiv är ändamålsenlig och proportioner- lig. I detta kapitel redogör vi för våra överväganden i den delen. I nästa kapitel gör vi överväganden och lämnar förslag beträffande informa- tionsplikt och förhållningsregler som gäller samtliga allmänfarliga sjukdomar. Vi inleder med en beskrivning av utgångspunkterna för uppdraget (4.1). Därefter beskriver vi, mot en historisk bakgrund, det medicin- ska och epidemiologiska nuläget beträffande hiv i Sverige (avsnitt 4.2). I avsnitt 4.3 beskriver vi åtgärder och reglering från 1980-tal fram till i dag, med fokus på informationsplikten. I avsnitt 4.4 redogör vi för centrala delar av våra enkätresultat som gäller hiv och infor- mationsplikt, i förhållande till tidigare gjorda studier. Därefter gör vi en internationell utblick med fokus på Norden beträffande skyl- digheten att informera (avsnitt 4.5). Sist följer vår bedömning av informationspliktens ändamålsenlighet (avsnitt 4.6). 4.1 Bakgrund till uppdraget Vårt uppdrag enligt direktiven tar sin utgångspunkt i å ena sidan att informationsplikten bl.a. inneburit att en sexualpartner har fått möj- lighet att ta ställning till risken för smittspridning, å andra sidan i det kunskapsunderlag från 2013 där Smittskyddsinstitutet och Referens- gruppen för antiviral terapi (RAV)1 konstaterade att risken för över- föring av hiv vid samlag är försumbar om den hivinfekterade parten 1 Referensgruppen för antiviral terapi är en oberoende expertgrupp vars styrelseledamöter utses av Svenska Läkaresällskapet. 141 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 uppfyller kriterierna för en välinställd behandling.2 Kunskapsunder- laget ledde till att Socialstyrelsen, som då ansvarade för bl.a. före- skrifter på smittskyddsområdet, publicerade skrivningar som gav stöd för behandlande läkare att göra bedömningen att en patient med väl- inställd behandling inte skulle vara skyldig att informera en sexual- partner om sitt smittbärarskap. En förutsättning för detta var att kondom användes. Dock gällde att vid t.ex. sex med risk för blöd- ning och/eller slemhinneskada hade den enskilde en skyldighet att på eget initiativ informera enligt 2 kap. 2 § andra stycket smittskydd- slagen (2004:168), förkortad SmL, oavsett vilka förhållningsregler som givits.3 När kunskapsunderlaget uppdaterades 2019 bedömdes ingen risk föreligga för överföring av hiv vid vaginala och anala samlag om per- sonen med hivinfektion har välinställd behandling, och att detta även gällde om kondom inte används.4 Vidare bedömdes smittrisken inte vara beaktansvärd vid de flesta kontakter inom vården om pati- enten har en välinställd behandling. Dessa bedömningar är oföränd- rade i det nu gällande kunskapsunderlaget från år 2024.5 Våra direktiv är också följden av ett tillkännagivande från riks- dagen till dåvarande regeringen år 2020 som hade föregåtts av en kommittémotion till riksdagen i oktober 2019.6 I motionen före- slogs att regeringen skulle ta initiativ till en översyn av smittskydds- lagen med analys av om den fyller sitt ändamål när det gäller infor- mationsplikten vid hiv. Socialutskottet biföll till stora delar motionen varpå riksdagen riktade ett tillkännagivande till regeringen.7 Vid ett flertal tillfällen tidigare än 2019 hade motionsyrkanden lämnats be- träffande hiv men då avstyrkts i socialutskottet. 2 Smittsamhet vid behandlad hivinfektion. Kunskapsunderlag från Smittskyddsinstitutet och Referensgruppen för antiviral terapi (RAV); 2013. 3 Socialstyrelsen. Den behandlande läkarens och enskilde individens ansvar vid pågående behand- ling mot hivinfektion; 2013. Dnr 3.1-40828/2013. 4 Folkhälsomyndigheten. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion; 2019. 5 Folkhälsomyndigheten. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion; 2024. 6 Motion till riksdagen 2019/20:2800. 7 Socialutskottets betänkande 2019/20:SoU5 s. 26–33 och rskr. 2019/20:173. 142 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv 4.2 Från dödsdom till kroniskt bärarskap utan smittsamhet vid sex Inledningen på hivpandemin De första rapporterna om den sjukdom som senare skulle få namnet aids (acquired immune deficiency syndrome, förvärvat immunbrist- syndrom), kom från Los Angeles i USA 1981, där ovanliga infektio- ner och tumörer observerades hos tidigare friska unga män.8 Sjuk- domen kännetecknades av en brist på hjälparceller i blodet. Brist på dessa celler leder till en känslighet för ovanliga infektioner och tumör- sjukdomar som ett friskt immunsystem kan hantera. De första fallen av aids i Sverige diagnosticerades 1982. År 1983 identifierade franska forskare det virus som orsakar aids.9 Viruset tillhör familjen retrovirus och kallades inledningsvis bl.a. LAV och HTLV-III, men fick 1986 den officiella benämningen humant immunbristvirus, hiv. Forskning har i efterhand visat att hiv introducerades i Stockholm under det sena 1970-talet.10 I brist på läkemedel eller vaccin var samhället under de första åren av hivpandemin helt hänvisat till information och andra icke-medi- cinska åtgärder för att försöka begränsa spridningen av hiv.11 I detta kapitel använder vi huvudsakligen hivinfektion för att be- teckna den allmänfarliga sjukdomen i smittskyddslagen och i övrigt termen hiv, om inte sammanhanget kräver annat. 8 Centers for Disease Control and Prevention. Pneumocystis pneumonia – Los Angeles. MMWR Morb Mortal Wkly Rep 1981;30:250-2. 9 Barre-Sinoussi F., Chermann JC., Rey F., et al. Isolation of a T-lymphotropic retrovirus from a patient at risk for acquired immune deficiency syndrome (AIDS). Science 1983;220:868-71. 10 von Krogh G., Broström C., Hermanson J., von Sydow M., Biberfeld G., Sandström E., Böttiger M. The introduction of HIV during 1979–80 in a sexually active homosexual popula- tion of Stockholm. Scand J Infect Dis. 1987;19(3):285–288. 11 En översikt över samhällets insatser mot hiv/aids fram till 2004 finns i Samhällets insatser mot hiv/STI – att möta förändring (SOU 2004:13). För en analys av det offentliga Sveriges respons på hiv och aids, däribland tidiga informations- kampanjer, se t.ex. Thorsén D. Den svenska aidsepidemin. Ankomst, bemötande, innebörd. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis; 2013. För frivilligorganisationernas arbete och omställning, se t.ex. Lennerhed L, Rydström J. När staten inte räcker till: aids och det civila samhället 1982 – 2000. Möklinta: Gidlunds förlag; 2024. 143 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 Smittvägar och överföringsrisk vid obehandlad hivinfektion Hiv finns i kroppsvätskor och kan överföras via vaginala eller anala samlag, blodtransfusion, kontaminerade nålar vid injicering av t.ex. droger samt från mor till barn under graviditet, förlossning och amning. Hiv har relativt låg smittsamhet vid sexuella kontakter, för- utom under infektionens första veckor och i aidsstadiet då smittsam- heten är högre på grund av högre virusnivåer. Smittrisken vid obe- handlad hiv har i en systematisk översikt bedömts vara högre för mottagande än penetrerande part liksom högre vid anala än vid vaginala samlag. Spannet är dock brett och beror på flera faktorer. Risken för mottagande part vid anala samlag har bedömts ligga mel- lan 0,5 procent och 3,4 procent. I övrigt är risken att smittas vid samlag enligt översikten avsevärt lägre än så, och inte över 0,2 pro- cent.12 Risken för hivöverföring från mor till barn under graviditet eller förlossning är 15–25 procent för gravida som har obehandlad hiv- infektion. Med amning ökar risken till 25–40 procent.13 Sprututbytesprogram Delade injektionsverktyg utgör en smittväg för hiv. I Sverige startade en försöksverksamhet för sprututbytesprogram i Lund 1986 och där- efter en i Malmö 1987. I många andra länder infördes liknande pro- gram. UNAIDS, som är FN:s samlade program mot hiv/aids, ut- talade rekommendationer för sprututbyte 1999. Det dröjde till 2017 innan sprutbyte, genom ett antal ändringar i lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler, blev brett tillgäng- ligt i Sverige. Lagändringarna syftade till att förbättra tillgången till sprututbyten i hela landet och innebar bl.a. att det kommunala vetot mot sprututbyte togs bort och att ansvaret för sprututbytesverksam- heterna koncentrerades till de dåvarande landstingen. Vid införandet var åldersgränsen för inskrivning på sprututbyte 20 år, men detta 12 Public Health Agency of Canada. HIV transmission risk: A summary of the evidence. Ottawa: Government of Canada; 2012. 13 Referensgruppen för antiviral terapi. Profylax och behandling av hivinfektion vid gravi- ditet, 2024. [Hämtad 2025-10-08.] 144 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv sänktes genom lagändringarna till 18 år i syfte att sänka tröskeln för deltagande.14 Sprututbytesverksamheter finns numera i samtliga regioner. Totalt finns möjlighet att hämta och byta kanyler och sprutor på 30 platser i Sverige och även en mobil verksamhet.15 Verksamheterna har bety- delse för prevention av hiv men också av andra sjukdomar som smit- tar via blod, bl.a. hepatit C. Dramatisk förändring genom läkemedelsutveckling Under de första 15 åren av hivpandemin var behandlingsmöjligheterna begränsade. Ett steg mot effektiv behandling togs 1987 då det första antiretrovirala läkemedlet, zidovudin (AZT), godkändes. Under tidigt 1990-tal tillkom fler preparat, men behandlingseffekten var kortvarig. Ett paradigmskifte skedde 1996 genom introduktionen av kombi- nationsbehandling, initialt ofta kallad HAART (Highly Active Anti- retroviral Therapy). Under 2000- och 2010-talen fortsatte läkemed- len att utvecklas. Behandlingen benämns numera ART (antiretroviral terapi) och sänker vanligtvis virusnivåerna i blodet till omätbara (< 50 viruskopior/ml blodplasma). Nya läkemedelsklasser har till- kommit, bl.a. integrashämmare och inträdeshämmare, vilket möjliggör behandlingsalternativ även om patientens virus har utvecklat resistens mot den först insatta kombinationsbehandlingen. En annan viktig för- bättring är att läkemedlen numera har betydligt lägre risk för biverk- ningar. Under 2020-talet har även långverkande injicerbara läkemedel introducerats, vilket möjliggör behandling var eller varannan månad i stället för dagliga tabletter.16 Läkemedelsbehandlingen förhindrar utveckling av aids och inne- bär att den förväntade livslängden för personer med hiv i länder med tillgång till effektiv behandling har ökat markant och närmar sig den för jämförbara personer som inte bär på viruset.17 I princip alla som diagnostiseras med hivinfektion i Sverige får omedelbart behandling. 14 Lagen (2017:7) om ändring i lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler. Se prop. 2016/17:15, bet. 2016/17:SoU4, rskr. 2016/17:132. 15 Socialstyrelsen. Sprututbytesverksamhet. 16 Referensgruppen för antiviral terapi. Antiretroviral behandling av hivinfektion 2025 – Behand- lingsrekommendation. 17 Se Folkhälsomyndigheten. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion. 2024, s. 10, och där gjorda hänvisningar. 145 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 Hiv kan genom läkemedelsutvecklingen sägas ha genomgått en dramatisk förändring från en näst intill hundraprocentigt dödlig sjuk- dom till en kronisk behandlingsbar sjukdom. Hiv kräver dock ännu livslång behandling och regelbundna kontakter med hälso- och sjuk- vården. Hivbehandling eliminerar risken för överföring vid sex En kunskap som växte fram under 2010-talet är att läkemedels- behandling inte bara förbättrar individens hälsa utan även kraftigt minskar smittsamheten. År 2008 uttalade den schweiziska aidskom- missionen att personer med välinställd hivbehandling under vissa förutsättningar inte borde anses vara smittsamma vid sexuella kon- takter.18 År 2018 ställde sig UNAIDS bakom principen U=U (Undetect- able = Untransmittable).19 Principen innebär att när virusnivån i blodplasma är under mätbar nivå kan viruset inte överföras sexuellt. År 2024 uttalade UNAIDS att smittrisken vid sex därtill är nästan noll eller negligerbar när den part som bär på viruset har en virus- nivå som i och för sig är mätbar men under 1 000 viruskopior/ml blodplasma.20 I det sammanhanget hänvisade UNAIDS också till en systematisk översikt från 2023 som redovisade att tre studier inte fann några bevis för hivöverföring mellan par där partnern med hiv hade under 200 viruskopior/ml blodplasma.21 Världshälsoorganisa- tionen (WHO), har i allt väsentligt samma budskap som UNAIDS.22 Det europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjuk- domar (ECDC) angav i oktober 2025 att virusnivåer under 200 virus- kopior/ml blodplasma inte är associerade med risk för sexuell över- 18 Vernazza P., Hirschel B., Bernasconi E., Flepp M. HIV-infizierte Menschen ohne andere STD sind unter wirksamer antiretroviraler Therapie sexuell nicht infektiös. Schweizerische Ärztezeitung 2008;89:165-9. 19 UNAIDS. Undetectable = Untransmittable. Public health and HIV viral load suppres- sion. 2018. 20 UNAIDS. Undetectable = Untransmittable. Public health and HIV viral load suppres- sion. 2024 updated version. 21 Broyles LN., Luo R, Boeras D., Vojnov L. The risk of sexual transmission of HIV in indi- viduals with low-level HIV viraemia: a systematic review. Lancet. 2023;402:464–471. 22 The role of HIV viral suppression in improving individual health and reducing transmis- sion: policy brief. Geneva: World Health Organization; 2023. 146 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv föring, men att det kliniska målet är en virusnivå under 50 virus- kopior/ml.23 I Sverige publicerade dåvarande Smittskyddsinstitutet tillsammans med RAV år 2013 ett kunskapsunderlag kring smittsamhet vid be- handlad hivinfektion (se också avsnitt 4.1 ovan).24 Kunskapsunder- laget har därefter uppdaterats flera gånger. I den aktuella versionen från 2024 gör Folkhälsomyndigheten följande bedömning: ”Det före- ligger ingen risk för smittöverföring av hiv vid vaginala och anala sam- lag om partnern med hivinfektion uppfyller kriterierna för välinställd antiretroviral behandling”. För att behandlingen ska anses vara väl- inställd ska enligt myndigheten följande kriterier vara uppfyllda: – Virusnivån av hiv i blodplasma ska kontinuerligt vara omätbar, vilket ska ha verifierats vid minst två på varandra följande virus- mätningar utförda med 3–6 månaders intervall. – Patienten ska bedömas ha kontinuerligt hög behandlingsföljsamhet. – Uppföljning av virusnivåer av hiv och behandlingsföljsamhet ska ske regelbundet enligt RAV:s riktlinjer. Med omätbara virusnivåer avses enligt myndigheten nivåer under mätbar nivå med de tester som används i svensk rutinvård, dvs. < 20 eller < 50 hiv-RNA-kopior/ml plasma beroende på testfabrikat. Hos en begränsad andel av patienter med god behandlingsföljsamhet och välinställd behandling ses låga, men mätbara, virusnivåer i blodplasma; upp till 200 kopior/ml. När virus påvisas upp till denna nivå vid enstaka tillfällen kallas de ”blips”. Patienter med ”blips” upp till 200 kopior/ml ingår i gruppen patienter med välinställd behandling, enligt myndighetens definition.25 Enligt uppgift till utredningen planeras en uppdatering av Folk- hälsomyndighetens kunskapsunderlag under 2026. Sammanfattningsvis finns internationell och nationell konsensus om att en person med hivbehandling och en virusnivå i blodplasma under mätbar nivå inte överför viruset vid sex. Flera internationella organ anger att detsamma gäller vid mätbara virusnivåer lägre än 200 viruskopior/ml blodplasma. 23 ECDC. European standards of HIV prevention and care: Module on Commencement of antiretroviral therapy (ART), s. 13. 24 Smittsamhet vid behandlad hivinfektion. Kunskapsunderlag från Smittskyddsinstitutet och Referensgruppen för antiviral terapi (RAV); 2013. 25 Folkhälsomyndigheten. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion; 2024. 147 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 Låg risk för överföring via andra smittvägar vid välinställd behandling I Folkhälsomyndighetens kunskapsunderlag anges att det är troligt att risken för hivsmitta mellan personer som injicerar narkotika och delar injektionsverktyg minskar om personen med hiv har en väl- inställd antiretroviral behandling, men att studier som visar detta saknas. Vidare anges att risken för överföring av hiv från mor till barn i samband med graviditet och förlossning är mycket låg om kvinnans behandling sätts in i god tid före förlossningen och behandlingsmålet om omätbara virusnivåer uppnås. Baserat på detta anger kunskaps- underlaget att kvinnor med hiv och välinställd behandling kan föda barn vaginalt. Vidare anges att antiretroviral behandling betydligt minskar risken för att hiv överförs till barnet vid amning, men inte eliminerar den. Kvinnor med hiv och välinställd behandling avråds därför från att amma. Enligt behandlingsriktlinjer från 2024 från RAV ska kvinnor som trots avrådan väljer att amma sitt barn erbju- das stöd och uppföljning.26 WHO formulerar sig något annorlunda och anger i en rekommendation publicerad 2025 att mödrar med hiv och välinställd behandling bör erbjudas möjlighet att välja amning och få stöd oavsett vilket val som görs.27 PEP och PrEP bidrar till ytterligare prevention Läkemedelsbehandling kan också på andra sätt bidra till att undvika överföring av hiv, framför allt via sex. Postexpositionsprofylax (PEP) innebär en kur med antiretrovirala läkemedel omedelbart efter en misstänkt exposition, t.ex. en stick- olycka eller oskyddat sex. PEP infördes på 1990-talet inom sjukvården och är i dag en etablerad rutin för att förhindra hivinfektion efter risk- händelser. Pre-expositionsprofylax (PrEP) innebär att antiretrovirala läke- medel ges som förebyggande daglig medicinering, eller mediciner- ing vid behov, för att skydda mot hiv. Folkhälsomyndigheten anger att PrEP enligt ett flertal studier i höginkomstländer har en skydds- 26 Referensgruppen för antiviral terapi. Profylax och behandling av hivinfektion vid gravi- ditet, 2024. 27 WHO updated recommendations on HIV clinical management: recommendations for a public health approach; 2025. 148 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv effekt på cirka 85 procent mot hiv bland män som har sex med män som har hög risk för hiv när läkemedlet tas som ordinerat. PrEP bland heterosexuella i låginkomstländer och bland personer som injicerar droger har inte lika väldokumenterad effekt.28 I EU inklusive Sverige godkändes PrEP 2016 och erbjuds via infektionskliniker till personer med förhöjd risk. Som nämnts ovan har långverkande injicerbara läke- medel för behandling introducerats under 2020-talet. Ett sådant läkemedel, lenacapavir, har även visat mycket lovande resultat för prevention. I två stora studier har skyddseffekten av en injektion var sjätte månad angetts vara över 99 procent. Lenacapavir utnämndes till det största vetenskapliga genombrottet under 2024 av tidskrif- ten Science.29 Aktuellt medicinskt och epidemiologiskt läge i Sverige jämfört med våra grannländer Låg prevalens och incidens Kvalitetsregistret InfCareHIV omfattar mer än 99 procent av alla som är diagnostiserade med hivinfektion i Sverige. Den senaste års- rapporten från InfCareHIV visar att det vid årsskiftet 2024/2025 följdes 8 588 personer med hiv i landet, 60 procent män och 40 pro- cent kvinnor. Av dessa var 2 procent i åldern 0–19 år. Registret visar att Sverige har en låg förekomst av hivinfektion i befolkningen (obser- verad prevalens < 0,1 %).30 Enligt statistik för 2024 från UNAIDS hade Danmark, Island och Norge också låg prevalens (0,1 %), medan Estland och Lettland hade högst prevalens av de länder i Europa som var med i mätningen: 0,7 procent respektive 0,5 procent. UNAIDS har ingen uppgift för Sverige avseende 2024, men för den föregående noteringen, 2015, angavs prevalensen vara 0,1 procent. Detta kan jämföras med södra Afrika där prevalensen noterades vara över 10 procent i flera länder (t.ex. Sydafrika 17,2 % och Botswana 15,7 %) år 2024.31 28 Folkhälsomyndigheten. Preexpositionsprofylax för att minska risken för infektion med hiv. En kunskapsöversikt; 2017. 29 Cohen J. 2024 breakthrough of the year. Science 2024. The long shot. 30 InfCareHIV. Årsrapporter. Prevalens beräknad baserat på siffran 8 588 och en population på drygt 10 miljoner. 31 Joint United Nations Programme on HIV/AIDS (UNAIDS). AIDSinfo. Global dataset on HIV epidemiology and response. https://aidsinfo.unaids.org/databook. Hämtat 2026-01-01. Samtliga uppgifter gäller i personer åldersintervallet 15–49 år. 149 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 Enligt Folkhälsomyndighetens statistik rapporterades 296 fall av hivinfektion i Sverige år 2024.32 Det är den lägsta incidensen, 2,8 fall per 100 000 invånare, sedan början av 2000-talet och är jämförbar med vad våra grannländer rapporterade till ECDC samma år: Danmark 3,3, Finland 4,0, och Norge 4,8 fall per 100 000 invånare.33,34 Nästan alla som smittas i Sverige får viruset via sex Enligt Folkhälsomyndighetens statistik uppgavs Sverige som smitt- land för 36 av de 296 fallen för 2024, vilket motsvarar 12 procent av fallen. För 81 procent av fallen uppgavs överföringen ha skett utom- lands och för resterande 7 procent saknades uppgift. Flest fall i Sverige 2024 rapporterades i åldersgruppen 30–39 år och medianåldern var 39 år. Liksom tidigare år var en majoritet av fallen, 66 procent, män. Av de 36 fallen år 2024 med smittland Sverige avsåg 18 hetero- sexuell kontakt och 15 fall män som har sex med män. För övriga tre fall saknades uppgift om smittväg. Vad gäller andra smittvägar än via sex är delning av orena injek- tionsverktyg enligt Folkhälsomyndighetens statistik i dag mycket ovanligt. Vidare testas allt donerat blod för hiv. Såvitt känt för utred- ningen har hiv inte överförts via donerat blod eller blodprodukter efter 1985. Även smitta från mor till barn är mycket ovanligt före- kommande i Sverige. I ett kunskapsdokument från 2024 anges det ha skett två gånger under de senaste tio åren.35 Mödrarna hade i dessa fall inte hunnit få optimal hivbehandling under graviditeten. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2004:13) om infektionsscreening för gravida ska vårdgivaren erbjuda alla gravida kvinnor provtagning för bl.a. hiv så tidigt under graviditeten att det är möjligt att vidta ade- kvata medicinska åtgärder i syfte att skydda barnet mot sjukdomen. 32 Folkhälsomyndigheten. Hivinfektion 2024 – Sammanfattning och bedömning. 33 Incidens är ett epidemiologiskt mått som beskriver antalet fall per tidsenhet, i detta samman- hang antal rapporterade fall per år. 34 European Centre for Disease Prevention and Control/WHO Regional Office for Europe. HIV/AIDS surveillance in Europe 2025–2024 data; 2025. 35 Referensgruppen för antiviral terapi. Profylax och behandling av hivinfektion vid gravi- ditet, 2024. 150 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv En stor majoritet har välinställd behandling Majoriteten av personer med känd hivinfektion i Sverige har en välinställd behandling. InfCareHIV:s senaste årsrapport visar att 98,7 procent stod på behandling vid årsavläsningen 2024. Av dessa hade 94,6 procent en virusnivå lägre än 50 viruskopior/ml blodplasma efter minst sex månaders behandling och 98,8 procent hade en virus- nivå lägre än 200 viruskopior/ml. I faktiskt antal rör det sig om uppskattningsvis drygt 200 personer i Sverige med diagnosticerad hivinfektion som således ligger över den gräns (200 viruskopior/ml) under vilken bl.a. ECDC har angett att individen inte är smittsam vid sex. Ett värde över 200 kan bero på att individen är nydiagnostiserad, att det finns resistensproblematik för läkemedlen eller att individen av något skäl inte tar sina läkemedel som avsett. Det finns vidare personer som bär på hiv utan att veta om det. I en forskningsrapport uppskattades detta mörkertal år 2022 vara drygt 300 personer i Sverige.36 Sverige har nått 95-95-95-målen År 2014 lanserade UNAIDS globala mål för diagnos och behandling av hivinfektion, de s.k. 90-90-90-målen, som kom att ingå i den de- klaration som FN:s medlemsstater antog år 2016.37,38 I samband med att FN:s generalförsamling sammanträdde 2021 uppdaterades målen till 95-95-95-mål och det angavs att de skulle vara uppfyllda år 2025.39 Målen innebär att minst 95 procent av de som lever med hiv känner till sin diagnos, att 95 procent av dessa har antiviral behandling och att 95 procent av de behandlade har en välfungerande behandling med nedtryckta virusnivåer. 36 Lundgren E., Locke M., Romero-Severson E., Dimitrijevic M., Axelsson M., Andersson E., et al. Sweden surpasses the UNAIDS 95-95-95 target: estimating HIV-1 incidence, 2003 to 2022. 2024;29(42):2400058. 37 Joint United Nations Programme on HIV/AIDS (UNAIDS). 90-90-90 An ambitious treat- ment target to help end the AIDS epidemic; 2014. 38 United Nations. General Assembly (70th sess. 2015-2016). Political Declaration on HIV and AIDS: On the Fast-Track to Accelerate the Fight against HIV and to End the AIDS Epidemic by 2030. A/RES/70/266. 39 United Nations. General Assembly (75th sess. 2020-2021). Political Declaration on HIV and AIDS: Ending inequalities and getting on track to end AIDS by 2030. A/RES/75/284. 151 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 En forskningsrapport visar att Sverige som ett av de första länderna i världen uppnådde UNAIDS 95-95-95-mål redan år 2018.40 Övriga nordiska länder, utom Island, beräknas också ha nått samtliga tre mål.41 Ännu inget botemedel eller vaccin Det finns ännu inget botemedel för hiv. Infektionen läker inte heller ut spontant utan är således livslång. Antiretroviral behandling inne- bär att sjukdomsutveckling förhindras, men leder inte till bot. Om läkemedelsbehandlingen avbryts stiger virusnivåerna i blodet snabbt vilket innebär förnyad risk för utveckling av immunbrist och aids samt en återkomst av smittsamhet. Individer som inte medicinerar är så- ledes i normalfallet smittsamma. Den som inte medicinerar utveck- lar normalt så småningom aids och avlider, även om detta kan ta många år. Forskning pågår kring nya botemedel såsom genterapi, bredneutra- liserande antikroppar och ”kick-and-kill”-metoder för att försöka ut- rota vilande virus, men det går inte att bedöma om eller när sådana metoder kan bli brett tillgängliga. Det finns heller inget vaccin mot hiv, och inga indikationer på att något forskningsgenombrott på vaccinområdet skulle vara nära förestående. Utmaningarna med vaccinutveckling beror i första hand på att viruset förekommer i väldigt många olika skepnader, dvs. olika genotyper och subtyper. Global utveckling och nuläge Enligt UNAIDS uppskattningar har sedan pandemin började över 91 miljoner människor globalt blivit infekterade med viruset, och över 44 miljoner avlidit i aidsrelaterade sjukdomar. Pandemin växte exponentiellt en bit in på 1990-talet. Smittspridningen nådde en topp runt 1995 under vilket år cirka 3,3 miljoner människor uppskattas 40 Lundgren E., Locke M., Romero-Severson E., Dimitrijevic M., Axelsson M., Andersson E., et al. Sweden surpasses the UNAIDS 95-95-95 target: estimating HIV-1 incidence, 2003 to 2022. Euro Surveill 2024;29. 41 Sóttvarnasvið/Centre for Health Security and Communicable Disease Control på Island uppger till utredningen att man inte beräknas ha nått det första 95-målet, men att man däremot har nått de övriga två. 152 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv ha blivit infekterade. Därefter har den globala incidensen gradvis minskat framför allt tack vare ökad tillgång till läkemedelsbehand- ling. UNAIDS uppskattar att det 2024 skedde cirka 1,3 miljoner nya infektioner, en minskning med cirka 60 procent från år 1995. Även hos barn (0–14 år) ses en minskad incidens från 310 000 nya infek- tioner år 2010 till 120 000 år 2024.42 Antalet aidsrelaterade dödsfall har också minskat markant. Kulmen inträffade runt år 2004 då cirka 2,1 miljoner dödsfall uppskattas ha skett. Dödsfallen har sedan dess minskat med närmare 70 procent. Under år 2024 uppskattades cirka 630 000 personer (varav 75 000 barn) i världen ha avlidit av aidsrelaterade sjukdomar. Trots de senaste årens framsteg är hiv fortsatt en allvarlig global utmaning. I slutet av 2024 levde uppskattningsvis 41,1 miljoner män- niskor i världen med hiv, varav 1,4 miljoner barn under 15 år. Enligt UNAIDS finns det risk att den positiva utvecklingen med minskade antal nya fall och dödsfall globalt bryts i och med den ameri- kanska administrationens pausade stöd för läkemedel och annan prevention.43 4.3 Skyldigheten enligt smittskyddslagen att informera sexpartners om hiv I oktober 1982 konstaterades det första svenska fallet av hiv. Detta föranledde en rad åtgärder och föreskrifter från regeringen och be- rörda myndigheter, bl.a. Socialstyrelsen. Vi fokuserar här på sådan reglering som har direkt eller indirekt betydelse för enskildas skyl- digheter att informera om sin sjukdom, från 1982 fram till i dag. Läkares föreskrifter enligt 1968 års smittskyddslag fick innehålla krav på information Enligt 1968 års smittskyddslag (1968:231) var den som hade anled- ning att anta att den led av venerisk sjukdom skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövdes, samt följa de före- 42 Joint United Nations Programme on HIV/AIDS (UNAIDS). Global HIV & AIDS statistics – Fact sheet. Hämtad 2026-02-27. 43 UNAIDS. About the impact of US funding cuts on the global HIV response. Hämtad 2026-03-19. 153 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 skrifter som läkaren meddelade om sjukdomens vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta (12 §). I maj 1985 föreskrev Socialstyrelsen om att när en läkare vid läkar- undersökning eller hälsokontroll avseende sjukdomar som var över- förbara sexuellt eller via blod, fann en patient med förhöjd risk att infekteras av hiv, skulle läkaren informera om infektionens sprid- ningsvägar och möjligheter till skydd för patienten och personer i hans närmaste omgivning. Informationen skulle bl.a. innehålla upp- gifter om att minimera antalet sexualpartner till om möjligt en fast förbindelse och använda en sexualteknik som innebar ett minimum av utbyte av kroppsvätskor, t.ex. genom att använda kondom.44 I augusti 1985 rekommenderade Aidsdelegationen45 regeringen att hivinfektion skulle omfattas av regleringen i smittskyddslagen och hänföras till de veneriska sjukdomarna. Delegationen föreslog också att en straffbestämmelse om förbud mot könsligt umgänge för den som lider av venerisk sjukdom och har vetskap eller misstanke om detta skulle tas bort ur smittskyddslagen. Regeringen delade Aids- delegationens bedömning om att hiv skulle tas in i smittskyddslagen och hänföras till de veneriska sjukdomarna. Regeringen menade bl.a. att på vetenskapens dåvarande ståndpunkt måste den smittade betrak- tas som smittförande från den tidpunkt viruset överförts och under återstoden av livet.46 Som skäl för att också upphäva straffbestäm- melserna anförde regeringen bl.a. att dessa kunde försvåra ett effek- tivt smittskyddsarbete genom att många som smittats av hiv skulle dra sig för att uppsöka hälso- och sjukvården av rädsla för straff. Vidare angav regeringen att de föreskrifter som den smittade var skyl- dig att följa enligt 12 § dåvarande smittskyddslag kunde innebära krav på sexuell avhållsamhet under en längre eller kortare tid. För många som smittats av hiv skulle ett krav på fullständig sexuell avhållsamhet under återstoden av livet framstå som orimligt. Många skulle inte följa en sådan förhållningsregel. Med hänsyn till detta förhållande ansåg re- 44 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1985:4) angående AIDS. 45 Aidsdelegationen tillsattes av regeringen 1985 och var verksam till 1992. Delegationen var sammansatt av företrädare för de två största riksdagspartierna, berörda departement, Social- styrelsen, Statens bakteriologiska laboratorium, Landstingsförbundet och Svenska kommun- förbundet. Till delegationen knöts särskilda referensgrupper med bl.a. civilsamhällesorgani- sationer. Uppdraget var att ta initiativ till och samordna det nationella smittskyddsarbetet i fråga om hiv och aids. Delegationen skulle bedöma och påtala behovet av omedelbara åtgär- der, t.ex. frågor om lagstiftning, samt fördela statliga medel till andra aktörer, såsom kommu- ner, landsting och civilsamhälle, för regionalt och lokalt förebyggande och stödjande arbete (se prop. 1985/86:171). 46 Prop. 1985/86:13 s. 12–17. 154 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv geringen det inte vara en ur smittskyddssynpunkt lämplig åtgärd att för all framtid förbjuda den smittade att ha sexuellt umgänge. Efter- som viruset allmänt sett har en låg smittsamhet kunde riskerna för smittspridning vid sexuellt umgänge starkt begränsas om parterna iakttog stor försiktighet och använde så säkra metoder som möjligt vid umgänget – t.ex. sexualtekniker där utbyte av kroppsvätskor inte förekom. Enligt regeringens uppfattning måste man kunna utgå ifrån att den som har smittats kommer att visa hänsyn och omtanke om sin partner. Det kan här kort skjutas in att möjlighet till straffrättsligt ansvar för överförande av hiv enligt bestämmelser i brottsbalken alltjämt förelåg efter det att straffbestämmelserna i dåvarande smittskydds- lagen tagits bort. Smittskyddslagen gjordes genom regeringens förordning tillämplig på hivinfektion den 1 november 1985.47 Samtidigt meddelade Social- styrelsen föreskrifter om hur smittskyddslagen skulle tillämpas vid fall av infektionen.48 Föreskrifterna innebar att läkare var skyldig att vid ett personligt möte underrätta den som smittats av hiv om detta. Läkaren skulle alltid informera patienten om hur sjukdomen smittar och upplysa om att viruset sprids främst via blod och sädesvätska. Läkaren skulle även meddela föreskrifter för att hindra smittsprid- ning enligt 12 § dåvarande smittskyddslag. Läkaren skulle alltid meddela föreskrifter om – åtgärder för att hindra risken för smitta vid sexuellt umgänge, – förbud att lämna blod för transfusion eller tillverkning av blodpro- dukter, modersmjölk, organ för transplantation eller sperma för insemination, och – förbud att till någon annan överlåta injektionsspruta eller kanyl som kan vara förorenad av viruset. Så långt det var möjligt skulle läkaren kontrollera att den smittade följde de meddelade föreskrifterna. När läkaren hade anledning att misstänka att den smittade inte följde de föreskrifter som meddelats, skulle han, på samma sätt som för andra veneriska sjukdomar anmäla 47 Förordning (1985:742) om ändring i smittskyddskungörelsen (1968:234). 48 Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1985:20) om hur smittskyddslagen (1968:231) m.m. skall tillämpas vid fall av HTLV-III-infektion. 155 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 detta till smittskyddsläkaren. I sista hand kunde tvångsintagning på sjukhus beslutas av smittskyddsläkaren eller länsstyrelsen. Den behandlande läkaren skulle vidare informera den smittade om att denne vid besök inom hälso- och sjukvården inklusive tand- vården bör upplysa den som behandlar honom om att risk för blod- smitta kan föreligga i samband med behandling. Läkaren skulle under- söka den smittades behov av stöd och behandling, och beakta behovet av stöd åt hans eller hennes närmaste. Den smittade skulle vidare ges råd om hur han eller hon borde leva för att minska risken för att utveckla aids. Läkaren skulle erbjuda sig att hålla en regelbunden kontakt genom planerade återbesök eller på annat sätt. Socialstyrelsen erfor så småningom att det, utöver den preciser- ing av innebörden av läkarens föreskrifter som getts i ovannämnda föreskrifter från Socialstyrelsen, också fanns behov av förslag på hur den behandlande läkarens föreskrifter och information lämp- ligen borde utformas. Sådana informationsunderlag utarbetades och togs in i bilaga till nya föreskrifter och allmänna råd som meddelades i april 1986.49 I föreskrifterna angavs bl.a. att den behandlande läkaren i varje särskilt fall skulle göra en individuell bedömning av hur infor- mationen och föreskrifterna som meddelades patienten skulle utfor- mas. Det skriftliga underlaget skulle utgöra en komplettering till den muntliga information som alltid måste lämnas. Kompletteringar eller modifieringar behövde göras för bl.a. barn och gravida. Något behov av generella föreskrifter till skydd mot smittspridning i arbetslivet ansågs inte föreligga. I det fall patienten var prostituerad skulle pati- enten dock förbjudas att fortsätta den verksamheten. I det underlag som avsågs att användas av behandlande läkare i kontakt med den som befunnits smittad av hiv, angavs under rubri- ken Dina skyldigheter bl.a. att ”Du får inte ha sexuellt umgänge med någon som inte är informerad om att du är smittad”, och att ”När du har sexuellt umgänge måste det vara på ett sådant sätt att risken för att smittan sprids blir så liten som möjligt.” Övriga före- skrifter som Socialstyrelsen föreslog att läkaren kunde ge avsåg bl.a. ett krav på att vid samlag använda alla tänkbara försiktighetsåtgärder, inklusive att använda kondom under hela samlaget, förbud mot att dela injektionsverktyg, förbud mot att ge modersmjölk eller blod, 49 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1986:11) om information och före- skrifter till patienter i samband med meddelanden om resultat av test avseende antikroppar mot LAV/HTLV-III. 156 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv förbud mot att ge sperma som spermadonator, förbud mot att ställa upp som givare i transplantationssammanhang och en skyldighet att komma till läkaren på avtalad tid och meddela byte av läkare. Det fanns i 1968 års smittskyddslag ingen begränsning gällande vad läkarens föreskrifter till den enskilde enligt 12 § fick innehålla. Det kan därmed ha förekommit att läkare, även innan Socialstyrelsen 1986 gav ut nämnda föreskrifter och informationsunderlag, föreskrivit om en skyldighet för enskilda att informera sexpartners. Utredningen har inte undersökt detta närmare. Särskilda förhållningsregler om information blev ett krav 1989 I 1988 års smittskyddslag (1988:1472) ersattes begreppet föreskrifter med begreppet förhållningsregler, detta för att inte riskera att sam- manblandas med författningsregler.50 Även sjukdomsbeteckningarna förändrades bl.a. med innebörden att begreppet veneriska sjukdomar utmönstrades. Hivinfektion angavs i 1988 års smittskyddslag som samhällsfarlig sjukdom, vilket i huvudsak motsvarar det som i dagens smittskyddslag betecknas allmänfarliga sjukdomar. Bestämmelserna innebar bl.a. att den behandlande läkaren var skyl- dig att meddela den som undersöktes för hiv de förhållningsregler som behövdes för att hindra smittspridning. Den enskilde var skyldig att följa förhållningsreglerna. Förhållningsreglerna för en samhällsfarlig sjukdom fick avse den undersöktes kontakter med läkaren, hygien, isolering i hemmet, arbete och skolgång samt livsföring i övrigt. Läka- ren skulle så långt det var möjligt se till att förhållningsreglerna följ- des och skyndsamt anmäla bristande följsamhet till smittskyddsläka- ren (13, 16 och 25 §§) I sista hand kunde under vissa omständigheter tvångsisolering aktualiseras för den som inte följde meddelade för- hållningsregler (38–39 §§). I kapitel 5 beskriver vi utförligare bakgrun- den till regleringen i 1988 års lag. Socialstyrelsen meddelade föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1989:18) om tillämpningen av smittskyddslagen. Av dessa framgick att för konstaterad eller misstänkt hivinfektion gällde vad som betecknades särskilda förhållningsregler. Enligt föreskrifterna skulle dessa förhållningsregler vid hivinfektion ”bl.a. omfatta infor- mation om åtgärder för att förhindra risken för smitta vid sexuellt 50 SOU 1985:37 s. 92, prop. 1988/89:5 s. 53. 157 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 umgänge”. Vidare skulle förhållningsreglerna ”alltid innehålla före- skrift om att den smittade måste underrätta sin sexualpartner om att han är HIV-infekterad”. Motsvarande särskilda föreskrifter fanns i Socialstyrelsens föreskrifter inte beträffande någon annan samhälls- farlig sjukdom. Föreskrifterna trädde i kraft den 1 juli 1989. Överväganden av 1996 års Smittskyddskommitté Uppdraget till 1996 års Smittskyddskommitté var att utvärdera det svenska smittskyddet med tonvikt på dåvarande smittskyddslagen och fästa särskild vikt vid bl.a. bestämmelserna om tvångsåtgärder.51 Kommitténs uppfattning var, mot bakgrund av bl.a. den epide- miologiska situation som då rådde, att särreglering av hiv skulle upp- hävas så långt det var möjligt och att man borde ”sträva efter en mer realistisk och tolerant syn på de smittade”.52 Kommittén använder i betänkandet begreppet informationsplikt för att beteckna den informationsskyldighet som läkare enligt 1988 års lag kunde ge som en förhållningsregel. Detta är första gången som begreppet informationsplikt används i förarbeten till smittskydds- lagstiftningen. I 1988 års smittskyddslag fanns ingen informations- skyldighet direkt i lag. Kommittén lät undersöka hur smittskyddslagen, däribland för- hållningsreglerna, uppfattades. Kommittén konstaterade bl.a. att smittskyddslagen varit föremål för kritik i den allmänna debatten, särskilt vad gäller dess tillämpning vid hiv.53 Enligt kommittén syntes förhållningsreglerna i de flesta fall kunna anses som okontroversiella. Frågan om vilka försiktighetsåtgärder den enskilde ska vidta hade dock varit mer kontroversiell då det gällde hiv. Diskussionen hade rört vilket ansvar som ska åläggas den smittade, bl.a. när det gäller frågan om skyldigheten att informera andra om sin smitta, och hur förhållandet till läkaren påverkas av dennes skyldighet att kontrollera att den enskilde uppfyller sitt ansvar. Bland läkarna förelåg enligt kommittén en blandad uppfattning om förhållningsreglerna och läka- rens kontrollerande funktion. Flera läkare hade påpekat olika pro- blem rörande skyldigheten att följa upp att patienten följer sina för- hållningsregler och att förena denna roll med rollen som behandlande 51 Dir. 1996:68. 52 SOU 1999:51 s. 22. 53 SOU 1999:51 s. 268. 158 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv läkare. Samtidigt noterades det att flera läkare uppfattat lagens bestäm- melser som positiva och ansett att bestämmelserna fungerade som stöd i arbetet med besvärliga patienter.54 Kommittén fann att flera svårigheter av såväl principiell som prak- tisk art talade för att systemet med tvingande förhållningsregler inte borde behållas. Kommittén lyfte särskilt fram betydelsen av att rela- tionen mellan den behandlande läkaren och den smittade kan hållas på ett förtroendefullt plan. En anmälan om att patienten inte kom- mer att följa eller inte följer meddelade förhållningsregler kunde med- föra svårigheter eftersom vissa patienter av rädsla för anmälan undan- höll information om misslyckanden att följa förhållningsregler, vilket bl.a. minskade möjligheterna för läkaren att kunna diskutera frågan och ge patienten direkt stöd. Denna situation var enligt vad som fram- kommit inte ovanlig när det gällde hivinfektion. Av en enkät till be- handlande läkare hade framgått att ett relativt stort antal läkare trodde att de ibland medvetet eller omedvetet underlät att inhämta informa- tion om patientens eventuella smittfarliga beteende på grund av svå- righeter att hantera kunskaperna. Kommittén föreslog att förhållningsreglerna skulle tas bort i syfte att stärka relationen mellan patient och läkare.55 När det gällde informationsplikten hade denna särskilt uppmärk- sammats vid hiv. De som ställt sig kritiska hade betonat svårigheterna som denna plikt medför för den enskilde och ifrågasatt riktigheten av att ålägga en smittad person en sådan skyldighet. Enligt kommit- téns mening borde en person som utsätts för en smittrisk kunna ställa krav på att få vetskap härom. Det var enligt kommittén den enskilde själv som måste få avgöra huruvida han eller hon vill utsätta sig för risken att smittas och också besluta om under vilka förut- sättningar han eller hon vill inleda en relation med annan person. Ett argument mot att fastställa en skyldighet att underrätta en sexual- partner kunde vara att informationen i sig egentligen inte förhindrar smittöverföring. Man skulle därför kunna hävda att det är tillräckligt att den som är smittad ser till att tillräckliga försiktighetsmått vidtas. Emellertid gick det enligt kommittén inte att bortse från att oavsett huruvida s.k. säkrare sexualtekniker används kvarstår en viss risk för att smitta kan överföras, t.ex. om en kondom går sönder. Vidare poängterade kommittén att såväl osmittade som smittade personer 54 SOU 1999:51 s. 382. 55 SOU 1999:51 s. 23 och 383–385. 159 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 har ett ansvar för att smittspridning så långt det är möjligt undviks. För att även den osmittade personen ska kunna bidra till den försik- tighet som är nödvändig bör han eller hon också ha insikt i vilka förhållanden som råder. Kommittén ansåg därför att den som bär på en allvarlig smittsam sjukdom skulle vara skyldig att informera en person som han eller hon kommer i sådan kontakt med att risk för smittöverföring uppkommer. Dessa principiella ställningstaganden kunde enligt kommittén inte begränsas till enbart hivinfektion utan samma krav borde kunna ställas även när det gäller andra allvarliga smittsamma sjukdomar.56 En skyldighet att informera föreslogs så- ledes att behållas, men i stället för att begränsas till att följa av för- hållningsregler skulle den gälla för samtliga allmänfarliga sjukdomar och följa direkt av lag. Informationsplikten i nuvarande smittskyddslag I det fortsatta lagstiftningsarbetet som följde på Smittskyddskom- mitténs arbete konstaterades att informationsplikten kunde medföra stora svårigheter för den smittade.57 I propositionen uttalades att det kunde till exempel medföra en rädsla för att inleda en kärleksrelation eller för att bli utlämnad till andra personer om ens smittbärarskap blev känt. Ett argument som några remissinstanser, däribland Riksförbundet för hivpositiva, Riks- förbundet för sexuell upplysning och Riksförbundet för sexuellt lika- berättigande, förde fram var att informationsplikten invaggar män- niskor i en falsk säkerhet, eftersom man tar för givet att den som är smittad talar om detta. Enligt regeringen talade dock flera omständig- heter för att en informationsplikt skulle finnas. En utgångspunkt var att den enskilde själv måste få avgöra om han eller hon vill utsätta sig för risken att smittas. Regeringen framhöll att såväl smittade som osmittade har ett ansvar för att spridning av smittsamma sjukdomar undviks. För att även en osmittad person ska kunna bidra till den försiktighet som är nödvändig bör, framförde regeringen, han eller hon också ha insikt i de förhållanden som råder. Även om den smit- tade vidtar försiktighetsmått, till exempel ett sexualbeteende som begränsar risken för smittspridning, kvarstod i regel en viss risk för 56 SOU 1999:51 s. 371–372. 57 Prop. 2003/04:30 s. 85, 98 och 99. 160 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv smittöverföring, enligt regeringen. I fråga om hiv framhöll flera remiss- instanser, bl.a. Föreningen läkare mot AIDS, att om man överhuvud- taget kunde föra ett resonemang om ett delat ansvar måste man accep- tera skyldigheten att informera sin sexualpartner. Mot denna bakgrund konstaterade regeringen att övervägande skäl talade för att den som bär på vissa allvarliga smittsamma sjukdomar skulle vara skyldig att informera en person som han eller hon kommer i sådan kontakt med att risk för smittöverföring uppkommer. Regeringen framhöll att diskussionen om informationsplikt vid allmänfarliga sjukdomar gällde främst hiv och de sexuellt överförbara infektionerna men det principiella ställningstagandet gällde samtliga allmänfarliga sjukdomar, även till exempel lungtuberkulos och salmo- nellainfektion. Även vid dessa sjukdomar ansågs en informationsplikt underlätta inte bara för den osmittade att skydda sig utan gav båda parter möjlighet att gemensamt försöka identifiera olika risksituatio- ner och tillsammans försöka undvika dem. I propositionen uttalades vidare att informationsplikten inte är definierad som en allmän skyldighet för den enskilde att i alla sam- manhang informera om vad det är för sjukdom han eller hon har, utan gäller endast situationer då en person utsätts för en reell smittrisk som inte är alltför obetydlig. När denna risk föreligger är beroende av den enskilda situationen och på sjukdomens smittvägar och smitt- samhet. Regeringen framhöll vidare att för att den smittade ska kunna fullgöra sin skyldighet måste han eller hon få det stöd och de råd, i form av adekvat kunskap om sjukdomen och dess smittvägar, han eller hon behöver för att kunna informera riskutsatta personer på ett sakligt sätt. De medicinska och praktiska råd samt de förhållnings- regler som den behandlande läkaren är skyldig att ge den smittade kan fungera som vägledning för den smittade i dessa avseenden. En utgångspunkt för informationen var Smittskyddsläkarföreningens smittskyddsblad.58 Även frågan om den enskildes skyldighet att informera om sin sjukdom i samband med att han eller hon söker vård behandlas i pro- positionen. Regeringen konstaterade att till skillnad från den situa- tion då det är fråga om en sexuell kontakt kan den smittade oftast inte själv vidta några skyddsåtgärder då han eller hon är föremål för vård och behandling. Regeringen framhöll att Arbetsmiljöverket och 58 Smittskyddsläkarföreningen är en nationell samarbetsorganisation inom Sveriges Läkar- förbund för Sveriges smittskyddsläkare, biträdande smittskyddsläkare och andra läkare. 161 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv SOU 2026:25 Socialstyrelsen hade utfärdat föreskrifter och allmänna råd om skydds- åtgärder vid blodsmitta och smittfarligt arbete och om förebyggande åtgärder mot spridning av vissa sjukdomar, samt tagit fram generella rekommendationer rörande förebyggande åtgärder mot infektioner i vården. Mot denna bakgrund konstaterades å ena sidan att om re- kommendationerna följs torde riskerna för smittöverföring i de flesta fall vara mycket begränsade och att det kan hävdas att vårdpersonal alltid ska iaktta nödvändiga försiktighetsåtgärder eftersom patienten själv kan vara ovetande om sin infektion och personalen inte heller kan förlita sig på att informationen verkligen ges. Å andra sidan fram- hölls att uppgifter från patienten medför att vårdpersonalen kan vidta de särskilda skyddsåtgärder som eventuellt är nödvändiga och att det därför skulle åligga den som bär på en allmänfarlig sjukdom att också informera vårdpersonal i sådana situationer då smittrisk föreligger. Regeringen var av en liknande uppfattning som kommittén gäl- lande särreglering av hiv och anförde bl.a. att många av problemen med den dåvarande regleringen hade att göra med att den kommit att tillämpas på hivinfektion, som skiljer sig från de tidigare kända smittsamma sjukdomarna för vilka bestämmelserna ursprungligen utformats. Smittsamheten var, såvitt man då kunde bedöma, livslång. Samtidigt hade kunskaperna om hivinfektion ökat och de behand- lingsmetoder som tagits fram verkade kunna skapa möjligheter att hindra inträdet av aidsrelaterade sjukdomar och därmed skapa för- utsättningar för ett längre och friskare liv för många av de smittade. Det fanns enligt regeringen skäl för att arbeta för en förändring av synen på sjukdomen så att synen blev mer realistisk och tolerant, var- vid utrymme skapas för öppenhet kring sjukdomen. En del i ett så- dant arbete borde enligt regeringen vara att så långt möjligt undvika särreglering av hivinfektion i olika sammanhang. Smittskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 2004. Det infördes då i linje med kommitténs förslag bl.a. en generell informationsplikt för alla allmänfarliga sjukdomar (2 kap. 2 § andra stycket) och som sak- nade motsvarighet i den äldre smittskyddslagen. Enligt den bestäm- melsen gäller att den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra män- niskor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktans- värd risk för smittoöverföring kan uppkomma. Till skillnad från vad kommittén hade föreslagit behölls dock också förhållningsreglerna (se närmare om detta i kapitel 5). I smittskydds- 162 SOU 2026:25 Utredningens överväganden om informationsplikt vid hiv lagen togs in en uttömmande uppräkning av de moment som förhåll- ningsreglerna får avse. Två av momenten avser skyldigheten att infor- mera om smittbärarskap; en skyldighet att informera vårdgivare och sådana som utför icke-medicinska ingrepp om smittbärarskapet (4 kap.

2 § fjärde punkten). I samma lagstiftningsärende där kravet på god hygienisk standard infördes i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen infördes även justeringar i smittskyddsläkarens uppgifter i smittskyddslagen. Smitt- skyddsläkaren skulle hädanefter följa att vårdgivare vidtar de åtgärder som krävs för att förebygga smittspridning, och skyndsamt under- rätta vårdgivare om iakttagelser som är av betydelse för att förebygga smittspridning inom det verksamhetsområde som vårdgivaren ansvarar för (6 kap. 2 § sjunde punkten och 6 kap. 7 a §). Begreppet vårdgivare har i denna bestämmelse samma innebörd som i 1 kap. 3 § PSL.72 Med vårdgivare avses således statlig myndighet, region och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, regionen eller kom- munen har ansvar för samt annan juridisk person eller enskild närings- idkare som bedriver hälso- och sjukvård. Både offentlig verksamhet och privata vårdgivare omfattas. Verksamhet som omfattas av tand- vårdslagen ingår i begreppet hälso- och sjukvård enligt patientsäker- hetslagen. Arbetsmiljölagen Arbetsmiljölagens (1977:1160) ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö (1 kap. 1 §). Till de faktorer som orsakar ohälsa räknas smittämnen. Enligt 3 kap. 2 och 2 a §§ ska arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Vid detta ska utgångspunkten vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs. Vidare ska arbetsgivaren syste- matiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven på en god arbetsmiljö. 71 Prop. 1988/89:5 s. 117–118 och prop. 2003/04:30 s. 215. 72 Prop. 2005/06:50 s. 54 och prop. 2009/10:210 s. 189. 354 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Arbetsgivaren ska också utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. I 11 kap. Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:10) om risker i arbetsmiljön finns närmare bestämmel- ser. Föreskrifterna syftar till att förebygga risker för att arbetstagare blir infekterade av smittämnen, eller blir varaktiga bärare av smitt- ämnen på grund av uppgifternas art eller förhållandena i arbetet (1 §). Arbetsmiljöverket meddelar föreskrifter och utövar tillsyn på arbetsmiljöområdet. Myndigheten deltar också i bl.a. Folkhälsomyn- dighetens samverkansgrupp för vårdhygieniska frågor. Skyddsutrustning för användning i vården kan räknas som både personlig skyddsutrustning och medicintekniska produkter (se nästa avsnitt). Medicintekniska produkter Medicintekniska produkter har betydelse för vårdhygienområdet på så sätt att felaktiga produkter eller felaktig användning eller rengör- ing kan orsaka infektioner. Medicinteknikområdet regleras av EU-förordningar och lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om medicintekniska produkter. I förordning (2021:631) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s förordningar om medicintekniska produkter finns bl.a. regler om tillsyn och bemyndiganden. Läke- medelsverket utövar tillsyn av CE-märkta produkter och dess till- verkare. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, utövar tillsyn av hälso- och sjukvårdens och tandvårdens användning av medicintek- niska produkter samt egentillverkning av medicintekniska produkter. Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2021:52) om användning av medicintekniska produkter inom hälso- och sjukvården ligger till grund för användningen av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården och tandvården. I dessa finns bl.a. bestämmelser om regler om rutiner för användning och hantering av medicintekniska produk- ter, om behörighet att förskriva vissa förbrukningsartiklar och om negativa händelser och tillbud med medicintekniska produkter. Det är vårdgivaren som ansvarar för att endast säkra och medicinskt ända- målsenliga medicintekniska produkter används på patienter. 355 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och IVO samverkar inom det medicintekniska området och inom frågor där myndigheternas an- svar gränsar till varandra. 7.2.4 Uppdelningen mellan Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten på smittskydds- och vårdhygienområdena Ingen samordnande myndighet i den äldre smittskyddslagen Nationella myndigheters uppgifter enligt 1988 års smittskyddslag delades mellan Statens bakteriologiska laboratorium (SBL), senare ersatt av Smittskyddsinstitutet, och Socialstyrelsen.73 Ingen av myn- digheterna hade ett utpekat samordnande uppdrag. Det uttrycktes i propositionen inför Smittskyddsinstitutets bildande bl.a. att statens roll måste renodlas till att avse en nationellt samordnande funktion. Det uttrycktes också att en central myndighet med en samordnande funktion på ett övergripande sätt kan följa den epidemiska situatio- nen nationellt och internationellt och ta fram det underlag som be- hövs för rekommendationer och allmänna åtgärder. Något utpekat ansvar för samordning infördes dock inte i smittskyddslagen. Socialstyrelsen fick samordningsansvar när nuvarande smittskyddslag infördes 2004 I propositionen till den nuvarande smittskyddslagen anförde reger- ingen att det för att förbättra förutsättningarna för en nationell sam- ordning fanns skäl att fastställa vilken instans som under riksdag och regering skulle ha det övergripande nationella ansvaret för att befolk- ningen ges ett gott skydd mot smittsamma sjukdomar. Vid remiss- behandlingen hade ett par instanser framhållit att ansvaret för att initiera och samordna smittskyddsarbetet vid större utbrott som be- rör hela landet eller flera dåvarande landsting borde ligga på Smitt- skyddsinstitutet. Regeringen ansåg att uppgiften borde anförtros Socialstyrelsen eftersom den myndigheten redan hade ett ansvar för samordningen av smittskyddet såväl i egenskap av tillsynsmyndig- het som genom befogenheterna att utfärda allmänna råd och före- 73 Prop. 1992/93:46 s. 7 och 12. 356 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning skrifter. En särskild reglering om samordning av smittskyddet på nationell nivå togs in i 1 kap. 7 § SmL. I propositionen angavs att lagregleringen skulle innebära att Socialstyrelsen fick ett uttryckligt ansvar för att initiera och samordna smittskyddsarbetet vid större utbrott som berör hela landet eller flera landsting. I ansvaret för att samordna smittskyddet på nationell nivå skulle ligga att initiera ett utvecklingsarbete i syfte att öka samarbetet och samordningen mellan olika huvudmän. Detta innebar dock inte att Socialstyrelsen fick direktivrätt över andra myndigheter som ansvarar för smittskydds- åtgärderna.74 I samma bestämmelse, 1 kap. 7 § SmL, ingår sedan dess ett ansvar att ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smitt- skydd. Ansvarsfördelningen uppfattades som oklar men behölls Det breddade uppdraget för Socialstyrelsen vad gäller samordning medförde att ansvarsfördelningen mellan Socialstyrelsen och Smitt- skyddsinstitutet uppfattades som oklar. Mot den bakgrunden före- slog Smittskyddsutredningen år 2009 att det skulle inrättas en ny smittskyddsmyndighet med ett samlat ansvar för smittskyddet med undantag för tillsyn och normering.75 Regeringen valde dock att behålla uppdelningen men breddade och fördjupade Smittskyddsinstitutets uppdrag. Myndigheten gavs ett bredare uppdrag för kunskapsuppbyggnad och kunskapssprid- ning inom smittskyddsområdet. Det bedömdes vara av stor vikt med en förbättrad återföring av resultat till berörda inom hälso- och sjuk- vård, kommunal vård och omsorg samt andra berörda. Samtidigt fick Smittskyddsinstitutet bl.a. ansvar för epidemiologisk övervakning och annan kunskapsuppbyggnad och nationellt laboratorieansvar för den diagnostik som behövs inom smittskyddsområdet.76 En följd av förändringarna var att Smittskyddsinstitutet fick en ny instruktion med bl.a. uppdrag gällande vårdrelaterade infektioner och vårdhygien.77 74 Prop. 2003/04:30 s. 171 och 172. 75 SOU 2009:55. 76 Prop. 2009/10:123. 77 Förordning (2010:604) med instruktion för Smittskyddsinstitutet. 357 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Folkhälsomyndigheten blev ensam nationell myndighet i smittskyddslagen men vårdhygienfrågorna var fortsatt delade Effektivisering av kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten Mellan 2013 och 2015 genomfördes en stegvis reformering av myndig- hetsstrukturen på hälso- och sjukvården och socialtjänstens områden. Som ett första steg inrättades Inspektionen för vård och omsorg, som bl.a. tog över tillsynen enligt smittskyddslagen från Socialstyrelsen. Därefter omvandlades Apotekens service AB till E-hälsomyndigheten och i det tredje steget slogs Smittskyddsinstitutet och Statens folk- hälsoinstitut samman till den nya Folkhälsomyndigheten, som bilda- des den 1 januari 2014. Inför bildandet av Folkhälsomyndigheten hade återigen frågan om ansvarsfördelningen på smittskyddsområdet kommit upp. Ett antal remissinstanser hade föreslagit att Socialstyrelsens smittskydds- enhet borde flyttas och smittskyddsfrågorna samlas på Folkhälsomyn- digheten. Även normeringen föreslog flyttas. Regeringen bedömde dock att detta var frågor som krävde närmare analys, bl.a. med hänvis- ning till att arbetet med att förebygga smittsamma sjukdomar och därmed närliggande frågor, t.ex. vårdhygien, är verksamheter som huvudsakligen utförs av hälso- och sjukvårdspersonal och som är en integrerad del av hälso- och sjukvården. Att göra förändringar i an- svarsfördelningen utan närmare analys skulle enligt regeringen ris- kera att leda till att kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvården splittrades ytterligare. Inom Socialdepartementet togs därför fram en departementspro- memoria om effektivisering av den statliga kunskapsstyrningen för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, myndigheternas samverkan och renodling av vissa myndigheters uppdrag för att underlätta en effektiv samverkan.78 I promemorian föreslogs bl.a. inrättandet av Rådet för statlig kun- skapsstyrning inom hälso- och sjukvård och socialtjänst (Kunskaps- styrningsrådet) och en ändrad ansvarsfördelning mellan Socialstyrel- sen och Folkhälsomyndigheten. Ansvarsfördelningen föreslogs ändras på så sätt att Folkhälsomyndigheten skulle få ett samlat ansvar för smittskyddsfrågor vilket innebar att myndigheten skulle bli förvalt- ningsmyndighet för smittskyddet med ansvar för förvaltningsupp- 78 Ds 2014:9. 358 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning gifter, normering och krisberedskap. Folkhälsomyndigheten föreslogs även bli nationell kontaktpunkt enligt IHR-lagen. Samordningsansva- ret för smittskyddet föreslogs tas bort. Föreskriftsbemyndigandena i smittskyddslagen och IHR-lagen samt motsvarande förordningar föreslogs föras över till Folkhälsomyndigheten men ändras bl.a. på så sätt att Folkhälsomyndigheten inte skulle få bemyndigande att meddela föreskrifter till skydd för enskilda. Socialstyrelsen föreslogs behålla ansvaret beträffande hälso- och sjukvårdens krisberedskap, katastrofmedicinen och den fysiska beredskapen inom hälso- och sjukvård. Detsamma gällde blodsäkerhet, sprututbytesverksamhet, donationsfrågor, hälsoundersökningar av asylsökande och infektions- screening av gravida. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten före- slogs behålla det delade ansvaret för vårdhygien och antibiotika- resistens. Folkhälsomyndigheten fick ett samlat ansvar för uppgifter som följer av smittskyddslagen … Regeringen tog departementspromemorians förslag vidare i 2015 års budgetproposition. Regeringen framhöll där att det delade ansvaret på nationell nivå för smittskyddet av flera skäl inte var ändamålsenligt. Ett effektivt smittskydd krävde enligt regeringens uppfattning en ren- odlad ansvarsfördelning. Uppdelningen innebar enligt regeringens uppfattning att det fanns risk för ineffektiva arbetssätt och dubbel- arbete och svårigheter att bygga upp långsiktigt hållbara organisatio- ner på två myndigheter eftersom tillgången till relevant kompetens var begränsad. På smittskyddsområdet måste beslut ofta tas med kort varsel och information måste kommuniceras på ett samordnat och effektivt sätt. Särskilt allvarligt ansåg regeringen det vara om verksam- hetsutövarna uppfattade att deras smittskyddsarbete försvårades på grund av ansvarsfördelningen. Regeringen ansåg därför att det statliga myndighetsansvaret för uppgifter som följer av smittskyddslagen skulle samlas på Folkhälso- myndigheten genom att man tog över Socialstyrelsens dåvarande uppgifter. Samtidigt skulle Socialstyrelsen bli ett nav i den statliga kunskapsstyrningen. Regeringen anförde att den hade för avsikt att åstadkomma en principiell skiljelinje mellan myndigheternas roller och ansvar som var tydlig för såväl allmänheten som verksamhetsansvariga. 359 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Folkhälsomyndigheten ska i huvudsak ansvara för folkhälsofrågor där befolkningsskydd mot smittsamma sjukdomar och andra allvarliga hälso- hot ingår som en del. Socialstyrelsen ska i huvudsak ha ansvar för frågor som rör vård och behandling av samt insatser till individer inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. I detta ingår exempelvis ansvar för patient- säkerhetsfrågor enligt patientsäkerhetslagen och innehållet i god vård- begreppet enligt hälso-och sjukvårdslagen. […] Däremot kan vissa likartade frågor aktualiseras både i smittskydds- arbetet och i patientsäkerhetsarbetet. Exempelvis finns det en påtaglig smittskyddsaspekt vad gäller antibiotikaresistens på så sätt att åtgärder måste vidtas exempelvis i syfte att förhindra spridning av antibiotika- resistenta bakterier i det civila samhället. Sådana åtgärder regleras även fortsättningsvis i smittskyddslagen och faller under Folkhälsomyndig- hetens ansvar. Samtidigt aktualiseras frågor om antibiotikaresistens i patientsäkerhetsarbetet i syfte att förhindra att en enskild patient blir smittad av sådana bakterier, dvs. får en vårdskada. Åtgärder som vidtas i detta sammanhang regleras i patientsäkerhetslagen som en del av verk- samheternas systematiska kvalitetsarbete, vilket är Socialstyrelsens kom- petensområde. Även vad gäller vårdrelaterade infektioner finns två olika aspekter. Frågor om god hygienisk standard regleras i hälso- och sjukvårdslagen som en del av begreppet god vård. Samtidigt är god hygienisk standard en förutsättning för att förhindra smittspridning. För att förhindra vård- relaterade infektioner måste systematiska preventiva åtgärder vidtas vilket sker inom ramen för smittskyddslagen. Det praktiska allmänpreventiva arbetet inom landstingen ställer således krav på tillgång till kompetens inom både smittskydd och vårdhygien. Exempelvis ingår det i smitt- skyddsläkarens uppgifter enligt smittskyddslagen att följa att vårdgivare vidtar de åtgärder som krävs för att förebygga smittspridning, dvs. agera ifall det finns tecken på bristande vårdhygieniska rutiner. I praktiken måste således smittskyddsläkarna och landstingens vårdhygieniska en- heter ha ett nära samarbete när de utför uppgifter som vilar på smitt- skyddslagen. På myndighetsnivå är det Folkhälsomyndigheten som, utifrån det ansvar som följer av smittskyddslagen, ansvarar för frågor om hur smitt- spridning i befolkningen kan förhindras. Vad gäller vårdrelaterade in- fektioner har myndigheten ansvar för kunskapsstöd och föreskrifter i den utsträckning som behövs för att undvika smittspridning. Frågor om vad som är god vård i samband med individinriktade direkta åtgärder samt hur en hög patientsäkerhet ska tillförsäkras faller även fortsättnings- vis under Socialstyrelsens ansvar i enlighet med det ansvar som myndig- heten har enligt hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetlagen och andra relevanta författningar.79 79 Prop. 2014/15:1, utgiftsområde 9, s. 79–80. 360 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning … men vissa frågor skulle även fortsättningsvis hanteras inom såväl smittskydds- som patienssäkerhetsarbetet … Regeringen anförde vidare att det var av största vikt att gränsen mellan Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens föreskriftsbemyndigan- den är tydlig. Det fanns enligt regeringen ett antal frågor som måste hanteras både inom ramen för smittskyddsarbetet och för patient- säkerhetsarbetet, exempelvis antibiotikaresistens. Folkhälsomyndighetens ansvar begränsar sig till att målet med smitt- skyddet enligt smittskyddslagen uppnås, dvs. att samhällets smittskydd tillgodoser befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. För att uppnå detta mål kan det finnas behov av att med- dela föreskrifter som även rör skydd för enskilda. Regeringen anser i likhet med remissinstanserna att Folkhälsomyndighetens föreskrifts- bemyndigande inte bör begränsas i förhållande till det bemyndigande Socialstyrelsen har i dag med stöd av smittskyddslagen. Genom att be- hålla möjligheten att meddela föreskrifter till skydd för enskilda ges Folkhälsomyndigheten möjlighet att meddela ändamålsenliga före- skrifter.80 Bemyndigandena i smittskyddslagen och IHR-lagen begränsades så- ledes inte. Detta innebar dock inte att Socialstyrelsens bemyndigan- den som grundades på andra lagar såsom patientsäkerhetslagen och hälso- och sjukvårdslagen skulle begränsas. Regeringen anförde: Eftersom smittskyddsområdet är komplext och har nära samband med områden som Socialstyrelsen ansvarar för finns det behov av ett välfun- gerande samarbete mellan Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Detta gäller inte minst myndigheternas föreskriftsarbete. Exempelvis finns det behov av att se över Socialstyrelsens föreskrifter som grundar sig på föreskriftsbemyndiganden i smittskyddslagen. Regeringens för- slag innebär att det kan finnas behov av justeringar i dessa föreskrifter eller av att Folkhälsomyndigheten meddelar nya föreskrifter. Myndig- heternas föreskriftsarbete måste vara samordnat, effektivt och fokusera på tydlighet gentemot verksamhetsföreträdarna. Regeringen kommer genom inrättandet av Kunskapsstyrningsrådet skapa en plattform där sådana samverkansfrågor kan diskuteras på strategisk nivå. Vikten av att samverkan mellan myndigheterna fungerar betonas även genom de krav regeringen ställer i den nya förordningen om statlig kunskapsstyr- ning inom hälso- och sjukvård och socialtjänst.81 80 Prop. 2014/15:1, utgiftsområde 9, s. 80. 81 Prop. 2014/15:1, utgiftsområde 9, s. 80. 361 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 … och samordningen på smittskyddsområdet behölls I och med att Folkhälsomyndigheten blev förvaltningsmyndighet för smittskyddet föll det sig enligt regeringen naturligt att det var den myndigheten som skulle ha det övergripande ansvaret på natio- nell nivå. Behovet av ett uttryckligt reglerat samordningsansvar hade därför minskat. Begreppet samordningsansvar var enligt regeringen dessutom inte komplikationsfritt. Regeringen anförde att det är svårt att definiera och kan leda till uppfattningen att det innefattar bestäm- manderätt över andra aktörer, vilket inte är fallet. Å andra sidan in- stämde regeringen i promemorians bedömning att det i krissituatio- ner inte får råda tveksamhet om vilken myndighet som har ansvar för att vidta åtgärder. Regeringen framhöll att med hänsyn till att smitt- utbrott ofta berör flera landsting och därmed involverar ett flertal smittskyddsläkare kan det ur verksamhetsutövarnas perspektiv vara en fördel med ett tydligt utpekat samordningsansvar på nationell nivå. Regeringen fann därför att övervägande skäl talade för att det regle- rade samordningsansvaret i smittskyddslagen skulle kvarstå men flyttas över till Folkhälsomyndigheten.82 7.2.5 Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har olika perspektiv på vårdhygien- och VRI-frågorna Närmare om Folkhälsomyndighetens ansvarsområde Förvaltningsmyndighet för smittskydd och ansvarig för nationell samordning Folkhälsomyndigheten har ett brett uppdrag som bl.a. innebär att den är förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör folkhälsa och ska verka för god och jämlik hälsa i hela befolkningen. Folkhälsomyndigheten är förvaltningsmyndighet på smittskydds- området och ansvarar enligt 1 kap. 7 § SmL för samordning av smitt- skyddet på nationell nivå och ska ta de initiativ som krävs för att upp- rätthålla ett effektivt smittskydd. Myndigheten ska enligt samma bestämmelse följa och vidareutveckla smittskyddet och följa och ana- lysera det epidemiologiska läget nationellt och internationellt. An- svaret för att vidta behövliga smittskyddsåtgärder åligger regionerna 82 Prop. 2014/15:1, utgiftsområde 9, s. 81. 362 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning (1 kap. 8 § SmL), dvs. huvudsakligen vårdgivare och dess personal och smittskyddsläkarna och dess smittskyddsenheter. Det innebär att ansvaret för nationell samordning av smittskyddet inte innebär att Folkhälsomyndigheten ansvarar för det operativa smittskyddsarbetet. I propositionen till smittskyddslagen anges att myndigheten med stöd av andra myndigheter inom området ska följa det epidemiologiska läget och den medicinska utvecklingen vad avser spridning och kon- troll av smittsamma sjukdomar och ta initiativ till de förändringar som kan behövas bland annat i lag och annan författning, i tillämpning och i organisation.83 Myndigheten har en omfattande laboratorieverksamhet som ger stöd till regionala laboratorier runt om i landet. Myndigheten ansva- rar för föreskrifter bl.a. på smittskydds- och hälsohotsområdet, men har dock inte beslutat om några föreskrifter som uttryckligen avser vårdhygien eller vårdrelaterade infektioner. Internationellt samarbete På den europeiska nivån finns Europaparlamentets och rådets förord- ning (EU) 2022/2371 av den 23 november 2022 om allvarliga gräns- överskridande hot mot människors hälsa och om upphävande av be- slut nr 1082/2013/EU, förkortad hälsohotsförordningen, som tillkom i spåren av covid-19-pandemin. Hälsohotsförordningen reglerar åt- gärder mot biologiska hot, som bl.a. är smittsamma sjukdomar, anti- mikrobiell resistens och vårdrelaterade infektioner relaterade till smitt- samma sjukdomar (artikel 2.1 hälsohotsförordningen). Myndigheten är enligt 34 a § förordningen (2021:248) med instruktion för Folk- hälsomyndigheten behörig myndighet enligt hälsohotsförordningen, vilket innebär ansvar för bl.a. Sveriges kommunikation genom det EU-gemensamma systemet för tidig varning och reaktion (EWRS) (se artikel 18 i hälsohotsförordningen). Folkhälsomyndigheten har enligt samma bestämmelse i instruktionen även ett nationellt ansvar för frågor om EU-referenslaboratorium enligt artikel 15 i hälsohots- förordningen och får samverka med Europeiska kommissionen om relaterade frågor. Myndigheten har uppdrag som EU-referenslabo- ratorium för vissa smittämnen. 83 Prop. 2003/04:30 s. 212. 363 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Folkhälsomyndigheten är även enligt 34 § i sin instruktion sam- ordnande behörigt organ och nationell samordnare gentemot ECDC. Myndigheten är även WHO:s fokalpunkt för vårdhygien84 och arbetar integrerat med IPC och antimikrobiell resistens inom flera interna- tionella engagemang tillsammans med bl.a. Sida, Swecare och inom EU-JAMRAI-285. Folkhälsomyndigheten ansvarar också tillsammans med Jordbruks- verket för den nationella samverkansfunktionen mot antibiotika- resistens (se vidare avsnitt 7.2.5). Samla in, analysera och förmedla kunskap i frågor om vårdrelaterade infektioner och vårdhygien Folkhälsomyndigheten har instruktionsreglerade uppgifter inom vårdhygien och vårdrelaterade infektioner. Uppdraget är nära för- knippat med myndighetens uppdrag inom antibiotikaområdet, vilket också avspeglas i hur regleringen är formulerad. Myndigheten ska enligt bestämmelsen verka för en minskad smittspridning och resi- stensutveckling genom att samla in, analysera och aktivt förmedla kunskap i frågor som rör antibiotikaresistens och annan antimikro- biell resistens samt i frågor som rör vårdrelaterade infektioner och vårdhygien. Myndigheten ska vidare verka för att förskrivare, övriga berörda yrkesgrupper och allmänheten tillämpar de kunskaper som finns om antibiotikaresistens och annan antimikrobiell resistens (20 § förordningen med instruktion för Folkhälsomyndigheten). Uppdraget i instruktionen beträffande vårdhygien och vårdrela- terade infektioner innebär att Folkhälsomyndigheten kartlägger före- komsten av VRI och antibiotikaresistenta bakterier, analyserar och återrapporterar utvecklingen samt stödjer implementering av kunskap i det förebyggande arbetet. Arbetet sker ofta med referensgrupper med representanter från Nationell arbetsgrupp (NAG) Vårdhygien86 och professionsföreningar, Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket. 84 Den term som används internationellt är Infection Prevention and Control (IPC). 85 EU-JAMRAI-2 står för EU-Joint Action on Antibiotic Resistance 2 och är ett internationellt samarbete på AMR-området som involverar fler än 120 aktörer från 30 länder, bl.a. EU-institu- tioner, nationella myndigheter och universitet. Folkhälsomyndigheten är svensk beneficiary i projektet men även Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Vetenskapsrådet deltar. 86 NAG Vårdhygien är en del av Sveriges Kommuner och Regioners nationella kunskapsstyr- ning för hälso- och sjukvård. 364 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Folkhälsomyndigheten ansvarar också för kontinuerliga digitala möten med samtliga regionala vårdhygienenheter. Vägledningar för det vårdhygieniska området Folkhälsomyndigheten bidrar till kunskapsutveckling inom vård- hygienområdet bl.a. genom att ta fram kunskapsunderlag och väg- ledningar. Folkhälsomyndigheten har i samarbete med andra bland annat tagit fram vägledningar för vårdhygieniska rutiner i sjukvården gällande mpox, vägledning om vårdhygieniska åtgärder i sjukvården vid misstänkt eller bekräftat fall av högpatogen fågelinfluensa, vägled- ning om åtgärder mot smittspridning av virusorsakade luftvägsinfek- tioner inom vård och omsorg, och vägledning om prionsjukdomar. Närmare om Socialstyrelsens ansvarsområde Förvaltningsmyndighet för bl.a. hälso- och sjukvård, tandvård och socialtjänst Socialstyrelsen har liksom Folkhälsomyndigheten ett brett uppdrag och är bland annat förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, social- tjänst, stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning (LSS-verksamhet). Myndigheten ska bl.a. genom kunskapsstöd och föreskrifter bidra till att hälso- och sjukvården och socialtjänsten be- drivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och ansvara för kun- skapsutveckling och kunskapsförmedling inom sitt verksamhets- område (1 och 4 §§ förordningen [2015:284] med instruktion för Socialstyrelsen). Socialstyrelsens ingång i vårdhygienområdet är arbetet med patient- säkerhet. Myndigheten har via sitt regleringsbrev haft ett mångårigt uppdrag att bl.a. samordna och förstärka arbetet på patientsäkerhets- området. Det arbetet har bl.a. inneburit att myndigheten tagit fram nationella handlingsplaner för patientsäkerhet. Den nu gällande be- slutades i maj 2025 och gäller fram till 2030.87 87 Socialstyrelsen. Agera för säker vård Nationell handlingsplan för ökad patientsäkerhet 2025 – 2030. Stockholm: Socialstyrelsen; 2025. 365 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Frågor om vad som är god vård med god hygienisk standard i sam- band med individinriktade direkta åtgärder faller inom Socialstyrel- sens ansvarsområde i enlighet med det ansvar som myndigheten har enligt bl.a. hälso- och sjukvårdslagen. Myndigheten har omfattande bemyndiganden bl.a. på patientsäkerhetsområdet och lagstiftningen på socialtjänst- och funktionshinderområdet. Socialstyrelsen har inte något uttalat uppdrag att arbeta med vård- hygien i sin instruktion. Socialstyrelsens insatser på vårdhygienom- rådet är till stor del egeninitierade. Organisatoriskt tillhör frågor om vårdhygien på Socialstyrelsen en enhet för patientsäkerhet och bered- skap då förebyggande vårdhygienarbete leder till minskade förekomst av vårdrelaterade infektioner inom vård och omsorg. Som en del av patientsäkerhetsarbetet samarbetar Socialstyrelsen med Sveriges Kom- muner och Regioner (SKR) kring rapporter om vårdrelaterade infek- tioner. Socialstyrelsen deltar också i den nationella samverkansfunk- tionen mot antibiotikaresistens. En central myndighet i kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS Myndigheten är som nämnts tidigare ett nav i kunskapsstyrningen på hälso- och sjukvårds-, socialtjänst- och LSS-områdena.88 Myndig- hetens generaldirektör är ordförande i Kunskapsstyrningsrådet (7 § förordningen [2015:155] om statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamhet). Myndigheten har bl.a. tagit fram kunskapsstöd för vårdgivare om kompetens inom vårdhygien, egenkontroll av följsamhet till basala hygienkrav och rutiner och webbutbildningar för chefer och perso- nal inom vårdhygien. Föreskrifter på vårdhygienområdet Socialstyrelsen har med stöd av bemyndiganden i patientsäkerhets- förordningen (2010:1369), socialtjänstförordningen (2025:468) och förordningen (1993:1090) om stöd och service till vissa funktions- hindrade meddelat föreskrifter och allmänna råd på vårdhygien- området. 88 Prop. 2014/15:1, utgiftsområde 9, s. 71 och 72. 366 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2015:10) om basal hygien i vård och omsorg gäller bl.a. i verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och lagen (2001:499) om om- skärelse av pojkar. I verksamhet som omfattas av socialtjänstlagen ska föreskrifterna tillämpas vid genomförande av insatser enligt 11 kap. 1, 4 och 5 §§ SoL, om insatsen avser hemtjänst i ordinärt boende, eller i sådant boende som avses i 8 kap. 4 eller 11 § SoL, dvs. i boende i särskild boendeform för äldre personer som behöver omvårdnad och särskilt stöd eller i bostad med särskilt stöd för personer som behöver ett sådant boende till följd av att de möter betydande svårig- heter i sin livsföring av fysiska, psykiska eller andra skäl. Föreskrif- terna ska även tillämpas i bostäder med särskild service enligt 9 § åttonde eller nionde punkten LSS, dvs. i bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet eller i bostad med särskild service för vuxna eller i annan särskilt anpassad bostad för vuxna. Kraven på basal hygien omfattar bl.a. handhygien och användning av arbetskläder, skyddshandskar och skyddskläder. Kraven gäller verksamhet som innefattar arbetsmoment som innebär fysisk kontakt med patienter eller brukare, i situationer där det finns risk för över- föring av smittämnen. Föreskrifterna gällde tidigare enbart inom hälso- och sjukvården. Utvidgningen till att även omfatta bl.a. särskilda boenden enligt socialtjänstlagen och LSS syftade till att samma rutiner ska gälla, oav- sett vilken verksamhet som utför ett vård- eller omsorgsmoment.89 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2022:44) om smittförebyggande åtgärder i vissa boendeformer och enligt SoL och LSS gäller i de boendeformer som angetts ovan (1 §). Den som bedriver verksamhet som omfattas av föreskriften ska fastställa ruti- ner för att förebygga och förhindra smitta och smittspridning i verk- samheten (3 §). Den som bedriver verksamheten ska som en del av det fortlöpande arbetet med riskanalyser90 bedöma vilka risker för smitta och smittspridning som finns i verksamheten, och vilka åtgär- der som behöver vidtas för att förhindra smitta och smittspridning 89 Socialstyrelsen. Tillgång till vårdhygienisk kompetens. Vårdgivares behov av stöd i arbetet med att förebygga vårdrelaterade infektioner. Stockholm: Socialstyrelsen; 2021, s. 10. 90 Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete framgår det att den som bedriver socialtjänst eller verksamhet enligt LSS fortlöpande ska bedöma om det finns risk för att händelser skulle kunna inträffa som kan medföra brister i verksamhetens kvalitet. 367 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 i verksamheten (5 §). Den som bedriver verksamheten ska erbjuda personalen som genomför insatserna utbildning i att förebygga och förhindra smitta och smittspridning i verksamheten och i basal hygien med utgångspunkt från Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien i vård och omsorg (6 §). Som komplement till kraven på systematiskt kvalitetsarbete i socialtjänstlagen och LSS finns Socialstyrelsens föreskrifter och all- männa råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kva- litetsarbete. Ledningssystemet ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Den som be- driver verksamheten ska med stöd av ledningssystemet planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten. Vidare ska den som bedriver verksamheten bl.a. utarbeta och fastställa de rutiner som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet. Samverkan mellan myndigheterna på vårdhygien- och VRI-området Samverkansgrupp för vårdhygieniska frågor År 2012 tog dåvarande Smittskyddsinstitutet initiativ till att inrätta ett vårdhygieniskt nätverk med kontaktpersoner för varje vårdhygie- nisk enhet i landet. Syftet med nätverket var att upprätta en direkt kommunikationsväg mellan myndigheten och de vårdhygieniska en- heterna. År 2013 inrättades en nationell grupp för vårdhygienfrågor, där Smittskyddsinstitutet var sammankallande. En mer formaliserad och utökad samverkansgrupp inrättades 2017 på Folkhälsomyndig- hetens initiativ och består av representanter från externa aktörer som tillsammans med Folkhälsomyndigheten verkar för att förebygga vårdrelaterade infektioner. Erfarenheter visar enligt Folkhälsomyn- digheten att en nära dialog mellan nationella och lokala aktörer leder till ett effektivare och mer framgångsrikt arbete i arbetet med vård- relaterade infektioner. Gruppens uppdrag är därför att säkerställa och förmedla intressentperspektivet till Folkhälsomyndigheten. Den ska även främja den lokala förankringen av myndighetens arbete. När det gäller frågor rörande att förebygga vårdrelaterade infektioner bidrar gruppen med att: 368 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning – identifiera kunskapsluckor, problem och frågeställningar som berör vårdrelaterade infektioner och vårdhygien, – bedöma det nationella behovet av specifika utredningar och åt- gärder inom det vårdhygieniska området, och – stödja kunskapsutveckling och implementering av ny kunskap i det förebyggande arbetet. Gruppen är dock inte operativ i den meningen att den tar fram t.ex. riktlinjer eller stöddokument inom vårdhygienområdet. I gruppen ingår förutom Folkhälsomyndigheten och Socialstyrel- sen Arbetsmiljöverket, Föreningen för Klinisk Mikrobiologi, NAG Vårdhygien, Riksföreningen för medicinskt ansvariga sjuksköterskor och medicinskt ansvariga för rehabilitering, Smittskyddsläkarför- eningen, Svenska hygienläkarföreningen och Svensk förening för vårdhygien. Samverkan inom kunskapsstyrningen Myndigheterna samverkar också inom den förordningsreglerade kun- skapsstyrningen. Den syftar till att säkerställa att styrningen med kun- skap avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamhet som statliga myndigheter ansvarar för utgör ett stöd för huvudmän- nen (regioner och kommuner) och olika professioner som har ansvar för att patienter och brukare ges god vård och insatser av god kva- litet. Styrningen med kunskap sker genom föreskrifter och kunskaps- stöd som syftar till att bidra till att verksamheterna som stödet riktas till bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Styr- ningen med kunskap ska enligt förordningen vara samordnad, effek- tiv och anpassad till de behov olika professioner och huvudmän har. Styrningen med kunskap ska bidra till ökad jämställdhet (1 och 2 §§ förordningen [2015:155] om statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamhet). 369 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Gemensamt regeringsuppdrag Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har nära samverkan på flera områden av respektive verksamhet. Bland annat hade myndig- heterna ett gemensamt regeringsuppdrag om nationell uppföljning inom området vårdhygien och vårdrelaterade infektioner som redo- visades 2025 (se avsnitt 7.2.1). Samarbete med anledning av hälsohotsförordningen Socialstyrelsen har enligt sin instruktion i uppdrag att inom sitt verk- samhetsområde bistå Folkhälsomyndigheten att fullgöra de uppgifter som följer av hälsohotsförordningen (9 § andra punkten förordningen [2015:284] med instruktion för Socialstyrelsen). Nationellt råd för patientsäkerhet Myndigheterna är två av de aktörer som ingår i Nationellt råd för patientsäkerhet. Detta är ett samverkansforum mellan myndigheter, nationella organisationer och representanter för huvudmännen som har bildats inom ramen för den nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet. 7.2.6 Vårdhygien och vårdrelaterade infektioner har fått en mer framskjuten roll i den nya AMR-strategin Sveriges strategier mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner mellan 2005 och 2025 Sverige har haft en strategi för samordnat arbete mot antibiotika- resistens och vårdrelaterade infektioner sedan 2005. En ny strategi om antibiotikaresistens beslutades av regeringen i april 2016.91 Stra- tegin bestod av dels den övergripande målsättningen att bevara möj- ligheten till effektiv behandling av bakteriella infektioner hos män- niska och djur, dels av sju mål där regeringen angav vad som var viktigt att beakta för att uppnå målen. Strategin omfattade nationellt 91 Regeringen. Svensk strategi för arbetet mot antibiotikaresistens. Stockholm: Regerings- kansliet; 2016. 370 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning och internationellt arbete och gällde fram till 2020. Regeringen ut- tryckte i strategin bl.a. att den ville att dåvarande landsting och kom- muner skulle ha tillgång till vårdhygienisk expertis och kompetens så att en god hygienisk standard kunde upprätthållas, att antibiotika- resistens, smittskydd och vårdhygien/hygien skulle ingå som moment i relevanta utbildningar, att det skulle finnas goda kunskaper om det så kallade one health-konceptet92, antibiotika, antibakteriella ämnen, allmän hygien, vårdhygien och smittskydd hos berörda personer som arbetar inom vård och omsorg och tandvård, med djur samt inom livsmedelsområdet, samt att ansvarsfull antibiotikaanvändning, före- byggande smittskydd och en hög kunskapsnivå hos vårdpersonal är förutsättningar för att förhindra vårdrelaterade infektioner. Regeringen beslutade i februari 2020 om en uppdaterad strategi för arbetet mot antibiotikaresistens.93 Strategin angav samma mål- sättningar som tidigare och regeringen angav att den ville att Sverige skulle ha väl fungerande system för tidig upptäckt, sammanställning, analys och rapportering av antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner. Strategin skulle ligga till grund för Sveriges arbete med att bromsa uppkomst och spridning av antibiotikaresistens, samt med att förebygga och hantera dess konsekvenser. Uppdateringen gjordes i linje med hur förutsättningarna för arbetet mot antibiotikaresistens hade för-ändrats i Sverige, inom EU och globalt. Strategin omfattade nationellt och internationellt arbete och gällde till och med 2023. Strategin förlängdes genom beslut den 30 november 2023 till att gälla till och med 2025.94 En samverkansfunktion inrättades 2012 Som ett led i att utveckla regeringens strategi inrättade Socialstyrel- sen och Jordbruksverket på regeringens uppdrag år 2012 en nationell samverkansfunktion som bl.a. syftade till att samordna myndigheter- nas arbete nationellt, utveckla en nationell handlingsplan för aktivite- ter på området, samla in och sprida den kunskap som finns inom olika 92 Begreppet one health används för att beskriva vikten av att ta ett samlat grepp om hälsa hos människor, tama och vilda djur, växter och den omgivande miljön, inklusive ekosystem, efter- som dessa är sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra. 93 Regeringen. Svensk strategi för arbetet mot antibiotikaresistens 2020–2023. Stockholm: Regeringskansliet; 2020. 94 Regeringen. Svensk strategi för arbetet mot antibiotikaresistens 2024–2025. Stockholm: Regeringskansliet; 2024. 371 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 kunskapsområden, identifiera kunskapsluckor och verka för att stu- dier kan genomföras inom prioriterade områden.95 Funktionen leds sedan 2015 av Folkhälsomyndigheten och Jord- bruksverket och har fram till och med 2025 bestått av en samverkans- grupp med representanter för 21 myndigheter och fyra andra organi- sationer inom folkhälsa, djurhälsa, livsmedel, miljö och forskning. Samverkansfunktionen har träffats två gånger årligen. Arbetet har utgått från regeringsuppdraget och den svenska strategin för arbete mot antibiotikaresistens 2024–2025.96 Samverkansgruppen har bl.a. tagit fram en tvärsektoriell handlings- plan för arbetet mot antibiotikaresistens under perioden 2021–2025. Tidigare fanns en för åren 2018–2020.97,98 Handlingsplanen har ett one health-fokus och omfattar aktiviteter inom områdena hälso- och sjuk- vård, omsorg, folkhälsa, den yttre miljön, djurhållning, veterinär- medicin, livsmedel och forskning. Handlingsplanen är avgränsad till de aktörer som ingår i samverkansfunktionen och innehåller sådana aktiviteter mot antibiotikaresistens som kräver samverkan mellan flera aktörer eller sektorer. Statskontoret föreslog mer fokus på vårdhygien i strategin Statskontoret hade regeringens uppdrag att analysera och ta fram för- slag till hur det nationella arbetet mot antibiotikaresistens i Sverige kan utvecklas efter 2025. Rapporten publicerades i februari 2025. Statskontoret bedömde att Sveriges modell med en strategi, en natio- nell samverkansfunktion och en tvärsektoriell handlingsplan för AMR-arbetet fungerar väl. Den övergripande bedömningen var att det inte fanns skäl att på något mer genomgripande sätt ändra den svenska modellen för att bedriva AMR-arbetet. Statskontoret läm- nade dock ett antal förslag och bedömningar, bl.a. följande. – Ge vårdhygien större utrymme i strategin. Statskontoret skrev att vårdhygien är centralt för AMR-arbetet eftersom den påverkar spridningen av resistenta bakterier. Statskontorets intervjuer med 95 Regeringsbeslut dnr S2010/7655/FS. 96 Regeringsbeslut dnr S2020/09284. 97 Folkhälsomyndigheten. Skydda antibiotikan – en del av samverkansfunktionen mot anti- biotikaresistens. 98 Folkhälsomyndigheten och Jordbruksverket. Tvärsektoriell handlingsplan mot antibiotika- resistens 2021–2025. Underlag för samverkansgruppens fortsatta arbete. 372 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning myndigheter och andra aktörer som arbetar mot AMR visade att vårdhygien behöver mer utrymme i strategin. Statskontoret före- slog därför att regeringen lyfter upp vårdhygien mer i en uppdate- rad strategi. – Gör samverkansfunktionen permanent. Statskontorets analys visade att samverkansfunktionens arbete försvåras av kortsiktig styrning genom tidsbegränsade regeringsuppdrag. Det fanns enligt Statskontoret flera skäl till att samverkansfunktionen bör vara permanent. Det främsta skälet var enligt Statskontoret att pro- blemet med AMR är allvarligt och långsiktigt. Det innebär att det är viktigt att försöka minska sårbarheter i arbetet och att skapa förutsägbarhet. Dagens kortsiktiga styrning riskerade att arbetet prioriteras ner och att effektiviteten påverkas negativt. Statskon- toret föreslog därför att regeringen skriver in denna uppgift i Folk- hälsomyndighetens och Jordbruksverkets instruktioner. Statskon- toret föreslog även att regeringen ger uppdraget att delta i sam- verkansfunktionen i övriga berörda myndigheters regleringsbrev. Sveriges strategi mot antimikrobiell resistens 2026–2035 I november 2025 presenterades Sveriges strategi mot antimikrobiell resistens 2026–2035.99 I strategin har, i linje med vad Statskontoret föreslog, vårdhygien och vårdrelaterade infektioner fått mer utrymme än tidigare. Målområde 6 i strategin avser minskad uppkomst och spridning av infektioner inklusive vårdrelaterade infektioner bland människor. Målområdet innebär bl.a. att förebyggande arbete inom olika sektorer bidrar till en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och till minskade infektioner, att inom hälso- och sjukvård, social- tjänst, LSS-verksamhet och tandvård genomförs förebyggande arbete för att begränsa uppkomst och smittspridning av vårdrelaterade in- fektioner och för att bidra till patientsäker vård och insatser av god kvalitet bland annat genom ett gott vårdhygieniskt arbete. Förekomst, insatser, åtgärder och utfall följs upp löpande och utvecklingsarbete 99 Regeringskansliet. 2025. Sveriges strategi mot antimikrobiell resistens 2026–2035. Begrep- pet AMR står för antimikrobiell resistens. Antimikrobiell resistens innebär att mikroorga- nismer (bakterier, virus, parasiter eller svampar) utvecklar motståndskraft och kan överleva eller växa trots en antimikrobiell substans som normalt hämmar deras tillväxt eller dödar dem. Antibiotikaresistens, dvs. sådan resistens som bakterier utvecklar mot antibiotika, är en form av antimikrobiell resistens. 373 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 behövs för att använda och utveckla automatiserade och standardi- serade digitala verktyg för att mäta och kunna förebygga vårdrelate- rade infektioner. Vårdrelaterade infektioner kan enligt vad som anges i anslutning till målområdet förebyggas bland annat med hjälp av systematiskt vårdhygieniskt arbete och kompetens på alla nivåer, till- räcklig tillgång till vårdplatser i slutenvården, ökad följsamhet till medicinska rutiner, ett gott patientsäkerhetsarbete, samverkan mellan regional och kommunal hälso- och sjukvård samt ett reflekterande lärande över region och verksamhetsgränser när utbrott av bakte- riell resistens skett i vårdmiljöer. Internationella och nationella väg- ledningar och stöd har utvecklats för att underlätta implementering. I strategin anges att Sveriges mål för vårdrelaterade infektioner är att genomsnittet för andelen vårdrelaterade infektioner hos män- niskor (i enlighet med ECDC:s definition) mellan 2026–2035 har minskat med en tredjedel, jämfört med 2023 års data från ECDC:s punktprevalensmätning genomförd i Sverige. I de delmål som knyts till målområdet uttrycks bl.a. att – vårdhygieniskt arbete och infektionsförebyggande insatser i Sverige är utvecklade i linje med rekommendationer inom om- rådet från Världshälsoorganisationen (WHO), – huvudmän och verksamheter inom vården arbetar i enlighet med gällande nationell vägledning för vårdhygieniskt arbete framtagen inom kunskapsstyrningen för hälso- och sjukvården,100 – chefer och personal arbetar enligt gällande föreskrifter om risker i arbetsmiljön, basal hygien och smittförebyggande åtgärder för att stärka det infektionsförebyggande och vårdhygieniska arbetet inom hälso- och sjukvård, tandvård, socialtjänst och LSS-verk- samhet, och – vårdhygien och arbetet mot vårdrelaterade infektioner och mot antimikrobiell resistens ingår i ett systematiskt patientsäkerhets- arbete, antingen i samtliga regioners och kommuners handlings- planer för ökad patientsäkerhet eller på annat lämpligt sätt. 100 Nationellt system för kunskapsstyrning Hälso- och sjukvård. Sveriges regioner i samverkan. Vägledning för vårdhygieniskt arbete. Version 2. Stockholm: Sveriges Kommuner och Re- gioner; 2023. 374 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Regeringsuppdrag om fortsatt samverkan och ansvar för nationell handlingsplan I samband med att strategin för 2026–2035 presenterades fick Folk- hälsomyndigheten och Jordbruksverket uppdrag att ansvara för en fortsatt nationell samverkan av arbetet mot antimikrobiell resistens. Detta exempelvis genom etablerade samverkansformer med andra relevanta myndigheter och aktörer med uppgifter och uppdrag av betydelse för genomförandet av AMR-strategin. Uppdraget började löpa den 1 januari 2026. I samverkan och dialog med berörda rele- vanta aktörer ska de två myndigheterna bl.a.: – Upprätta en nationell handlingsplan för att samla insatser som bidrar till att genomföra målen i AMR-strategin för åren 2027– 2030. Handlingsplanen ska tillsammans med AMR-strategin svara mot de internationella åtaganden som Sverige ingått vad gäller nationella handlingsplaner inom området. – Utveckla eller sammanställa ett begränsat antal indikatorer eller mått av betydelse för att följa utvecklingen inom målen och del- målen i AMR-strategin. – Analysera och redovisa utvecklingen inom AMR-strategins mål- områden samt följa upp vilka resultat det nationella arbetet med AMR-strategi och handlingsplan leder till i Sverige. – Genomföra regelbundna möten inom ramen för den nationella samverkan. – Utvärdera AMR-strategin, handlingsplanen och arbetsformerna för genomförande och lämna förslag till regeringen på eventuella förändringar i AMR-strategin. Myndigheterna ska också ansvara för att kommunicera med de myn- digheter, aktörer och målgrupper som berörs av AMR-strategin. Folk- hälsomyndigheten ska därutöver vara administrativt ansvarig för arbe- tet vad gäller återrapporteringskrav, praktiska förberedelser och administrativt arbete förknippat med den nationella samverkan. I uppdraget ges också Arbetsmiljöverket, Livsmedelsverket, Läke- medelsverket, Naturvårdsverket, Socialstyrelsen, Statens veterinär- medicinska anstalt, Sveriges lantbruksuniversitet, Sida, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och Vetenskapsrådet i uppdrag att 375 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 medverka utifrån sina respektive uppgifter och uppdrag med rele- vans för frågor om antimikrobiell resistens. I det arbetet ingår det att tillsammans med Jordbruksverket och Folkhälsomyndigheten bistå med kunskap och synpunkter i syfte att ta fram, genomföra, följa upp och utvärdera handlingsplanen och AMR-strategin. Folkhälsomyndigheten, Jordbruksverket och övriga myndigheter i uppdraget ska även samverka med relevanta icke-statliga aktörer som exempelvis Nationell arbetsgrupp (NAG) Strama, Tandvårds- strama, Strama Veterinär och Livsmedel, NAG vårdhygien, ReAct, Smittskyddsläkarföreningen samt SKR. Den 15 december 2026 ska de två myndigheterna ha delredovisat uppdraget, bl.a. med en nationell handlingsplan. Därefter sker årliga delredovisningar och slutredovisning senast den 31 december 2030.101 7.2.7 Organisation och kompetens inom vårdhygien på regional och kommunal nivå Det finns 24 vårdhygieniska enheter i landet Ansvaret för en god vård och tandvård av god hygienisk standard ut- går från kraven i hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och Socialstyrelsens föreskrifter. Till skillnad från hur det förhåller sig på smittskyddsområdet är ansvaret för vårdhygienområdet inte detalj- reglerat. Hur vårdhygienarbetet organiseras skiljer sig något över landet och tillgången till vårdhygienisk kompetens varierar också. Det finns totalt 24 vårdhygieniska enheter i landet.102 Grunden i en vårdhygienisk enhet är ofta ett team bestående av en eller flera hygiensjuksköterskor och en eller flera hygienläkare. Vårdhygieniska enheter samverkar med mikrobiologiska laboratorier och expertkom- petenser inom exempelvis infektionsmedicin, smittskydd, epidemio- logi, byggteknik och medicinteknik. I vissa regioner finns utsedd personal med särskilt ansvar för de vårdhygieniska rutinerna i regio- nens tandvårdsverksamhet.103 Vårdhygien är sedan 2015 en så kallad 101 Regeringen. Uppdrag om nationell samverkan och handlingsplan för arbetet mot antimikro- biell resistens. S2025/01910 och S2025/01938. 102 I Västra Götalands-regionen har de fyra olika sjukhusförvaltningarna varsin vårdhygienisk enhet. 103 Socialstyrelsen. Tillgång till vårdhygienisk kompetens. Vårdgivares behov av stöd i arbetet med att förebygga vårdrelaterade infektioner. Stockholm: Socialstyrelsen; 2021. 376 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning tilläggsspecialitet för läkare som redan är infektionsspecialister eller specialister i klinisk mikrobiologi.104 Hur regionen organiserar smittskydd respektive vårdhygien skil- jer sig åt mellan olika regioner. I de tre storstadsregionerna är smitt- skydd och vårdhygien åtskilda organisatoriskt. I övriga regioner är det ungefär hälften som har en samorganiserad verksamhet och hälf- ten som har separerade verksamheter.105 Tillgången till vårdhygienisk expertis för kommuner varierar Socialstyrelsen följer sedan 2013 upp hur det vårdhygieniska arbetet styrs inom regionerna. 2021 års uppföljning visade att 18 regioner beslutat att alla regionala hälso- och sjukvårdsverksamheter skulle ha tillgång till vårdhygienisk expertis. I tio regioner hade dessutom kommunala vårdgivare fri tillgång till vårdhygienisk expertis från regionen. I övriga regioner måste kommunerna betala. Enligt vad som framförts till Socialstyrelsen utgör en sådan ordning ett incita- ment för kommunerna att kostnadsfritt i stället vända sig för kon- sultation av vårdhygieniska frågor till regionens smittskydd.106 Det finns för närvarande ingen av landets kommuner som har någon egen vårdhygienisk enhet som liknar den funktion som den regionala enheten har. Det förekommer dock enskilda anställda eller funktioner som t.ex. hygiensamordnare eller hygienombud i kom- munerna. Det råder brist på specialiserad vårdhygienisk personal Det råder brist på hygienläkare och övrig vårdhygienisk personal i regionerna.107 I Socialstyrelsens uppföljning av regionernas vårdhygie- niska arbete 2022 uppgav endast två regioner att de hade tillräcklig bemanning för ett ändamålsenligt vårdhygieniskt arbete. Svårigheten med att rekrytera och behålla personal beror bland annat på hög 104 6 kap. 1 och 12 §§ Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2021:8) om läkarnas specialiseringstjänstgöring. 105 Socialstyrelsen. 2022. Smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och Kapacitet – Översyn och förslag till utveckling, s. 32. 106 Socialstyrelsen. 2022. Smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och Kapacitet – Översyn och förslag till utveckling, s. 33. 107 Socialstyrelsen. Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och tandvård. Läges- rapport 2022. Stockholm: Socialstyrelsen; 2022. 377 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 arbetsbelastning, brist på utbildade hygienläkare och hygiensjuk- sköterskor samt ett stort antal pensionsavgångar. Enligt en sammanställning som det nationella chefsnätverket för vårdhygieniska enheter har gjort fanns det under hösten 2025 runt 166 heltidstjänster för hygiensjuksköterskor, 42 hygienläkare, och 20 övriga tjänster (t.ex. administratörer, samordnare och analytiker) på de 24 regionala vårdhygienenheterna. Behovet av satsningar på utbildning för framför allt hygiensjuk- sköterskor har påpekats till utredningen av företrädare för bl.a. NAG Vårdhygien. Även ECDC har påpekat behovet av att införa en spe- cialistutbildning för sjuksköterskor med inriktning mot vårdhygien och antimikrobiell resistens.108 7.2.8 Kunskap, utbildning och följsamhet i den vårdhygieniska verksamheten Välkända brister i följsamheten till grundläggande rutiner I samband med införandet av kravet på god hygienisk standard i dåvarande hälso- och sjukvårdslagen år 2006 (se avsnitt 7.2.1) hade Socialstyrelsen påpekat vissa brister. I den vårdhygieniska verksam- heten bedömdes läkare och sjuksköterskor vid hygiensektionerna arbeta i stort enligt gällande rekommendationer. Ett problem ansågs dock vara att den vårdhygieniska verksamheten var starkt koncen- trerad till sluten vård och att den inte i önskvärd omfattning nådde ut till t.ex. den kommunala hemsjukvården. Ett annat problem som hade framförts var brister i kunskaper och utbildning om vårdhygien hos personal och ansvariga inom hälso- och sjukvården. Socialstyrel- sen påpekade att detta utgjorde ett problem, särskilt inom den kom- munala hälso- och sjukvården.109 Coronakommissionen uttalade bl.a. beträffande situationen i äldre- omsorgen under covid-19-pandemin att det var sedan länge välkända brister som, utöver den allmänna smittspridningen, hade störst inver- kan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg.110 Dessa bris- ter hade medfört att äldreomsorgen stått oförberedd och illa rustad 108 ECDC. Final Joint report in respect of a one health country visit on antimicrobial resistance carried out in Sweden from 16 to 20 September 2024. 109 Prop. 2005/06:50 s. 28. 110 SOU 2020:80 s. 245. 378 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning för att kunna hantera en så omfattande och ingripande kris som pan- demi (se vidare om Coronakommissionens synpunkter nedan). Efter pandemin har Socialstyrelsen konstaterat att följsamheten till basala hygienrutiner och klädregler i regionerna minskade två år i följd under 2022 och 2023.111,112 Socialstyrelsens uppföljning av hygienrutiner Hösten 2024 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att sprida in- formation till verksamheter inom äldreomsorgen om vikten av basala hygienkrav och rutiner samt följa upp efterlevnaden av myndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2022:44) om Smittförebyg- gande åtgärder i vissa verksamheter enligt SoL och LSS samt Social- styrelsens föreskrifter (SOSFS 2015:10) om basal hygien i vård och omsorg. I uppföljningen skulle ingå bl.a. att kartlägga i vilken utsträck- ning hygienrutiner ingår i verksamhetens kvalitetsledningssystem. Regeringsuppdraget motiverades av en nedåtgående utveckling i följ- samheten till basala hygienkrav och rutiner bland personal inom vård och omsorg för äldre. Regeringen framförde att detta är anmärknings- värt mot bakgrund av bl.a. lärdomarna från covid-19-pandemin om betydelsen av välfungerande hygienrutiner för att minska smittsprid- ningen.113 Socialstyrelsen redovisade uppdraget i december 2025. I rappor- ten framgår bl.a. att äldreomsorgspersonalen ibland saknar förutsätt- ningar för att följa de rutiner som finns för hur man ska arbeta för att följa basala hygienrutiner och förhindra smittspridning. Praktisk träning som kompletterar den teoretiska utbildningen anges kunna öka omsorgspersonalens förståelse för hygienkraven och öka efter- levnaden. Socialstyrelsen skriver att under pandemin ökade både med- vetenheten och kunskapen om hur smittspridning kan förhindras på äldreboenden och inom hemtjänsten samt om vikten av att följa hygienrutiner, men att fokus på basal hygien nu minskat sedan pan- demin klingat av och att frågorna återigen behöver lyftas till högsta 111 Socialstyrelsen. Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och tandvård. Läges- rapport 2023. Stockholm: Socialstyrelsen; 2023. 112 Socialstyrelsen. Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och tandvård. Läges- rapport 2024. Stockholm: Socialstyrelsen; 2024. För 2024 och framåt finns inte jämförbara data eftersom den mätning i SKR:s regi som låg till grund för Socialstyrelsens rapporter av- vecklades under hösten 2023. 113 Regeringsbeslut dnr S2024/01660. 379 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 ledningen i kommunerna. Bland annat behöver ansvaret för hygien- arbetet organiseras tydligare, det gäller till exempel ansvarsfördel- ningen mellan enhetschef, medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) och verksamhetschef eller motsvarande.114 7.2.9 Genomförda granskningar och framförda synpunkter på nuvarande ordning Coronakommissionen anmärkte på för sent uppmärksammade brister Coronakommissionen konstaterade att Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen under pandemins första skede hade sitt huvudsakliga fokus på kapaciteten i sjukvården. Kommissionen ansåg att det var rimligt att prioritera sjukvårdens förmåga, men likväl framstod det som klandervärt att myndigheterna inte per omgående lade mera vikt vid förhållandena på särskilda boenden med genomgående svaga äldre, i synnerhet med den tillgängliga kunskapen om att sjukdomen var särskilt allvarlig för den gruppen. En av kommissionens slutsatser i det delbetänkande som särskilt avsåg äldreomsorgen var att det tog alltför lång tid innan ansvariga statliga myndigheter uppmärksammade de särskilda problemen och bristerna inom kommunernas äldreom- sorg. Kommissionen menade att de nordiska grannländerna agerade snabbare i det avseendet.115 Vidare fann kommissionen bl.a. att en fragmenterad organisation var en del av det som man betecknade som strukturella brister i äldre- omsorgens beredskap. Kommissionen uppehöll sig i det sammanhanget främst vid behovet av samverkan och samordning mellan regioner och kommuner. Kommissionen uttalade bl.a. följande: Så länge nuvarande ansvarsprincip gäller anser vi att det krävs reformer för att säkerställa en betydligt mera verksam och kontinuerlig samverkan mellan regioner och kommuner. Reformerna måste även skapa förut- sättningar för en operationell samordning mellan statliga myndigheter, regioner, kommuner och övriga aktörer för att trygga en god kapacitet i den infrastruktur som behövs i en pandemi.116 114 Socialstyrelsen. Äldreomsorgen: Bristande följsamhet till rutiner för hygien och smittföre- byggande åtgärder. Stockholm: Socialstyrelsen; 2025. 115 SOU 2020:80 s. 261–264. 116 SOU 2020:80 s. 246–249. 380 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Coronakommissionens slutbetänkande innehåller vidare beskrivningar av hur samordning och samverkan skedde mellan regioner och natio- nella myndigheter under pandemin.117 Socialstyrelsens rapport om smittskyddsläkarnas förutsättningar Socialstyrelsen publicerade 2022 en översyn av smittskyddsenheter- nas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet att genom- föra sitt uppdrag. Några av resultaten från rapporten har vi redogjort för i avsnitt 7.2.6. Vid översynen fann Socialstyrelsen angränsande problem och utmaningar inom det vårdhygieniska området.118 Social- styrelsen lämnade två förslag för att möta dessa. Det första förslaget avsåg att huvudmännen inom hälso- och sjuk- vården och omsorgen (regioner och kommuner) måste säkerställa tillgången till vårdhygienisk expertis för en mer funktionell hantering och styrning av området. Detta förslag går vi inte närmare in på i detta sammanhang (se dock avsnitt 7.2.6 ovan beträffande bl.a. tillgång till kompetens). Det andra förslaget avsåg att det vårdhygieniska arbetet bör sam- ordnas på nationell nivå av en statlig myndighet. Socialstyrelsen angav i rapporten att det, för att det vårdhygieniska området ska utvecklas och bli mer likvärdigt, finns ett behov av ökad samordning. Detta be- hov har blivit tydligt under covid-19-pandemin. Socialstyrelsen ansåg att en statlig myndighet generellt sett har goda förutsättningar att skapa en effektiv och ändamålsenlig nationell samordning av det vård- hygieniska området både i normalläge och i händelse av kris. Någon statlig aktör bör få den initiativrätt som krävs för att upprätthålla ett samlat och effektivt vårdhygieniskt arbete nationellt. Detta skulle underlätta arbetet för samtliga aktörer inom områdena vårdhygien och smittskydd både på statlig, regional och kommunal nivå, där- ibland de regionala vårdhygieniska enheterna och i förlängningen vårdgivarna. Att vårdhygien saknar en statlig samordning som mot- svarar den som Folkhälsomyndigheten har på smittskyddsområdet tedde sig enligt Socialstyrelsen som en svaghet. Det skulle också öka likvärdigheten över landet och borga för att verksamheten bedrivs utifrån aktuell vetenskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen 117 Se t.ex. SOU 2022:10 s. 407. 118 Socialstyrelsen. Smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet. Översyn och förslag till utveckling. Stockholm: Socialstyrelsen; 2022. 381 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 lyfte också att en sådan struktur förespråkas av WHO i Guidelines on Core Components of Infection Prevention and Control Pro- grammes.119 Riksrevisionens granskning Riksrevisionen granskade efter covid-19-pandemin om regeringens styrning samt Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens insatser inom det nationella smittskyddet varit effektiva.120 Rapporten inne- håller bl.a. en slutsats och en rekommendation som avser vårdhygien- området. Riksrevisionens slutsats var att ett samlat nationellt ansvar för vårdhygienfrågor kan stärka smittskyddets förebyggande arbete. Riksrevisionen rekommenderade regeringen att ge en lämplig myn- dighet samlat ansvar för vårdhygienfrågor. Vårdhygien är enligt Riks- revisionen en viktig del i det förebyggande smittskyddsarbetet och det bör återspeglas i den statliga styrningen. Riksrevisionen konstaterade bl.a. att det delade nationella ansvaret mellan Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten lett till en otyd- lig styrning. Detta blev uppenbart under covid-19-pandemin. Men att vårdhygienfrågorna saknar en tydlig hemvist på nationell nivå innebär också att vårdhygienfrågor inte omhändertas på ett tillfreds- ställande sätt oavsett smittläge. Riksrevisionen menade därför att det delade ansvaret påverkar smittskyddsarbetets effektivitet och möjligheterna till utveckling och förbättringar hos berörda vård- och omsorgsverksamheter. Riksrevisionen hänvisade också till att natio- nell kapacitet och samordning av vårdhygien enligt WHO är viktigt för ett effektivt vårdhygienarbete och för bättre förmåga att hantera hälsohot såsom epidemier, pandemier och antibiotikaresistens. Det delade ansvaret hade enligt Riksrevisionen medfört att det nationella arbetet med vårdhygien inte bedrivs på ett aktivt, systematiskt och strategiskt sätt. Ett samlat nationellt ansvar för vårdhygienfrågor kan enligt Riks- revisionen bidra till ett mer effektivt förebyggande arbete. Ett sådant arbete förutsätter dock att även regioner och kommuner tar sitt an- 119 World Health Organization. Guidelines on core components of infection prevention and control programmes at the national and acute health care facility level. Geneva: World Health Organization; 2016. 120 Riksrevisionen. Det nationella smittskyddet – inte anpassat för en storskalig smittspridning. Stockholm: Riksrevisionen; 2023. 382 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning svar för att se till att vård- och omsorgsverksamheter arbetar långsik- tigt och förebyggande, för att mer effektivt kunna hantera större ut- brott av smitta och omfattande smittspridning. SKR har pekat på bristande samordning under pandemin SKR angav i sin utvärdering av covid-19-pandemin exempel på när de statliga myndigheterna inte varit samordnade och den statliga styr- ningen uppfattats som motstridig.121 Det hade skapat tveksamhet och osäkerhet i kommuner och regioner om vad som egentligen gällde. Ett exempel på motstridig myndighetsinformation var enligt SKR frågan om skyddsutrustning. Trots flera försök lyckades Folkhälso- myndigheten och Arbetsmiljöverket enligt SKR inte samordna sina budskap, vilket skapade en utmanande situation för chefer och med- arbetare inom vård och omsorgsverksamheterna. Utredningens enkätfrågor om förändringar om vårdhygienresurser med anledning av pandemin Utredningen skickade under 2024 en enkät till samtliga regionled- ningar med frågor om bl.a. organisatoriska förändringar och sats- ningar på vårdhygien som en följd av covid-19-pandemin. Ytterligare svar från samma enkät redovisas i avsnitt 7.3.4 nedan. På frågan om vårdhygienfrågorna fått högre prioritet i regionen efter covid-19-pandemin svarade 11 av 17 svarande regioner ja och 6 nej. Bland dem som svarade ja nämns bl.a. att kunskapen om vård- hygienfrågorna ökat i övriga organisationen, att vårdhygienenheten konsulteras i högre utsträckning och att följsamheten till basala hygienkrav följs och rapporteras till regionstyrelsen, och att sam- verkan med kommuner blivit tätare. Tre av de 17 regionerna uppgav att de hade genomfört organisato- riska förändringar av vårdhygienisk expertis med anledning av covid-19- pandemin. Övriga 14 svarade nej. Det var i samtliga tre fall främst fråga om ökad bemanning. När det gäller samverkan mellan smittskydd och vårdhygien upp- gav flera regioner att det även innan pandemin funnits ett nära sam- 121 Sveriges Kommuner och Regioner. Att lära av en kris: kommuners och regioners lärdomar från covid-19-pandemin. Stockholm: Sveriges Kommuner och Regioner; 2023, s. 52 och 53. 383 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 arbete. Några uppgav att man som en följd av pandemin nu arbetar ännu närmare på olika sätt eller i vissa frågor. 7.2.10 Syftet med ett nationellt samordningsansvar Bedömning Syftet med ett nationellt samordningsansvar av vårdhygienfrågor bör vara att minska vårdrelaterade infektioner bland patienter och brukare och stärka det vårdhygieniska arbetet i hela landet. Utredningen har i uppdrag att lämna ett förslag Som vi konstaterat inledningsvis har vi i uppdrag att lämna ett för- slag kring hur ett nationellt samordningsansvar för vårdhygienfrågor bör utformas. De samråd som utredningen har genomfört visar på samstämmighet kring att vårdhygienfrågorna på olika sätt behöver få högre prioritet, och att ett tydligare eller ökat nationellt ansvar kan vara ett viktigt bidrag till det. Nationell samordning anses nöd- vändig för att ge vårdhygienområdet större tyngd hos huvudmän, vårdgivare och utförare av omsorg i landet. Vårdhygienfrågorna beskrivs som centrala såväl i vardag som i krisläge. Aktörer som vi samrått med har gett flera konkreta exem- pel från covid-19-pandemin som man anser hade kunnat förbättrats med en tydligare samordning på nationell nivå, bl.a. gällande samord- nade budskap och snabbare producerade vägledningar kring hanter- ing av smittspridning inom olika verksamheter. Det finns också en oro för, och konkreta tecken på, att vårdhygienfrågorna efter pan- demin prioriteras ner, se t.ex. Socialstyrelsens regeringsuppdrag som redogörs för i avsnitt 7.2.7. NAG Vårdhygien har påpekat att man ser tecken på att vårdhygienfrågorna inte prioriteras i regionerna, vilket bl.a. yttrar sig i att man inte arbetar med implementering av den vägledning för vårdhygieniskt arbete som tagits fram. Svenska Hygienläkarföreningen och Svensk förening för vårdhygien menar att bilden skiljer sig åt i olika delar av landet. I några regioner noteras att förbättringsarbetet fortgått med prioritering av de vårdhygieniska frågorna på ledningsnivå. I andra har den vårdhygieniska samord- ningen, som så småningom byggdes upp under pandemin, enligt för- 384 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning eningarna avslutats och återgått till enbart lokalt arbete med enskilda särskilt intresserade kommunala verksamheter. Den tydlighet som kan följa av att en myndighet har ett utpekat ansvar för nationell samordning kan även få andra positiva effekter. De närliggande områdena antibiotikaresistens och vårdskador kan indirekt förstärkas. Likaså kan det internationella arbetet med vård- hygien få fördelar om det finns en tydlig ansvarig myndighet på natio- nell nivå. Det bör ändå påpekas att ansvaret för god vård, tandvård och en omsorg av god kvalitet ytterst åvilar huvudmännen och vårdgivarna. Detta innebär en betydelsefull begränsning för vad som kan uppnås med ett tydligare eller utökat nationellt ansvar för vårdhygienfrågor. Som konstaterades i samband med att Folkhälsomyndigheten övertog samordningen på smittskyddsområdet är begreppet samord- ningsansvar heller inte komplikationsfritt. Det är svårt att definiera och kan felaktigt leda till uppfattningen att det innefattar bestäm- manderätt över andra aktörer. En samordning mellan myndigheter kan inte självklart lösa de målkonflikter som kan finnas mellan olika perspektiv, såsom arbetsmiljölagstiftning och patientsäkerhet. Ett tydligt ansvar för samordning kan dock bidra till en bättre och sam- ordnad kommunikation som hjälper målgrupperna. I krissituationer bör det inte råda tveksamhet om vilken myndighet som på den natio- nella nivån har ansvar för att vidta åtgärder, eller påpeka behov av att åtgärder vidtas. Samverkan och samordning görs som vi sett tidigare i detta kapi- tel redan på vårdhygienområdet och en reglering om myndigheters skyldighet att samordna sig och samverka finns på flera håll i lagstift- ningen. I 8 § förvaltningslagen (2017:900) finns en allmän skyldig- het för förvaltningsmyndigheterna att inom sitt verksamhetsområde samverka med andra myndigheter. I 6 § andra stycket myndighets- förordningen (2007:515) finns en skyldighet för förvaltningsmyn- digheter under regeringen att verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet. Vidare är exempelvis samord- ningen av kunskapsstyrningen som beskrivits ovan förordningsstyrd. Det går att hävda att en särskild reglering av samordningsansvaret av det skälet inte är behövlig. En uttrycklig reglering av samordnings- ansvaret på vårdhygienområdet medför dock enligt utredningens uppfattning en markering av behovet av att någon instans har det 385 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 utpekade, sammanhållande uppdraget och att det inte är ett arbete som kan prioriteras ner. En reglering bidrar också till att det samord- nande ansvaret kan fyllas med innehåll. Samordningsansvaret bör syfta till att minska vårdrelaterade infektioner bland patienter och brukare Vårt uppdrag är en följd av covid-19-pandemin och direktiven tar sin utgångspunkt i hur brukare och patienter då drabbades. Skälen till den omfattande smittspridningen på bl.a. äldreboenden under pandemin har konstaterats ha en rad samverkande orsaker som har behandlats i andra sammanhang, bl.a. i Coronakommissionens be- tänkanden. Vi vill här kort konstatera att all spridning av covid-19 som skedde i vård- eller omsorgssituationer är att betrakta som vård- relaterade infektioner. Vårdhygienarbetet syftar till att förebygga sådana infektioner. Även om nästa pandemi kan se annorlunda ut än covid-19-pandemin i viktiga avseenden finns det en risk att äldre och sköra på nytt kommer att drabbas oproportionerligt. Begreppet vårdhygien är inte definierat i lag, och det som kan sägas vara vårdhygieniska aspekter kan komma in på flera områden. Direk- tivens utgångspunkt är att ansvaret, för de aspekter av vårdhygien som direktiven tar sikte på, är delat mellan Socialstyrelsen och Folkhälso- myndigheten. Vårdhygieniska insatser syftar i slutänden till att minska förekomsten av vårdrelaterade infektioner, vilket minskar lidande och sjuklighet bland de drabbade och gynnar bl.a. arbetet mot antibiotika- resistens. Om sådana infektioner uppstår i en verksamhet som om- fattas av patientsäkerhetslagen och hade kunnat undvikas kan de ut- göra vårdskador. Direktiven nämner hälso- och sjukvård och omsorg. Dessa om- råden bör således omfattas av det som ingår i det samlade nationella ansvaret. Direktiven nämner inte tandvårdsområdet. Även tandvården hade utmaningar under pandemin. Tandvården ingår i patientsäker- hetslagens hälso- och sjukvårdsbegrepp och i smittskyddsläkarnas an- svarsområde visavi vårdgivare enligt smittskyddslagen. Tandvårds- lagen innehåller ett motsvarande krav på god hygienisk standard som finns i hälso- och sjukvårdslagen och omfattas också av Socialstyrel- sens föreskrifter om basala hygienrutiner. Samordningen av vårdhygien på nationell nivå bör mot den bakgrunden omfatta även tandvården. 386 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Vårt uppdrag avser det nationella samordningsansvaret på området, men i förlängningen är det skyddet för de enskilda patienterna och brukarna inom hälso- och sjukvård, tandvård och omsorg som avser att stärkas. Även åtgärder som regleras och vidtas på det arbetsmiljö- rättsliga området har bäring för det vårdhygieniska området. Det är dock utredningens uppfattning att sådana åtgärder är sprungna ur ett annat grundläggande syfte. Skyddet för arbetstagare bör därför inte ingå i syftesbeskrivningen. Det hindrar inte att den myndighet som får uppdraget att samordna vårdhygienfrågorna inom ramen för detta även samverkar med t.ex. Arbetsmiljöverket. Arbetstagaren kan, vid bristande skydd, fungera som smittkälla till patienter eller om- sorgstagare. Otillräckliga skydds- och hygienåtgärder påverkar så- ledes inte enbart arbetsmiljön negativt utan kan även försämra vård- kvalitet och patientsäkerhet. Syftet med en nationell samordning av vårdhygienfrågor bör mot denna bakgrund formuleras som att minska vårdrelaterade infektio- ner bland patienter och brukare och stärka det vårdhygieniska arbetet i hela landet. Ansvarsprincipen gäller och samordningsansvaret innebär ingen direktivrätt Utredningen har i samråd med olika aktörer på vårdhygienområdet fått synpunkter med innebörden att den statliga nivån i olika avseenden bör få ett större ansvar i händelse av kris eller pandemi. Den samord- ning som efterfrågas av Socialstyrelsen i rapporten om smittskydds- läkarnas förutsättningar är dock en samordning som ska gälla både i kris och normalläge. En nationell samordning som inrättas på förekommen anledning vid en kris riskerar enligt utredningens bedömning att sättas in för sent, bli resurskrävande och skapa nya gränsdragningssvårigheter. Dessutom är vissa aspekter av vårdhygien beroende av faktorer som inte kan påverkas med kort varsel, t.ex. lokalernas utformning, per- sonalens kompetens och resurstilldelning. Kraven på hälso- och sjuk- vård avseende god hygienisk standard och möjlighet att hantera en pandemi måste därför ställas med god framförhållning. Utredningen anser således att ansvaret i kris inte bör skilja sig från ansvaret i normalläge. Ansvaret för huvudmännen och vårdgivarna gäller även i kris i enlighet med ansvarsprincipen och de övriga prin- 387 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 ciperna för krishantering. I vårt delbetänkande har vi i avsnitt 6.4 ingående beskrivit ansvarsprincipen och gjort bedömningen att en samhällskris till följd av omfattande smittspridning bör hanteras sam- ordnat och utifrån enhetliga principer.122 Någon annan ordning bör inte gälla för den nationella samordningen av vårdhygien. Samord- ningen bör i linje med detta inte innebära någon direktivrätt över andra aktörer. Den struktur som finns i vardagen ska således gälla även i kris. Det är en annan sak att krisen kan skapa mer arbete för den sam- ordnande nationella myndigheten och nya eller oförutsedda behov av samordning. Behovet som aktualiserats av en kris kan vidare på- verka utformningen av samordningen i normalläge. Samordningsansvaret bör inte delas av flera myndigheter och bör vara både vertikalt och horisontellt Det är inte uttryckligen angivet i direktiven att endast en myndighet ska föreslås för samordningsuppdraget. Utredningen bedömer dock att en fortsatt uppdelning i likhet med nuvarande ordning inte är ända- målsenlig. En myndighet bör således ges uppdraget. Vidare är det, mot bakgrund av det vi anfört ovan om direktivens utformning och syftet med samordningen, utredningens uppfattning att det enbart är Folk- hälsomyndigheten eller Socialstyrelsen som kan komma i fråga. Givet de behov som framkommit bör samordningen omfatta dels andra myndigheter, dels regioner och kommuner, dvs. både vara hori- sontell och vertikal. På vårdhygienområdet finns därtill en rad ytter- ligare aktörer med olika perspektiv som även de bör inkluderas i sam- ordningen i behövlig omfattning, t.ex. de professionsföreningar och nätverk som redan i dag ingår i t.ex. Folkhälsomyndighetens samver- kansstruktur på vårdhygienområdet. Bland andra nationella myndig- heter som på något sätt bör kunna ingå i samverkan finns Läkemedels- verket och Arbetsmiljöverket. 122 SOU 2025:48 s. 252–264. 388 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Efterfrågat behov av innehåll i en samordning I den samverkan som utredningen genomfört har det framförts skilda förslag på vad en samordning konkret bör innebära. Utredningens samlade intryck är att det, vad gäller Socialstyrelsens och Folkhälso- myndighetens nuvarande uppdrag, finns obetydligt överlapp i det stöd som ges från nationell nivå. Myndigheterna synes i huvudsak vara väl koordinerade även om det finns exempel på sådant som kan upplevas som dubbleringar. Så beskriver myndigheternas det också själva. Det som efterfrågats är i stället ett ökat stöd från nationell nivå, och en samordning som på olika sätt skapar förutsättningar för att uppnå en god och likvärdig vård och omsorg i hygienhänseende. I rela- tion till andra myndigheter på nationell nivå kan det handla om att överbrygga motstridiga budskap och kommunicera en gemensam syn. I relation till huvudmän och vård- och omsorgsgivare kan det handla om sådant som att verka för enhetlighet kring best practice för vårdhygieniska åtgärder, att på olika sätt bidra till att stärka övervak- ningen av vårdrelaterade infektioner, ansvara för riktlinjer och verka för ökad likformighet i det stöd som når ut till verksamhetsutövare och vård- och omsorgspersonal. En synpunkt från aktörer som i sin verksamhet jobbar mot flera olika regioner är att stödet och resurserna på de regionala vårdhygienenheterna varierar, och att olika regioner kan ge olika stöd i likartade frågor. På smittskyddsområdet är utred- ningens intryck från samverkan att motsvarande problem med skilda budskap inte upplevs i samma utsträckning. 7.2.11 Folkhälsomyndigheten bör få i uppgift att samordna vårdhygienfrågorna nationellt Förslag Folkhälsomyndigheten ska ansvara för nationell samordning av vårdhygienfrågor som rör människor. Inom ramen för sitt sam- ordnande ansvar ska myndigheten bidra till en god och likvärdig vårdhygien över landet genom att vara samlande, stödjande och på- drivande i förhållande till berörda aktörer. Förhållandena inom den kommunala hälso- och sjukvården och kommunala omsorgen ska särskilt uppmärksammas. 389 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 En bestämmelse om detta ska tas in i förordningen med in- struktion för Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har olika perspektiv Som konstateras redan i direktiven har Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen olika perspektiv på arbetet med vårdhygien. Det finns, i myndigheternas nuvarande uppdrag och organisation, faktorer som i olika grad talar för att de är den lämpligaste instansen för ett natio- nellt ansvar för samordning. De två myndigheterna har båda uppdrag och bemyndiganden som på olika sätt syftar till att minska VRI-före- komsten. Oavsett vilken myndighet som föreslås för uppdraget kom- mer de två myndigheterna att fortsatt behöva ha ett nära samarbete inom vårdhygien- och VRI-området. Valet mellan de två myndigheterna kan förenklat uttryckas som att det handlar om att flytta den del av patientsäkerhetsarbetet som handlar om vårdrelaterade infektioner närmare smittskyddet, eller att flytta smittskyddet inom vård och omsorg närmare patientsäkerhets- arbetet. När Socialstyrelsen var samordnande myndighet inom smittskyd- det och samtidigt förvaltningsmyndighet inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, hade vårdhygienfrågorna en naturlig hemvist. Efter flytten av smittskyddsfrågorna till Folkhälsomyndigheten har vård- hygienfrågornas hemvist blivit otydligare. Beroende på vilket perspek- tiv som anläggs och hur olika aspekter värderas finns det goda argu- ment som talar för respektive myndighet. Vårdhygienområdet har betydande inslag av både smittskydd och patientsäkerhet. Det finns i vårdhygienområdets kärna ett stort över- lapp som berör myndigheternas respektive uppdrag i det att förhind- rande av smittspridning i många fall, men inte alltid, samtidigt inne- bär förhindrande av vårdskada. Behövliga åtgärder för att undvika smittspridning som innebär vårdskador handlar om åligganden för verksamhetsutövare och personal, men kräver också kompetens inom mikrobiologi, epidemiologi, inomhusmiljö m.m. 390 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Folkhälsomyndigheten bör utses till nationell samordnande myndighet Utgångspunkter för vårt förslag När utredningen har vägt de två myndigheternas fördelar mot var- andra har utgångspunkten varit att den myndighet som i dagsläget har uppdrag och verksamhet som ligger närmast att kunna ta sig an rollen som samordnande myndighet bör föreslås för uppdraget. En andra utgångspunkt har varit direktivens problembeskrivning och kopplingen till pandemiberedskapen. Pandemiperspektivet bör väga tungt Utredningens direktiv tar sin utgångspunkt i covid-19-pandemin. Det perspektiv som anläggs i direktiven handlar om att den nationella nivån, inom ramen för befintligt ansvar för huvudmän och vårdgivare, ska bidra till att motverka smitta. Pandemier och annan omfattande smittspridning av den typ vi i övrigt har haft i uppdrag att föreslå författningsberedskap för, orsakas av smittämnen som av olika skäl har mycket goda förutsättningar att spridas i befolkningen.123 Sådana sjukdomar kommer att betraktas som vårdrelaterade infektioner om de uppstår i vård eller omsorg. Det får därför närmast förutsättas att tillgången till, och samordningen av, vårdhygienisk kompetens inom vård och omsorg blir viktiga faktorer för förmågan att i dessa verksamheter hantera en framtida pandemi. Det behov som kommer att finnas under en pandemi av ett samordnat vårdhygienarbete måste också förberedas och utvecklas under nor- malläge. Folkhälsomyndigheten samordnar smittskyddet på nationell nivå och har väl upparbetade strukturer och rutiner för detta, inklusive de ännu ganska färska erfarenheterna från arbetet med att samordna smittskyddet under covid-19-pandemin. I ett flertal regioner är vård- hygien och smittskydd samorganiserade, i vissa är också smittskydds- läkaren chef för vårdhygienenheten. Det innebär att smittskydds- läkarna, i en pandemisituation där vårdhygien och smittskydd har olika nationellt ansvariga myndigheter, skulle behöva samverka i överlappande frågor med två olika myndigheter. 123 Se vidare SOU 2025:48 s. 178–187. 391 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Smittskyddsläkarna har ett samlat ansvar för smittskyddsarbetet i sin region, vilket inkluderar verksamheter inom vård och omsorg. Senare i detta kapitel (avsnitt 7.3) lämnar vi även förslag som ska stärka smittskyddsläkarnas organisation. En ökad robusthet för smittskydds- läkarna kan vid en pandemi medföra bättre förutsättningar att ge stöd till vård och omsorg. Vid en smittspridning som hotar bli eller redan har utvecklats till en epidemi eller en pandemi finns det enligt utredningens bedömning således betydande synergieffekter och effektivitetsvinster att göra genom att samma myndighet samordnar både smittskydd och vård- hygien. Utredningen bedömer mot denna bakgrund att erfarenheterna från covid-19-pandemin starkt talar för att det bör vara en och samma myndighet som samordnar smittskydd och vårdhygien nationellt. Coronakommissionens slutsats om att det tog alltför lång tid innan ansvariga statliga myndigheter uppmärksammade de särskilda pro- blemen och bristerna inom kommunernas äldreomsorg talar i samma riktning. En uppdelning på två myndigheter av det nationella samord- ningsansvaret för smittskydd respektive vårdhygien framstår inte som lika ändamålsenligt för möjligheterna att hantera en pandemi. Vi har inget uppdrag att förändra Folkhälsomyndighetens samordnande an- svar på smittskyddsområdet. Det innebär att redan direktivens ut- gångspunkt och erfarenheterna från pandemin i kombination med vår bedömning att samma myndighet bör samordna smittskydd och vårdhygien leder till att det är Folkhälsomyndigheten som utred- ningen föreslår bör ges det samordnande uppdraget. Uppdraget bör uttryckas som att det gäller ansvar för nationell samordning av arbetet med vårdhygien som rör människor. Synergieffekter med smittskydd finns även i normalläge Det är inte bara ur ett pandemiperspektiv det kan finnas en fördel med att samma myndighet samordnar smittskydds- och vårdhygien- frågorna. Även vid mer vanligt förekommande regionöverskridande spridning där behovet av smittskydds- och vårdhygienkompetens sammanfaller är det enligt utredningens uppfattning en betydande för- del om det är samma myndighet som på den nationella nivån samord- nar insatserna. Folkhälsomyndigheten samordnar redan i dag vissa 392 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning smittoutbrott som påverkar mer än en region. Att även ha ansvaret för samordningen av vårdhygien kan ge ytterligare spets i det arbetet och bidra till att minska följderna för patienter och brukare. Vidare kan en stärkt övervakning av vårdrelaterade infektioner med utgångs- punkt i det nationella samordningsansvaret stärka Folkhälsomyndig- hetens övervakande uppdrag, inklusive av sådana smittsamma sjuk- domar som är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Folkhälsomyndighetens AMR-uppdrag och ansvar i EU-samarbetet ger synergieffekter med arbetet mot vårdrelaterade infektioner Folkhälsomyndigheten har ett uppdrag som avser vårdhygien och vårdrelaterade infektioner i sin instruktion. Vidare har Folkhälso- myndigheten ett övergripande ansvar för antibiotikafrågor, däribland det i januari 2026 påbörjade regeringsuppdraget om att leda imple- menteringen av den nya AMR-strategin tillsammans med Jordbruks- verket, bl.a. med ansvar att ta fram en handlingsplan. I strategin har vårdrelaterade infektioner och vårdhygien på nytt fått en mer fram- skjuten roll. I det samordnande uppdraget ingår även att följa upp vilka resultat det nationella arbetet med AMR-strategin och hand- lingsplanen leder till i Sverige. På europeisk nivå är smittsamma sjukdomar, vårdrelaterade in- fektioner och antimikrobiell resistens nära sammankopplade genom ECDC:s arbete på området och regleringen av biologiska hot i hälso- hotsförordningen. Det är som beskrivits tidigare i det här kapitlet Folkhälsomyndigheten som är behörig nationell myndighet enligt den förordningen och som på det sättet är Sveriges kontaktpunkt gentemot EU-nivån på hälsohotsområdet. Folkhälsomyndigheten har också instruktionsenliga kontaktytor visavi WHO. Vi bedömer att förutsättningarna för en stärkt beredskap mot internationella hälsohot, inkluderat antibiotikaresistens och vård- relaterade infektioner, förbättras med Folkhälsomyndigheten som nationell samordningsmyndighet på vårdhygienområdet. 393 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Folkhälsomyndigheten leder en samverkansgrupp Sedan 2017, och även tidigare i andra former, har Folkhälsomyndig- heten svarat för nationell samverkan inom vårdhygienområdet genom att vara sammankallande och ansvara både för nationella möten två gånger per år med representanter från myndigheter och intresseorga- nisationer inom vårdhygien samt digitala möten med alla regioners vårdhygieniska enheter varannan vecka. Således finns vid myndigheten strukturer och arbetssätt som kan användas även i den samordning som det nu är fråga om. Vad samordningsansvaret kan innehålla Nästa fråga är vad regleringen av samordningsansvaret bör innehålla. I tidigare avsnitt har vi bedömt vad syftet med samordningen bör vara, och angett några exempel på vad som i vårt arbete har framhållits som sådant som kan ingå. Vidare har Folkhälsomyndigheten själv angett några förslag på vad som kan ingå i en samordningsfunktion. Det är bl.a. ökad samordning mellan myndigheter och mellan kom- muner och regioner, ensande av rutiner, nationella riktlinjer och arbetssätt med ökad likvärdighet i det vårdhygieniska arbetet, ansvar för en nationell handlingsplan för vårdhygien och olika typer av ut- bildningar inom vårdhygienområdet. Myndigheten anger också att ett utökat samarbete inom kunskapsstyrningen bör ingå i ett sam- ordningsansvar. Det är enligt utredningens uppfattning inte lämpligt att i detalj reglera vad samordningen ska innefatta. En sådan ordning kan bidra till att regleringen inte är flexibel eller påverkar prioriteringar på ett sätt som inte är ändamålsenligt. Det framstår som en lämpligare ord- ning att utgå från syftet som vi ovan har formulerat, dvs. att minska undvikbara vårdrelaterade infektioner bland patienter och brukare och sträva efter att stärka det vårdhygieniska arbetet i hela landet. Den samordnande myndigheten bör ha ett ansvar för de aktiviteter som behövs för att uppnå målet i regleringen, inom de ansvarsområden för myndigheter och andra aktörer som i övrigt gäller. Aktiviteterna kan vara av skilda slag. I regleringen av Folkhälsomyndighetens samordnande ansvar på smittskyddsområdet ingår bredvid ansvaret att samordna smittskyd- det på nationell nivå även att ta de initiativ som krävs för att upprätt- 394 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning hålla ett effektivt smittskydd. Ett likartat ansvar för att identifiera luckor och utvecklingsområden bör enligt utredningens bedömning införas även beträffande vårdhygienområdet. Det bör i samordningsuppdraget ingå att vid behov initiera utveck- lingsarbete i syfte att öka samarbetet och samordningen mellan olika huvudmän och andra aktörer. Eftersom det i dag finns tydliga tecken på att det finns utrymme för förbättringar, bör det också ingå att myn- digheten ska vara pådrivande för att uppnå en god och likvärdig vård- hygien. I det ansvaret ingår att verka för att andra inblandade aktörer ska agera utifrån sina ansvarsområden. Ansvaret kommer som vi nämnt ovan med den begränsning som det innebär att det befintliga grund- läggande ansvaret för överlappande och närliggande frågor på vård- hygienområdet ligger kvar på andra nationella myndigheter. I ansvaret bör också ligga att påpeka behov av justeringar i lag och annan för- fattning. Samordningsansvaret bör innebära ett ansvar att verka för att de olika aktörerna fungerar tillsammans, att mottagarna av t.ex. kunskapsunderlag och kommunikation får samlade och samordnade budskap när så är möjligt. Detta bör uttryckas som att myndigheten inom ramen för sitt samordnande ansvar ska bidra till en god och likvärdig vårdhygien över landet genom att vara samlande, stödjande och pådrivande i för- hållande till berörda aktörer. Ansvaret för samordning innebär dock som vi tidigare angett inte att Folkhälsomyndigheten får direktivrätt över huvudmän eller vård- givare eller andra myndigheter som ansvarar för att vidta de faktiska åtgärderna. Det finns stora gemensamma skärningsytor mellan å ena sidan vårdhygien och andra sidan arbetet med antibiotikaresistens och smittskydd. Det finns också viktiga skillnader som måste upprätt- hållas och förbli självständiga genom att vårdhygienområdet får ut- vecklas i sin egen rätt. Folkhälsomyndigheten kan behöva förstärka med kompetenser som i dag inte finns vid myndigheten för att ut- föra samordningsuppdraget. Det är enligt utredningens bedömning, baserat på den samlade samverkan och kunskapsinhämtning som vi har gjort, att det främst är i den kommunala hälso- och sjukvården som vårdhygien behöver stärkas och bli mer likvärdig. Detta visar också covid-19-pandemin. Flera möjliga förbättringsområden inom omsorgen är frågor som inte kan åtgärdas inom ramen för en nationell samordning av vårdhygien. 395 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Det kan trots detta finnas ett värde i att omsorgen särskilt framhålls i regleringen. Samordningen från den statliga nivån bör mot den bak- grunden särskilt uppmärksamma förhållandena i den kommunala sjuk- vården och omsorgen. Detta bör komma till uttryck i regleringen. Det finns i vår samverkan också tecken på att tandvården tappas bort i det stöd som ges från regional eller nationell nivå och att de privata utförarnas organisatoriska förutsättningar inte fullt ut beaktas. Ur ett pandemiperspektiv ser vi dock inte behov att uttryckligen i författningstexten ange att förhållandena inom tandvården ska be- aktas i samordningsansvaret. Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att Folkhälsomyndig- heten bör få i uppdrag att ansvara för samordning på nationell nivå av vårdhygienfrågor som rör människor. Myndigheten ska inom ramen för sitt samordnande ansvar bidra till en god och likvärdig vårdhygien över landet genom att vara samlande, stödjande och pådrivande i för- hållande till berörda aktörer. Förhållandena i den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen ska särskilt uppmärksammas. Vilka andra myndigheter som har ansvar på vårdhygienområdet kan påverkas av bl.a. författningsförändringar, regleringsbrev och regeringsuppdrag. Hos andra aktörer, t.ex. professionsföreningar och nätverk, påverkas frågorna av t.ex. prioriteringar och resurser. Formerna för samverkan och i detalj vilka som bör ingå bör i övrigt bör därför överlåtas till myndigheten att bestämma. Se dock nedan om särskilda överväganden i samarbetet med Socialstyrelsen. Särskilda överväganden i förhållande till Socialstyrelsen Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet för de verksamheter som i praktiken utgör det område som berörs av vårdhygien på det sätt som vi talar om begreppet i detta avsnitt, dvs hälso- och sjukvården och omsorgen. De verksamheter och den personal som har att vidta de åtgärder som gör att en vårdrelaterad infektion undviks är verksamma inom myndighetens ansvarsområde. Socialstyrelsen har meddelat de föreskrifter som i dag är de mest betydelsefulla för att inom vård och omsorg skydda brukare och patienter från vårdrelaterade infektioner. Vi har i samverkan noterat ett högt förtroende för Socialstyrelsen bland dessa verksamheter, och föreskrifterna om bl.a. basala hygien- 396 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning rutiner nämns återkommande som ett viktigt verktyg i det dagliga arbetet. Socialstyrelsen har vidare nationellt ansvar för patientsäkerhet, som är nära förbundet med vårdhygien genom att vårdrelaterade infektioner är den vanligaste vårdskadan. Vårdrelaterade infektioner kan ofta undvikas genom smittskyddsåtgärder, men det kan också handla om att vårdrelaterade risksituationer och medicinska risk- faktorer hos den enskilde bidrar till uppkomst av en viss infektion. Arbetet för att undvika den typen av vårdrelaterade infektioner kan lämpligare betecknas infektionsprevention. Detta är beståndsdelar som är en del av det systematiska patientsäkerhetsarbetet. För att kunna sätta in effektiva åtgärder krävs ett systemperspektiv på hälso- och sjukvården som Socialstyrelsen besitter. Socialstyrelsen har ett väletablerat arbete på patientsäkerhetsområ- det, på internationell, nationell, regional och kommunal nivå, med etablerade kontakter med bl.a. patientföreningar. Den nationella hand- lingsplanen från maj 2025 för ökad patientsäkerhet syftar till att främja och stärka säkerheten inom hälso- och sjukvården på samtliga nivåer. Planen är avsedd att stödja huvudmän och vårdgivare i det systema- tiska arbetet med patientsäkerhet, i syfte att förebygga vårdskador. Inom regioner och kommuner genomförs mycket av det vårdhygie- niska arbetet i samarbete och inom ramen av den lokala handlings- planen för systematiskt patientsäkerhetsarbete. Socialstyrelsen är vidare sektorsansvarig myndighet i beredskaps- sektorn hälsa, vård och omsorg och har således ett etablerat nätverk inom ramen för det arbetet. Beredskap inom hälsa, vård och omsorg handlar bl.a. om pandemiberedskap, men även om beredskap inför krig. Vid allvarliga händelser med många skadade i behov av vård är vårdhygieniska åtgärder helt avgörande för att inte utveckla och sprida infektioner bland patienter. Det är extra utmanande i situationer där resurser är begränsade och bristfälliga, till exempel läkemedel som antibiotika. Socialstyrelsens roll som sektorsansvarig beredskapsmyn- dighet för hälsa, vård och omsorg innebär samordning och stöd till aktörer på nationell, regional och lokal nivå i syfte att åstadkomma förmågehöjning och robusthet inför fredstida kriser och krig, där vårdhygien ingår som en viktig del i arbetet. Även om utredningen föreslår Folkhälsomyndigheten som natio- nell samordnande myndighet kan utredningen se att om uppdraget skulle läggas på Socialstyrelsen hade vårdhygienfrågornas särart i 397 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 relation till smittskyddsfrågor markerats. Det hade kunnat ses som en fördel och minskat risken för att vårdhygien och smittskydd be- traktas som ett och samma område. Det är mot denna bakgrund av särskild vikt att Socialstyrelsens roll som förvaltnings- och sektors- ansvarig myndighet inom berörda områden och myndighetens på- gående samordningsansvar på närliggande områden tas tillvara vid samordningen på vårdhygienområdet även när det nationella samord- ningsansvaret för vårdhygien läggs på Folkhälsomyndigheten. Bestämmelsen bör tas in i Folkhälsomyndighetens instruktion Som konstaterats ovan är vårdhygien ett arbetsområde som inte har någon entydig begränsning till en viss lagstiftning. Det är därför inte lämpligt att placera regleringen av det nationella samordningsansva- ret i sektorslagstiftning, t.ex. smittskyddslagen. Det lämpligaste alternativet är enligt utredningens uppfattning i stället att föra in en bestämmelse om samordningen i förordningen med instruktion för Folkhälsomyndigheten. I instruktionen finns redan bl.a. regleringen som anger att Folkhälsomyndigheten ska verka för en minskad smittspridning och resistensutveckling genom att samla in, analysera och aktivt förmedla kunskap i frågor som rör antibiotikaresistens och annan antimikrobiell resistens samt i frågor som rör vårdrelaterade infektioner och vårdhygien (20 §). I instruk- tionen bör det således föras in en bestämmelse om det föreslagna samordningsansvaret. Övervakningen av vårdrelaterade infektioner inom ramen för smittskyddslagen bör övervägas att utökas Övervakning av vårdrelaterade infektioner kan ske på många olika sätt. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har nyligen gemen- samt lämnat förslag om hur övervakningen kan utvecklas på kort och lång sikt (se avsnitt 7.2.4). Ett led i en sådan stärkt övervakning är att övervaka smittsamma sjukdomar. Redan i samband med lagstift- ningsärendet 2005 då krav på god hygienisk standard infördes i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen bedömde regeringen att för- teckningen över vilka andra sjukdomar än allmänfarliga sjukdomar som ska vara anmälningspliktiga borde kompletteras med fler vård- 398 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning relaterade sjukdomar.124 Det kan även i dag finnas ett behov av utökad övervakning av smittsamma sjukdomar som förekommer i vård och omsorg, dvs. sådana smittsamma sjukdomar som också är vårdrelate- rade infektioner. Folkhälsomyndighetens regeringsuppdrag att se över vilka sjukdomar som ska vara anmälningspliktiga bör därmed inklu- dera detta (se kapitel 3). Det kan t.ex. handla om sådana smittsamma sjukdomar som WHO eller ECDC förespråkar övervakning av. 7.3 Organisatoriska frågor som rör smittskyddsläkaren 7.3.1 Utredningen har i uppdrag att utreda vissa tidigare väckta frågor Detta avsnitt behandlar vissa organisatoriska frågor som rör smitt- skyddsläkaren i regionen. De frågor som huvudsakligen berörs är om ett krav på en biträdande smittskyddsläkare ska införas, smitt- skyddsläkarens placering i regionen och en ändrad benämning på smittskyddsläkaren. Smittskyddsläkaren ansvarar för att planera, organisera och leda smittskyddet i regionen. Den organisatoriska placeringen av smitt- skyddsläkaren kan enligt direktiven påverka förutsättningarna att ut- föra dessa uppgifter, särskilt i en kris. Utredningen ska därför analy- sera och ta ställning till lämplig organisatorisk placering i regionen av smittskyddsläkaren. I analysen ska förslagets påverkan på den kommunala självstyrelsen särskilt beaktas. I den rapport som vi nämnt tidigare i detta kapitel om smittskydds- enheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet,125 gör Socialstyrelsen bedömningen att det i lag bör regleras att det ska finnas minst en obligatorisk biträdande smittskyddsläkare i varje region, i syfte att uppnå ett ökat kollegialt utbyte, säkra kontinuite- ten, minska sårbarheten samt förbättra beredskapen och den natio- nella och regionala förmågan i händelse av kris eller höjd beredskap. Vi har därför att analysera och ta ställning till hur kontinuitet och robusthet för smittskyddsläkare kan stärkas, t.ex. genom införandet av en obligatorisk biträdande smittskyddsläkare. 124 Prop. 2005/06:50 s. 29. 125 Socialstyrelsen. Smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet. Översyn och förslag till utveckling. Stockholm: Socialstyrelsen; 2022. 399 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Enligt Socialstyrelsens rapport kan begreppet smittskyddsläkare missförstås som en särskild utsedd läkare och inte en regional myn- dighetsfunktion. Vi ska därför analysera och ta ställning till om det finns behov av att förtydliga eller ändra benämningen på smittskydds- läkaren samt, om det bedöms lämpligt, föreslå en alternativ benäm- ning. Socialstyrelsen hade i uppdrag att analysera, eller sammanställa eventuella tidigare bedömningar, om en mer lokal placering av smitt- skyddsenheter, exempelvis på kommunnivå, skulle stärka smittskyd- det på ett ändamålsenligt sätt. Socialstyrelsen gör i rapporten bedöm- ningen att smittskyddet även fortsättningsvis bör vara ett övergripande ansvar för regionerna och ett samlat ansvar för smittskyddsläkarna tillsammans med övrig personal vid landets smittskyddsenheter. En översyn av huvudmannaskapet ingår inte i vårt i uppdrag. Vi har inte heller i uppdrag att se över smittskyddsläkarens uppgifter eller funktion i sak. Vi har därför utgått från att smittskyddsläkaren ska verka i regionen. I avsnitt 7.3.2 redovisas gällande rätt vad gäller det regionala smitt- skyddsarbetet. Vi ger där även en kort historik om hur smittskydds- läkarens roll och ansvar har förändrats över tid och vi redogör för regionernas och smittskyddsläkarens funktion och uppgifter enligt smittskyddslagen. Vi redogör också för de kommunalrättsliga förut- sättningarna för smittskyddsarbetet. Beskrivningen har den omfatt- ning som utredningen bedömt relevant för att överväganden och analyser ska bli enkla att följa och förstå. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara fullständig. Därefter följer en redogörelse av den fördjupade problembild som framkommit av de tidigare utredningar som gjorts av Coronakommis- sionen, Socialstyrelsen och Riksrevisionen (7.3.3). I avsnitt 7.3.4 redo- visas resultatet av en enkät om smittskyddsläkarnas nuvarande organi- sation som utredningen har ställt till både regionledningarna och smittskyddsläkarna. I avsnitt 7.3.5–7.3.8 presenteras utredningens överväganden och förslag för en stärkt robusthet och kontinuitet för smittskyddsläkaren. 400 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning 7.3.2 Det regionala smittskyddsarbetet Det regionala smittskyddsarbetet enligt smittskyddslagen Dåvarande landstingen fick ansvaret genom 1988 års smittskyddslag I 1968 års smittskyddslagstiftning hade kommunernas hälsovårds- nämnder respektive länsstyrelserna med biträde av så kallade läns- läkare ansvar för skyddet mot smittsamma sjukdomar. När länsläkar- väsendet avskaffades 1981 flyttade länsläkarnas uppgifter över på en av landstinget utsedd läkare, en funktion som kom att betecknas smitt- skyddsläkare.126 Att det regionala smittskyddsarbetet vara uppdelat på detta sätt medförde problem i smittskyddsarbetet, inte minst för den enskilde. Den som hade diagnostiserats med en allmänfarlig sjuk- dom kunde få råd av såväl behandlande läkare eller distriktsläkaren som miljö- och hälsoskyddsnämnden. Detta ansågs inte vara ända- målsenligt. Vid införandet av 1988 års smittskyddslag fick dåvarande landstingen (nuvarande regionerna) ansvaret för det regionala smitt- skyddsarbetet eftersom den medicinska kompetensen fanns hos dem. Att det regionala smittskyddsarbetet övertogs av landstingen inne- bar även många andra fördelar, bl.a. att smittskyddsarbetet kunde anpassas till hälso- och sjukvården i övrigt.127 Även smittskyddsläkarens ställning förstärktes avsevärt i och med införandet av 1988 års smittskyddslag. I varje landsting skulle en smittskyddsläkare organisera, planera och leda smittskyddsarbetet. Smittskyddsläkaren ansågs vara väl lämpad att ha ett sådant ansvar. Förutom den medicinska kompetensen skulle en sådan centralt pla- cerad läkare få en bättre överblick över smittskyddssituationen inom landstinget än t.ex. distriktsläkaren. Det ansågs särskilt viktigt att smittskyddsläkaren skulle ha ledning över smittskyddsåtgärderna vid epidemier.128 I förarbetena uttalades att smittskyddsläkaren borde få en mer aktiv roll i smittskyddsarbetet. Smittskyddsläkaren skulle även få flera uppgifter som innebar myndighetsutövning där smittskyddsläkaren skulle vara självständig i förhållande till landstinget. Landstingen gavs 126 Prop. 1980/81:177 och förordning (1981:682) om ändring i smittskyddskungörelsen (1968:234). 127 Prop. 1988/89:5 s. 37–43. 128 Prop. 1988/89:5 s. 44. 401 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 i sin tur frihet att bestämma hur smittskyddsarbetet skulle organise- ras under smittskyddsläkarens ledning.129 Regionerna Den nuvarande smittskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 2004 och ersatte då 1988 års smittskyddslag. Enligt smittskyddslagen ska sam- hällets smittskydd tillgodose befolkningens behov av skydd mot sprid- ning av smittsamma sjukdomar. Som vi beskrivit tidigare i vårt betänkande regleras i smittskydds- lagen endast smittskyddsåtgärder avseende sjukdomar som kan över- föras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Smittskyddsåtgärder som rör djur, livs- medel eller andra objekt regleras bland annat i miljöbalken och livs- medelslagen (2006:804). I dessa regleringar har kommunernas miljö- nämnder ett stort ansvar. Smittskyddslagen reglerar tillsammans med smittskyddsförord- ningen smittskyddsområdet, men har stöd av ett stort antal andra författningar såsom hälso- och sjukvårdslagen, miljöbalken och social- försäkringsbalken. I det lokala personinriktade smittskyddsarbetet har regionerna en central roll. Medan Folkhälsomyndigheten har samordningsansva- ret för smittskyddet på nationell nivå (1 kap. 7 §) ansvarar varje region för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regionens område, i den utsträckning annat inte följer av smittskyddslagen. Det kan vara fråga om en mängd skilda åtgärder såsom läkarundersökning, behand- ling och information till allmänheten om smittvägar.130 Regionen, och under regionen smittskyddsläkaren, ska se till att allmänheten har tillgång till den information och de råd som behövs för att var och en ska kunna skydda sig mot smitta som kan hota liv och hälsa (2 kap. 3 §). Regionerna ska bl.a. erbjuda vaccinationer mot smittsamma sjukdomar i syfte att förhindra smittspridning av dessa sjukdomar (2 kap. 3 a §). 129 SOU 1985:37 s. 76 och prop. 1988/89:5 s. 44. 130 Prop. 2003/04:30 s. 208. 402 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Smittskyddsläkaren I varje region ska det finnas en smittskyddsläkare. Smittskyddsläka- ren utses av en sådan nämnd som utövar ledningen över hälso- och sjukvårdsverksamheten i regionen (jfr 7 kap. 1 § HSL). I frågor som inte gäller myndighetsutövning ska smittskyddsläkaren verka under nämnden. Motsatsvis är smittskyddsläkaren självständig inom ramen för sin myndighetsutövning (1 kap. 9 § SmL). Detta innebär att regio- nen har det övergripande ansvaret för att smittskyddsverksamheten planeras och organiseras samt avgör vilka resurser som ska avsättas för verksamheten. Det samlade ansvaret för regionens smittskydds- arbete och den direkta ledningen av smittskyddsarbetet, verksamhets- planering och organisation av smittskyddsarbetet i detalj ligger där- emot på smittskyddsläkaren. Smittskyddsläkaren ska även verka för effektivitet, samordning och likformighet (6 kap. 1 § SmL). Smitt- skyddsläkaren får vidare uppdra åt en erfaren läkare vid en smitt- skyddsenhet eller vid en infektionsklinik inom regionen att fullgöra smittskyddsläkarens uppgifter enligt lagen (1 kap. 9 § SmL). Närmare om smittskyddsläkarens uppgifter I smittskyddslagen finns bestämmelser om de uppgifter som ankom- mer på smittskyddsläkaren. 6 kap. 2 § finns en uppräkning av de upp- gifter som ankommer på smittskyddsläkaren. Av uppräkningen följer bl.a. att smittskyddsläkaren har i uppgift att följa smittskyddsläget i området och på olika sätt stödja allmänheten inklusive grupper som är särskilt utsatta för smittrisk, hälso- och sjukvårdspersonal inklusive behandlande läkare, och vårdgivare att förebygga smittspridning. Av uppräkningen följer också att smittskyddsläkaren ska följa upp an- mälningar om sjukdomsfall och se till att åtgärder vidtas för att finna smittkällan och personer som kan ha utsatts för smittrisk samt att ändamålsenliga råd och förhållningsregler ges till dem som kan ha smittats. Paragrafen är inte uttömmande utan illustrerar den aktiva roll som smittskyddsläkaren förväntas inta i smittskyddsarbetet.131 Andra uppgifter för smittskyddsläkaren avser övertagande av smittspårningsärenden (3 kap. 5 §) och prövning av förhållnings- regler (4 kap. 3 §). Smittskyddsläkaren har även centrala uppgifter utifrån den ärendehantering som följer av 6 kap. 3 och 4 §§. Smitt- 131 Prop. 2003/04:30 s. 234. 403 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 skyddsläkaren får under vissa omständigheter ansöka om tvångs- undersökning och isolering hos förvaltningsrätten (3 kap. 2 § och 5 kap. 2 §), besluta om tillfällig isolering (5 kap. 3 §), hälsokontroll på platsen för inresan (3 kap. 8 §) och karantän (3 kap. 9 §). Om smittskyddsläkaren uppmärksammar brister i smittskyddet ska han eller hon påpeka detta för den myndighet eller annan som har att avhjälpa bristerna. Om bristerna inte avhjälps och detta med- för fara från smittskyddssynpunkt ska smittskyddsläkaren anmäla förhållandena till respektive tillsynsmyndighet (6 kap. 5 §). Smittskyddsarbetets kvalitet och organisation m.m. Smittskyddsarbetets kvalitet och organisation I smittskyddslagens inledande kapitel finns en bestämmelse som avser att garantera att insatser inom smittskyddet ska vara av god kvalitet (1 kap. 5 § första stycket). Vidare ska den som är verksam inom smittskyddet ha kompetens och erfarenhet som är lämplig för uppgiften (1 kap. 5 § andra stycket). Enligt förarbetena till smittskyddslagen torde det vara en självklar- het att smittskyddsläkaren måste besitta hög kompetens och erfaren- het. Men även andra befattningshavare inom smittskyddet måste ha lämpliga kvalifikationer och tillräcklig erfarenhet för sina arbetsupp- gifter.132 I smittskyddslagen föreskrivs inte några särskilda behörighetskrav för smittskyddsläkare. Enligt förarbetena följer av namnet att det ska vara fråga om en läkare. Vidare förutsätts att endast sådan läkare ut- ses som har tillräckliga kunskaper om infektionssjukdomar, i klinisk bakteriologi eller i klinisk virologi.133 Smittskyddslagen innehåller, utöver bestämmelserna om smitt- skyddsläkaren, inte några regler om hur smittskyddet inom regionen ska vara organiserat. Med hänsyn till olikheterna i de lokala behoven och förutsättningarna ter det sig, enligt förarbetena till lagen, svårt att i detalj lagreglera hur organisationen ska se ut. I förarbetena poäng- teras vidare att organisationen måste utformas så att den kan uppfylla de mål samt de krav på kvalitet och kompetens som anges i lagen.134 132 Prop. 2003/04:30 s. 212. 133 Prop. 2003/04:30. Numera kallas klinisk virologi för klinisk mikrobiologi. 134 Prop. 2003/04:30 s. 166. 404 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Regionerna har således själva det övergripande ansvaret över hur smitt- skyddet ska organiseras under smittskyddsläkarens ledning. Biträdande smittskyddsläkare Endast en smittskyddsläkare kan utses per region. Skälet till detta är att många av de vinster som uppnås genom att beslutsfattandet och ansvaret för det övergripande smittskyddsarbetet samlas hos smitt- skyddsläkaren annars skulle kunna gå förlorat. Det finns emellertid inte något hinder mot att smittskyddsläkaren delegerar uppgifter till läkare och annan personal som organisatoriskt knyts till smittskydds- läkaren.135 Tidigare fick den myndighetsutövning som ankom på smittskydds- läkaren utövas endast av smittskyddsläkaren personligen eller av hans eller hennes ersättare när denne själv var förhindrad. På grund av arbetsuppgifternas stora omfattning har enligt nuvarande smittskydds- lag smittskyddsläkaren en formell möjlighet att delegera uppgifter till biträdande smittskyddsläkare. En sådan möjlighet får dock inte omfatta det samlade ansvaret för smittskyddet inom det område där smittskyddsläkaren verkar (6 kap. 1 §).136 Av smittskyddslagen framgår således numera att smittskydds- läkaren kan delegera sina uppgifter enligt lagen till en annan erfaren läkare vid en smittskyddsenhet eller vid en infektionsklinik inom regionen (1 kap. 9 §). Den som smittskyddsläkaren delegerar upp- gifter till ska ha en kompetens som motsvarar de krav som ställs på smittskyddsläkaren. Det yttersta ansvaret har enligt denna paragraf jämfört med 6 kap. 1 § dock smittskyddsläkaren. Detta ansvar kan således inte delegeras till någon annan.137 Regionernas kommunalrättsliga förutsättningar Regionerna är fristående offentligrättsliga subjekt I regeringsformen finns rättsliga garantier som syftar till att kommu- nerna och regionerna ska existera och kunna verka som särskilda och fristående offentligrättsliga subjekt. Där anges att kommuner finns 135 Prop. 2003/04:30 s. 164. 136 Prop. 2003/04:30 s. 163 och 167. 137 Prop. 2003/04:30 s. 213. 405 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 på såväl lokal som regional nivå, dvs. kommuner och regioner, samt att beslutanderätten utövas av valda församlingar, dvs. fullmäktige (1 kap. 7 § och 14 kap. 1 §). Regeringsformen anger vidare att det för den offentliga förvalt- ningen finns statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. De statliga förvaltningsmyndigheterna lyder under riksdagen eller reger- ingen. De kommunala förvaltningsmyndigheterna är däremot inte hierarkiskt underordnade regeringen. Den svenska förvaltningsmodel- lens dualism – förvaltningens självständighet i myndighetsutövning och rättstillämpning – gäller även kommuninternt, dvs. i förhållandet mellan fullmäktige och de kommunala förvaltningsmyndigheterna (jfr 12 kap. 2 §). Ett annat kännemärke för de kommunala förvalt- ningsmyndigheterna är att ledamöterna är förtroendevalda och ut- ses genom val i fullmäktige. Uppgifterna som, enligt 14 kap. 2 §, ankommer på kommunerna och regionerna är att sköta lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse med iakttagande av de närmare bestämmelser som framgår av lag, samt även övriga angelägenheter som bestäms i lag. Denna uppdelning i två olika verksamhetsområden brukar benämnas den fria respektive den obligatoriska sektorn.138 Inom den fria sektorn har regionerna en initiativrätt medan den obligatoriska sektorn utgörs av den verksamhet som regionen är skyl- dig att bedriva. När det gäller regionerna utgör hälso- och sjukvård den helt dominerande verksamheten inom den obligatoriska sektorn. De obligatoriska verksamheterna är av olika karaktär och framgår av ett stort antal olika författningar. t.ex. smittskyddslagen och tand- vårdslagen. På ett sådant specialreglerat område har staten genom lagstiftning bestämt vad regionen ska göra, och regionen har således mindre frihet att bestämma själv.139 Den kommunala självstyrelsen All kommunal verksamhet, både den fria och obligatoriska sektorn sköts på den kommunala självstyrelsens grund. Förutom kommunerna omfattas regionerna av den kommunala självstyrelsen och kommunal- rätten (jfr 1 kap. 7 § RF). Regionerna ansvarar för uppgifter som är 138 SOU 2024:43 s. 64–70. 139 SOU 2024:43 s. 65–69. 406 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning gemensamma för stora geografiska områden och som ofta kräver stora ekonomiska resurser. Till exempel hälso- och sjukvård, kultur, kol- lektivtrafik och att stärka regionernas tillväxt och utveckling. Det framgår av regeringsformen att den kommunala självstyrelsen, tillsammans med det representativa och parlamentariska statsskicket, är vad som förverkligar folkstyrelsen i Sverige (1 kap. 1 §). Principen utgör således en grundpelare i vårt styrelseskick. Samtidigt saknar begreppet kommunal självstyrelse en enhetlig och allmänt vedertagen definition.140 Graden av självstyrelse avgörs ytterst av formerna för samverkan mellan staten och kommunsektorn.141 Decentraliserat beslutsfattande och decentraliserad förvaltning kan åstadkommas genom en lokal och regional organisation av de statliga myndigheterna. Den kommunala självstyrelsen syftar dock till att tillgodose värden utöver de fördelar som förknippas med decentra- lisering i allmänhet. Genom den kommunala självstyrelsen ges fler medborgare möjlighet att vara delaktiga i offentlig verksamhet och beslutsfattande. Den bidrar härigenom till en spridning av den poli- tiska makten i samhället. Kommunal självstyrelse anses även ge för- utsättningar för variation och flexibilitet. Olika regioner ges möjlig- het att anpassa sina verksamheter utifrån skiftande förutsättningar. Särskilt tydligt kan effektivitetsvärdet antas göras gällande när det kommer till frågor om verksamhetens organisering, som ofta bäst torde kunna bedömas lokalt. Kommunal självstyrelse kan också medge utrymme för pluralism. Flera aktörer kan, inom lagens ramar, pröva olika metoder för att lösa likartade problem. De erfarenheter och den kunskap som härigenom skapas kan tas till vara, spridas mellan olika kommuner eller regioner och härigenom bidra till effektivitets- vinster i förvaltningen.142 Inskränkningar i självstyrelsen ska vara proportionerliga Föreskrifter som avser kommunernas åligganden och befogenheter kräver lagstiftning. Om staten således vill införa en ny uppgift för kommunerna eller regionerna, eller frånta en befogenhet de redan har, krävs ett ställningstagande från riksdagen. 140 Se t.ex. prop. 2009/10:80 s. 210. 141 Se prop. 1990/91:117 s. 23. 142 Se SOU 2024:43 s. 62 och 63. 407 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Inskränkningar i den kommunala självstyrelsen ska enligt regerings- formen föregås av en proportionalitetsbedömning. En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nöd- vändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett inskränkningen (14 kap. 3 § RF). Ingrepp i den kommunala självstyrelsen får därmed endast anses godtagbara i den mån inskränkningen framstår som pro- portionell i förhållande till såväl lagstiftningens ändamål som dess utformning. Proportionalitetsprincipens huvudsakliga syfte är att åstadkomma en ordning som innebär att intresset av kommunal själv- styrelse under beredningen av lagförslag regelmässigt ställs mot de intressen som ligger bakom lagförslaget. Se vidare om inskränkningar i den kommunala självstyrelsen i kapitel 11. Kommunallagen gäller även för regionerna Kommunallagen (2017:725), förkortad KL reglerar både kommuners och regioners organisation, verksamhet och ekonomiska förvaltning, samt deras befogenheter och ansvar. Den utgör grunden för det kom- munala självstyret och anger ramarna för kommunernas verksamhet. Bestämmelserna gäller för både kommuner och regioner om inte annat sägs eller framgår av omständigheterna.143 Regionfullmäktige är det högsta beslutande organet i regionen. Fullmäktige beslutar vilka nämnder som ska finnas och väljer leda- möter och ersättare till styrelse och nämnderna (6 kap. 2 §). Varje nämnd ansvarar för ett visst ansvarsområde. Exempel på nämnder som finns i många regioner är hälso- och sjukvårdsnämnd och kultur- nämnd. Nämnderna i regionen är självständiga kommunala förvalt- ningsmyndigheter. Nämnderna bestämmer självständigt kring sin förvaltning, t.ex. anställning av personal och inköp av utrustning (6 kap. 3 §). På det specialreglerade området är kravet att det måste finnas en eller flera ansvariga nämnder för att fullgöra de uppgifter som ankom- mer på regionen. Ingen del av den specialreglerade verksamheten får falla utanför styrelsens eller en annan nämnds ansvar. Det ankommer på fullmäktige att se till att det blir ett sådant heltäckande ansvar och att 143 Det följer av 1 kap. 7 § RF där det slås fast att det i riket finns kommuner på lokal och regional nivå och i 1 kap. 1 § KL där det anges att dessa kommuner i kommunallagen benämns kommuner respektive regioner. 408 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning uppgifterna finns noga angivna i reglementet för respektive nämnd.144 Den organisatoriska friheten befriar således inte regioner från att upp- fylla de krav som uppställs i speciallagstiftning, exempelvis smitt- skyddslagen. Nämndorganisationen måste vidare vara sådan att de mål och skyldigheter som finns i speciallagarna blir uppfyllda.145 Regionerna har en i princip fullständig frihet att organisera nämnd- arbetet. Eftersom regionerna själva bestämmer vilka nämnder de vill ha ser det olika ut runt om i Sverige. Friheten att själva bestämma in- fördes redan på 1990-talet genom den äldre kommunallagen (1991:900). I förarbetena till den lagen angavs att utvecklingen hade nått det stadiet att alla kommuner och landsting (nu regioner) borde ges möjlighet att organisera sin verksamhet på ett friare sätt. Regeringen ansåg att kommunerna och landstingen själva borde kunna bestämma hur de ville fördela sina uppgifter på olika nämnder eftersom det fanns en stark tilltro till kommunernas och landstingens förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna har tilldelat dem.146 7.3.3 Tidigare granskningar pekar på brister i de regionala smittskyddens organisering Coronakommissionen ansåg att smittskyddsläkarnas ställning måste stärkas Hanteringen av covid-19-pandemin har utvärderats och granskats på olika sätt. I juni 2020 tillsatte regeringen en kommission med uppdrag att utvärdera regeringens, förvaltningsmyndigheternas, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa spridningen av det virus som orsakar sjukdomen covid-19 och spridningens effekter.147 En av kommissionens övergripande slutsatser var att Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvar- lig infektionssjukdom drabbar landet. Kommissionen ansåg att det sätt på vilket Sverige valt att organisera sitt smittskydd gav upphov till en rad problem när det gällde att bekämpa pandemin.148 144 Madell & Lundin, Kommunallagen (3 feb. 2025, Version 4B, JUNO), kommentaren till 6 kap. 2 §. 145 Jfr prop. 2016/17:171 s. 360. 146 Prop. 1990/91:117 s. 40 och 41. Det finns även visst stöd för detta i SOU 1991:25. 147 Dir. 2020:74. 148 SOU 2021:89 s. 24 och s. 748. 409 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 När det gäller smittskyddet i regionerna kom Coronakommissio- nen fram till att förhållandet mellan region och smittskyddsläkare är otydligt.149 Kommissionen menade att bakgrunden till otydligheten är hur smittskyddet i regionen är uppbyggt. Regionen är huvudman för smittskyddet och har det övergripande ansvaret för att smittskyddet planeras och organiseras samt avgör vilka resurser som ska avsättas för verksamheten. Den direkta ledningen av smittskyddsarbetet, verk- samhetsplanering och organisation av smittskyddsarbetet i detalj lig- ger däremot på smittskyddsläkaren. Den sistnämnda är en funktion som är tänkt att agera under stort oberoende, samtidigt som den är beroende av huvudmannens ekonomiska och organisatoriska musk- ler, vilket innebär en otydlighet, menade kommissionen. Detta otyd- liga förhållande mellan region och smittskyddsläkare framhölls redan i förarbetena till smittskyddslagen, poängterade kommissionen. Kom- missionens slutsats var att smittskyddsläkarnas ställning måste stärkas och göras tydlig, men att hur en sådan ordning bör se ut behövde ut- redas vidare.150 Socialstyrelsen har lämnat flera förslag på förstärkningar Översyn av smittskyddsläkarnas förutsättningar Som vi beskrivit i avsnitt 7.3.1 fick Socialstyrelsen 2021 i uppdrag av regeringen att göra en översyn av de regionala smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet att genomföra sitt uppdrag som framgår av smittskyddslagen med syfte att möjlig- göra en ökad effektivitet, samordning och likformighet i verksam- heterna. Socialstyrelsen skulle särskilt se över smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas personella resurser och kapacitet, organisa- tion och struktur. Information om smittskyddsverksamheterna sam- lades in via en enkätundersökning om kompetensförsörjning inom vårdhygien- och antibiotikaresistensområdet. Enkätfrågorna besva- rades av olika regionala funktioner i olika regioner såsom avdelnings- chef, smittskyddsläkare och utredare vid förvaltningen. I enkäten ställdes 13 frågor om smittskyddsverksamheten som besvarades av 149 SOU 2021:89 s. 41. 150 SOU 2021:89 s. 41–42 och s. 743–744. 410 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning 19 av de 21 regionerna. Frågorna avsåg främst förhållanden per den 1 november 2021. Myndigheten redogjorde för uppdraget 2022.151 En obligatorisk biträdande smittskyddsläkare I sin redovisning av regeringsuppdraget bedömde Socialstyrelsen att smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas dimensioner- ing i stort är tillräcklig i normalläge för att genomföra uppdraget som det framgår av smittskyddslagen. En biträdande smittskydds- läkare fanns dock inte i alla regioner vilket Socialstyrelsen ansåg att det borde göra. Vid Socialstyrelsens intervjuer med smittskyddsläkarna i små regioner framkom att smittskyddsläkare som inte har någon biträ- dande smittskyddsläkare saknar någon att konsultera i frågor som rör både det individinriktade och det övergripande smittskyddsarbetet. Behovet av att samråda med andra smittskyddsläkare kan endast till viss del tillgodoses av kontakter med smittskyddsläkare i andra regio- ner och med Folkhälsomyndigheten. Under pandemin var det extra svårt att underhålla kollegiala nätverk över regioner givet samtliga smittskyddsläkares arbetsbörda. Vidare framhöll Smittskyddsläkarföreningen den sårbarhet som kan följa av att smittskyddsläkaren inte har någon biträdande smitt- skyddsläkare att konsultera och ha ett kontinuerligt kunskapsutbyte med. Denna sårbarhet framhölls särskilt i händelse av en situation med stor smittspridning. Mot denna bakgrund ansåg Socialstyrelsen att det borde finnas minst en biträdande smittskyddsläkare i varje region även i ett normalläge. Detta för att uppnå ett ökat kollegialt utbyte, säkra kontinuiteten, minska sårbarheten samt förbättra beredskapen och den nationella och regionala förmågan i händelse av kris. En obli- gatorisk biträdande smittskyddsläkare skulle enligt Socialstyrelsen stärka likvärdigheten mellan smittskydden i landet vad avser kapa- citet och förutsättningar att genomföra uppdraget i både normalläge och vid större smittutbrott. 151 Riksrevisionen. Det nationella smittskyddet – inte anpassat för en storskalig smittsprid- ning. Stockholm: Riksrevisionen; 2023, s. 56 och 76. 411 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Smittskyddsläkarens placering i regionen Enligt Socialstyrelsen visade enkätresultaten och de intervjuer med både smittskyddsläkare och hälso- och sjukvårdsdirektörer som myn- digheten gjorde att smittskyddsläkarfunktionen är placerad på olika ställen i olika regioner. Smittskyddsläkaren är direkt underställd region- direktören, hälso- och sjukvårdsdirektören eller en chef längre ner i organisationen. I vissa regioner är smittskyddsläkaren placerad i en stabsposition medan smittskyddsenheten är placerad längre ner i strukturen. I andra regioner har smittskyddsenheten tillsammans med smittskyddsläkaren en samlad placering, antingen direkt under hälso- och sjukvårdsdirektören eller längre ner i strukturen. Socialstyrelsen bedömde att det i princip råder konsensus bland smittskyddsläkarna om vikten av att vara centralt placerad i regionens organisatoriska struktur, även om smittskyddsläkaren i några regioner har en placer- ing längre ner i organisationen. Smittskyddsläkarna i dessa regioner hade betonat att en central placering är nödvändig för att kunna arbeta utifrån det regionperspektiv som smittskyddslagen föreskriver. Mot denna bakgrund gjorde Socialstyrelsen bedömningen att smittskyddsenheterna och smittskyddsläkaren behöver vara centralt placerade i regionens organisation direkt underställd regiondirektör eller hälso- och sjukvårdsdirektör. Enligt myndigheten visade över- synen att det i de regioner där smittskyddsverksamheten i dag har en sådan placering finns bättre förutsättningar att ta det samlade an- svar att planera, organisera och leda smittskyddet för smittskydds- arbetet inom regionen som smittskyddslagen föreskriver. Närheten till ansvarig politisk nämnd möjliggör också ett mer effektivt och samordnat smittskydd, särskilt i en krissituation. En central placering minskar också risken för oklarheter mellan hur regionen och smittskyddsläkaren uppfattar sina olika roller. Smitt- skyddsläkaren kan med en central placering också på ett enklare sätt få behovet av stödfunktioner tillgodosett. Socialstyrelsen bedömde att det strategiska arbetet som smittskyddet förutsätter och den oberoende roll som smittskyddsläkaren förväntas ha förutsätter en placering direkt under ansvarig direktör. Förutsättningarna för att smittskyddsarbetet ska bedrivas likformigt över landet stärks också om smittskyddsläkaren har samma framskjutna position i alla regio- ner. En sådan central placering av smittskyddsläkaren borde enligt Socialstyrelsen preciseras i smittskyddslagen. 412 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Förslag på namnbyte Socialstyrelsen menade att benämningen smittskyddsläkare är otyd- lig eftersom den kan missförstås som en särskilt utsedd läkare och inte en myndighetsfunktion. Till detta kommer att vissa vårdgivare har ”lokalt” ansvariga med titeln ”smittskyddsansvariga” läkare inom exempelvis primärvården vilka i vissa sammanhang enligt Socialstyrel- sen kan förväxlas med smittskyddsläkaren. Om benämningen smitt- skyddsläkare associeras med en läkarfunktion, och inte en oberoende myndighetsfunktion, riskerar funktionen att försvagas och kan skapa missförstånd i kontakter med aktörer inom och utom hälso- och sjuk- vården samt mot allmänheten. Dessutom framgår det inte heller av benämningen att det är på regionens mandat som vissa uppdrag ges. Smittskyddsläkaren är både en person, en myndighetsfunktion och en del av regionen vilket ger upphov till viss otydlighet. Att vissa smitt- skyddsläkare dessutom arbetar kliniskt förstärker troligen denna otydlighet, enligt Socialstyrelsen. Socialstyrelsen ansåg att benämningen Regional smittskyddsmyn- dighet (RSM) bättre skulle motsvara innehållet i funktionen samt skulle minska risken för missförstånd. Benämningen skulle förtydliga att smittskyddsläkaren är en självständig och oberoende myndighets- funktion samtidigt som funktionens regionindelade ansvarsområde skulle tydliggöras. Namnbytet skulle också symboliskt uppvärdera både smittskyddsläkarfunktionen och det viktiga arbete som övrig regional personal utför vid landets smittskyddsenheter. Socialstyrel- sen föreslog att smittskyddsläkaren skulle vara myndighetschef över den Regionala smittskyddsmyndigheten samtidigt som titeln smitt- skyddsläkare skulle finns kvar med tillhörande mandat och ansvar enligt smittskyddslagen. Riksrevisionen fann att smittskyddsläkarnas ställning och placering är viktigt för en effektiv styrning Riksrevisionen redovisade i maj 2023 en granskning av effektiviteten i styrningen av den nationella smittskyddsverksamheten, både i ett normalläge och i ett krisläge.152 Riksrevisionen hade undersökt om regeringens styrning samt Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens 152 Riksrevisionen, Det nationella smittskyddet – inte anpassat för en storskalig smittsprid- ning. Stockholm: Riksrevisionen; 2023, s. 56 och 76. 413 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 insatser inom det nationella smittskyddet varit effektiva. Regioner- nas smittskyddsenheter granskades inte, men var enligt Riksrevisionen centrala för att bedöma hur det nationella smittskyddet fungerade inom ramen för Folkhälsomyndighetens samordningsansvar. Riks- revisionen hade genomfört en enkätundersökning bland landets smitt- skyddsläkare under augusti 2022. Parallellt hade intervjuer genomförts med bland annat ordinarie smittskyddsläkare och medarbetare i en region. Riksrevisionens övergripande slutsats var att det nationella smitt- skyddet bidrar till ett effektivt smittskydd, men behöver stärkas på flera plan för att öka förmågan att hantera framtida utbrott av smitta och smittspridning som kan få allvarliga konsekvenser för samhället. Vid sidan av Riksrevisionens rekommendationer ansågs samverkan och ett väl fungerande samarbete mellan berörda parter på nationell, regional och lokal nivå helt avgörande för att åstadkomma ett effek- tivt smittskydd. Riksrevisionen konstaterade i sin granskning att ett effektivt smitt- skydd förutsätter en tydlig ansvarsfördelning. Eftersom ansvaret är delat mellan Folkhälsomyndigheten och regionerna är också smitt- skyddsläkarens ställning och smittskyddsenheternas organisatoriska placering i regionen viktiga aspekter. Dessa aspekter är styrande för de regionala smittskyddsenheternas förutsättningar för att bedriva ett effektivt smittskydd. Riksrevisionen beskrev att redan i proposi- tionen till smittskyddslagen framhölls smittskyddsläkarnas förutsätt- ningar och beroendeställning till regionerna och hur det kan påverka arbetet. Enligt regeringens uttalanden i propositionen var det viktigt att smittskyddsläkaren har en stark och oberoende ställning i förhål- lande till regionen och kommunerna, men regeringen ansåg inte att det fanns tillräckliga skäl för att övergå till ett statligt huvudmanna- skap.153 153 Riksrevisionen tar även upp att det i SOU 2009:55, Ett effektivare smittskydd, framkommit problembeskrivning om ansvarsfördelning mellan myndigheter och regioner inom smittskydds- området. 414 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning 7.3.4 Utredningens enkätundersökningar Utredningens enkätundersökning om smittskyddsläkarnas organisation och förutsättningar Utredningen har gjort en enkätundersökning med frågor om bl.a. smittskyddsläkarens organisation och förutsättningar. Enkäten skickades ut till smittskyddsläkaren i samtliga regioner. Samtliga 21 smittskyddsläkare svarade på enkäten under 2024–2025. Även den centrala ledningsfunktionen i regionerna fick svara på enkät- frågor om smittskyddsläkarens organisation och förutsättningar. Svar inkom från 17 regioner under 2024. Smittskyddsläkarens placering och chefskap På frågan om var i regionernas organisation smittskyddsläkaren är placerad har smittskyddsläkarna i de allra flesta (20/21) regioner svarat att de är placerade under region- eller hälso- och sjukvårds- direktör. Av dessa har majoriteten (12/21) region- eller hälso- och sjukvårdsdirektör som sin närmsta chef. Två smittskyddsläkare har svarat att de är placerade längre ner i organisationen. Utredningen ställde även frågan till de centrala ledningsfunktionerna i regionen om den ordinarie smittskyddsläkaren i regionen både är chef för myn- digheten och dess personal. Av 17 ledningsfunktioner som svarade på enkäten svarade 9 ja. Inflytande över resurser m.m. Utredningen har ställt frågan om smittskyddsläkarna bedömer att de har tillräckligt inflytande i processen med resurs- och budgettill- delning för smittskyddet. Strax under hälften (10/21) av smittskydds- läkarna upplever att de har tillräckligt inflytande i processen med resurs- och budgettilldelning för smittskyddet. Bland de övriga svarar åtta att de inte har tillräckligt inflytande och tre vet inte. De som är osäkra kommenterar vidare att de har visst inflytande att lyfta sina behov och att hälso- och sjukvårdsdirektören i regionen lyssnar till viss del, men att de inte har direkt inflytande på budgeten. En smitt- skyddsläkare efterfrågar nationella riktlinjer för regionala smittskyd- 415 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 dens behov av kompetenser och kapacitet utifrån befolkning och uppdrag. Utredningen har även ställt frågan om smittskyddsfunktionen har tillräckligt med kompetenser och stödfunktioner som bedöms vara viktiga för smittskyddet, exempelvis inom juridik, epidemiologi, vårdhygien, statistik, analys och kommunikation. Uppfattningen att ha tillräcklig tillgång till kompetenser och stödfunktioner korrelerar i stora delar med att samtidigt anse sig ha tillräckligt med inflytande över resurs- och budgettilldelning. Endast två regioner avviker från detta svarsmönster. Där svarar en smittskyddsläkare ”vet inte” och en annan att den har tillräckligt inflytande på resurs och budget, men inte tillräcklig tillgång till kompetenser och stödfunktioner. På frågan om smittskyddsläkaren anser att denne har tillräcklig tillgång till kompetenser och stödfunktioner svarar strax under hälf- ten (10/21) smittskyddsläkare ja, två regioner svarar både ja och nej, en svarar att det är svårt att svara på vad som är ”tillräckligt” och resten (8/21) svarar nej. De kompetenser och stödfunktioner som efterfrågas bland de som svarar nej är främst kompetenser inom juri- dik, epidemiologi, statistik och analys samt viss efterfrågan på stöd med kommunikation. Bland dem som svarar att det finns tillräcklig tillgång till kompetenser och stödfunktioner är tillgången i allmän- het fastställd för ett normalläge. Biträdande smittskyddsläkare De centrala regionledningarna fick frågan om hur de ordinarie smitt- skyddsläkarna utses i regionen. Majoriteten (13/17) har svarat att be- slutet tas av nämnd motsvarande lägst hälso- och sjukvårdsnämnd. Resterande (4/17) har svarat att beslutet delegeras ner i organisatio- nen till regiondirektör eller hälso- och sjukvårdsdirektör. När det gäller beslut om biträdande smittskyddsläkare har drygt hälften av de centrala regionledningarna (10/17) svarat att det tas av ordinarie smittskyddsläkare. Resterande (7/17) anger att beslut tas på olika sätt, bl.a. av chef för smittskyddsläkaren, i samråd med smitt- skyddsläkare och enhetschef, av nämnd motsvarande lägst hälso- och sjukvårdsnämnd, av hälso- och sjukvårdsdirektör eller av chef under- ställd hälso- och sjukvårdsdirektör. 416 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning 7.3.5 Stärkt robusthet och kontinuitet för smittskyddsläkaren Vad innebär en stärkt robusthet och kontinuitet? Enligt direktiven ska utredningen analysera och ta ställning till hur robustheten och kontinuiteten för smittskyddsläkare kan stärkas. Strukturen där regionen har det övergripande ansvaret och smitt- skyddsläkaren har det samlade ansvaret för smittskyddsarbetet i regionen har enligt tidigare utredningar visat sig vara ändamålsenlig och hållbar. Däremot finns vissa avgränsade problem och utmaningar vad gäller smittskyddets kapacitet, organisation och samverkan med andra aktörer, vilket blev tydligt under covid-19-pandemin. Utredningens utgångspunkt är att en robust verksamhet är en verksamhet som är motståndskraftig och kan hantera både interna och externa påfrestningar, störningar och förändringar utan att för- lora sin förmåga att klara det man är ålagd att utföra enligt lag. Det handlar också om att ha en i grunden effektiv organisation, att kunna prioritera mellan åtaganden samt att ha en förmåga att anpassa sig till och återhämta sig från t.ex. pandemier och andra samhällskriser. Att en verksamhet ska ha kontinuitet innebär enligt utredningen att verksamheten ska kunna upprätthållas på en acceptabel nivå även vid störningar, som till exempel naturkatastrofer, tekniska fel eller pandemier. Det handlar således om att i alla lägen ha en planering för, vara förberedd på och kunna genomföra åtgärder för att minimera konsekvenserna av sådana händelser och snabbt kunna återhämta sig. När det gäller pandemisituationer och annan beredskap så har regionerna en skyldighet att upprätthålla beredskap inom smittskyd- det, däribland att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regio- nens område (1 kap. 8 § SmL). Vi bedömer dessutom att vårt för- slag i avsnitt 7.1.1 i delbetänkandet om en gemensam rättslig grund för beslut om plan för beredskap, dvs. epidemi- och pandemiplaner, bidrar till att stärka regionernas beredskap för att hantera en omfat- tande smittspridning av en allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom. Vi föreslår vidare där att bestämmelser införs i smittskyddslagen om att regionen ansvarar för att det finns beredskap för att hantera en omfattande smittspridning av en allmänfarlig eller samhällsfarlig sjuk- dom. Regionen ska genom de föreslagna bestämmelserna besluta om en plan för beredskapen (epidemi- och pandemiplan). Smittskydds- läkaren i regionen ska ansvara för att upprätta ett förslag till planen. 417 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Regionerna ges på så sätt lika förutsättningar att stärka beredskapen inför en situation med omfattande smittspridning.154 Ett regionalt perspektiv behövs i analysen om smittskyddsläkarnas organisation Regionen är huvudman för smittskyddet och har det övergripande ansvaret för att smittskyddet planeras och organiseras samt avgör vilka resurser som ska avsättas för verksamheten. Den direkta led- ningen av smittskyddsarbetet, verksamhetsplanering och organisa- tion av smittskyddsarbetet i detalj ligger däremot på smittskydds- läkaren. Dessutom är smittskyddsläkaren självständig i frågor som gäller dennes myndighetsutövning. Enligt utredningens mening finns det således en otydlighet i förhållandet mellan region och smitt- skyddsläkare, så som Coronakommissionen har framhållit. En stor anledning till denna otydlighet och skälet till att förhållan- dena för smittskyddsläkare kan variera mellan olika regioner är att regionen lyder under den kommunala självstyrelsen. Principen inne- bär att regionerna själva kan bestämma hur smittskyddet ska organi- seras under smittskyddsläkarens ledning. Det ser därför olika ut i de olika regionerna. Därtill måste nämnden, som smittskyddsläkaren ska verka under, följa de kommunalrättsliga förutsättningarna för organisationen. Vill man ändra på de stora variationerna för smittskyddsläkarna och ta bort otydligheten mellan region och smittskyddsläkare är det snarare ett statligt huvudmannaskap som bör övervägas. Som Riks- revisionen påpekade i sin rapport och som vi redogjort för tidigare avsnitt har ett statligt huvudmannaskap för smittskyddsläkaren tidi- gare diskuterats, senast i samband med införandet av den gällande smittskyddslagen. Enligt regeringen var det viktigt att smittskydds- läkaren har en stark och oberoende ställning i förhållande till regio- nen och kommunerna, men man ansåg inte att det fanns tillräckliga skäl för att övergå till ett statligt huvudmannaskap. En översyn av huvudmannaskapet ingår dock inte i utredningens uppdrag. Utredningen har i stället utgått från att smittskyddsläkaren ska verka i regionen utifrån de olika regelverk som gäller där. Utred- ningen kan dock konstatera att det kommunalrättsliga perspektivet 154 SOU 2025:48 s. 273–276. 418 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning inte verkar ha beaktats i någon högre utsträckning i Socialstyrelsens och Coronakommissionens utredningar. Vi beaktar därför på ett tyd- ligare sätt ett kommunalrättsligt perspektiv i de överväganden om smittskyddsläkarens organisation som vi redogör för i det följande. 7.3.6 Smittskyddsläkarens placering i regionen bör regleras Förslag En ny bestämmelse ska föras in i smittskyddslagen om att den regionala smittskyddsläkaren ska vara direkt underställd den högsta chefsbefattningen under den nämnd som smittskyddsläkaren ver- kar under. Smittskyddsläkaren bör vara direkt underställd den högsta chefsbefattningen under nämnden Bakgrunden till vårt uppdrag att ta ställning till en lämplig organisa- torisk placering i regionen av smittskyddsläkaren är att placeringen kan påverka förutsättningarna för smittskyddsläkarens ansvar att pla- nera, organisera och leda smittskyddet i regionen, särskilt i en kris. Förutsättningarna för att smittskyddsarbetet ska bedrivas enhetligt över landet kan också påverkas av smittskyddsläkarens position i respektive region. Som framkommit varierar strukturen och organisationen av regio- nernas smittskyddsläkare och smittskyddsenheter mellan regionerna. Anledningen till det är att regionerna enligt kommunallagen getts i princip fullständig frihet att organisera nämndarbetet. Frågan är där- för om en inskränkning av denna frihet behövs. Smittskyddsläkarföreningens förordnade expert har bl.a. anfört följande i samband med vårt utredningsarbete. Det är endast möjligt för smittskyddsläkaren att kunna verka utifrån lagmässiga krav på arbetsuppgifter och uppdrag, om smittskyddsläkaren och smitt- skyddsenheten organisatoriskt placeras centralt i regionen, under regiondirektör eller hälso- och sjukvårdsdirektör utan andra chefer emellan. Vilken av dessa två funktioner som är mest lämplig beror på respektive regions struktur och organisation. Pandemin har visat på betydelsen av att smittskyddsläkaren finns i regionen då smitt- 419 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 skyddsläkaren utifrån det samlande ansvaret för smittskyddet haft del i samordningen både gällande smittspårning, provtagning, vacci- nering och regional anpassning av nationella riktlinjer och rekommen- dationer. Synpunkterna har i allt väsentligt bekräftats i dialog med utredningens referensgrupp med smittskyddsläkare. Utredningens enkätundersökning visar att de flesta smittskydds- läkare är placerade under en hälso- och sjukvårdsdirektör eller en regiondirektör. Det finns dock ett par exempel på smittskyddsläkare som är placerade längre ner i organisationen. Majoriteten av de som svarat att de är placerade under region- eller hälso- och sjukvårdsdirek- tör har svarat att de har denne som sin närmsta chef. Det har även framkommit av enkätundersökningen att majoriteten av smittskyddsläkarna har tillräckligt inflytande i processen med re- surs- och budgettilldelning för smittskyddsarbetet. Många av dessa smittskyddsläkare har anfört att de är delaktiga i processen och har möjlighet att lyfta smittskyddets behov. Av enkätundersökningen har även framkommit att en stor del av smittskyddsläkarna är både chef för smittskyddet och dess per- sonal. Detta torde vara en förutsättning för att uppfylla kraven i smittskyddslagen och för att uppfylla kraven i 6 kap. 1 § SmL på planering och organisation av verksamheten. Utredningen gör samma bedömning som Socialstyrelsen, dvs. genom rätt placering i organisationen ges smittskyddsläkaren bättre förutsättning för att kunna utföra sina uppdrag enligt smittskydds- lagen. Socialstyrelsen anser även att ju fler beslut om befolknings- inriktade åtgärder eller ingripande beslut mot enskilda smittskydds- läkaren har att fatta, desto starkare blir behovet för smittskyddsläkaren att kunna utgå från rätt nivå i organisationen. En centralt placerad smittskyddsläkare som är direkt underställd antingen en hälso- och sjukvårdsdirektör eller en regiondirektör har möjlighet att verka med en högre grad av självständighet. Det kan i sin tur leda till en bättre samverkan med regionen. En generell bestämmelse om placeringen ska införas i smittskyddslagen Föreskrifter som avser kommunernas åligganden och befogenheter kräver lagstiftning. Utredningen anser därför att det ska införas en bestämmelse i smittskyddslagen om en lämplig organisatorisk placer- 420 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning ing av smittskyddsläkaren. Bestämmelsen ska garantera att samtliga smittskyddsläkare får en central placering i organisationen. Bestämmelsen bör innebära inte bara ett formellt krav på att smitt- skyddsläkaren ska ha en viss plats i organisationen, utan också att smittskyddsläkaren i praktiken ska ges en reell möjlighet att ge stöd åt och påverka ledningen för nämnden i frågor som involverar smitt- skyddsaspekter. Detta är särskilt viktigt i tider av kris, t.ex. vid en pandemi, men är enligt utredningens uppfattning också viktigt i ett normalläge. Som framgått ovan har regionerna i princip fullständig frihet att organisera nämndarbetet. Enligt bestämmelsen är det således en upp- gift för fullmäktige att ta ställning till vilka nämnder som ska finnas, uppgiftsfördelningen mellan dem och om de ska verka på central eller lokal nivå. Ett undantag görs för de fall då något annat är särskilt före- skrivet (6 kap. 2 § KL). Anledningen till att smittskyddsläkaren kan vara placerad på olika ställen i den regionala organisationen är alltså att regionerna självstän- digt beslutar om placeringen av smittskyddsläkaren, men under för- utsättning att denne utses och verkar under en sådan nämnd som avses i 7 kap. 1 § HSL, dvs. som utövar ledningen av hälso- och sjukvårds- verksamheten (1 kap. 9 § SmL). Med hänsyn till olikheterna i de lokala behoven och de olika för- utsättningarna kan det finnas svårigheter att i detaljnivå reglera hur organisationen ska se ut. Bestämmelsen måste vara generell och gälla alla regioner oavsett hur organisationen ser ut och vilken benämning den högsta verksamhetschefen har i förvaltningen under nämnden. Ett exempel på en sådan generell bestämmelse om placering i organisationen är den bestämmelse som finns för säkerhetsskydds- chefen i 2 kap. 7 § säkerhetsskyddslagen (2018:585)155. Där anförs att säkerhetsskyddschefen ska vara direkt underställd chefen för verk- samhetsutövarens verksamhet, om en sådan chef finns, och annars verksamhetsutövarens ledning. Bestämmelsen gäller alla typer av verksamheter och innebörden av placeringen bl.a. för regionen har förtydligats i författningskommentaren.156 Det är utredningens uppfattning att på motsvarande sätt bör smitt- skyddsläkarens placering regleras i smittskyddslagen så att det fram- 155 Bestämmelsen reglerar placeringen av säkerhetsskyddschef i stat, kommun, region och andra verksamheter. 156 Prop. 2020/21:194 s. 126 och 127. 421 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 går att smittskyddsläkaren ska vara direkt underställd den högsta chefsbefattningen under den nämnd som smittskyddsläkaren verkar under. Som framgått ska smittskyddsläkaren redan i dag, undantaget smittskyddsläkarens myndighetsutövning, verka under den nämnd som utövar ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten i regionen. Det kan handla om en eller flera nämnder. Vilken eller vilka nämn- der som utövar ledningen över sjukvårdsverksamheten kan variera mellan olika regioner. Det kan t.ex. handla om en nämnd som benämns ”hälso- och sjukvårdsnämnd” där det finns en hälso- och sjukvårds- direktör som är högsta chef över verksamheten. Även regionstyrel- sen kan vara en sådan nämnd som utövar ledningen över hälso- och sjukvårdsverksamheten med regiondirektören som högsta chef. Efter- som regionen har i princip fullständig frihet att besluta sin organisa- tion skulle en sådan nämnd även kunna få helt andra benämningar. I stället för hälso- och sjukvårdsdirektör eller regiondirektör kan det handla om en annan titel eller chefsbefattning som regionen beslutar. Innebörden av att smittskyddsläkaren ska vara direkt underställd den högsta chefsbefattningen under den nämnd som smittskyddsläkaren verkar under, är således att smittskyddsläkaren ska placeras direkt under regiondirektör, hälso- och sjukvårdsdirektör eller motsvarande högsta chefsbefattning. Med tanke på att regionerna i princip är helt fria om att bestämma om sin organisation innebär detta förslag en inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Utredningen gör bedömningen att den är proportionerlig, se närmare i kapitel 11 om konsekvenser av ut- redningens förslag. Den bestämmelse om placering som föreslås bedöms därmed sammanfattningsvis kunna stärka robustheten och kontinuiteten för smittskyddsläkaren. 422 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning 7.3.7 Obligatorisk biträdande smittskyddsläkare behövs inte Bedömning Det finns inget behov av att införa ett krav i smittskyddslagen på att en biträdande smittskyddsläkare ska finnas i varje region. Majoriteten av regionerna har biträdande smittskyddsläkare I dag finns det en möjlighet att utse en biträdande smittskyddsläkare, men det är inte något obligatorium. Antalet biträdande smittskydds- läkare som i dagsläget finns i de olika regionerna redovisas i tabell 7.2. Tabell 7.2 Antal biträdande smittskyddsläkare i Sverige Tabellen avser förhållandena i regionerna 2025-08-22 Region Antal Heltid Deltid* Blekinge 0 0 0 Dalarna 2 0 2 Gotland 1 0 1 Gävleborg 1 0 1 Halland 2 0 2 Jämtland Härjedalen 2 0 2 Jönköping 1 0 1 Kalmar 2 0 2 Kronoberg 1 0 1 Norrbotten 2 0 2 Skåne 5 5 0 Stockholm 8 8 0 Sörmland 1 0 1 Uppsala 2 0 2 Värmland 2 0 2 Västerbotten 3 0 3 Västernorrland 1 1 0 Västmanland 1 0 1 Västra Götalandsregionen 7 7 0 Örebro län 2 0 2 Östergötland 1 1 0 * Deltidstjänsterna varierar mellan 10 och 50 procent. 423 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Det finns stora variationer, men de flesta regioner har minst en biträ- dande smittskyddsläkare. Den enda region som inte har någon biträ- dande smittskyddsläkare är Region Blekinge. De flesta regioner har fler än en biträdande smittskyddsläkare. De tre största regionerna (Region Stockholm, Västra Götalandsregionen och Region Skåne) utmärker sig genom att ha flest biträdande smittskyddsläkare och samtliga har heltidstjänster. Övriga regioner, förutom Region Blekinge, har 1–2 biträdande smittskyddsläkare som är anställda på heltid och 1–2 biträdande smittskyddsläkare på deltid, utom Region Östergötland som har en heltidsanställd biträdande smittskyddsläkare men inte någon deltidsanställd smittskyddsläkare. Hur många biträdande smitt- skyddsläkare som bedöms behövas synes således variera med regio- nernas storlek. Vårt förslag om en central placerad smittskyddsläkare säkrar en robust verksamhet Ett argument som framkommit för att införa obligatoriska biträdande smittskyddsläkare är att regionerna i normalläget, dvs. i tider utanför kris- eller pandemisituationer, kanske inte skulle prioritera att ha biträdande smittskyddsläkare, vilket skulle kunna riskera smittskydds- arbetets kvalitet och att pandemiberedskapen skulle försämras. Det är dock utredningens bedömning att det redan i dag ställs krav på regionerna att utforma sin organisation så att den kan uppfylla de mål och de krav på kvalitet och kompetens som anges i smittskydds- lagen.157 I detta krav ligger bl.a. att anställa den personal som behövs för att uppfylla kraven i smittskyddslagen. Regionen har således redan i dag ett ansvar att dimensionera smittskyddsarbetet på ett ändamåls- enligt sätt. Genom det regelverk som finns i dag har således regionen möjlig- het att anställa biträdande smittskyddsläkare och att anpassa dessa tjänster efter regionernas storlek och verksamhet. Det är också vår bedömning att vårt förslag om att smittskydds- läkaren ska placeras centralt i varje region innebär att smittskydds- läkaren kan ges bättre förutsättningar att ge stöd åt och påverka led- ningen för nämnden i frågor om regionens smittskydd samt vilka resurser som krävs för att utföra smittskyddsarbetet i respektive 157 Prop. 2003/04:30 s. 166. 424 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning region. Kortare beslutsvägar och bättre möjligheter att påverka ut- formningen av verksamheten kommer att resultera i en mer effektiv och robust verksamhet som kan hantera både interna och externa på- frestningar och förändringar utan att förlora förmågan att klara det man är ålagd att utföra. En central placering kommer även att påverka kontinuiteten till det bättre för smittskyddsläkaren eftersom en mer effektiv organisation kommer att kunna upprätthållas på en accep- tabel nivå även vid störningar, som t.ex. pandemier. Mot denna bakgrund är det utredningens bedömning att det sak- nas skäl att ålägga regionerna ett obligatorium att anställa en biträ- dande smittskyddsläkare. 7.3.8 Smittskyddsläkarens benämning bör ändras Förslag Benämningen smittskyddsläkare ska ändras till regional smitt- skyddsläkare. Den nya benämningen innebär ändringar i smittskyddslagen och i andra författningar. Benämningen bör kopplas till regionen Som vi redogjort för i avsnitt 6.3.3 föreslog Socialstyrelsen i sin rap- port att begreppet Regional smittskyddsmyndighet skulle användas i stället för benämningen smittskyddsläkare. Socialstyrelsen menade att detta begrepp inkluderar övrig smittskyddspersonal som i dag in- kluderas i benämningen smittskyddsenhet. Som skäl för sitt förslag har Socialstyrelsen bl.a. anfört att det medför en otydlighet att smitt- skyddsläkaren är en person, myndighetsfunktion och del av regionen. Vi bedömer dock att benämningen Regional smittskyddsmyndig- het skulle medföra en otydlighet på flera sätt. Bedömningen görs mot bakgrund av att smittskyddsläkaren har flera olika funktioner så som Socialstyrelsen har beskrivit i sin rapport. Att byta benämningen till en del av funktionen, myndighetsfunktionen, blir därför missvisande i förhållande till de andra funktionerna. Den av Socialstyrelsen föreslagna benämningen innebär även en otydlighet i förhållande till de kommunalrättsliga förutsättningarna 425 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 för verksamheterna i en region. I regionen är det nämnderna som är kommunala myndigheter och de styrs av en politisk ledning. Att be- nämna smittskyddsläkaren som en myndighet, utöver den myndig- hetsutövande verksamhet denne utför enligt smittskyddslagen, över- ensstämmer således inte med övrig verksamhet i regionen och med kommunallagen. Benämningen smittskyddsläkare bör ändras till regional smittskyddsläkare Smittskyddsläkarföreningens expert har till utredningen uppgett följande om kopplingen till regionen. Smittskyddsläkaren ansvarar för många regionala uppdrag och är den funktion i regionen som står för regionens expertkunskap inom smittskyddsområdet. Pande- min har visat på betydelsen av att funktionen finns i regionen då smittskyddsläkaren utifrån det samlande ansvaret för smittskyddet haft del i samordningen både gällande smittspårning, provtagning, vaccinering och regional anpassning av nationella riktlinjer och re- kommendationer. För detta har krävts ett nära samarbete med för- valtning, regionala vårdgivare och regionala laboratorier samt kom- munikation med allmänheten. Smittskyddsläkaren kommer även fortsättningsvis behöva hantera olika kriser och utbrott, och behöver därför ständigt ligga på en nivå i förvaltningen som är självständig och innebär största möjliga kontaktbas med övriga regionala besluts- fattare. Synpunkterna har i allt väsentligt bekräftats i dialog med ut- redningens referensgrupp med smittskyddsläkare. Mot denna bakgrund föreslår utredningen, i stället för den be- nämning som Socialstyrelsen föreslagit, att benämningen smittskydds- läkare ska ändras till regional smittskyddsläkare. Benämningen för- stärker enligt vår uppfattning smittskyddsläkarens koppling till regionerna. Förslaget förtydligar att smittskyddsläkaren verkar regio- nalt och är placerad i regionen. Den nya benämningen bedöms minska risken för att smittskydds- läkaren förväxlas med kliniskt verksamma läkare. Av benämningen framgår fortsatt att det ska vara fråga om en läkare vilket även har förtydligats i tidigare förarbeten. Utredningen framhåller att det, i likhet med tidigare förarbeten, förutsätts att endast sådan läkare som har tillräckliga kunskaper om infektionssjukdomar, i klinisk bakte- 426 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning riologi eller i klinisk virologi, utses.158 Numera har dock specialite- terna klinisk bakteriologi och klinisk virologi sammanförts under beteckningen klinisk mikrobiologi. En nackdel med förslaget är att det innebär en längre och något krångligare benämning. Det finns inte heller någon annan smitt- skyddsläkare på någon annan nivå än den regionala smittskyddsläka- ren. Vi anser dock att fördelarna med en ny benämning överväger nackdelarna. Därför föreslås att smittskyddsläkaren ska byta benäm- ning till regional smittskyddsläkare i smittskyddslagen och i andra författningar i vilket benämningen förekommer. Eftersom det endast är fråga om ett namnbyte kommer de smitt- skyddsläkare som har utsetts innan ändringarna träder i kraft inte formellt behöva utses på nytt, se kapitel 10. 158 Prop. 2003/04:30 s. 164. 427 8 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter Av direktiven framgår att vi ska analysera samtliga förslags förhål- lande till EU-rätten och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe- terna, förkortad Europakonventionen, och beakta förslagens relation till folkrätten i övrigt. Vi ska också analysera förslagens förhållande till de grundläggande fri- och rättigheterna så som de kommer till ut- tryck i regeringsformen. Vi inleder kapitlet med en övergripande redo- görelse för de rättsliga utgångspunkterna för analysen (avsnitt 8.1). I avsnitt 8.2–8.4 redovisar vi vår analys av våra författningsförslags förenlighet med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regeringsformen, Europakonven- tionen och FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rät- tigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vi redovisar här också vår analys om förslagens överensstämmelse med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Eftersom våra direktiv särskilt lyfter frågan om huruvida regler- ingen av informationsplikten vid hivinfektion är ändamålsenlig och proportionerlig redovisar vi i avsnitt 8.5 hur våra förslag som berör detta förhåller sig till den nationella strategin mot hiv och aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner, och till internationella deklarationer och målsättningar på området. Några aspekter berör vi dock inte alls i detta kapitel. Hit hör ana- lysen i fråga om skyddet för den personliga integriteten vid hanter- ing av personuppgifter. Den analysen redovisar vi i kapitel 9. I kapi- tel 11 om förslagens konsekvenser redovisas förslagens förhållande till det internationella hälsoreglementet, till EU:s tjänste- respektive 429 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 anmälningsdirektiv och till bestämmelserna i regeringsformen om den kommunala självstyrelsen. 8.1 Rättsliga utgångspunkter Regeringsformen Viktiga mål för den samhälleliga verksamheten I 1 kap. 2 § regeringsformen, förkortad RF, anges målsättningarna för utövandet av den offentliga makten. Av bestämmelsen framgår bl.a. att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla män- niskors lika värde och för den enskilda människans frihet och vär- dighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Sär- skilt ska rätten till arbete, bostad och utbildning tryggas och det all- männa ska verka för social omsorg och trygghet och för goda förut- sättningar för hälsa. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Bestämmelsen ger uttryck för vissa särskilt viktiga mål för den samhälleliga verksamheten, men ger inte upphov till några rättig- heter. Rättighetsreglerna finns i katalogen för de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. RF. Såvitt är av intresse för vår analys fram- går där följande. De grundläggande fri- och rättigheterna I 2 kap. RF finns bestämmelser om de s.k. opinionsfriheterna; ytt- randefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrations- friheten, föreningsfriheten och religionsfriheten (1–3 §§). I 4–8 §§ finns bestämmelser som skyddar den enskildes personliga frihet och säkerhet. Hit hör de s.k. kroppsliga fri- och rättigheterna och skydd mot kroppsvisitation och andra påtvingade kroppsliga ingrepp. Här finns förbud mot t.ex. att svenska medborgare hindras att resa in i riket, liksom bestämmelser om att var och en är skyddad mot frihets- 430 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter berövanden och att svenska medborgare har frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. I 9–19 §§ finns grundläggande rätts- säkerhetsgarantier och vissa andra bestämmelser, bl.a. rätten till pröv- ning av domstol eller domstolsliknande nämnd vid frihetsberövanden, bestämmelser om egendomsskydd och om närings- och yrkesfrihet. Begränsningar av fri- och rättigheter När det gäller styrkan hos skyddet skiljer regeringsformen mellan två slag av grundläggande fri- och rättigheter, nämligen sådana som är absoluta och sådana som kan begränsas. Till de absoluta fri- och rättigheterna hör t.ex. religionsfriheten. Fri- och rättigheterna i 2 kap. RF som kan begränsas brukar delas in i två nivåer. Den första nivån avser fri- och rättigheter som kan begränsas genom lag och där det kvalificerade förfarandet i 22 § (se nedan) kan bli tillämpligt. Hit hör bl.a. yttrandefriheten, informa- tionsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfri- heten och rörelsefriheten (20 § första stycket). Kravet på lagform innebär att det endast är riksdagen som kan besluta om inskränk- ningar i rättigheterna. Det finns dock några undantag från huvud- regeln om att dessa rättighetsbegränsningar måste ske genom lag. Exempelvis får föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktio- närer och föreskrifter som inskränker mötesfriheten och demon- strationsfriheten av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot efter bemyndigande i lag begränsas genom annan författning (20 § andra stycket). Begränsningar får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grund- valar. Vidare får den inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (21 §). I förarbetena framhålls att kraven syftar till att lagstiftaren, när en fri- och rättighetsinskrän- kande lag beslutas, noga ska redovisa sina syften.1 När det gäller de begränsningsbara opinionsfriheterna ställs det upp ytterligare krav för rättighetsbegränsningar (23 och 24 §§). Dessa 1 Prop. 1975/76:209 s. 153. 431 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 krav tar sikte på de särskilda ändamål som lagstiftaren får lägga till grund för en begränsning, t.ex. får mötes- och demonstrationsfri- heten begränsas endast av hänsyn till ordning och säkerhet vid sam- mankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot (24 §). Det kvalificerade förfarandet i 22 § innebär att ett lagförslag om rättighetsbegränsningar ska vila i tolv månader, om lägst tio riksdags- ledamöter yrkar det. Förslaget kan dock antas direkt om fem sjätte- delar av de röstande riksdagsledamöterna är för det. Vissa undantag från det kvalificerade förfarandet finns. Det är konstitutionsutskottet som prövar om förfarandet är tillämpligt på ett visst lagförslag. Den andra nivån av begränsningsbara fri- och rättigheter avser sådana som kan begränsas genom lag utan tillämpning av kraven i 21–24 §§. En viktig funktion hos grundlagsbestämmelserna är här att reglera normgivningskompetensen. Den 3 december 2025 beslutade riksdagen att vilandeförklara förslag om ändringar i regeringsformen som ger regeringen befo- genhet att vid allvarliga fredstida krissituationer meddela föreskrifter som annars ska meddelas genom lag. Ändringarna kan komma att träda i kraft den 1 januari 2027.2 I kapitel 7 har vi redogjort för vår bedömning av dessa förslag i relation till dem vi lämnar i det här betänkandet. FN:s konventioner om vissa rättigheter FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter antogs 1966. Sverige är folkrättsligt bundet till konventionen men den har inte inkorporerats i svensk lag. Konventionen ger därmed inte upp- hov till rättigheter som kan utkrävas i t.ex. svensk domstol. Konventionens innehåll korresponderar på många sätt med reger- ingsformen och innehåller flera av de rättigheter som regleras där. Här finns bestämmelser om bl.a. rätten till livet, förbud mot tortyr, rätten till domstolsprövning och särskilda rättssäkerhetsgarantier i domstolsförfarandet och rätten till privat- och familjeliv. Avsteg från förpliktelserna får göras om det föreligger ett allmänt nödläge som hotar nationens fortbestånd. Bland annat är dock förbudet mot tortyr 2 Prop. 2024/25:155, bet. 2025/26:KU8, rskr. 2025/26:79. 432 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter en absolut rättighet, dvs. avsteg får aldrig göras. Konventionssta- terna ska vidta nödvändiga åtgärder för att genom lagstiftning och på annat sätt förverkliga rättigheterna i konventionen. De ska säker- ställa att varje person som anser att hans eller hennes rättigheter har kränkts har effektiva möjligheter att klaga och få klagomålet prövat. FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Även FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rät- tigheter antogs 1966 och är en konvention som Sverige är folkrätts- ligt bundet till men som inte ger utkrävbara rättigheter. Konventio- nen är en målsättningskonvention enligt vilken konventionsstaterna till fullo ska utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa att de i konventionen inskrivna rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet genom alla därtill ägnade medel. Konventionsstaterna erkän- ner genom konventionen bl.a. rätten för envar att såväl fysiskt som psykiskt åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa. Staterna ska vidta åtgärder som är nödvändiga för att bl.a. förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar, yrkessjukdomar och andra sjukdomar (artikel 12.2 c). Europakonventionen Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angå- ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller Europakonventionen som svensk lag. Enligt 2 kap. 19 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakon- ventionen. I konventionen finns en katalog över fri- och rättigheter som på många sätt korresponderar med regeringsformens (artiklarna 2–14). Här kan särskilt nämnas artikel 5 som innehåller bestämmelser om frihet och personlig säkerhet och innehåller en uttömmande upp- räkning av de fall vid vilka frihetsberövande är tillåtet. Frihetsberö- vande ska stå i överensstämmelse med bestämmelserna i den nationella lagen och övriga artiklar i konventionen. Av artikel 5.1 e framgår att ett frihetsberövande kan vara tillåtet för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom. Skydd mot andra former av begränsningar 433 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 av rörelsefriheten finns i artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till kon- ventionen. Här kan också nämnas dels rätten till en rättvis rättegång i arti- kel 6, dels artikel 8 som ger var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Det skyddet kan dock begränsas under förutsättning att inskränkningen har stöd i lag, tillgodoser något av de ändamål som anges i artikeln och är nöd- vändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål. Ett av ändamålen för vilka inskränkningar får göras är för skyddande av hälsa. Konventionen innehåller vidare ett antal generella bestämmelser om utrymmet för att inskränka fri- och rättigheterna (artiklarna 15–18). Bland annat anges att avvikelser får göras från åtagandena enligt kon- ventionen och tilläggsprotokollen då särskilda omständigheter före- ligger. Så är fallet under krig eller i annat allmänt nödläge som hotar nationens existens. Från vissa absoluta rättigheter, såsom rätten till liv och förbud mot tortyr, får avvikelser dock aldrig göras (artikel 15). Det anges även att inskränkningar i fri- och rättigheter inte får till- lämpas för andra syften än för vilka de har medgetts (artikel 18). Barnkonventionen Enligt lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter gäller barnkonventionen som svensk lag. I för- arbetena till lagstiftningen framhålls att det utöver den inkorporering som har skett krävs fortsatt transformering av konventionen för att den ska få genomslag. Transformering innebär att, i den utsträck- ning det anses behövligt, införa eller ändra svenska bestämmelser så att de överensstämmer med konventionens bestämmelser, dvs. att det även fortsättningsvis i svensk lagstiftning införs bestämmelser som överensstämmer med konventionens bestämmelser. Det fram- hålls vidare att konventionen bör synliggöras i förarbeten till lag- stiftning där barnets rättigheter kan vara relevanta och särskilt fokus bör ligga på principen om barnets bästa som ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser samt barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade. Genom transformering kan författningsbestämmelser tydliggöra vad rättigheterna innebär, vilket ökar förutsebarheten 434 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter och ger rättstillämparen ytterligare stöd i tolkningen och tillämp- ningen.3 Av artikel 2.1 följer att utgångspunkten är att konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn de rättigheter som anges i barnkonventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ur- sprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt. Med barn avses varje människa under 18 år (artikel 1). Principen om barnets bästa anges i artikel 3.1. Av artikeln fram- går att det vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offent- liga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administra- tiva myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Enligt artikel 12.1 ska konven- tionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. FN:s kommitté för barnets rättigheter, barnrättskommittén, som övervakar genomförandet av barnkonventionen, har tagit fram en vägledning om principen om barnets bästa i form av en allmän kom- mentar som utgör ett stöd vid tolkning och tillämpning av konven- tionsåtagandet.4 Enligt kommentaren ska barnets bästa väga tungt, men inte ensamt vara utslagsgivande, när olika intressen vägs mot varandra. I det enskilda fallet kan således andra samhällsintressen väga tyngre. Principen om barnets bästa är ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser, vilket enligt barnrättskommittén innebär att när ett enskilt barn eller en grupp barn kommer att påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärdering av eventuella posi- tiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen. I beslutet ska beslutsfattaren dessutom motivera på vilket sätt hänsyn har tagits till barnets bästa, dvs. vad som beslutsfattaren ansett vara barnets bästa, vilka kriterier detta grundas på och hur barnets intressen vägts mot andra intressen. Principen om barnets bästa ska enligt barn- rättskommittén tillämpas i förhållande till övriga grundprinciper i barnkonventionen. Av dessa är artikel 12 om barnets rätt att uttrycka 3 Prop. 2017/18:186 s. 60, 92 och 93. 4 CRC/C/GC/14, prop. 2017/18:186 s. 84. 435 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 sina åsikter av särskild vikt. Artiklarna 3 och 12 kompletterar var- andra. Barnets åsikter är en viktig del i bedömningen av barnets bästa.5 8.2 Förslagen om en flexiblare ordning för klassificering av sjukdomar Bedömning Förslagen om ett bemyndigande till regeringen att föreskriva om kostnadsfrihet för andra anmälningspliktiga sjukdomar än allmän- farliga och att dessa sjukdomar också ska omfatta rätten till smitt- bärarersättning är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regerings- formen, Europakonventionen, och FN:s konventioner om med- borgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Bestämmelsen i smittskyddslagen om barnets bästa säkerställer att barnets bästa särskilt beaktas när bemyndigandet tillämpas. Detsamma gäller förslagen om en årlig översyn för att hålla för- teckningarna av de smittsamma sjukdomarna uppdaterade och för- ändringen i den regionala smittskyddsläkarens uppgift vid smitt- spårning när sjukdomen inte är allmänfarlig. Kostnadsfrihet, smittbärarersättning och en årlig översyn Skydd för grundläggande fri- och rättigheter genom klassificering av smittsamma sjukdomar Smittskyddslagstiftningen ger upphov till principiella konflikter mellan samhällets intresse av ett effektivt smittskydd och individens anspråk på skydd mot ingrepp i den personliga friheten. 1996 års Smittskyddskommitté adresserade dessa konflikter i sitt betänkande Smittskydd, samhälle och individ.6 Betänkandet kom sedermera att ligga till grund för den nuvarande smittskyddslagen (2004:168), förkortad SmL. 5 CRC/C/GC/14, p. 6 och 43. 6 SOU 1999:51 s. 355–362. 436 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter Kommittén slog fast att det inte går att ge ett enhetligt svar på hur sådana konflikter ska lösas. Avgörandet måste i stället bygga på en avvägning mellan de olika intressen, samhälleliga och individ- anknutna, som i varje enskilt fall står emot varandra. Dessa avväg- ningar rymmer både politiska, etiska och rättsliga aspekter och är i princip en uppgift för lagstiftaren. Kommittén lyfte också att stora och betydelsefulla delar av de epidemiologiskt inriktade insatserna inom smittskyddet kan genomföras utan någon konflikt med mot- stående enskilda intressen. Det huvudsakliga smittskyddsarbetet genomförs på frivillighetens väg och möjligheterna till tvångsåtgär- der spelar i praktiken inte någon framträdande roll. Dessa aspekter måste återspeglas i de överväganden som görs beträffande möjlig- heter till ingripanden mot den enskildes vilja och tyngdpunkten i smittskyddsarbetet måste ligga på det frivilliga arbetet. Kommittén anförde vidare att från etiska och rättsliga synpunkter är det de vid tvångsingripanden föreliggande konflikterna mellan individens in- tresse och samhällets intresse som skapar störst problem. Vidare beskriver kommittén att det å ena sidan framgår av Europa- konventionen att skyddet mot smittsamma sjukdomar kan vara ett sådant intresse som kan rättfärdiga bland annat frihetsinskränkningar. Å andra sidan är det samtidigt självklart att intresset av ett effektivt smittskydd inte berättigar till vilka ingrepp som helst i den enskildes frihet eller integritet. Samhällsintresset måste här som i många andra fall vägas mot individens berättigade krav på skydd mot allt för långt- gående ingrepp i den privata sfären. Ingreppet måste från olika syn- punkter anses vara nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till andra människors liv och rättigheter. Krav på att ingreppet ska vara nödvändigt och proportionerligt ställs bl.a. i Europakonventionen. Vidare lyfte kommittén fram att spektrumet av smittsamma sjuk- domar är mycket vitt och omfattar såväl mycket allvarliga sjukdomar med hög dödlighet som mer ordinära sjukdomar och att behovet av åtgärder inte är likartat för samtliga sjukdomar. Lagen måste därför vara utformad så att den så långt det är möjligt tar hänsyn till att behovet av åtgärder är skiftande beroende på vilken sjukdom det är fråga om och hur den epidemiologiska situationen ser ut. I propositionen som ligger till grund för smittskyddslagen togs fasta på detta resonemang när lagens klassificeringssystem utfor- mades. I propositionen konstateras att bestämmelser om smittskydds- åtgärder behöver anpassas till det verkliga behovet för de olika sjuk- 437 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 domarna och att de effektivaste åtgärderna mot smittspridning vanligen är preventiva insatser som information om smittvägar och om vilka skyddsåtgärder den enskilde bör vidta samt medicinsk be- handling för redan smittade personer. Sådana insatser är relevanta beträffande alla de sjukdomar som lagen omfattar. Det framhålls i propositionen att åtgärder som innebär större ingrepp i den enskildes integritet bör vara förbehållna vissa allvarliga sjukdomar där behov av sådana åtgärder finns. Eftersom klassificeringen av allmänfarliga sjukdomar är av sådan betydelse för enskildas integritet anges för- teckningen över de allmänfarliga sjukdomarna i lag och kriterierna för en sådan sjukdom tydliggörs genom att definitionen av allmän- farlig sjukdom framgår av lagen.7 Genom indelningen av sjukdomar i smittskyddslagen anpassas således bestämmelserna om smittskyddsåtgärder till det verkliga behovet för de olika sjukdomarna och den epidemiologiska situa- tionen. Tvångsåtgärder är förbehållna de sjukdomar som anges i smittskyddslagen som allmänfarliga. I propositionen bedöms uti- från detta och utifrån de övriga rättssäkerhetsgarantier som ställs upp kring dessa åtgärder att bestämmelserna är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regeringsformen och Europakonventionen.8 Utredningen ser inga skäl att ifrågasätta bedömningen i fråga om smittskyddslagens förenlighet med regeringsformen och Europa- konventionen. Det bemyndigande vi föreslagit i kapitel 3 som inne- bär att regeringen får föreskriva om kostnadsfrihet för patienten för andra anmälningspliktiga sjukdomar än allmänfarliga, liksom våra förslag om att dessa sjukdomar också ska omfatta rätten till smitt- bärarersättning och om en årlig översyn av förteckningarna av de smittsamma sjukdomarna, syftar till att göra klassificeringen av sjuk- domar mer flexibel. Förslagen innebär således inte några mer långt- gående inskränkningar i förhållande till smittskyddslagens nuvarande bestämmelser. Syftet med förslagen är i stället att ingen sjukdom ska behöva omfattas av bestämmelser som medger mer ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt. Det är därför utredningens be- dömning att förslagen är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regerings- formen och Europakonventionen. 7 Prop. 2003/04:30 s. 88. 8 Prop. 2003/04:30 s. 127, 217–220 och 244–246. 438 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter Av samma skäl anser utredningen att förslagen är förenliga med FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter re- spektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barns rättigheter I 1 kap. 4 § andra stycket SmL ges uttryck för det barnperspektiv och den princip om barnets bästa som följer av barnkonventionen. När smittskyddslagen infördes betonades i förarbetena att det är en självklarhet att bestämmelserna i barnkonventionen bör tas i beak- tande när smittskyddsåtgärder vidtas. Det gäller såväl i de fall som barnet själv bär på en smittsam sjukdom som i de fall åtgärder be- höver vidtas för att förhindra att barn smittas. Med hänvisning till barnkonventionen uttalades att barn, på grund av sin sårbarhet, be- höver vård och skydd samt att barnet har rätt till hälsa, liv och ut- veckling samt vila och fritid. Det uttalades också att det är familjen som har det primära ansvaret för den vård och det skydd barnet be- höver, samtidigt som barnet är i behov av samhälleligt skydd. Reger- ingens uppfattning var att hänsynen till barnets bästa är av så stor vikt i smittskyddsarbetet att det bör komma till uttryck i en särskild bestämmelse i smittskyddslagen.9 Utredningen bedömer att bestämmelsen om barnets bästa i smitt- skyddslagen, på motsvarande sätt som för nuvarande bestämmelser i lagen, säkerställer att barnets bästa beaktas också när det föreslagna bemyndigandet tillämpas och vid den årliga översynen av klassificering av sjukdomar. Smittskyddsläkarens uppgift vid smittspårning när sjukdomen inte är allmänfarlig Skyldigheten att låta sig undersökas vid smittspårning är inget påtvingat kroppsligt ingrepp I 3 kap. 1 § första stycket SmL regleras den enskildes skyldighet att söka läkare och låta sig undersökas. Skyldigheten överensstämmer med de fall då den enskilde enligt 3 kap. 4 § SmL är skyldig att med- verka till smittspårning. Detta innebär att den enskilde åläggs en 9 Prop. 2003/04:30 s. 85 och 172. 439 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 sådan skyldighet då han eller hon vet eller har anledning att miss- tänka att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom eller annan smittspårningspliktig sjukdom. I dessa fall ska den enskilde utan dröjsmål söka läkare. I författningskommentaren till bestämmelsen anges att en anledning att misstänka att man bär på en sådan sjuk- dom kan föreligga t.ex. då kliniska symtom uppträder eller om man utsatts för risk att smittas vid kontakter med någon som man vet eller får reda på är smittad. Skyldigheten kan också uppkomma genom att man underrättas om risken i ett smittspårningsärende.10 I samband med införandet av smittskyddslagen yttrade sig Lagrådet över bestämmelsen i 3 kap. 1 § SmL och anförde att en fastlagd skyl- dighet att underkasta sig läkarundersökning bör uppfattas som ett påtvingat kroppsligt ingrepp även om underlåtenheten att iaktta skyl- digheten inte kan medföra några sanktioner. Detta innebar, menade Lagrådet, att en sådan föreskrift enligt regeringsformen måste med- delas genom lag. Lagrådet menade att eftersom skyldigheten att låta sig undersökas kunde utvidgas från att bara gälla allmänfarliga sjuk- domar till att också gälla andra sjukdomar genom att regeringen eller dåvarande Socialstyrelsen kunde meddela föreskrifter om smittspår- ningsplikt för dem, framstod regleringen som mindre väl förenlig med regeringsformen. I propositionen bemöttes Lagrådets invändning med att tvångsundersökning inte kan tillämpas när det gäller smitt- spårningspliktiga sjukdomar som inte också är allmänfarliga. Det finns med andra ord ingen sanktion i dessa fall då en enskild inte medverkar till att låta sig läkarundersökas. Skyldigheten enligt 3 kap.

3 § SmL finns bestämmelser som behandlar smittskyddsläkarens skyldigheter då han eller hon fått anmälan om att en person som antas bära på en allmänfarlig sjukdom inte låter sig undersökas av läkare. Efter anmälan har smittskyddsläkaren att utreda ärendet, ta reda på varför den misstänkt smittade inte låter läkarundersöka sig samt vilka åtgärder som kan vidtas för att detta frivilligt ska ske. Om inte skäl talar däremot ska i smittskyddsläkarens utredning ingå ett personligt samtal med den enskilde. Går det inte att nå resultat på detta sätt kan det i vissa fall bli aktuellt med att ansöka hos förvalt- ningsrätten om tvångsundersökning enligt 3 kap. 2 §. Någon skyldighet att anmäla till smittskyddsläkaren föreligger enligt nuvarande bestämmelser alltså inte vid andra smittspårnings- pliktiga sjukdomar än de allmänfarliga. I stället åligger det den som ansvarar för smittspårningen att aktivt söka påverka personen att söka läkare.12 Den person som ska genomföra smittspårningen måste inte bara ha goda epidemiologiska kunskaper utan han eller hon måste också besitta en förmåga att kunna sätta sig in i den enskilda patientens livssituation. Smittspårning ska genomföras på ett sätt som inte är kränkande för patienten och den eller de personer som denne kan ha smittat eller smittats av. För att säkerställa att smittspårning ut- förs på tillfredsställande sätt, ges i 3 kap. 5 § SmL möjlighet för smitt- skyddsläkaren att befria behandlande läkare från uppgiften och över- lämna den till en person med tillräcklig kompetens och erfarenhet. Detta kan ske i två fall. I första hand efter underrättelse från den som smittspårar att han eller hon inte ser sig i stånd att genomföra viss smittspårning. I andra hand då smittskyddsläkaren i sitt arbete själv finner att ett visst smittspårningsärende inte utförs på ett rik- tigt sätt. Avsikten är inte i första hand att smittskyddsläkaren själv ska ta över smittspårningen, men det kan i undantagsfall vara lämp- ligt att så sker. Ett överlämnande eller övertagande enligt bestäm- melsen kan avse smittspårningsärendet i sin helhet eller enbart en 12 Prop. 2003/04:30 s. 222. 441 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 viss del därav, såsom själva kallelsen av de av patienten uppgivna personerna samt kontroll av att dessa söker läkare.13 Dessa nuvarande bestämmelser har, så som vi beskrivit tidigare, tillsammans med de övriga bestämmelserna om smittskyddsåtgärder i smittskyddslagen bedömts vara förenliga med skyddet för de grund- läggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i reger- ingsformen och Europakonventionen. Den föreslagna anmälningsskyldigheten innebär ingen sanktion I kapitel 3 har vi föreslagit att anmälningsplikten i 3 kap. 6 § SmL när den som har underrättats i ett smittspårningsärende om att det finns en misstanke om att han eller hon kan ha smittats av en allmän- farlig sjukdom inte utan dröjsmål låter sig undersökas av läkare ska utökas till att gälla också andra smittspårningspliktiga sjukdomar än de allmänfarliga. Det är vår uppfattning att anmälan till smitt- skyddsläkaren inte i sig är en åtgärd som renderar en annan bedöm- ning om huruvida skyldigheten att underkasta sig en läkarunder- sökning är att uppfattas som ett påtvingat kroppsligt ingrepp enligt regeringsformens mening. Inte heller den bestämmelse i 6 kap. SmL som vi föreslår ska reglera vad smittskyddsläkaren är satt att vidta för åtgärder vid en sådan anmälan ändrar denna bedömning. Av vårt förslag följer att smittskyddsläkaren ska underrätta den enskilde, som huvudregel vid ett personligt samtal, om att han eller hon kan ha smittats av den smittspårningspliktiga sjukdomen och uppmana honom eller henne att uppsöka läkare. Detta är således åtgärder som motsvarar vad smittskyddsläkaren kan behöva vidta redan i dag inom ramen för ett smittspårningsärende som smittskyddsläkaren över- tar enligt 3 kap. 5 § SmL. Vårt förslag öppnar inte heller upp för att de ytterligare åtgärder som smittskyddsläkaren kan vidta när det är fråga om en allmänfarlig sjukdom, t.ex. att ansöka hos förvaltnings- rätten om tvångsundersökning, ska kunna användas också vid en smittspårningspliktig sjukdom. Mot denna bakgrund är det utredningens bedömning att försla- gen är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättig- heterna så som det kommer till uttryck i regeringsformen och Europa- konventionen. 13 Prop. 2003/04:30 s. 222. 442 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter Av samma skäl anser utredningen att förslagen är förenliga med FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter re- spektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. På motsvarande sätt som för nuvarande bestämmelser i lagen bedömer vi även att smittskyddslagens bestämmelse om att barnets bästa säkerställer att barnets bästa beaktas också när den som miss- tänks ha smittats av en smittspårningspliktig sjukdom är ett barn. 8.3 Förslagen om ändamålsenliga rättigheter och skyldigheter för enskilda Bedömning De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om den enskildes skyldigheter att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar, om råd och förhållningsregler och om informationsplikt syftar till att stärka rättssäkerheten kring individuellt inriktade smitt- skyddsåtgärder och är förenliga med regeringsformen, Europa- konventionen och FN:s deklarationer om medborgerliga och poli- tiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Bestämmelsen i smittskyddslagen om barnets bästa säkerställer att barnets bästa särskilt beaktas när åtgärderna rör barn. Detsamma gäller de justeringar som föreslås av bestämmelserna om smittbärarersättning i socialförsäkringsbalken med anledning av förslagen om råd och förhållningsregler. Ett förändrat regelverk för beslut om förhållningsregler Förslagen innebär en ändamålsenlig och rättssäker användning av förhållningsregler I kapitel 5 har vi beskrivit hur den nuvarande regleringen om indi- viduellt inriktade smittskyddsåtgärder vid allmänfarlig sjukdom inne- bär att den som bär på eller misstänks bära på en sådan sjukdom alltid ska meddelas förhållningsregler. Eftersom smittskyddsåtgär- der vid sådana sjukdomar kan behöva omfatta att enskilda ombeds eller åläggs att vidta långtgående begränsningar i sin vardag och i sitt privat- och familjeliv föreslår vi inte att möjligheten att meddela 443 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 förhållningsregler tas bort. Det är vår uppfattning att sådana smitt- skyddsåtgärder bör vila på en tydlig lagstiftning och kringgärdas av ändamålsenliga rättssäkerhetsgarantier. Det är dock vår mening att det inte är en ändamålsenlig eller proportionerlig ordning att en person alltid ska åläggas förhållningsregler, när han eller hon både är motiverad och har förutsättningar att med råd och stöd som grund vidta de åtgärder som krävs för att förhindra smittspridning på fri- villig väg. Vi föreslår därför flera ändringar i regelverket kring förhåll- ningsregler i syfte att användningen av förhållningsregler ska bli ändamålsenlig och rättssäker för den enskilde. Sammanfattningsvis föreslår vi att förhållningsregler ska beslutas endast när medicinska och praktiska råd om vad den enskilde behöver vidta för åtgärder för att minimera risken för att överföra smitta till någon annan inte kan ges i samförstånd med den enskilde. Rätts- säkerheten kring sådana beslut ska stärkas genom att regelverket för- tydligas och kompletteras på flera punkter. Det ska tydliggöras vad som ska beaktas när förhållningsreglerna utformas för att anpassas till den enskilde individen och att de ska meddelas både muntligt och skriftligt. Det ska ställas krav på att behovet av meddelade förhåll- ningsregler regelbundet övervägs och att beslutet om förhållnings- regler upphävs när det inte längre behövs. Det ska införas bestäm- melser om att beslutet om förhållningsregler kan vara tidsbegränsat så att den enskilde inte underkastas förhållningsregler under längre tid än vad som är nödvändigt. Ett beslut om förhållningsregler ska också utformas på ett sådant sätt att det säkerställs att den enskilde får information om sina möjligheter att begära överprövning och att överklaga. Som vi beskrivit i föregående avsnitt bedömdes i samband med att den nuvarande smittskyddslagens bestämmelser om smittskydds- åtgärder infördes att de var förenliga med regeringsformen och Europakonventionen. Utredningen ser inga skäl att ifrågasätta denna bedömning, men kan konstatera att de förslag vi lämnar innebär en mer ändamåls- enlig och mindre långtgående användning av sådana betungande förvaltningsbeslut som beslut om förhållningsregler utgör. I de fall beslut om förhållningsregler fattas med stöd av våra föreslagna be- stämmelser kommer den enskilde på ett bättre sätt kunna ta tillvara sina rättigheter i fråga om att t.ex. få beslutet omprövat. Det är där- för utredningens bedömning att förslagen är förenliga med skyddet 444 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regeringsformen och Europakonventionen. Av samma skäl anser utredningen att förslagen är förenliga med FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter re- spektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Särskilt om justeringarna av de moment som förhållningsregler får avse I nuvarande reglering av förhållningsregler finns en uppräkning i punktform av de moment som förhållningsreglerna får avse. Som vi förklarat i kapitel 5 bedömer vi att en sådan uppräkning bidrar till en tydlighet och bör behållas, men att vi föreslår vissa justeringar. En sådan justering är att punkten som tar sikte på en skyldighet att vid sexuella kontakter iaktta ett beteende som minskar risken för smittspridning görs neutral i fråga om smittväg. Justeringen inne- bär dock inte att förhållningsregler inte kan ges i fråga om ett an- passat beteende vid sexuella kontakter med stöd av den föreslagna punkten. Det är vår bedömning att den inskränkning av den en- skildes grundlagsskyddade fri- och rättigheter som en förhållnings- regel om att iaktta ett smittsäkert beteende vid sexuella kontakter kan innebära, inte kräver att detta uttryckligen anges i lagtexten. Detsamma gäller justeringen att punkten som uttryckligen med- ger att en förhållningsregel om ett förbud mot att överlåta begagnade injektionsverktyg utgår och att ett sådant förbud i stället kan, vid behov, meddelas med stöd av den föreslagna punkten om att anpassa sitt beteende. Det ska också här framhållas att uppräkningen i lagtexten av vad förhållningsreglerna får innehålla avser att ange inom vilka moment som förhållningsregler får ges. Detta innebär att de förhållningsregler som meddelas den enskilde ska vara mer preciserade än hur momen- ten beskrivs i lagtexten. De ska härutöver, såväl enligt nuvarande lagstiftning som enligt vårt förslag, vara individuellt utformade och alltså anpassas till den enskilde så att de går att förstå och tillämpa på ett ändamålsenligt sätt. Vi föreslår också att punkten som innebär att en förhållnings- regel om förbud mot att donera blod och organ får meddelas tas bort, eftersom lagstiftningen om blodsäkerhet vid donation och transplantation enligt vår bedömning är tillräcklig ur smittskydds- 445 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 hänseende. Någon betydelse för hur smittskyddslagstiftningen förhåller sig till grundläggande fri- och rättigheter har således inte detta förslag. Våra förslag om skyldigheten att informera innebär en mer ändamålsenlig inskränkning av fri- och rättigheter I kapitel 5 föreslår vi att ett borttagande av den informationsplikt som regleras särskilt i smittskyddslagen och som innebär att den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smitto- överföring kan uppkomma. Förslaget bygger på vår uppfattning att de allra flesta människor på frivillighetens väg vidtar de åtgärder som krävs för att skydda andra från smittrisk och att de individuellt in- riktade smittskyddsåtgärderna i första hand bör vila på råd som ges i samförstånd med patienten. Detta gäller också ifall det av smitt- skyddsskäl finns anledning att informera om överföringsrisken. Den möjlighet som vi i kapitel 5 föreslår att under vissa omständigheter besluta om en förhållningsregel som innebär en skyldighet att infor- mera anser vi vara tillräcklig och mer ändamålsenlig än att var och en som bär på en allmänfarlig sjukdom ska vara underkastad en lag- stadgad informationsplikt. I nuvarande uppräkning av de moment som förhållningsregler får avse finns en punkt som innebär att en förhållningsregel får ges om att informera om smittbärarskap för vårdgivare och sådana som utför icke-medicinska ingrepp. Vi föreslår att den punkten utgår och i stället omfattas av en ny bestämmelse som innebär att utrymmet att meddela sådana förhållningsregler blir mindre. Det är bara i situa- tioner som innebär en beaktansvärd risk för att smittan överförs och i vilka det inte bedöms möjligt eller tillräckligt att minimera över- föringsrisken med ett anpassat beteende som en förhållningsregel om en informationsskyldighet får meddelas. En sådan situation kan alltjämt vara en vårdsituation eller vid ett icke-medicinskt ingrepp. Det kan exempelvis också vara fråga om en situation där trängsel eller trångboddhet gör att den som bär på en luftburen allmänfarlig sjuk- dom inte kan anpassa sitt beteende på ett tillräckligt smittsäkert sätt. Vi föreslår också att den punkt som innebär att en förhållnings- regel kan ges om att informera en sexualpartner om smittbärarskap 446 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter tas bort. Till skillnad från de situationer vi precis beskrivit är det vår uppfattning att en informationsskyldighet aldrig kan bli aktuell i en sådan situation med den reglering vi nu föreslår, eftersom det vid sexuella kontakter alltid går att anpassa sitt beteende så att över- föring inte uppstår. Det är vår bedömning att detta innebär en mer ändamålsenlig och mindre långtgående inskränkning i skyddet för privat- och familje- liv så som det kommer till uttryck i t.ex. Europakonventionen. I de fall en sådan förhållningsregel meddelas kommer den enskilde också, i motsats till den lagstadgade informationsplikten som finns i dag, att kunna begära omprövning och överklaga beslutet om en sådan skyldighet. Det är därför utredningens bedömning att förslagen är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regeringsformen och Europakon- ventionen. Av samma skäl anser utredningen att förslagen är förenliga med FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter re- spektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Följdändringarna i bestämmelserna om smittbärarersättning Förslagen i kapitel 5 om ändringar i socialförsäkringsbalkens bestäm- melser om rätten till smittbärarpenning syftar till att anpassa dem till den ordning för beslut om förhållningsregler som vi föreslår. Avsikten med den nya ordningen är som vi beskrivit tidigare att ingen ska behöva få förhållningsregler när råd om hur smittöver- föring kan undvikas kan ges i samförstånd. Detta gäller också när en behandlande läkare bedömer att en bärare av en allmänfarlig sjuk- dom behöver avstå från förvärvsarbete under en tid för att inte ris- kera att smitta andra. Våra föreslagna ändringar i socialförsäkrings- balken i denna del avser att smittbärarpenning ska kunna utgå, om övriga förutsättningar för det är uppfyllda, på basis av råd och intyg från den behandlande läkaren om att avstå från förvärvsarbete under en period. Förslagen är därför förenliga med regeringsformen, Europakon- ventionen och FN:s deklarationer om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 447 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 Barns rättigheter Av statistik som utredningen har tagit del av från Folkhälsomyn- digheten rörde drygt 3 900 anmälda fall av allmänfarlig sjukdom barn (0–17 år). Under de senaste tio åren (2015–2025) har barn stått för 11 procent av fallen av allmänfarlig sjukdom. De två senaste åren, 2024 och 2025, är motsvarande andel 9 procent, mot 12 pro- cent i början av perioden. Minskningen ser ut att kunna förklaras av en generell minskning av klamydiafall som är en sjukdom som i barn- populationen uteslutande torde drabba tonåringar. I propositionen som ligger till grund för smittskyddslagen ut- talas att när ett barn är smittbärare är det i första hand barnets vård- nadshavare som svarar för att åtgärder vidtas på ett sådant sätt att smittrisk inte uppkommer. Det framhålls att det är viktigt att barnets rättigheter respekteras samtidigt som barnets skyldigheter att vidta nödvändiga åtgärder bör öka med stigande ålder och ökad mognad. Det lyfts också fram att det är särskilt viktigt att förhållningsregler används med försiktighet när det är fråga om barn som är smittbärare. Möjligheten för barnet att delta t.ex. i förskoleverksamhet är många gånger av stor betydelse för barnets förutsättningar att utvecklas. Av detta skäl bör de förhållningsregler som ska meddelas alltid an- passas efter barnets ålder och utveckling samt vara utformade så att de medför ett så litet intrång i barnets livsföring som möjligt.14 Utredningen bedömer att bestämmelsen om barnets bästa i smitt- skyddslagen säkerställer att barnets bästa på detta sätt beaktas vid tillämpningen också av de bestämmelser vi föreslår. Det är också vår mening att genom de ändringar vi föreslår kommer sådana hänsyn kunna iakttas på ett än bättre sätt än vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser för de barn som drabbas av en allmänfarlig sjukdom och därigenom kommer omfattas av bestämmelserna om råd och förhållningsregler i smittskyddslagen. 14 Prop. 20023/04:30 s. 97 och 116. 448 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter 8.4 Förslagen om ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Bedömning Den föreslagna möjligheten för Folkhälsomyndigheten att besluta om extraordinära smittskyddsåtgärder i avvaktan på regeringens beslut om att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss sjukdom syftar till att stärka beredskapen inför en pandemi eller annan omfattande smittspridning och är förenliga med regeringsformen, Europakonventionen och FN:s deklarationer om medborgerliga och politiska rättigheter respek- tive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Bestämmelsen i smittskyddslagen om barnets bästa säkerställer att barnets bästa särskilt beaktas när de extraordinära smittskydds- åtgärderna rör barn. Förslagen om justeringar i bestämmelsen om det så kallade snabbförfarandet, smittskyddsläkarens benämning och placering i regionen och om att Folkhälsomyndigheten ska vara nationellt samordnande myndighet för frågor om vårdhygien stärker bered- skapen på smittskyddsområdet och är förenliga med skyddet för fri- och rättigheter så som de kommer till uttryck i regeringsfor- men, Europakonventionen, barnkonventionen och de nämnda FN-deklarationerna. De extraordinära smittskyddsåtgärderna är i sig förenliga med skyddet för fri- och rättigheterna När de extraordinära smittskyddsåtgärderna – hälsokontroll på plat- sen för inresan, karantän och avspärrning (3 kap. 8–12 §§ SmL) – infördes redovisades i propositionen en analys motsvarande den vi nu ska göra för våra förslag.15 Där konstateras att de extraordinära smittskyddsåtgärderna är relativt begränsade i tiden och kan som längst pågå under en tids- period motsvarande inkubationstiden för den aktuella sjukdomen. Karantänsvistelsen kan i många fall verkställas i den misstänkta smit- tades hem om så önskas och avspärrningsbeslut bör endast vidtas 15 Prop. 2003/04:158 s. 76–81. 449 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 då samhället inte med andra medel kan kontrollera spridningen av en samhällsfarlig sjukdom. Tvångsåtgärderna ska upphöra så snart det inte längre finns skäl för dem. Hälsokontrollen får inte vara för- enad med frihetsberövande eller innefatta provtagning eller annan åtgärd som innebär kroppsligt ingrepp. Vidare konstateras att syftet med ett beslut om hälsokontroll är att försöka fastställa att personer som har för avsikt att resa in i lan- det inte är smittade av någon samhällsfarlig sjukdom. Om smittade personer kan diagnostiseras och relevanta åtgärder vidtas på ett tidigt stadium, kan en spridning av sjukdomen i Sverige undvikas. Hälso- kontrollen är normalt av mindre ingripande karaktär och bör i regel kunna begränsas till att sjukvårdspersonal samtalar med varje passa- gerare och gör iakttagelser av eventuella sjukdomssymptom under samtalen. Den får inte vara förenad med frihetsberövande eller inne- fatta provtagning eller annan åtgärd som innebär kroppsligt ingrepp. Det betonas att det är av stor vikt att hälsokontrollen görs så snart som möjligt efter inresan för att dess syfte inte ska gå förlorat. En prövning av domstol skulle med stor sannolikhet bli aktuell först efter det att hälsokontrollen redan har genomförts. Regeringen an- såg därför att det inte strider mot Europakonventionen att ett beslut om hälsokontroll inte går att överklaga. Inte heller ett beslut om avspärrning går att överklaga. Det anförs dock i propositionen att både den som vill ta sig in i ett avspärrat område och den som vill ta sig ut har möjlighet att få ett undantags- beslut från avspärrningsbeslutet. Regeringen bedömde att rätten för den enskilde att begära undantag från beslutet om avspärrning är tillräcklig för att ta till vara den enskildes rätt. Den enskilde kan härigenom ges tillstånd att lämna området. En näringsverksamhet som den enskilde bedriver innanför det avspärrade området kan dock påverkas negativt ur en ekonomisk synvinkel. I propositionen dras paralleller till polislagens (1984:387) bestämmelser om att en polisman – i syfte att avvärja ett brott som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa – under vissa förhållanden får avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett ställe och att Polismyndigheten får under vissa förutsättningar för att upprätthålla ordning och säkerhet för- bjuda tillträde till visst område eller utrymme. Det konstateras i pro- positionen att även dessa beslut kan drabba enskilda ekonomiskt på samma sätt som ett beslut om avspärrning enligt smittskyddslagen och att ett avspärrningsbeslut enligt polislagen inte går att överklaga. 450 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter I stället kan beslutens riktighet prövas t.ex. inom ramen för en talan om tjänstefel eller en skadeståndstalan på grund av fel eller försum- melse vid myndighetsutövning. Vidare konstateras att beslut om karantän och undantag från beslut om avspärrning går att överklaga. I propositionen förs vidare fram att de extraordinära smittskydds- åtgärderna syftar till att begränsa spridningen av mycket allvarliga sjukdomar och de begränsningar i skyddet för privat- och familjeliv som åtgärderna kan innebära därmed får anses ändamålsenliga och proportionerliga. Regeringen bedömde mot denna bakgrund att bestämmelserna om de extraordinära smittskyddsåtgärderna uppfyller de krav som ställs i Europakonventionen och i regeringsformen avseende rätten att begränsa en individs rörelsefrihet. I vårt delbetänkande har vi föreslagit en viss utvidgning och vissa förtydligande bestämmelser om hälsokontroll på platsen för inresa. I samband med det gjorde vid bedömningen att bestämmelserna, de nuvarande och de vi då föreslog, var förenliga med skyddet för fri- och rättigheterna, se avsnitt 12.2.2 i delbetänkandet.16 De extraordinära smittskyddsåtgärderna är i sig förenliga med barnets rättigheter I propositionen som låg till grund för införandet av de extraordinära smittskyddsåtgärderna beskrivs åtgärdernas förhållande till barn- konventionen.17 Artikel 37 b stadgar att inget barn olagligt eller godtyckligt får berövas sin frihet. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. I propositionen konstateras att ett barn som sätts i karantän berövas sin frihet. Det anförs vidare att ett karantänsbeslut motiveras av att allvarliga sjukdomar inte ska få spridning i samhället. För det fall att barnets vårdnadshavare och syskon har ett fullgott vaccinationsskydd mot sjukdomen i fråga, bör barnet kunna hållas i karantän i sitt hem. Med hänvisning till artikel 24 anförs vidare att det i motsatt fall många gånger kan vara lämpligt att barnet får vistas på en vårdinrättning med utbildad per- sonal som kan säkerställa barnets rätt till tillgång av hälso- och sjuk- vård. Det betonas att det är viktigt att smittskyddsläkaren ser till 16 SOU 2025:48 s. 1021–1027. 17 Prop. 2003/04:158 s. 45–46. 451 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 omständigheterna i det enskilda fallet när denne ska besluta var barnet ska hållas i karantän. Karantänsvistelsen måste för barnet bli så skonsam som möjligt. Det anförs vidare att ett beslut om karan- tän är av begränsad varaktighet och ska hävas så snart det inte längre finns skäl för beslutet. I propositionen bedömde regeringen att det är förenligt med barnkonventionen att sätta barn i karantän om för- utsättningarna härför enligt smittskyddslagen är uppfyllda. Vidare konstateras att om barnet eller någon av barnets föräldrar sätts i karantän berövas barnet temporärt sin rätt till en eller båda sina föräldrar. Enligt artikel 9 får barnet inte skiljas från sina föräldrar om det inte är nödvändigt för barnets bästa. Att ett barn inte i onödan utsätts för risken att smittas av en dödlig sjukdom är enligt reger- ingen en åtgärd som i högsta grad vidtas med barnets bästa i åtanke. Vidare får det anses vara till barnets bästa på lite längre sikt att dess föräldrar inte utsätts för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, genom att barnet sätts i karantän. Om barnets föräldrar insjuknar i en sam- hällsfarlig sjukdom kommer barnet sannolikt att skiljas från sina för- äldrar under betydligt längre tid. Vidare framhålls i propositionen artiklarna i konventionen om barnets rätt till liv och överlevnad (artikel 6), skydd, bistånd och om- vårdnad (artikel 28), utbildning (artikel 28) samt lek och kreation (artikel 31). Även den nu föreslagna ordningen för beslut är förenlig med skyddet för fri- och rättigheterna och barnets rättigheter Utredningen ser ingen anledning att göra en annan bedömning än den som redovisas ovan om att de extraordinära smittskyddsåtgär- derna i sig är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det som skiljer vårt förslag mot den ordning som i dag gäller för dessa åtgärder är att de enligt vårt förslag ska kunna vidtas också på grundval av en smittsam sjukdom som ännu inte har bedömts av regeringen eller riksdagen som samhällsfarlig. Det är fråga om beslut som avser extrema undantagsfall och vars syfte är att skydda befolkningen från en sjukdom som t.ex. kan vara livs- hotande och ge upphov till allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner, i den lucka som kan uppstå från det att det finns en konkret risk för att sjukdomen kan komma att spridas i landet och till det att regeringen hunnit besluta om att bestämmelserna om 452 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på sjukdomen enligt det så kallade snabbförfarandet i 9 kap. 2 § SmL. Inte desto mindre krävs dock att ett sådant beslut kringgärdas av särskilda överväganden, bestämmelser om rättssäkerhetsgarantier och att de inskränkningar i fri- och rättigheter som besluten kan innebära inte går utöver vad som är ändamålsenligt och proportionerligt. Utredningen har vid utformningen av förevarande förslag gjort särskilda överväganden i dessa avseenden. I kapitel 7 har vi bedömt att det inte finns några hinder att klassificera sjukdomar som sam- hällsfarliga i beredskapssyfte och vi har därför föreslagit att Folk- hälsomyndigheten får i uppdrag att utreda om fler allvarliga smitt- samma sjukdomar bör anges som samhällsfarliga i smittskyddslagen. En sådan beredskap minskar utrymmet för när beslut om de extra- ordinära smittskyddsåtgärderna behöver fattas för en sjukdom som inte på förhand är klassificerad som samhällsfarlig. De rekvisit som vi ställt upp för att ett beslut enligt vår föreslagna ordning alls ska komma i fråga innebär vidare att sjukdomen ska bedömas uppfylla kraven för att vara en samhällsfarlig sjukdom och att det måste föreligga en överhängande risk för att sjukdomen ska få spridning i Sverige. Att risken ska vara överhängande innebär att det måste föreligga konkreta omständigheter som talar för att så är för handen. Behovet av åtgärder ska också vara så brådskande att regeringens föreskrifter om att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar kan tillämpas på sjukdomen inte kan avvaktas. Redan med anledning av detta är utrymmet mycket begränsat för beslut enligt den nya ordningen. Vi har också gjort särskilda överväganden om vilken instans som ska vara den som har att fatta besluten. Att vi har valt Folkhälsomyn- digheten borgar för att besluten blir allsidigt belysta utifrån den om- världsbevakning och nationella beredskap som ankommer på myn- digheten och att de särskilda överväganden som behövs kan göras med understöd av t.ex. de juridiska funktioner som finns inom en statlig förvaltningsmyndighet. Eftersom besluten enbart få fattas i avvaktan på regeringens beslut enligt snabbförfarandet förutsätts att den instans som har att fatta besluten har löpande kontakt med Regeringskansliet i frågan. Även detta talar för Folkhälsomyndig- heten och för att besluten endast fattas när det finns ett reellt behov av dem. 453 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 Ett alternativ hade också kunnat vara att Folkhälsomyndighetens beslut härutöver skulle underställas en domstolsprövning. Något krav på en sådan prövning ställs dock inte vid beslut om de extra- ordinära smittskyddsåtgärderna enligt nuvarande bestämmelser. Enbart den skillnaden att det för våra förslag är fråga om en sjuk- dom som ännu inte är klassificerad som samhällsfarlig medför enligt vår bedömning inte att en sådan domstolsprövning erfordras. Vid denna bedömning beaktar vi även att det är fråga om beslut som är begränsade i tid och som fattas i avvaktan på ett regeringsbeslut. Fattar inte regeringen beslut inom sju dagar upphör besluten ome- delbart att gälla. Härutöver gäller, så som beskrivs ovan, att beslut om de extraordinära smittskyddsåtgärder som är mest ingripande för den enskilde – karantän och avspärrning – kan angripas rättsligt av den enskilde genom överklagande respektive genom att begära och få prövat förutsättningarna att meddelas undantag från att om- fattas av avspärrningsbeslutet. Mot denna bakgrund är det utredningens bedömning att förslagen är förenliga med regeringsformen, Europakonventionen och FN:s deklarationer om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. På motsvarande sätt som för de extraordinära smittskyddsåtgär- derna enligt nuvarande bestämmelser är de också förenliga med bar- nets rättigheter så som de kommer till uttryck i barnkonventionen och att bestämmelsen om barnets bästa i smittskyddslagen säker- ställer att barnets bästa på detta sätt beaktas vid tillämpningen också av de bestämmelser vi föreslår. Övriga förslag är förenliga med skyddet för fri- och rättigheterna och barnets rättigheter Utöver möjligheten för Folkhälsomyndigheten att fatta beslut om extraordinära smittskyddsåtgärder i avvaktan på regeringsföreskrifter har vi i kapitel 7 också presenterat ytterligare författningsförslag som syftar till att stärka smittskyddets beredskap. Hit hör förslaget om att bestämmelserna i 9 kap. 2 § SmL om det så kallade snabbförfa- randet bör justeras så att det inte råder någon tvekan om att reger- ingen kan fatta beslut enligt förfarandet när det behövs. Hit hör också förslagen som avser att stärka smittskyddsläkarens roll, lik- som förslagen att utse Folkhälsomyndigheten som nationell samord- 454 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter nande myndighet för vårdhygienfrågor. Det är utredningens bedöm- ning att dessa förslag inte är av sådan natur att de berör individer på ett sådant sätt att deras förhållande till skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna ingående behöver analyseras. Utredningen kan dock konstatera att de på olika sätt stärker beredskapen inför en pandemi eller annan omfattande smittspridning. De ligger således väl i linje med den målsättning som FN:s konvention om ekono- miska, sociala och kulturella rättigheter ställer upp om att erkänna rätten för envar att såväl fysiskt som psykiskt åtnjuta bästa uppnå- eliga hälsa och att som konventionsstat vidta åtgärder som är nöd- vändiga för att förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar (artikel 12.2 c). Det är vidare utredningens bedömning att också dessa förslag är förenliga med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna så som det kommer till uttryck i regeringsformen, Europakonven- tionen, FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättig- heter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En stark och ändamålsenlig beredskap inför en pandemi eller annan om- fattande smittspridning skyddar även barns rätt till liv och överlev- nad och är förenliga med barns rättigheter så som de kommer till uttryck i barnkonventionen. 8.5 Förslagen om ändamålsenliga rättigheter och skyldigheter är i linje med nationella och internationella målsättningar för hiv Bedömning De föreslagna ändringarna i fråga om informationsplikt och om råd och förhållningsregler vid allmänfarlig sjukdom är i linje med de målsättningar relaterade till hiv som den svenska strategin och internationella överenskommelser uttrycker. Förändringarna bidrar till att personer som lever med hiv ges likvärdiga förutsättningar för en god hälsa och god livskvalitet som befolkningen i stort. 455 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 Nationell strategi och handlingsplan mot hiv/aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner Sveriges första samlade strategi mot hiv och aids och vissa andra sexu- ellt överförbara infektioner presenterades i december 2005. Strate- gin uppdaterades senast 2024 av Folkhälsomyndigheten på reger- ingens uppdrag.18 I strategin är det övergripande målet att överföring av hiv och STI:er ska begränsas genom att skapa samhälleliga förut- sättningar för en god, jämlik och jämställd sexuell och reproduktiv hälsa för personer i hela landet samt att personer som lever med hiv ska ha likvärdiga livsvillkor och likvärdig livskvalitet som befolk- ningen i stort. Folkhälsomyndigheten konstaterar att en ny lägesbild över den epidemiologiska situationen i Sverige och ny kunskap om läkemedel som en viktig del i det förebyggande arbetet pekar på behovet av att anpassa framtida mål och prioriteringar. Myndigheten lyfter fram att den kunskap och utveckling som påverkat lägesbilden bl.a. är att: – Välbehandlad hiv överförs inte vid sexuella kontakter. – Utveckling av behandlingen av hiv innebär att livslängden hos personer som lever med hiv har närmat sig livslängden hos be- folkningen i stort. – Preexpositionsprofylax (PrEP) är en förebyggande åtgärd mot hiv som visar goda resultat. – Sprututbytesverksamhet är ett viktigt infektionsförebyggande insats för personer som injicerar droger. – Det förebyggande och stödjande arbetet fungerar bättre när målgrupperna är delaktiga i att utforma, genomföra och följa upp insatserna. För att öka förutsättningarna att nå detta mål har insatsbehoven från strategin omsatts i en handlingsplan som Folkhälsomyndig- heten publicerade 2025.19 I strategin och handlingsplanen anges fyra delmål: 18 Folkhälsomyndigheten. Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra sexuellt överför- bara infektioner. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2024. 19 Folkhälsomyndigheten. Handlingsplan mot hiv, aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2025. 456 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter – Hälsofrämjande och förebyggande insatser med en bred SRHR- ansats20 ska nå relevanta prioriterade grupper, såväl som hela be- folkningen. – Hiv, aids och andra sexuellt överförbara infektioner ska före- byggas och tidigt identifieras och behandlas. – Stigma och diskriminering relaterat till hivinfektion ska elimi- neras. – Personer som lever med hiv ska genom hela livet ha likvärdiga förutsättningar för en god hälsa och god livskvalitet som befolk- ningen i stort. I strategin konstateras att för att uppnå målen behöver det nationella arbetet med hiv, aids och andra sexuellt överförbara infektioner utgå från de internationella mål och deklarationer som manifesterats i FN:s deklarationer om hiv och aids, Dublindeklarationen och Agenda 2030. Vi beskriver kortfattat dessa internationella överenskommelser nedan. FN:s deklarationer om hiv och aids År 2001 sammanträdde FN:s generalförsamling i en särskild session om hiv och aids för att besluta om omedelbara åtgärder för att be- kämpa den globala spridningen av dessa sjukdomar. Sessionen resul- terade i den s.k. UNGASS-deklarationen21 som bl.a. Sverige har undertecknat. År 2021 antog FN:s medlemsländer den senaste de- klarationen på området med målet att utrota aids som ett folkhälso- hot till år 2030.22 20 SRHR står för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. 21 FN. General Assembly (26th special sess: 2001). Declaration of Commitment on HIV/AIDS (2001). A/RES/S-26/2. New York: FN; 2001. 22 FN. General Assembly (75th sess. 2020-2021). Political Declaration on HIV and AIDS: Ending inequalities and getting on track to end AIDS by 2030. A/RES/75/284. New York: FN; 2021, punkterna 28 och 65 (a). 457 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 Dublindeklarationen Dublindeklarationen från 2004 betonar hiv som en viktig politisk prioritering för länderna i Europa och Centralasien.23 Vartannat år utvärderar och rapporterar Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) om genom- förandet av 53 länders åtaganden i Dublindeklarationen och deras måluppfyllelse i relation till andra internationella mål.24 95-95-95-målen Som vi beskrivit i kapitel 4 lanserade UNAIDS år 2014 globala mål för diagnos och behandling av hivinfektion, de s.k. 90-90-90-målen som senare kom att ingå i den politiska deklarationen som FN:s med- lemsstater antog år 2016.25,26 I samband med att FN:s generalförsam- ling sammanträdde 2021 uppdaterades de till 95-95-95-mål. Dessa innebär att: – 95 procent av alla personer med hiv ska vara diagnostiserade, – 95 procent av alla diagnostiserade personer ska behandlas, och – 95 procent av de som får behandling ska vara välbehandlade. I den politiska deklarationen 2021 angavs år 2025 som tidpunkten då målen skulle vara uppfyllda.27 Som vi också nämnt i kapitel 4 har en forskningsrapport visat att Sverige som ett av de första länderna i världen uppnådde UNAIDS 95-95-95-mål redan år 2018. 23 Dublin Declaration on Partnership to fight HIV/AIDS in Europe and Central Asia. Signerad i samband med konferensen Breaking the Barriers: Partnership to Fight HIV/AIDS in Europe and Central Asia' Conference, Dublin 23 februari 2004. 24 ECDC. Monitoring implementation of the Dublin Declaration. Solna: ECDC; u.å. 25 UNAIDS. 90-90-90 An ambitious treatment target to help end the AIDS epidemic. Geneve: UNAIDS; 2014. 26 FN. General Assembly (70th sess. 2015-2016). Political Declaration on HIV and AIDS: On the Fast-Track to Accelerate the Fight against HIV and to End the AIDS Epidemic by 2030. A/RES/70/266. New York: FN; 2016. 27 FN. General Assembly (75th sess. 2020-2021). Political Declaration on HIV and AIDS: Ending inequalities and getting on track to end AIDS by 2030. A/RES/75/284. New York: FN; 2021, punkt 61. 458 SOU 2026:25 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter Agenda 2030 År 2015 antog FN:s medlemsstater Agenda 2030 för hållbar utveck- ling, som inkluderar 17 globala mål för en hållbar och rättvis fram- tid.28 Ett delmål är att senast 2030 utrota epidemierna av aids, tuber- kulos, malaria och försummade tropiska sjukdomar samt bekämpa hepatit, vattenburna sjukdomar och andra smittsamma sjukdomar. Globalt sett ligger Sverige i framkant i genomförandet. I en rank- ning över vilka länder som kommit längst har Sverige placerat sig högt flera år sedan målen antogs.29 Våra förslag är i linje med nationella och internationella mål När vi överlämnar detta betänkande är det 25 år sedan FN:s general- församling sammanträdde för att anta en gemensam deklaration kring hiv och aids. I de därpå följande internationella överenskom- melserna noterar vi att ambitionsnivån vad gäller minskad sjuklighet och dödlighet till följd av hiv och aids, liksom för konsekvenserna för samhället kontinuerligt har höjts. Det har enligt utredningens bedömning kunnat ske till följd av ökad kunskap om hiv och dess smittsamhet, medicinska framsteg, global tillgång till hivtestning, preventionsinsatser och läkemedelsbehandling, men också till följd av minskat tabu kring t.ex. sexualitet och droganvändning. Av de internationella överenskommelserna framgår att man ska eftersträva samtycke för all hälso- och sjukvård samt frivillighet i relation till testning, smittspårning och information om hivstatus. Man ska också eftersträva eliminering av stigmatisering och diskri- minering. I kapitel 4 gör vi bedömningen att för hiv är skyldigheten att in- formera sexuella kontakter inte ändamålsenlig. Bedömningen baseras både på att den medicinska utvecklingen har lett till att enbart en liten andel med diagnosticerad hiv alls kan överföra viruset vid sex, och på principiella skäl. I kapitel 5 föreslår vi att den skyldighet som regleras i 2 kap. 2 § andra stycket SmL om att den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna infor- 28 FN (70th sess. 2015-2016) Transforming our world : the 2030 Agenda for Sustainable Deve- lopment: resolution / adopted by the General Assembly. A/RES/70/1. New York, FN; 2015. 29 Sachs, J. D., Lafortune, G., Fuller, G., Iablonovski, G. Financing Sustainable Development to 2030 and Mid-Century. Sustainable Development Report 2025. Paris: SDSN, Dublin: Dublin University Press; 2025. 459 Förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter och barns rättigheter SOU 2026:25 mation om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma tas bort. Även den möjlighet som i dag finns att ålägga den enskilde en skyldighet genom en förhållningsregel att informera om smittbärarskap förändras. Genom vår föreslagna ändring kan en sådan förhållningsregel endast ges för situationer vid vilka det finns en beaktansvärd risk för att smittan överförs och det inte kan anses möjligt eller tillräckligt att med ett anpassat beteende minimera risken för smittspridning. Vårt förslag innebär att en sådan förhållningsregel inte kommer kunna ges för sexuella kontakter eftersom det i sådana situationer alltid går att anpassa sitt beteende för att minimera risken för överföring av smitta. En sådan förändring för hivinfektion ligger enligt utredningens bedömning väl i linje med såväl de nationella som internationella målsättningarna relaterade till sjukdomen. Detsamma gäller våra övriga förslag om att förtydliga patientens rätt till råd och stöd och att förhållningsregler endast ska ges när erforderliga råd inte kan ges i samförstånd. Det är vår uppfattning att de ändringar vi före- slår bidrar till att öka likvärdigheten i förutsättningar för en god hälsa och god livskvalitet för personer som lever med hiv. 460 9 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen Av utredningens direktiv framgår att förslagens förhållande till EU-rätten ska analyseras. I detta ingår att analysera förslagens för- enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/ 679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän data- skyddsförordning), förkortad EU:s dataskyddsförordning. Den be- nämns ofta med den engelska förkortningen GDPR som står för General Data Protection Regulation. Även i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2010/C 83/02), förkor- tad EU:s rättighetsstadga, finns bestämmelser om skydd för enskil- das integritet. Förslagens förhållande till dessa rättsakter redogör vi för i detta kapitel. Enligt direktiven ska utredningen även analysera förslagens för- hållande till grundläggande fri- och rättigheter så som de kommer till uttryck i regeringsformen, förkortad RF, och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, förkortad Europakonventionen. Den analysen redovisar vi huvudsakligen i kapitel 8. Analysen i fråga om förslagens förenlighet med skyddet för den personliga integriteten i hanteringen av personuppgifter enligt 2 kap. 6 § andra stycket RF och artikel 8 i Europakonventionen redovisar vi dock i förevarande kapitel. Vi inleder i avsnitt 9.1 med en kort redogörelse för de rättsliga utgångspunkterna för analysen. I avsnitt 9.2 presenterar vi vår analys i fråga om den personuppgiftsbehandling som kan uppstå genom den föreslagna skyldigheten att anmäla dröjsmål med att söka läkare 461 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen SOU 2026:25 vid smittspårning när sjukdomen inte är allmänfarlig. I avsnitt 9.3 finns vår analys i fråga om den personuppgiftsbehandling som de föreslagna ändringarna i smittskyddslagens bestämmelser om råd och förhållningsregler vid allmänfarlig sjukdom kan ge upphov till. I avsnitt 9.5 presenterar vi vår analys i fråga om den föreslagna möj- ligheten för Folkhälsomyndigheten att fatta beslut om extraordi- nära smittskyddsåtgärder och i 9.5 vår analys i fråga om de föreslagna ändringarna i socialförsäkringsbalkens bestämmelser om smittbärar- ersättning. Övriga förslag bedömer vi inte ger upphov till behand- ling av personuppgifter. 9.1 Rättsliga utgångspunkter Rätten till respekt för privatlivet och personlig integritet Rätten till skydd av personuppgifter är en del av den grundläggande rätten till respekt för privatlivet. Skyddet för enskildas privatliv re- gleras i flera internationella överenskommelser till skydd för de mänskliga rättigheterna, däribland EU:s rättighetsstadga och Europa- konventionen. Av lagen (1994:1219) om den europeiska konven- tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna framgår att Europakonventionen gäller som svensk lag. Vidare får enligt 2 kap. 19 § RF lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europa- konventionen. Av såväl Europakonventionen som EU:s rättighets- stadga följer att var och en har rätt har rätt till skydd för sitt privatliv. Denna rättighet får begränsas endast med stöd i lag och om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (artikel 8 i Europakonven- tionen samt artiklarna 7 och 52.1 i EU:s rättighetsstadga). Skyddet för privatlivet omfattar vitt skilda aspekter av en per- sons liv och begreppet har ingen uttömmande definition. Utöver skydd för t.ex. en persons bostad och kommunikation garanterar denna rättighet bl.a. ett skydd för den personliga integriteten. I 2 kap. RF finns bestämmelser bl.a. om den personliga integri- teten. Enligt 6 § andra stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Av 20 § framgår att det skyddet kan begränsas genom lag. En sådan begränsning får endast 462 SOU 2026:25 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokra- tiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen så- som en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskåd- ning (21 §). Det allmänna skyddet för den personliga integriteten i samband med behandling av personuppgifter regleras i EU:s dataskyddsförord- ning. Förordningen syftar till att säkra en enhetlig och hög skydds- nivå för fysiska personer och till att undanröja hindren för flödena av personuppgifter inom unionen. En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. EU:s dataskyddsförordning är dock utformad på ett sådant sätt att den både förutsätter och medger nationella bestämmelser som kompletterar eller utgör undan- tag från förordningens regler. Eftersom EU:s dataskyddsförordning är direkt tillämplig behöver den nationella kompletterande regler- ingen vara förenlig med förordningen och tillämpas tillsammans med den. I Sverige kompletteras EU:s dataskyddsförordning av lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskydds- förordning, förkortad dataskyddslagen, och förordningen (2018:219) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning, förkortad kompletteringsförordningen. Vidare finns bestämmelser om personuppgiftsbehandling i särskilda s.k. registerförfattningar. Sådana författningar reglerar framför allt myndigheters behandling av personuppgifter. För hälso- och sjukvårdens del finns sådana bestämmelser i patientdatalagen (2008:355), lagen (2022:913) om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation och patientdata- förordningen (2008:360). Vissa rättsområden ligger utanför tillämpningsområdet för EU:s dataskyddsförordning. Hit hör t.ex. verksamhet som syftar till att upprätthålla nationell säkerhet (artikel 2.2 a). Genom 1 kap. 2–4 §§ dataskyddslagen utvidgas dock tillämpningsområdet till att gälla även detta, med vissa undantag. Även bestämmelser om sekretess kan vara en del av skyddet för personuppgifter. I svensk rätt upprätthålls skyddet för personupp- gifter därmed också genom bestämmelserna om sekretess och tyst- 463 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen SOU 2026:25 nadsplikt enligt bl.a. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Närmare om EU:s dataskyddsförordning EU:s dataskyddsförordning ska tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register (artikel 2.1). Behandling är ett vitt begrepp och omfattar exempelvis insamling, registrering, lag- ring, bearbetning och utlämnande genom överföring (artikel 4.2). Med personuppgift avses varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (artikel 4.1). Förordningen omfat- tar inte behandling av personuppgifter rörande juridiska personer. För att en behandling av personuppgifter ska vara tillåten krävs att det finns en rättslig grund i EU:s dataskyddsförordning för be- handlingen, dvs. att behandlingen har stöd i en eller flera av de vill- kor som anges i artikel 6.1 i förordningen. Av särskilt intresse för en myndighets verksamhet är artikel 6.1 c som rör behandling som är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar myn- digheten och artikel 6.1 e som rör behandling som är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndig- hetsutövning. Om den rättsliga grunden är att uppgiften är av all- mänt intresse behöver denna grund vara proportionerlig mot det legitima mål som eftersträvas. För all behandling av personuppgifter måste vidare ett antal över- gripande principer vara uppfyllda, t.ex. att personuppgifter ska be- handlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt och att det ska samlas in för på förhand bestämda och berättigade ändamål som tydligt an- getts (artikel 5). Uppgifterna får inte heller lagras längre än nöd- vändigt. Myndigheternas personuppgiftsbehandling som sker för att fullgöra en rättslig förpliktelse (artikel 6.1 c) eller för att full- göra en uppgift av allmänt intresse eller myndighetsutövning (arti- kel 6.1 e) ska också vara fastställd i enlighet med unionsrätten eller i den nationella rätten (artikel 6.3). Särskilda krav gäller enligt artikel 9 för behandling av vissa käns- liga personuppgifter. Hit hör personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertyg- 464 SOU 2026:25 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen else eller medlemskap i fackförening. Hit hör också genetiska upp- gifter, biometriska uppgifter, uppgifter om hälsa och uppgifter om en persons sexualliv eller sexuella läggning. Sådan behandling är bara tillåten under vissa förutsättningar. Hit hör exempelvis behandling som är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grund- val av unionsrätten eller nationell rätt, vilket ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen (artikel 9.2 g). Hit hör också behandling som är nödvändig av skäl som hör samman med t.ex. förebyggande hälso- och sjukvård, tillhandahållande av hälso- och sjukvård, behand- ling, social omsorg eller förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system, på grundval av unionsrätten eller nationell rätt eller enligt avtal med yrkesverksamma på hälso- området och under förutsättning att tystnadsplikt råder (artikel 9.2 h och 9.3). Behandling av känsliga personuppgifter är också tillåten om den är nödvändig av skäl av allmänt intresse på folkhälsoområdet, såsom behovet av att säkerställa ett skydd mot allvarliga gränsöver- skridande hot mot hälsan på grundval av unionsrätten eller natio- nell rätt och där lämpliga och specifika åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter och friheter fastställs, särskilt tystnadsplikt (artikel 9.2 i). Därutöver framgår av artikel 87 att medlemsstaterna närmare får bestämma på vilka särskilda villkor ett nationellt identifikationsnum- mer eller något annat vedertaget sätt för identifiering får behandlas. Om en medlemsstat bestämmer särskilda villkor för behandling av nationella identifikationsnummer, ska de se till att identifikations- numret bara används med iakttagande av lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter enligt EU:s dataskydds- förordning. Enligt 3 kap. 10 § dataskyddslagen får personnummer och samordningsnummer behandlas utan samtycke bara när det är klart motiverat med hänsyn till ändamålet med behandlingen, vik- ten av en säker identifiering eller något annat beaktansvärt skäl. 465 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen SOU 2026:25 9.2 Förslaget om att förstärka smittskyddsläkarens uppgift vid smittspårning Bedömning Förslaget om att förstärka den regionala smittskyddsläkarens upp- gift vid smittspårning av sjukdomar som inte är allmänfarliga med- för ingen ytterligare behandling av personuppgifter än vad som redan förekommer. Förslaget är förenligt med kraven i EU:s dataskyddsförord- ning, EU:s rättighetsstadga, Europakonventionen och regerings- formen. Någon ändring i dataskyddslagstiftningen med anledning av förslagen är inte nödvändig. I kapitel 3 föreslår utredningen att skyldigheten att anmäla till smitt- skyddsläkaren när en person vid en smittspårning inte uppsöker läkare bör utökas till att omfatta också smittspårningspliktiga sjuk- domar som inte är allmänfarliga enligt smittskyddslagen (2004:168), förkortad SmL. Vid en sådan anmälan ska smittskyddsläkaren utreda ärendet och vidta de åtgärder som behövs för att få till stånd en läkarundersökning, om en läkarundersökning inte är obehövlig. Förslagen innebär visserligen en förstärkt reglering av hur den be- handlande läkaren, eller annan inom hälso- och sjukvården som an- svarar för smittspårningen, och smittskyddsläkaren ska agera när någon i ett smittspårningsärende inte hörsammar en uppmaning att låta sig undersökas. Motsvarande arbetsuppgifter bedrivs dock redan i dag och är ett led i att upprätthålla smittskyddet. Någon ny eller utökad personuppgiftsbehandling ger förslaget inte upphov till. Den personuppgiftsbehandling, däribland av känsliga uppgifter, som sker är nödvändig för att den som ansvarar för smittspårningen och smittskyddsläkaren ska kunna fullgöra en rättslig förpliktelse och utföra en uppgift av allmänt intresse. Behandlingen är också nödvändig som ett led i myndighetsutövning. Det finns således rätts- lig grund för behandlingen i artiklarna 6 och 9 i EU:s dataskydds- förordning. Behandlingen sker med stöd av EU:s dataskyddsförord- ning, dataskyddslagen, patientdatalagen och patientdataförordningen. I fråga om sekretesskydd för uppgifter om enskilda personliga för- hållanden finns bestämmelser i 21 kap. OSL, och i 25 kap. OSL finns 466 SOU 2026:25 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen särskilda bestämmelser om sekretess för enskilda inom hälso- och sjukvården. Någon ändring i dataskyddslagstiftningen är därför inte nödvändig. 9.3 Förslagen om ändamålsenliga rättigheter och skyldigheter för enskilda Bedömning Förslagen om ändringar i smittskyddslagens bestämmelser om råd och förhållningsregler vid allmänfarlig sjukdom medför ingen ytterligare behandling av personuppgifter än vad som redan före- kommer. Förslagen är förenliga med kraven i EU:s dataskyddsförord- ning, EU:s rättighetsstadga, Europakonventionen och regerings- formen. Någon ändring i dataskyddslagstiftningen med anledning av förslagen är inte nödvändig. Som presenteras i kapitel 5 föreslår utredningen flera ändringar i regelverket kring bland annat råd och förhållningsregler i syfte att bestämmelserna om den enskildes rättigheter och skyldigheter vid allmänfarliga sjukdomar ska bli mer ändamålsenliga och användningen av förhållningsregler mer rättssäker. Det är utredningens bedömning att förslagen kommer leda till att betydligt färre än i dag meddelas förhållningsregler och att mer av det individuellt inriktade smittsarbetet kan vila på frivillighetens grund. Det ligger i våra förslag att den enskilde i stället för förhåll- ningsregler ska få erforderliga råd och stöd för att kunna vidta de åtgärder som krävs för att minimera risken att smitta andra. Dessa råd och stöd ska, på motsvarande sätt som förhållningsreglerna som meddelas med stöd av nuvarande reglering journalföras. För allmän- farliga sjukdomar innebär detta således ingen ytterligare personupp- giftsbehandling än vad som görs i dag. Enligt våra förslag ska råd och stöd också journalföras för andra sjukdomar än allmänfarliga. Vi förutsätter att sådan journalföring sker redan i dag inom hälso- och sjukvården, men vi bedömer att den personuppgiftsbehandlingen kan komma att öka med våra förslag. 467 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen SOU 2026:25 När förhållningsregler ges enligt vår föreslagna reglering ska de övervägas regelbundet och ändras eller upphävas när de det finns skäl för det. Eftersom förhållningsregler redan enligt nuvarande reglering inte ska vara mer omfattande än vad som är nödvändigt och därmed ändras av läkare sker personuppgiftsbehandling med anledning av förändringar av förhållningsreglerna redan i dag. Genom våra förslag bedömer vi dock att denna personuppgiftsbehandling kan komma att öka för de patienter som får förhållningsregler, sam- tidigt som en följd av våra förslag är att betydligt färre personer alls kommer att meddelas förhållningsregler. Det är således vår bedömning att även om våra förslag innebär förändringar i den behandlande läkarens och smittskyddsläkarnas arbete innebär våra förslag inte någon ny eller totalt sett utökad personuppgiftsbehandling. Motsvarande behandling av personupp- gifter görs redan i dag och är ett led i att upprätthålla smittskyddet. Den personuppgiftsbehandling, däribland av känsliga uppgifter, som sker är nödvändig för att behandlande läkare och smittskydds- läkare ska kunna fullgöra en rättslig förpliktelse och utföra en upp- gift av allmänt intresse. Behandlingen är också nödvändig som ett led i myndighetsutövning. Det finns således rättslig grund för be- handlingen i artiklarna 6 och 9 i EU:s dataskyddsförordning. Behand- lingen sker med stöd av EU:s dataskyddsförordning, dataskydds- lagen, patientdatalagen och patientdataförordningen. I fråga om sekretesskydd för uppgifter om enskilda personliga förhållanden finns bestämmelser, så som nämnts ovan, i 21 kap. OSL, och i 25 kap. OSL finns särskilda bestämmelser om sekretess för enskilda inom hälso- och sjukvården. Någon ändring i dataskyddslagstiftningen är därför inte nödvändig. 9.4 Förslaget om att Folkhälsomyndigheten ska få fatta beslut om extraordinära smittskyddsåtgärder Bedömning Förslaget om att Folkhälsomyndigheten får fatta beslut om extra- ordinära smittskyddsåtgärder i avvaktan på att regeringen före- skriver att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar ska 468 SOU 2026:25 En samlad integritetsskyddsanalys av förslagen tillämpas på en viss sjukdom medför inte behandling av några ytterligare kategorier av personuppgifter än vad som redan före- kommer. Förslaget kan dock medföra en utökad behandling av personuppgifter. Förslaget är förenligt med kraven i EU:s dataskyddsförord- ning. Den utökade personuppgiftsbehandlingen utgör en propor- tionerlig inskränkning av det skydd för den personliga integrite- ten som finns i regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Någon ändring i dataskyddslagstiftningen med anledning av förslaget är inte nödvändig. Hälsokontroll vid inresa och avspärrning I kapitel 7 föreslår utredningen att Folkhälsomyndigheten ska få fatta beslut om extraordinära smittskyddsåtgärder om det finns en överhängande risk för spridning av en smittsam sjukdom och reger- ingens föreskrifter enligt det så kallade snabbförfarandet i 9 kap.

4 § Vid extraordinära händelser i fredstid får en huvudman besluta att en för- skoleenhet, fritidshem eller annan pedagogisk verksamhet enligt skollagen (2010:800) ska stängas tillfälligt 1. om huvudmannen bedömer att en så stor andel av personalen vid verk- samheten är frånvarande med anledning av en sådan samhällsfarlig sjuk- dom som finns angiven i bilaga 2 till smittskyddslagen (2004:168) eller i förordning som meddelats med stöd av 9 kap. 2 § samma lag att det under viss tid inte går att bedriva verksamheten, 2. efter samråd med den regionala smittskyddsläkaren som en åtgärd för att motverka spridning av en sådan sjukdom, 3. om verksamheten bedrivs i ett område som Folkhälsomyndigheten har beslutat ska vara avspärrat enligt smittskyddslagen, eller 4. med anledning av en rekommendation från Folkhälsomyndigheten som berör skolområdet. Huvudmannen ska dock, trots ett beslut enligt första stycket, enligt föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer meddelar, erbjuda 570 SOU 2026:25 Författningskommentar 1. förskola för barn som på grund av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver sådant särskilt stöd i sin utveckling som endast kan erbjudas i förskola, 2. fritidshem för elever som på grund av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver sådant särskilt stöd i sin utveckling som endast kan erbjudas i fritidshem, eller 3. förskola, fritidshem eller annan pedagogisk verksamhet enligt 25 kap. skollagen för barn eller elever som har en vårdnadshavare som deltar i sam- hällsviktig verksamhet. Föreskrifter som avses i andra stycket får innebära lättnader för huvud- mannen i förhållande till kraven på utbildningen i skollagen. I paragrafen anges att en huvudman får besluta att en verksamhet enligt skollagen (2010:800) ska stängas tillfälligt vid extraordinära händelser i fredstid vid vissa förutsättningar, bl.a. efter samråd med regionala smittskyddsläkaren som en åtgärd för att motverka spridning av en samhällsfarlig sjukdom. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.8. I första stycket andra punkten görs en ändring föranledd av att smittskyddsläkaren byter benämning till regionala smittskydds- läkaren. 571 Bilaga 1 Kommittédirektiv 2023:106 Stärkt beredskap inför framtida pandemier Beslut vid regeringssammanträde den 29 juni 2023 Sammanfattning En särskild utredare ska göra en översyn av regleringen av smittskydd för att bättre anpassa den till situationer med omfattande smittsprid- ning. I uppdraget ingår också att lämna underlag till en nationell stra- tegi för hantering av pandemier, att se över vissa organisatoriska frå- gor som rör smittskyddsläkare samt att lämna förslag på utformning av ett nationellt samordningsansvar för vårdhygienfrågor. Syftet är att stärka beredskapen inför framtida pandemier. Utredaren ska bl.a. • analysera och ta ställning till om smittskyddslagen (2004:168) ska anpassas till situationer med omfattande smittspridning, • analysera och föreslå nya bestämmelser för att motverka trängsel, • analysera och ta ställning till om en handlingsprincip ska införas, • lämna underlag till en nationell strategi för hantering av pandemier, • analysera och ta ställning till vissa organisatoriska frågor som rör smittskyddsläkare, • analysera och föreslå hur ett nationellt samordningsansvar för vårdhygienfrågor bör utformas, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 28 februari 2025. 573 Bilaga 1 SOU 2026:25 Beredskapen inför framtida pandemier behöver stärkas Världen har nyligen upplevt en av de mest omfattande hälsokriserna i modern tid, då covid-19-pandemin spred sig och fick stor påverkan på samhällen i de flesta av världens länder. På kort tid hanterades en stor mängd frågor. Samtidigt kunde det konstateras att det saknades rättsliga förutsättningar att vidta vissa typer av åtgärder. Nya hälsohot av känt eller okänt ursprung, epidemier och pan- demier har uppstått återkommande genom historien. Det finns nu möjlighet att ta vara på lärdomarna från covid-19-pandemin och ta ett samlat grepp om frågorna kopplat till beredskap för framtida pan- demier och hälsohot. Hanteringen av covid-19-pandemin har utvärderats och granskats på olika sätt och ytterligare granskningar pågår. Utöver Corona- kommissionens (S 2020:09) betänkanden kan nämnas rapporten Att lära av en kris – kommuners och regioners lärdomar från covid-19- pandemin, som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) publice- rade i mars 2023, och Socialstyrelsens rapport Smittskyddsenheter- nas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet – översyn och förslag till utveckling, från december 2022 (S2021/06173). Vidare redovisade Riksrevisionen i maj 2023 en granskning av effek- tiviteten i styrningen av den nationella smittskyddsverksamheten, både i normalläge och krisläge: Det nationella smittskyddet – inte anpassat för en storskalig smittspridning (RiR 2023:9). Regeringen tillsatte den 2 september 2021 Utredningen om för- fattningsberedskap inför framtida pandemier (S 2021:04). I takt med olika omvärldshändelser och att flera utvärderingar och granskningar kopplade till covid-19-pandemin har redovisats, har regeringen be- slutat om ändringar i utredningens direktiv. Utredaren har nu bl.a. i uppdrag att analysera bestämmelserna om smittbärarpenning samt att analysera och lämna förslag gällande vissa bestämmelser om smittskyddsåtgärder inom särskilda boenden enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 september 2023. För att samhället ska stå bättre rustat inför framtida hälsohot, så- som omfattande epidemier eller pandemier av känt eller okänt ur- sprung och oavsett om de sprids avsiktligt eller oavsiktligt, behöver 574 SOU 2026:25 Bilaga 1 beredskapen stärkas. Detta gäller såväl författningsberedskapen som beredskapen i övrigt. Uppdraget att stärka författningsberedskapen i fråga om smittskydd Det behövs god beredskap för att undvika brådskande beredningar av lagförslag under såväl fredstida kriser som höjd beredskap. Genom så kallad författningsberedskap, dvs. att ha bemyndiganden och annan reglering på plats, kan en kris hanteras mer effektivt än vad som annars hade varit fallet. Vid omfattande spridning av en allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom bör det därför finnas en beredskap inom gällande lagar och förordningar, t.ex. utrymme för att vidta vissa extraordinära smitt- skyddsåtgärder. Utgångspunkten för en sådan författningsberedskap är att grundläggande fri- och rättigheter så långt som möjligt kan upprätthållas även vid en pandemi och att inskränkningar inte är mer långtgående än vad som är absolut nödvändigt för att motverka en omfattande smittspridning. Det finns mot bakgrund av erfarenheterna från covid-19-pande- min skäl att se över regleringen om smittskydd ur ett beredskaps- perspektiv, dels smittskyddslagen (2004:168) och vid behov annan lagstiftning som t.ex. lagen (2006:1570) om skydd mot internatio- nella hot mot människors hälsa, dels behovet av regler för att mot- verka trängsel. Det finns även skäl att närmare analysera om det bör införas en handlingsprincip, dvs. att man bör vidta de åtgärder som enligt tillgänglig kunskap kan förmodas begränsa smittspridning. En utgångspunkt vid uppdragets genomförande bör vara erfaren- heterna av hanteringen av covid-19-pandemin. Kunskapen om vilka smittskyddsåtgärder som hade goda effekter respektive fungerade mindre väl bör tas till vara. Även andra länders erfarenheter under covid-19-pandemin bör beaktas. Det bör också beaktas att framtida pandemier kan orsakas av andra smittämnen, ha olika smittvägar och drabba olika grupper i samhället olika hårt, dels på grund av olika levnadsvillkor och underliggande hälsotillstånd, dels på grund av olika stor mottaglighet för infektion och risk för svår sjukdom. Det är därför viktigt att i hanteringen av pandemier arbeta för att undvika stigmatisering och skuldbeläggande av de grupper som drabbas. 575 Bilaga 1 SOU 2026:25 Behöver smittskyddslagen anpassas till situationer med omfattande smittspridning? I smittskyddslagen finns bestämmelser som i huvudsak avser åtgär- der i förhållande till enskilda personer som är eller misstänks vara smittade av en smittsam sjukdom. Med smittsamma sjukdomar avses alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. I smitt- skyddslagen definieras även allmänfarliga respektive samhällsfarliga sjukdomar. Med allmänfarliga sjukdomar avses smittsamma sjuk- domar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. Med samhällsfarliga sjukdomar avses allmän- farliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskydds- åtgärder. De allmänfarliga sjukdomarna och vissa andra smittsamma sjukdomar ska anmälas eller bli föremål för smittspårning enligt bestämmelser i smittskyddslagen och därtill hörande författningar. Sådana sjukdomar benämns anmälningspliktiga sjukdomar respek- tive smittspårningspliktiga sjukdomar. För att inte begränsa utredaren till de nuvarande begreppen för smittsamma sjukdomar i smittskyddslagen och smittskyddsförord- ningen (2004:255) används i direktiven uttrycket smittsamma sjuk- domar. Begreppet hälsohot omfattar både kemiska, biologiska, radio- logiska och nukleära hot mot människors hälsa. Eftersom fokus i utredningen är smittsamma sjukdomar används härefter uttrycken pandemier och omfattande spridning av smittsamma sjukdomar. Det som avses är situationer när smittspridningen får allvarliga konse- kvenser för människors hälsa eller för samhället. Enligt smittskyddslagen ska smittskyddsåtgärder bygga på veten- skap och beprövad erfarenhet. Åtgärderna får inte vara mer långt- gående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för män- niskors hälsa. Åtgärderna ska vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. När åtgärder rör barn ska det sär- skilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Den humanistiska grundsyn som ligger till grund för samhällets smittskydd betonas i lagens förarbeten (prop. 2003/04:30). 576 SOU 2026:25 Bilaga 1 Det framgår vidare av smittskyddslagen att var och en har ett ansvar för att så långt som möjligt vidta rimliga försiktighetsåtgärder för att skydda såväl sig själv som andra mot smittsamma sjukdomar. Covid-19-pandemin har visat att det kan finnas anledning att införa bindande regler för ett effektivare smittskyddsarbete inom vissa om- råden. Det finns enligt nuvarande lagstiftning t.ex. inte möjlighet att i fråga om den enskildes skyldighet att förebygga smittspridning ut- öva tillsyn eller besluta om sanktioner. Under pandemin och den då gällande lagen (2021:4) om särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 (den så kallade covid-19-lagen eller pandemilagen), kunde den som bröt mot t.ex. föreskrifter om för- bud mot att samlas i sällskap av viss storlek på allmän plats dömas till penningböter. Enligt Socialstyrelsens bedömning har det största hindret för att genomföra nödvändiga smittskyddsåtgärder under covid-19-pande- min varit att bestämmelserna i smittskyddslagen om provtagning och smittspårning inte är ändamålsenligt utformade för att hantera en situation med omfattande smittspridning (S2021/06173). Bestäm- melserna är inte utformade på ett sådant sätt att det är praktiskt möj- ligt att följa dem vid en så omfattande spridning av en smittsam sjuk- dom. Den diagnostik som i vanliga fall utförs inom regionerna är i första hand dimensionerad för att hantera provtagning för individers vårdbehov. Det innebär att regionerna har kapacitet att ta prover på dem som söker vård inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) eller smittskyddslagen, och inte för provtagning vid om- fattande spridning av smittsamma sjukdomar. På motsvarande sätt är den smittspårning som utförs inom regionerna inte heller dimen- sionerad för att hantera en stor mängd potentiellt smittade där tiden mellan exponering och smittsam fas är kort. Vid omfattande smitt- spridning kan det uppstå ett akut behov av att identifiera smittade för att tidigt bryta smittkedjor. Det kan också finnas behov av att se över hur bestämmelserna i smittskyddslagen förhåller sig till bestäm- melser i annan tvångslagstiftning såsom lagen (1991:1128) om psykia- trisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård i situationer med omfattande smittspridning, eftersom det kan uppstå oklarheter när lagstiftning på båda dessa områden blir aktuella. De olika målen med provtagning – att ta prover och smittspåra för att minska smittspridning på nationell nivå och att ta prover för individers vårdbehov – kan skapa en otydlighet, bl.a. när det gäller 577 Bilaga 1 SOU 2026:25 ansvaret för dimensionering av kapaciteten för provtagning och smitt- spårning. I enlighet med smittskyddslagen ska en behandlande läkare som misstänker eller konstaterar fall av allmänfarlig sjukdom eller annan anmälningspliktig sjukdom anmäla detta till smittskyddsläkaren i regionen och till Folkhälsomyndigheten. I situationer med omfattande smittspridning kan anmälningsplikten bli administrativt betungande för vården, vilket i sin tur kan medföra att det blir bristfällig kvalitet på anmälningarna. Även smittskyddslagens krav om att den som vet eller misstänker att han eller hon bär på en allmänfarlig eller annan smittspårningspliktig sjukdom utan dröjsmål ska söka läkare, kan bli en belastning för vården i en situation med omfattande smittspridning. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till om bestämmelserna i smittskydds- lagen om den enskildes skyldighet att förebygga smittspridning ska anpassas till situationer med omfattande spridning av smitt- samma sjukdomar, • analysera och ta ställning till om bestämmelserna i smittskydds- lagen om utredning av sjukdomsfall ska anpassas till situationer med omfattande spridning av smittsamma sjukdomar, t.ex. skyl- digheten för den enskilde att uppsöka läkare och skyldigheten för läkare att undersöka patienten och smittspåra, • analysera och ta ställning till om bestämmelserna i smittskydds- lagen om förhållningsregler ska anpassas till situationer med om- fattande spridning av smittsamma sjukdomar, • analysera och ta ställning till om smittskyddslagen, under vissa förutsättningar, bör ha företräde i förhållande till annan tvångs- lagstiftning i situationer med omfattande spridning av smittsamma sjukdomar, • analysera och ta ställning till om bestämmelserna i smittskydds- lagen om anmälan av sjukdomsfall ska anpassas till situationer med omfattande spridning av smittsamma sjukdomar, • analysera och, om det bedöms lämpligt, föreslå en ordning där stat- liga myndigheter och regioner har beredskap och tekniska förut- sättningar för att vid omfattande spridning av smittsamma sjuk- 578 SOU 2026:25 Bilaga 1 domar skyndsamt utföra relevant storskalig provtagning, analys och smittspårning, • analysera och ta ställning till hur beslutsbefogenheterna ska för- delas mellan riksdagen, regeringen, myndigheterna under reger- ingen, regionerna och kommunerna i fråga om smittskyddsåt- gärder, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Om utredaren finner att smittskyddslagens definitioner av smitt- samma sjukdomar behöver ändras eller kompletteras får utredaren lämna sådana förslag. Vid analysen ska utredaren beakta hur förslagen förhåller sig till grundläggande fri- och rättigheter som de kommer till uttryck i regeringsformen och den europeiska konventionen an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). En noggrann avvägning ska göras av åtgärdernas lämplighet och effekt i förhållande till de intressen som grundläggande fri- och rättigheter avser att skydda. Utredaren ska också analysera hur det kan säkerställas att förslagen som lämnas är förenliga med regeringsformens krav på proportionalitet och att giltighetstiden för begränsande åtgärder omprövas kontinuerligt. Vad gäller bestämmelser om provtagning och smittspårning bör hänsyn tas till att det, i vart fall i inledningen av en pandemi eller en om- fattande epidemi, kan saknas kunskap om hur den specifika sjukdomen sprids, med vilket intensitet och allvarlighetsgrad. Behöver möjligheterna till extraordinära smittskyddsåtgärder utökas? Smittskyddslagen är i första hand reaktiv och förutsätter konstate- rad eller misstänkt smitta. Lagens bestämmelser är i vissa delar inte anpassade till en pandemisituation. Extraordinära smittskyddsåtgärder kan enligt smittskyddslagen vidtas vid smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Bland annat kan smitt- skyddsläkaren besluta att personer som anländer till Sverige ska genomgå en hälsokontroll om det finns skäl att misstänka att de har smittats av en samhällsfarlig sjukdom. En sådan hälsokontroll får dock inte vara förenad med frihetsberövande eller innefatta provtag- ning eller annan åtgärd som innebär kroppsligt ingrepp. 579 Bilaga 1 SOU 2026:25 Under covid-19-pandemin uppstod vissa frågor kring extraordi- nära smittskyddsåtgärder, bl.a. möjligheterna att, även i fall där det inte finns någon konstaterad smitta, vidta preventiva extraordinära åtgärder i syfte att förhindra att smitta förs in i landet eller sprids vidare till nya områden. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till om det vid situationer med om- fattande spridning av smittsamma sjukdomar ska vara möjligt att utföra en hälsokontroll vid inresa i landet, även i de fall det saknas konstaterat utbrott i avreselandet, • analysera och ta ställning till om det ska vara möjligt att vid en hälsokontroll vid inresa till landet utföra provtagning av individer, • analysera och ta ställning till om det vid omfattande spridning av smittsamma sjukdomar ska finnas möjlighet att besluta om regio- nala reserestriktioner inom landet som förhindrar resor till och från områden som är drabbade av smitta till och från områden som är smittfria eller har begränsad smittspridning, • analysera och ta ställning till om det ska införas andra extraordi- nära smittskyddsåtgärder, • analysera och ta ställning till hur beslutsbefogenheterna ska för- delas mellan riksdagen, regeringen, myndigheterna under reger- ingen, regionerna och kommunerna när det gäller extraordinära smittskyddsåtgärder, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Utredaren ska vid analysen beakta de grundläggande fri- och rättig- heterna som de kommer till uttryck i regeringsformen och Europa- konventionen. En noggrann avvägning ska göras av åtgärdernas lämp- lighet och effekt i förhållande till de intressen som grundläggande fri- och rättigheter avser att skydda. Utredaren ska också analysera hur det kan säkerställas att förslagen som lämnas är förenliga med regeringsformens krav på proportionalitet och att giltighetstiden för begränsande åtgärder omprövas kontinuerligt. 580 SOU 2026:25 Bilaga 1 Vilka nya bestämmelser för att motverka trängsel bör införas? En grundläggande åtgärd för att minska risken för smittspridning är att motverka trängsel vid folksamlingar. Som en yttersta åtgärd kan vissa verksamheter behöva stängas ned eller folksamlingar där träng- sel kan uppstå helt förbjudas. Under pandemin beslutades ett antal nya tillfälliga lagar. Bestäm- melserna i lagen (2020:526) om tillfälliga smittskyddsåtgärder på ser- veringsställen och anslutande föreskrifter innebar att den som driver ett serveringsställe skulle ansvara för att vidta vissa åtgärder för att förhindra spridning av viruset. Med stöd av lagen om särskilda be- gränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 kunde särskilda begränsningar införas för bl.a. allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksam- het som är öppna för allmänheten, kollektivtrafik samt platser för privata sammankomster. Covid-19-pandemin har aktualiserat behovet av flexibla, träffsäkra och ändamålsenliga bestämmelser för att vid omfattande spridning av smittsamma sjukdomar möjliggöra begränsningar av folksamlingar i syfte att minska risken för trängsel och därmed risken för smitt- spridning. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till i vilken utsträckning folksamlingar vid omfattande spridning av smittsamma sjukdomar ska kunna begränsas på platser dit allmänheten har tillträde respektive plat- ser dit allmänheten inte har tillträde, t.ex. någons hem, • analysera och ta ställning till i vilka verksamheter som begräns- ningar ska kunna införas samt vilka typer av begränsningar som ska kunna beslutas och under vilka förutsättningar, • analysera och föreslå hur en reglering som begränsar folksam- lingar kan utformas inbegripet regler om tillsyn och sanktioner, • analysera och ta ställning till hur beslutsbefogenheterna ska för- delas mellan riksdagen, regeringen, myndigheterna under reger- ingen, regionerna och kommunerna i fråga om bestämmelser som syftar till att begränsa folksamlingar, 581 Bilaga 1 SOU 2026:25 • analysera och ta ställning till om det bör införas bestämmelser om rätt till ersättning till verksamheter som träffas av begränsningar, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Vid analysen ska utredaren beakta de grundläggande fri- och rättig- heterna som de kommer till uttryck i regeringsformen och Europa- konventionen. Det ska särskilt beaktas att demonstrationer, opinions- bildande möten och religiösa sammankomster har särskild betydelse i ett demokratiskt samhälle. Demonstrationsfriheten, mötesfriheten och religionsfriheten har därför ett särskild skydd i regeringsformen. Utrymmet för begränsningar av allmänna sammankomster ska inte vara större än vad som är absolut nödvändigt och bör omprövas kon- tinuerligt. Utredaren ska också analysera hur det kan säkerställas att förslagen som lämnas är förenliga med regeringsformens krav på proportionalitet. Dessutom ska utredaren ha de enskilda i åtanke som har behov av insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade så att deras grundläggande fri- och rättigheter tillvaratas. En noggrann avvägning ska göras av förslagens lämplighet och effekt i förhållande till de intressen som grundläggande fri- och rättigheter avser att skydda. Vid övervägan- det om begränsningar av allmänna sammankomster ska införas bör det beaktas om motsvarande effekt kan uppnås genom att smitt- skyddsåtgärder i stället införs för andra verksamheter. Vid analysen ska även möjligheterna att bedriva olika verksam- heter och arrangemang på ett smittsäkert sätt beaktas. Begränsningarna ska inte vara mera långtgående än vad som krävs för att skydda liv och hälsa. Även det regionala perspektivet bör beaktas eftersom reglerna kan behöva tillämpas olika i hela eller delar av landet samt i hela eller delar av ett län. Bör regleringen om smittskyddsåtgärder kompletteras med en handlingsprincip? I sitt slutbetänkande Sverige under pandemin (SOU 2022:10) lyfter Coronakommissionen återkommande fördelarna med en så kallad försiktighets- eller handlingsprincip. Den kan ses som ett grundläg- gande förhållningssätt för att möta en hotande situation när den till- 582 SOU 2026:25 Bilaga 1 gängliga informationen är obefintlig eller osäker och ofullständig. Principen innebär att beslutsfattare i sådana situationer inte bör vänta passivt på bättre kunskap, utan aktivt vidta åtgärder utifrån tillgäng- lig kunskap för att motverka hotet. Den innebär alltså att det är bättre att handla än att vänta på bättre beslutsunderlag. Därefter kan man modifiera sitt handlande när ny kunskap blir tillgänglig. Katastrofkommissionen slog i sitt betänkande Sverige och tsuna- min – granskning och förslag (SOU 2005:104) fast att en av de åter- kommande bristerna i svensk krishantering var att aktörer som ska hantera en kris ofta väljer ett passivt förhållningssätt med hänvisning till att man inte har fullständig information. För att motverka kon- sekvenserna förknippade med ett sådant förhållningssätt menade Katastrofkommissionen att det är bättre att tillämpa en sorts försik- tighets- eller handlingsprincip. Kommissionen beskrev hur en sådan princip i vardagen styr räddnings- och brandförsvarsinsatser. Grund- regeln i de verksamheterna är att rycka ut med de resurser som krävs för en relativt stor olycka och återkalla en del av styrkan om den sedan visar sig inte behövas, snarare än att skicka ett fordon och först därefter rekvirera mer om situationen kräver det. I detta samman- hang bör påpekas att en pandemi, till skillnad från en olycka, pågår under en lång tidsperiod. Det kan under en pandemi vara svårt att avgöra när situationen är tillräckligt stabil för att ta bort restriktioner eller andra åtgärder som införts med avsikten att vara tillfälliga. Den ekonomiska politiken i Sverige under covid-19-pandemin följde enligt Coronakommissionen en försiktighets- eller handlings- princip, och man valde att hellre göra för mycket än för lite. Vidare var en skillnad mellan de nordiska ländernas agerande under pande- min hur man förhöll sig till principens krav på handlande trots bris- tande kunskap. Det svenska systemet för krisberedskap och krishantering bygger på ansvars-, närhets- och likhetsprinciperna. Principerna finns angivna i olika utredningar, propositioner och planeringsdokument, men är inte definierade i lag utan ska i stället förstås som en bakgrund till dagens regelverk för krisberedskap samt det uppdrag och mandat som olika aktörer har. Principerna om ansvar, likhet och närhet räcker inte i en kris, enligt Coronakommissionen, utan de bör kom- pletteras med en försiktighets- eller handlingsprincip. Smittskydds- lagens allmänt hållna regel om att åtgärder ska grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet är viktig som grundval när det gäller att 583 Bilaga 1 SOU 2026:25 hantera kända smittsamma sjukdomar. Men när vetenskapen är be- gränsad, beprövad erfarenhet saknas och smittskyddsåtgärder ändå måste vidtas får de ansvariga inte låta en sådan regel stoppa åtgärder som kan antas begränsa smittan. Den som ansvarar för en verksam- het har alltså inte bara fog för – utan bör också ha skyldighet – att till- lämpa den principen inför ett omfattande samhällshot, enligt Corona- kommissionen. Med osäker kunskap och avsaknad av beprövad erfarenhet kan det vara önskvärt att en handlingsprincip präglar smittskyddsarbetet och att åtgärder som kan antas begränsa en annars omfattande smitt- spridning bör vidtas, även om det saknas evidens för hur effektiva de är. Samtidigt anges som allmän riktlinje för smittskyddet i 1 kap. 4 § smittskyddslagen att smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Utredaren ska därför • analysera hur en handlingsprincip skulle förhålla sig till principen om att smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet, • analysera och ta ställning till om en handlingsprincip ska införas i fråga om smittskyddsåtgärder och hur en sådan princip i så fall kan regleras samt förutsättningarna för när den ska tillämpas, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Vid analysen ska utredaren beakta de grundläggande fri- och rättig- heterna som de kommer till uttryck i regeringsformen och Europa- konventionen. En noggrann avvägning ska göras av förslagens lämp- lighet och effekt i förhållande till de intressen som grundläggande fri- och rättigheter avser att skydda. Utredaren ska också analysera hur det kan säkerställas att förslagen som lämnas är förenliga med regeringsformens krav på proportionalitet och att giltighetstiden för begränsande åtgärder omprövas kontinuerligt. 584 SOU 2026:25 Bilaga 1 Uppdraget att lämna underlag till en nationell strategi för hantering av pandemier Covid-19-pandemin har visat att det är viktigt att samhället har en god beredskap inför omfattande spridning av nya typer av smitt- ämnen som kan komma att påverka stora delar av samhället. Folk- hälsomyndigheten samordnar pandemiberedskapen på nationell nivå och ger stöd till planeringen på regional och lokal nivå, där det ope- rativa arbetet bedrivs. Myndigheten har tagit fram planeringsstöd för influensapandemier och för pandemier orsakade av andra virus. En strategi för hantering av pandemier bör beakta det faktum att de flesta nya infektionssjukdomar hos människor är zoonoser, dvs. sjukdomar och smittämnen som kan spridas mellan djur och män- niskor. Förebyggande, upptäckt och hantering av nästa pandemi är alltså en tvärsektoriell fråga som involverar flera myndigheter. I enlighet med det internationella hälsoreglementet (IHR) ska varje medlemsstat i Världshälsoorganisationen anta en beredskapsplan för hälsohot. Denna beredskapsplan bör med fördel vara tvärsektoriell. I november 2022 antog Europaparlamentet och rådet en ny förord- ning om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa (EU) 2022/2371. I syfte att skapa ett gemensamt ramverk för kris- beredskap och respons ska enligt förordningen bl.a. en EU-plan för hälsokriser och pandemier tas fram. Medlemsländerna ska också ta fram nationella planer som kompletterar EU-planen. Coronakommissionen konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 2022:10) att regeringens ledarskap inom smittskyddet var otyd- ligt. Enligt kommissionen var den strategi som publicerades på reger- ingens webbplats ett tecken på otydligt ledarskap. Strategin angav vad som vägledde regeringen i dess arbete, inte vad regeringen ansåg borde prägla en sammanhållen nationell krishantering. Strategin var heller inte beslutad av regeringen, vilket hade krävts om regeringen hade avsett att strategin skulle styra andra aktörers arbete. Regeringen anser att det är viktigt att det finns en nationell stra- tegi för att bemöta och hantera framtida hälsohot, framför allt med sikte på omfattande epidemier och pandemier. En sådan strategi bör beakta alla relevanta sektorers del i pandemiberedskapen och tyd- liggöra ansvarsfördelningen mellan regeringen, myndigheter och regio- nala och lokala aktörer. Strategin bör uppfylla de krav som ställs i 585 Bilaga 1 SOU 2026:25 relevanta regelverk inom EU och globalt. En sådan strategi bör be- slutas av regeringen. Utredaren ska därför • lämna underlag till en nationell strategi för hantering av pande- mier, med tvärsektoriell utgångspunkt i relevanta regelverk inom EU, NATO och globalt, men med tydlig nationell inriktning, • analysera och beskriva de utmaningar kring ansvarsfördelning som kan finnas mellan regeringen, myndigheter och regionala och lokala aktörer i pandemins olika skeden, • föreslå hur sådana utmaningar bör hanteras inom ramen för en nationell strategi, och • vid behov lämna förslag på åtgärder, t.ex. författningsändringar, som är nödvändiga för att genomföra en sådan strategi. Uppdraget att analysera vissa organisatoriska frågor som rör smittskyddsläkare De regionala smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förut- sättningar och kapacitet att genomföra sitt uppdrag enligt smitt- skyddslagen har enligt Socialstyrelsens rapport Smittskyddsenheter- nas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet – översyn och förslag till utveckling (S2021/06173) inte några betydande struk- turella problem eller brister. Strukturen där regionen har det över- gripande ansvaret och smittskydds-läkaren har det samlade ansvaret för smittskyddsarbetet i regionen har visat sig vara ändamålsenlig och hållbar. Däremot finns vissa avgränsade problem och utmaningar vad gäller smittskyddets kapacitet, organisation och samverkan med andra aktörer, vilket blev tydligt under covid-19-pandemin. Hur kan sårbarheten för smittskyddsläkare minska? Smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas dimensionering be- döms i stort vara tillräcklig för att i ett normalläge utföra uppdraget som det framgår av smittskyddslagen. Det finns dock en sårbarhet som följer av att smittskyddsläkare i vissa regioner inte har någon biträdande smittskyddsläkare att konsultera och ha ett kontinuerligt 586 SOU 2026:25 Bilaga 1 kunskapsutbyte med. Denna sårbarhet blir särskilt tydlig i händelse av en situation med omfattande smittspridning. Men även i ett nor- malläge finns behov av en biträdande smittskyddsläkare. De minsta regionerna har förvisso färre smittskyddsärenden i absoluta tal, men smittskyddsuppdraget och kraven på smittskyddsläkarna är desamma i små regioner som i de större. Socialstyrelsen gör i sin rapport (S2021/06173) bedömningen att det i lag bör regleras att det ska finnas minst en obligatorisk biträdande smittskyddsläkare i varje region, i syfte att uppnå ett ökat kollegialt utbyte, säkra kontinuiteten, minska sårbarheten samt förbättra bered- skapen och den nationella och regionala förmågan i händelse av kris eller höjd beredskap. Att ha en biträdande smittskyddsläkare skulle kunna stärka likvärdigheten mellan smittskydden i landet vad avser kapacitet och förutsättningar att genomföra uppdraget i både nor- malläge och vid omfattande smittutbrott. Socialstyrelsens förslag be- höver analyseras vidare. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till hur kontinuiteten och robustheten för smittskyddsläkare kan stärkas, och • om det bedöms lämpligt, lämna författningsförslag. Hur bör smittskyddsläkaren placeras organisatoriskt i regionen? Strukturen och organisationen av regionernas smittskyddsläkare och smittskyddsenheter varierar mellan regionerna. Smittskyddsläkaren kan vara direkt underställd regiondirektören, hälso- och sjukvårds- direktören eller en chef längre ned i organisationen. Under pandemin har vissa smittskydds-läkare periodvis ingått i så kallad regional sär- skild sjukvårdsledning (RSSL), medan andra inte har gjort det, eller endast i begränsad omfattning. Vidare har smittskyddet i ett antal regio- ner flyttats runt i organisationen flera gånger, även under pandemin. Som Coronakommissionen framhåller är förhållandet mellan regio- nen och smittskyddsläkaren inte helt tydligt. En stor del av smitt- skyddsläkarens arbetsuppgifter ska enligt smittskyddslagen kunna ut- föras med stor självständighet i förhållande till regionen. Det gäller inte enbart myndighetsutövning mot enskilda individer, utan också smittskyddsläkarens skyldighet att uppmärksamma brister i smitt- skyddet i olika verksamheter. Samtidigt är det regionen som ansvarar 587 Bilaga 1 SOU 2026:25 för tilldelning av resurser för smittskyddet och som därmed bestäm- mer ramarna för smittskyddsarbetet. En centralt placerad smittskyddsläkare som är direkt underställd antingen en hälso- och sjukvårdsdirektör eller en regiondirektör har möjlighet att verka med en högre grad av självständighet. Det kan i sin tur leda till en bättre samverkan med regionen. Behovet av en sådan samverkan kring det gemensamma smittskyddsarbetet har blivit särskilt tydligt under covid-19-pandemin. Smittskyddsläkaren ansvarar för att planera, organisera och leda smittskyddet i regionen. Den organisatoriska placeringen kan påverka förutsättningarna att utföra dessa uppgifter, särskilt i en kris. Förut- sättningarna för att smittskyddsarbetet ska bedrivas enhetligt över landet kan också påverkas av smittskyddsläkarens position i respek- tive region. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till lämplig organisatorisk placering i regionen av smittskyddsläkaren, och • om det bedöms lämpligt, lämna författningsförslag. I analysen ska förslagets påverkan på den kommunala självstyrelsen särskilt beaktas. Uppdraget att föreslå ett nationellt samordningsansvar för vårdhygienfrågor Vårdhygien är ett samlingsnamn för arbetet med att förebygga smitt- spridning och vårdrelaterade infektioner inom vård och omsorg. Regionerna har, inom ramen för sitt smittskyddsansvar, ansvar för att samordna vårdhygienarbetet och att samverka med kommunerna. Tillgången till vårdhygienisk expertis varierar dock i landet, och orga- niseringen av vårdhygien och smittskydd ser olika ut. Olikheterna blev särskilt tydliga under covid-19-pandemin. I kommunernas vård- och omsorgsverksamheter blev dessutom smittspridningen utbredd, med svåra konsekvenser för patienter och brukare. Det nationella ansvaret för vårdhygienfrågor delas i dag mellan Socialstyrelsen, som i första hand har ett patientsäkerhetsperspektiv på frågorna, och Folkhälsomyndigheten, som framför allt arbetar 588 SOU 2026:25 Bilaga 1 med frågornas koppling till vårdrelaterade infektioner och antibio- tikaresistens. Både i Socialstyrelsens rapport (S2021/06173) och i Riksrevisionens granskning av det nationella smittskyddet (RiR 2023:9) påtalas be- hovet av en ökad nationell samordning av vårdhygienfrågorna. Enligt Riksrevisionens rapport har regionala smittskydd och professions- nätverk återkommande efterfrågat en nationell samordning av vård- hygienfrågorna. Socialstyrelsen menar att en ökad samordning be- hövs för att det vårdhygieniska området ska utvecklas och bli mer likvärdigt, och att detta behov har blivit tydligt under tiden med covid-19-pandemin. Riksrevisionen konstaterar att det delade natio- nella ansvaret för vårdhygienfrågor mellan de två myndigheterna leder till en otydlig styrning på området. Det har också medfört att det nationella arbetet med vårdhygien inte bedrivs på ett tillräckligt systematiskt och strategiskt sätt. Ett samlat nationellt ansvar för vårdhygienfrågor kan bidra till ett mer effektivt förebyggande arbete för att motverka smitta. Detta skulle sannolikt underlätta arbetet för aktörer inom vårdhygien och smitt- skydd både på statlig, regional och lokal nivå. Det skulle också ge möjlighet till ökad likvärdighet över landet. Utredaren ska därför • analysera och föreslå hur ett nationellt samordningsansvar för vård- hygienfrågorna bör utformas, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Konsekvensbeskrivningar Utredaren ska utöver vad som följer av kommittéförordningen (1998:1474) särskilt redovisa konsekvenserna för näringsliv, förenings- liv, staten, kommuner och regioner samt för enskilda individer. I 14 kap. 3 § regeringsformen anges att en inskränkning av den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen. Om något av förslagen påverkar den kom- munala självstyrelsen ska därför, utöver förslagets konsekvenser, de särskilda avvägningar som lett fram till förslaget särskilt redovisas. Utredaren ska utforma förslagen så att de inte leder till högre admi- nistrativ belastning, högre kostnader eller större negativa effekter än nödvändigt för myndigheter, regioner, kommuner eller företag. 589 Bilaga 1 SOU 2026:25 Utredaren ska även analysera samtliga förslags förhållande till EU- rätten och Europakonventionen och beakta förslagens relation till folkrätten i övrigt. Erfarenheterna från covid-19-pandemin, och de åtgärder som vidtagits med anledning av den, är att både pandemin och åtgärderna har drabbat olika grupper av individer på olika sätt, vilket kan få konsekvenser för jämställdheten och jämlikheten i hälsan. Det är därför viktigt att integrera ett jämställdhets- och jämlikhetsperspek- tiv i utredningen. Om förslagen kan leda till olika utfall för kvinnor och män, eller för vissa grupper av kvinnor och män, eller om de sär- skilt berör kvinnor eller män, flickor eller pojkar, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Kontakter och redovisning av uppdraget Utredaren ska inhämta kunskap, erfarenheter och synpunkter från Folkhälsomyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg, Social- styrelsen, Polismyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Statens veterinär- medicinska anstalt, länsstyrelserna och andra berörda statliga myn- digheter, SKR, Smittskyddsläkarföreningen, näringslivsorganisatio- ner samt övriga relevanta aktörer. Utredaren ska även samråda med företrädare för regioner och kommuner och privata aktörer som be- driver verksamhet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. I den mån det bedöms motiverat ska utredaren även inhämta kunskap och erfarenheter från andra länder. Utredaren ska beakta relevant arbete inom området, exempelvis Riksrevisionens granskning Det nationella smittskyddet – inte anpassat för en storskalig smittspridning (RiR 2023:9) samt betänkanden från Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09), Coronakommissionen (S 2020:09) och Utredningen om författnings- beredskap inför framtida pandemier (S 2021:04). Utredaren ska även beakta relevanta internationella arbeten inom området, såsom över- synen av det internationella hälsoreglementet (IHR 2005) och för- handlingarna mellan Världshälsoorganisationens medlemsländer om ett pandemifördrag, samt arbete som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2371 av den 23 november 2022 om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa och om upp- 590 SOU 2026:25 Bilaga 1 hävande av beslut nr 1082/2013/EU och Sveriges ansökan om med- lemskap i NATO. Uppdraget ska redovisas senast den 28 februari 2025. (Socialdepartementet) 591 Bilaga 2 Kommittédirektiv 2024:88 Tilläggsdirektiv till Utredningen om stärkt framtida smittskydd (S 2023:08) Beslut vid regeringssammanträde den 19 september 2024 Utvidgning och förlängd tid för uppdraget Regeringen beslutade den 29 juni 2023 kommittédirektiv om en över- syn av regleringen av smittskydd för att bättre anpassa den till situ- ationer med omfattande smittspridning (dir. 2023:106). Syftet är att stärka beredskapen inför framtida pandemier. Uppdraget utvidgas. Utredaren ska nu även bl.a. • göra en översyn av vissa frågor kopplade till smittskyddslagen (2004:168) och smittskyddsförordningen (2004:255), • analysera och föreslå kompletterande reglering för den person- uppgiftsbehandling som utförs i systemet SmiNet, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningstiden förlängs. Enligt de ursprungliga direktiven skulle upp- draget slutredovisas senast den 28 februari 2025. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 30 januari 2026. Utredaren ska dock senast den 28 februari 2025 lämna ett delbetänkande avseende följande delar i de ursprungliga direktiven: • uppdraget att stärka författningsberedskapen i fråga om smittskydd, och • uppdraget att lämna underlag till en nationell strategi för hantering av pandemier. 593 Bilaga 2 SOU 2026:25 Uppdraget att se över vissa frågor kopplade till smittskyddslagen och smittskyddsförordningen Är smittskyddslagens bestämmelser om vissa skyldigheter, förhållningsregler och tvingande åtgärder ändamålsenliga? Målet för samhällets smittskydd är enligt 1 kap. 1 § smittskyddslagen att tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smitt- samma sjukdomar. Enligt smittskyddslagen har enskilda en skyldig- het att förebygga smittspridning, t.ex. genom att var och en som vet om eller misstänker att de bär på en smittsam sjukdom ska vidta åt- gärder för att skydda andra mot smittrisk. Enligt smittskyddslagen klassificeras vissa sjukdomar som allmän- farliga eftersom de kan vara livshotande, orsaka långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. En allmän- farlig sjukdom kan också klassificeras som samhällsfarlig ifall den kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. Om en person bär på en allmänfarlig sjukdom är denne skyldig att enligt 2 kap. 2 § andra stycket smittskyddslagen lämna information om smittan till dem som personen kommer i sådan kontakt med att det finns en beaktansvärd risk för överföring av smitta (den s.k. infor- mationsplikten). I 4 kap. 2 § smittskyddslagen finns även bestäm- melser som innebär att personer som bär på, eller misstänks bära på, en allmänfarlig sjukdom ska få individuellt utformade förhållnings- regler av sin behandlande läkare. Förhållningsreglerna kan endast avse vissa i lagen angivna moment, bl.a. en skyldighet att informera sexualpartner och vårdgivare om smittbärarskap. Nuvarande bestämmelser om skyldigheter och förhållningsregler i smittskyddslagen tillkom bl.a. för att säkerställa likabehandling och rättssäkerhet. Bestämmelserna om skyldigheter och förhållningsregler gäller för alla allmänfarliga sjukdomar och ambitionen har varit att und- vika särreglering av enstaka sjukdomar. Informationsplikten har bl.a. inneburit att sexualpartner har fått möjlighet att ta ställning till risken för smittspridning. Smittsamheten för olika allmänfarliga sjukdomar varierar och i vissa fall är behandlingen så effektiv att personen som bär på sjukdomen inte längre är smittsam. Möjligheten att ta hänsyn till detta när det kommer till skyldigheter och förhållningsregler har dock av vissa uppfattats som otydlig i lagstiftningen. 594 SOU 2026:25 Bilaga 2 Under 2013 publicerade dåvarande Smittskyddsinstitutet (nuvar- ande Folkhälsomyndigheten), tillsammans med Referensgruppen för Antiviral Terapi (RAV) ett kunskapsunderlag där det konstaterades att risken för överföring av hivinfektion vid samlag är försumbar om den hivinfekterade parten uppfyller kriterierna för en välinställd be- handling. Detta ledde till att Socialstyrelsen, som då ansvarade för föreskrifter på smittskyddsområdet, uppdaterade sina skrivningar så att behandlande läkare kan meddelaundantag från informationsskyldig- het gentemot sexpartner. Flera åtgärder i smittskyddslagen är tvingande när en diagnos har ställts. I en situation där det kan räcka med råd och stöd till en patient riskerar ett beslut om förhållningsregler att bli en administrativ börda. Den enskildes skyldigheter och förhållningsregler ska enligt smitt- skyddslagen alltid stå i proportion till risken för smittspridning och dess konsekvenser. Eftersom det för många sjukdomar har skett en betydande utveckling när det kommer till epidemiologisk situation, kunskap, läkemedel och behandling är det påkallat att se över pro- portionaliteten och ändamålsenligheten i vissa av dessa bestämmelser. Den utveckling som har skett sedan smittskyddslagen trädde i kraft kan också, för vissa sjukdomar, innebära att ytterligare förhållnings- regler kan vara aktuella att införa. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till om regleringen av informations- plikten vid hivinfektion är ändamålsenlig och proportionerlig, • analysera och ta ställning till om övriga bestämmelser i smittskydds- lagenavseende den enskildes skyldigheter att förebygga smittsprid- ning är ändamålsenliga och proportionerliga, • analysera och ta ställning till om de förhållningsregler som läkare kan ge patienter, särskilt vid hivinfektion och hepatit C, är ända- målsenliga och proportionerliga, • ta ställning till om ytterligare förhållningsregler ska kunna ges till personer som bär på, eller misstänks bära på, en allmänfarlig sjuk- dom och vid behov lämna förslag på sådana, ta ställning till om det bör finnas en möjlighet att föreskriva om undantag från tvingande åtgärder i samband med att en sjukdom klassificeras som allmän- farlig eller samhällsfarlig, 595 Bilaga 2 SOU 2026:25 • ta ställning till om skyldigheter och förhållningsregler i smittskydds- lagen ska baseras på andra kriterier än allmänfarlig sjukdom, t.ex. risken för smittsamhet, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Är systemet med de s.k. rikskoderna ändamålsenligt? En anmälan om misstänkt eller konstaterat fall av allmänfarlig sjukdom eller annan anmälningspliktig sjukdom ska enligt 2 kap. 6 § smitt- skyddslagen innehålla uppgifter om den smittades eller misstänkt smit- tades namn och personnummer, i syfte att kunna vidta smittskydds- åtgärder. Undantag från detta görs dock i 4 § smittskyddsförordningen för anmälningspliktiga sjukdomar med huvudsakligen sexuell smitt- väg: gonorré, hivinfektion, klamydiainfektion och syfilis. I stället för namn och personnummer ska anmälan innehålla uppgifter om de två första och de fyra sista siffrorna i den smittades eller misstänkt smit- tades personnummer, s.k. rikskod. Skälen bakom identitetsskyddet för de sexuellt överförbara sjuk- domarna framgår av förarbetena till smittskyddslagen. Där anförs bl.a. att uppgivandet av identitetsuppgifter vad gäller sexuellt överförbara sjukdomar kan motverka möjligheten att minska smittspridningen, eftersom en person som misstänker att han eller hon kan vara smittad skulle kunna avhålla sig från att uppsöka sjukvården om hans eller hennes identitetsuppgifter sprids (prop. 2003/04:30 s. 96). Smittskyddsläkarföreningen föreslår i en skrivelse till Socialdepar- tementet att regeringen ska ompröva bestämmelsen i smittskydds- förordningen om att vissa sjukdomar ska anmälas till smittskydds- läkaren med ofullständig identitet (S2007/05542). I skrivelsen pekar föreningen på att systemet med rikskoder kan medföra brister i patientsäkerheten samt utgöra ett hinder för ett fullgott smittskydd. Av skrivelsen framgår bl.a. att systemet med rikskoder kan med- föra problem att återfinna journaluppgifter utifrån de ofullständiga identitetsuppgifterna, vilket orsakar förseningar i kommunikationen till personer med allmänfarliga sjukdomar och kan medföra att nöd- vändig information och behandling av en sjukdom försenas. I skrivel- sen framhåller Smittskyddsläkarföreningen även att det för smitt- skyddsarbetet är problematiskt att samma rikskod i många fall delas av flera individer. I de fall samma rikskod förekommer är det inte 596 SOU 2026:25 Bilaga 2 möjligt att veta om det rör sig om en och samma person eller olika personer som har samma rikskod. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till om systemet med ofullständiga iden- titetsuppgifter, s.k. rikskoder, för anmälan av vissa anmälnings- pliktiga sjukdomar är ändamålsenligt och vid behov föreslå för- ändringar som medför ett tillfredsställande integritetsskydd för den enskilde, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Hur ska klassificeringen av sjukdomar enligt smittskyddslagen hållas uppdaterad? Av bilaga 1 och 2 till smittskyddslagen framgår vilka sjukdomar som klassificeras som allmänfarliga respektive samhällsfarliga. Smittämnen och sjukdomar uppkommer och förändras dock över tid, och det finns därför behov av att se över klassificeringen löpande eller med viss regel- bundenhet. I dagsläget saknas det bestämmelser om hur och när klassi- ficeringen av sjukdomar enligt smittskyddslagen bör eller ska ses över. I de ursprungliga utredningsdirektiven ges utredaren möjlighet att se över definitionerna av smittsamma sjukdomar enligt smittskydds- lagen. För att säkerställa att definitionerna är ändamålsenliga bör ut- redaren, i samband med att en översyn av klassificeringen ska göras, även se över definitionerna av smittsamma sjukdomar i 1 kap. 3 § smittskyddslagen. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till om smittskyddslagens definitioner av smittsamma sjukdomar behöver ändras eller kompletteras, • föreslå en ordning för hur och hur ofta klassificeringen av sjuk- domar enligt smittskyddslagen bör uppdateras, och • lämna nödvändiga författningsförslag. 597 Bilaga 2 SOU 2026:25 Vilka smittskyddsåtgärder ska kunna vidtas vid misstanke om smitta som ännu inte har identifierats eller klassificerats? Att ha möjlighet att snabbt kunna agera vid smittspridning som ris- kerar att bli allvarlig eller omfattande är en viktig del i beredskapen inför framtida hälsohot. Bestämmelserna i smittskyddslagen förut- sätter att en smitta är känd och även klassificerad för att smittskydds- åtgärder ska kunna vidtas. Innan ett smittämne har identifierats saknas möjlighet att exempelvis kunna spärra av ett område eller vidta andra åtgärder enligt smittskyddslagen. Det finns därför behov av att ut- reda möjligheten att vid misstanke om smittsam sjukdom som ännu inte har identifierats kunna vidta åtgärder i enlighet med smittskydds- lagen. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till vilka smittskyddsåtgärder som ska kunna vidtas vid misstanke om smittsam sjukdom som inte har identifierats eller klassificerats, och • lämna nödvändiga författningsförslag. Ska benämningen ”smittskyddsläkare” för den regionala myndighetsfunktionen ändras? Enligt Socialstyrelsens rapport Smittskyddsenheternas och smitt- skyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet – översyn och förslag till utveckling (S2021/06173) kan begreppet smittskyddsläkare miss- förstås som en särskild utsedd läkare och inte en regional myndig- hetsfunktion. Det riskerar att försvaga betydelsen av funktionen och kan skapa missförstånd i kontakter med aktörer inom och utom hälso- och sjukvården samt medallmänheten. Regeringen anser att ett annat namn bör övervägas i syfte att för- stärka och förtydliga att smittskyddsläkaren är en myndighet med ett regionindelat ansvarsområde. Utredaren ska därför • analysera och ta ställning till om det finns behov av att förtydliga eller ändra benämningen på smittskyddsläkaren samt, om det be- döms lämpligt, föreslå en alternativ benämning, och • lämna nödvändiga författningsförslag. 598 SOU 2026:25 Bilaga 2 Uppdraget att analysera och föreslå en rättslig reglering för den personuppgiftsbehandling som utförs i systemet SmiNet I dag är ett 60-tal sjukdomar anmälningspliktiga enligt smittskydds- lagen och smittskyddsförordningen. Anmälningsplikten innebär att behandlande läkare, läkare vid mikrobiologiska laboratorier och läkare som utför obduktion ska anmäla misstänkta och konstaterade fall av anmälningspliktiga sjukdomar till Folkhälsomyndigheten och regio- nernas smittskyddsläkare. Anmälan görs elektroniskt i systemet SmiNet, som är ett samprojekt mellan Folkhälsomyndigheten och regionernas smittskyddsläkare. Folkhälsomyndigheten ansvarar för drift, support, förvaltning och utveckling av systemet. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY), dåvarande Datainspektionen, påtalade i en skrivelse till Socialdepartementet 2007 (S2007/05468) att behandlingen av personuppgifter i SmiNet saknar särskild reglering. Efter genomförd tillsyn (Datainspektionens diarienummer 989-2006) ansåg myndigheten att frågan om huruvida det är tillåtet för Folkhälso- myndigheten (dåvarande Smittskyddsinstitutet) att behandla känsliga personuppgifter i SmiNet behövde utredas och klargöras för att skapa ett tillfredsställande integritetsskydd för de registrerade, då systemet innebär en storskalig hantering av känsliga personuppgifter. Sedan skrivelsen inkom har Europaparlamentets och rådets förord- ning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska per- soner med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförord- ning, trätt i kraft. Det bedöms dock alltjämt finnas skäl att se över och analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs för den personuppgiftsbehandling som utförs i systemet i syfte att värna integriteten för de registrerade. Utgångspunkten är att regleringen ska vara ändamålsenlig och tydlig med beaktande av de bestämmelser som gäller enligt EU:s dataskyddsförordning och lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Frågor att analysera är bl.a. den rättsliga grunden för behandlingen, person- uppgiftsansvar, ändamålet med behandlingen och lämpliga skydds- åtgärder. 599 Bilaga 2 SOU 2026:25 Utredaren ska därför • analysera och föreslå kompletterande reglering för den person- uppgiftsbehandling som utförs i SmiNet för att skapa ett tillfreds- ställande integritetsskydd för de registrerade, • beakta förslagen i betänkandet Ett nytt regelverk för hälsodata- register (SOU 2024:57) samt kommande lagstiftning på hälsodata- området, såsom exempelvis förordningen om det europeiska hälso- dataområdet (EHDS), och • lämna nödvändiga författningsförslag. Konsekvensbeskrivningar Utredaren ska beskriva konsekvenserna av förslagen på samma sätt som anges i de ursprungliga direktiven och i enlighet med förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar. Utredaren ska utöver detta be- skriva konsekvenserna av förslagen om reglering av den person- uppgiftsbehandling som utförs i SmiNet för Folkhälsomyndigheten, smittskyddsläkarna och, i den utsträckning det är relevant, andra an- vändare av SmiNet. Kontakter och redovisning av uppdraget Vid genomförandet av uppdraget ska utredaren hämta in synpunkter från berörda myndigheter och andra berörda aktörer. Kunskap, er- farenhet och synpunkter bör bl.a. inhämtas från Integritetsskydds- myndigheten, E-hälsomyndigheten samt andra aktörer i enlighet med de ursprungligadirektiven. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 30 januari 2026. Utredningen ska dock senast den 28 februari 2025 lämna ett delbetänkande avseende följande delar i de ursprungliga direktiven: • uppdraget att stärka författningsberedskapen i fråga om smitt- skydd, och • uppdraget att lämna underlag till en nationell strategi för hanter- ing av pandemier. (Socialdepartementet) 600 Bilaga 3 Kommittédirektiv 2025:9 Tilläggsdirektiv till Utredningen om stärkt framtida smittskydd (S 2023:08) Beslut vid regeringssammanträde den 6 februari 2025 Förlängd tid för uppdraget Regeringen beslutade den 29 juni 2023 kommittédirektiv om en översyn av regleringen av smittskydd för att bättre anpassa den till situationer med omfattande smittspridning (dir. 2023:106). Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 19 september 2024 utvidgades uppdraget och utredningstiden förlängdes till den 30 januari 2026 (dir. 2024:88). Enligt tilläggsdirektiven ska ett delbetänkande lämnas senast den 28 februari 2025. Delbetänkandet avser uppdraget att stärka författ- ningsberedskapen i fråga om smittskydd samt uppdraget att lämna underlag till en nationell strategi för hantering av pandemier. Utredningstiden för dessa delar av uppdraget förlängs. Delbetänk- andet ska i stället redovisas senast den 25 april 2025. Utrednings- tiden i övrigt ligger fast. Uppdraget ska alltså slutredovisas senast den 30 januari 2026. (Socialdepartementet) 601 Bilaga 4 Kommittédirektiv 2025:96 Tilläggsdirektiv till Utredningen om stärkt framtida smittskydd (S 2023:08) Beslut vid regeringssammanträde den 30 oktober 2025 Ändring i uppdraget Regeringen beslutade den 29 juni 2023 kommittédirektiv om en översyn av regleringen av smittskydd för att bättre anpassa den till situationer med omfattande smittspridning (dir. 2023:106). Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 19 september 2024 utvidgades uppdraget och tiden förlängdes till den 30 januari 2026 (dir. 2024:88). Genom ytterligare tilläggsdirektiv som beslutades den 6 februari 2025 förlängdes utredningstiden dels för de delar av uppdraget som rör stärkt författningsberedskap i fråga om smittskydd, dels för upp- draget att lämna underlag till en nationell strategi för hantering av pandemier till den 25 april 2025 (dir. 2025:9). Utredningstiden i övrigt ändrades inte och uppdraget skulle slutredovisas senast den 30 januari 2026. Uppdraget ändras nu på så sätt att utredningen inte ska utreda deluppdraget om att analysera och föreslå kompletterande regler- ing för den personuppgiftsbehandling som utförs i systemet Sminet. Regeringen avser att återkomma till om hur den frågan ska hanteras. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 mars 2026. (Socialdepartementet) 603 Bilaga 5 Resultat från utredningens enkätundersökningar Enkät till behandlande läkare Syftet med enkäten var att få aktuell kunskap om behandlande läka- res tillämpning av smittskyddslagens (2004:168) förhållningsregler för personer med hiv. Rekrytering Målgruppen för enkäten var infektionsläkare med behandlingsansvar för personer med hiv. Det finns inget register eller kontaktnät speci- fikt för dessa läkare. Rekryteringen av deltagande mottagningar gjor- des därför via e-postutskick till verksamhetscheferna på 30 infektions- kliniker. Av dessa svarade 29 stycken och 27 av dem meddelade att de handhar personer med hiv och därmed har läkare som kunde tillfrågas om att besvara enkäten. Kontaktpersonen på varje klinik ombads meddela hur många läkare som var aktuella för att besvara enkäten. Sammanlagt meddelade verksamhetscheferna att de hade 260 läkare som var aktuella att ges förfrågan om att delta. Första utskicket med länk till enkäten till kontaktpersonerna, för vidareförmedling till målgruppen, gjordes den 3 juni 2025. Datainsam- lingen pågick under en månad. Enkäten Den webbaserade enkäten riktade sig till infektionsläkare med be- handlingsansvar för personer med hiv. Den hade 15 frågor som byggde på de frågor som ställdes i en liknande tidigare enkät genom- 605 Bilaga 5 SOU 2026:25 förd av Folkhälsomyndigheten år 2017.1 Frågorna i den enkäten hade formulerats av forskare i samverkan med patientorganisatio- ner. I utredningen gjorde vi en genomgång och ett urval av frågor med särskild relevans för utredningsuppdraget anpassades till aktu- ellt kunskapsläge och regelverk. Frågorna och svarsalternativen om- formulerades delvis och reviderades även i samråd med utredningens experter från Folkhälsomyndigheten, Svenska infektionsläkarföre- ningen, Smittskyddsläkarföreningen och Socialstyrelsen. Det webbaserade enkätformuläret konstruerades i det digitala enkätverktyget EUSurvey. Inga personuppgifter samlades in och det fanns inte möjlighet att lämna några svar i form av fritext. In- komna enkätsvar sparades ner i en excelfil och därefter raderades enkätformuläret och svaren i det digitala verktyget. Excelfilen för- varades på utredningens server med åtkomst endast för utredningens medarbetare. Informationen till respondenterna innehöll kontaktuppgifter till sekretariatet i händelse av att någon ville höra av sig med frågor om enkäten eller utredningen. Två sådana kontakter togs under insam- lingstiden. Databearbetning och analys Enkätresultaten presenteras i detta betänkande deskriptivt, företrä- desvis som stapeldiagram. Data analyserades totalt för alla svarande per enkätfråga i Excel. Inga statistiska analyser eller kopplingar till utredningens övriga enkäter gjordes. Jämförelser gjordes genom- gående utifrån följande kategorier och skillnader redovisas där de bedöms relevanta för uppdraget: – Län (storstadslän, annat län) – Antal personer med hiv som läkaren hade mött i sitt arbete de senaste 12 månaderna (1–20, 21–39, 40–80, 81+) Där det är relevant och möjligt redovisas även resultat fördelade ut- ifrån hur respondenterna har besvarat andra enkätfrågor och vissa jämförelser görs med resultaten i Folkhälsomyndighetens liknande enkät från 2017. 1 Folkhälsomyndigheten. Tillämpning av smittskyddslagens förhållningsregler vid hivinfek- tion. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2018. 606 SOU 2026:25 Bilaga 5 Resultat Respondenterna I figur 1 redovisas antalet respondenter fördelade på län och katego- rier patientmöten som de haft det senaste året. Vi fick totalt 81 svar på enkäten. Det motsvarar 31 % av de 260 läkare som bör ha fått frågan. Utredningen hade emellertid ingen kontroll över hur verk- samhetscheferna distribuerade förfrågan och kan därför inte säker- ställa hur många av de 260 som faktiskt tillhörde målgruppen respek- tive hade reell möjlighet att delta (se avsnittet Metodologisk diskussion angående representativitet och bortfall). Samtliga 81 respondenter har fullföljt enkäten till slutet och kan därmed inkluderas i datamate- rialet för analys. Figur 1 Respondenter fördelat på län och antal patientmöten de senaste 12 månaderna (n = 81) 50 44 45 40 35 29 30 25 20 15 15 15 9 11 10 11 10 6 6 5 5 1 0 1-20 21-39 40-80 81+ Av de läkare som besvarade enkäten var 36 stycken (44 %) verk- samma på kliniker i något av storstadslänen och resterande 45 (56 %) i övriga län. Det kan jämföras med att verksamhetschefernas upp- gifter som angav att de 260 läkarna som fick förfrågan om att delta fördelades 38 % i storstadslän och 62 % i övriga län. Folkhälsomyn- dighetens enkät bland behandlande läkare år 2017 fick 87 respon- 607 retnednopser latnA Patientmöten Annat län Storstadslän (Stockholm, Västra Götaland, Skåne) Totalt Bilaga 5 SOU 2026:25 denter varav en tredjedel från storstadslän. Då hade de svarande mött i medeltal 30 och i median 60 personer med hiv det senaste året. I vår enkät hade de svarande i medeltal mött 50 personer med hiv de senaste 12 månaderna och medianen var 20 (variationsvidd 2–600). Som framgår av figur 1 var det en majoritet av de svarande som hade mött 1–20 personer med hiv det senaste året. Det indikerar att de flesta vi nått inte arbetar enbart med hivinfektion utan snarare har ett bredare arbete som infektionsläkare. Att det är så pass stora varia- tioner i antalet respondenter i de olika kategorierna för antal patient- möten ska beaktas vid tolkning av jämförelser i den fortsatta resultat- redovisningen. Kunskap kring smittsamhet vid välbehandlad hivinfektion I den aktuella versionen av Folkhälsomyndighetens kunskapsunder- lag om smittsamhet vid behandlad hivinfektion fastslås att det inte föreligger någon risk för överföring av hiv vid vaginala och anala samlag om personen med hivinfektion uppfyller kriterierna för väl- inställd behandling.2 Den första versionen av kunskapsunderlaget publicerades år 2013 och har därefter uppdaterats kontinuerligt i takt med att forskning och uppföljning på området har gett ny kun- skap.3 Från och med versionen från år 2018 anses det inte föreligga någon risk för hivöverföring vid vaginala eller anala samlag även om inte kondom används.4 Det medför att förhållningsregeln om kon- domplikt, precis som informationsplikten, sedan dess har kunnat tas bort för personer med välinställd hivbehandling.5 Läkarna fick frågor om huruvida de hade tagit del av den nuvar- ande versionen av kunskapsunderlaget. Det var 85 % som svarade att de kände till underlaget och hade tagit del av det medan återstå- ende 15 % inte kände till det alternativt kände till men inte hade 2 Folkhälsomyndigheten. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion 2024. Solna: Folkhälso- myndigheten; 2024. 3 Smittskyddsinstitutet. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion. Kunskapsunderlag från Smittskyddsinstitutet och Referensgruppen för antiviral terapi (RAV). Solna: Smittskydds- institutet; 2013. 4 Folkhälsomyndigheten. Smittsamhet vid behandlad hivinfektion 2019. Solna: Folkhälso- myndigheten; 2019. 5 Informationsplikt och kondomplikt är de uttryck som vi i denna redovisning använder för två av förhållningsreglerna som behandlande läkare regelmässigt ger vid hivinfektion (4 kap.

5 § får regeringen meddela särskilda föreskrifter om smittskyddet enligt smittskyddslagen om landet kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet har befunnit sig i. Bemyndigan- det är inte begränsat till några särskilda områden. Det innehåller inte heller någon underställningsmekanism. Bemyndigandet omfattar i princip hela det delegerbara lagområdet och begränsas i fråga om sin räckvidd endast till föreskrifternas syfte, dvs. smittskydd, och att det ska vara fråga om särskilda föreskrifter.13 Enligt 6 § får regeringen meddela särskilda föreskrifter om smitt- skyddet enligt smittskyddslagen, om det vid en fredstida kris som har betydande inverkan på möjligheterna att upprätthålla ett effek- tivt smittskydd finns behov av samordnande nationella åtgärder eller ur ett nationellt perspektiv av andra särskilda insatser inom smitt- skyddet. Meningen med bemyndigandet är att regeringen vid svåra påfrestningar på samhället i fred vid vilka akuta smittskyddsåtgär- der är nödvändiga ska kunna besluta om samordnade nationella åt- gärder och andra särskilda insatser inom smittskyddet. Se närmare om detta i vårt delbetänkande, avsnitt 7.7.14 De extraordinära smittskyddsåtgärderna De extraordinära smittskyddsåtgärderna i smittskyddslagen är för- behållna samhällsfarliga sjukdomar. För sådana sjukdomar får smitt- skyddsläkaren besluta om hälsokontroll på platsen för inresan för den som misstänks ha smittats och för andra som anländer med samma 13 Prop. 2019/20:155 s. 12. 14 SOU 2025:48 s. 374–378. 300 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning transportmedel. Folkhälsomyndigheten kan besluta att personer som anländer från ett visst geografiskt område där ett utbrott av en sam- hällsfarlig sjukdom skett ska genomgå hälsokontroll på platsen för inresan. Smittskyddsläkaren ska verkställa Folkhälsomyndighetens beslut om hälsokontroll (3 kap. 8 §). I avsnitt 7.6 i delbetänkandet föreslår vi ett utökat tillämpningsområde för hälsokontroll på plat- sen för inresan samt en ny bestämmelse, 3 kap. 8 a §, för att tydlig- göra innebörden i en hälsokontroll.15 Vidare kan smittskyddsläkaren besluta att den som har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av en samhällsfarlig sjukdom ska hållas i karantän (3 kap. 9 §). Folkhälsomyndigheten kan också besluta att ett visst område ska vara avspärrat om en samhällsfarlig sjukdom har eller misstänks ha fått spridning där (3 kap. 10 §). För ytterligare beskrivning av de extraordinära smittskyddsåtgärderna se nedan avsnitt 7.1.8 och 7.1.9. De extraordinära smittskyddsåtgärderna har till dags dato aldrig använts. Reglering av internationella hälsohot IHR 2005 är WHO:s regelverk Det internationella hälsoreglementet, International Health Regula- tions (IHR), är ett ramverk för medlemsländerna inom Världshälso- organisationen (WHO). Det nu gällande reglementet antogs år 2005 och betecknas IHR 2005. Syftet med IHR 2005 är att ge största möj- liga skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids internationellt med minsta möjliga hinder för den internationella trafiken (artikel 2 i IHR 2005). IHR 2005 innehåller bl.a. bestämmelser om vilka åtgär- der stater får vidta mot personer och objekt vid resor in i och ut ur landet. IHR får därför främst betydelse för vilka åtgärder som med- lemsländerna får vidta vid gränsövergångar. WHO:s generaldirektör har befogenhet att fastställa att det råder ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning (public health emergency of international concern, PHEIC) enligt IHR 2005. I samband med att PHEIC fast- ställs ska generaldirektören utfärda så kallade tillfälliga rekommenda- tioner beträffande hälsoåtgärder som medlemsländerna ska vidta för 15 SOU 2025:48 s. 339–367. 301 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 att förhindra eller begränsa t.ex. smittspridning (artikel 12, 15 och 49 i IHR 2005). Äldre versioner av IHR var uppbyggt kring enbart kända sjuk- domar. Utbrottet av SARS år 2003 ledde till att IHR 2005 i stället omfattar samtliga allvarliga hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt, oavsett hotets ursprung eller källa. Sådana hot kan ut- göras av smittsamma sjukdomar men även t.ex. kemikalier och radio- aktiva ämnen. Det har för tillämpningen ingen betydelse om sprid- ningen är avsiktlig eller oavsiktlig. Det krävs dock att det ska finnas en risk för internationell spridning. IHR-lagen kompletterar smittskyddslagen IHR 2005 genomfördes i svensk rätt genom lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa, förkortad IHR- lagen, och ett tillägg i smittskyddslagen. Samtidigt upphävdes karan- tänslagen (1989:290). I övrigt ansågs Sverige uppfylla de åtaganden som följde av reglementet. IHR-lagen utgör ett komplement till annan lagstiftning inom olika områden som rör skydd mot hot mot män- niskors hälsa, varav smittskyddslagen är ett område.16 Med ett internationellt hot mot människors hälsa avses i IHR- lagen en risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder (2 § första stycket). Det kan vara fråga om sjukdomar som smittar till eller mellan människor, men även andra ämnen än smittämnen, t.ex. kemikalier, biologiska eller radio- aktiva ämnen.17 IHR-lagen omfattar således fler former av hälsohot än smittsamma sjukdomar. IHR-lagen innehåller dock inte några själv- ständiga tvångsåtgärder som får vidtas mot människor. Tvångsåtgär- der mot person får enligt propositionen till lagen i stället vidtas med stöd av annan lagstiftning, främst smittskyddslagen.18 Regionen svarar för att smittskyddsåtgärder som riktar sig till män- niskor vidtas (4 § andra stycket). Smittskyddsläkaren ska samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplat- ser och hjälpa kommuner och myndigheter när de utför uppgifter 16 Prop. 2005/06:215 s. 31–33. 17 Prop. 2005/06:215 s. 81. 18 Prop. 2005/06:215 s. 57. 302 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning enligt lagen (8 §). Polismyndigheten ska under vissa omständigheter lämna den hjälp som behövs (28 §). Om ett fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa får ansvariga myndigheter och kommuner vidta de åtgärder mot fartyget eller luft- fartyget som krävs för att skydda människors hälsa (17 §). Folkhälso- myndigheten får enligt 6 § förordningen (2007:156) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa meddela föreskrifter om vilka åtgärder till skydd för människors hälsa som ansvariga myndig- heter och kommuner får vidta mot drabbade fartyg och luftfartyg. Myndigheten har till dags dato inte meddelat några sådana föreskrifter. Enligt IHR-lagen får inte fartyg och luftfartyg av smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn eller flygplats men de kan hänvisas att fort- sätta till en karantänshamn respektive karantänsflygplats (18 §). Om ett fartyg eller luftfartyg vid ankomsten till landet lägger till eller lan- dar vid någon annan plats än en karantänshamn eller en karantäns- flygplats, ska befälhavaren, vid vissa situationer, omedelbart lämna information om hälsotillståndet ombord till Tullverket, Kustbevak- ningen, smittskyddsläkaren eller kommunen. Med undantag för om det föreligger en nödsituation, får under sådana omständigheter inga människor lämna fartyget eller luftfartyget och ingen last lossas utan tillstånd från ansvariga myndigheter (19 §). Vilka som är Sveriges karantänshamnar och karantänsflygplatser anges i Folkhälsomyndig- hetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2015:8) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Det finns för närva- rande åtta karantänshamnar och fem karantänsflygplatser. Sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen är tillämpliga ska alltid anses utgöra ett interna- tionellt hot mot människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar och ämnen som ska anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa (2 § andra–tredje styckena IHR-lagen). Reger- ingen har inte delegerat denna föreskriftsrätt. I 2 § förordningen (2007:156) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa har regeringen föreskrivit att polio alltid ska anses utgöra ett inter- nationellt hot mot människors hälsa. 303 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 7.1.3 Smittskyddets beredskap i praktiken Snabbförfarandet i smittskyddslagen har använts sex gånger Våra utredningsdirektiv i denna del tar sikte på mycket tidiga ingripan- den för att begränsa spridningen av en viss smittsam sjukdom. Av in- tresse är därmed att undersöka hur ofta det så kallade snabbförfaran- det i 9 kap. 2 § SmL har tillämpats, samt hur lång tid det då det har tagit från ett initiativ tills en förordning med stöd av det bemyndigan- det har trätt i kraft. Regeringen har beslutat om sådana förordningar vid sex tillfällen. I tabell 7.1 framgår vilka förordningar och sjukdomar det varit fråga om, samt när förordningen initierats, beslutats respek- tive trätt i kraft. Tabell 7.1 Från initiativ till ikraftträdande Förordningar med stöd av 9 kap. 2 § smittskyddslagen Förordning Initiativ Beslut I kraft Förordning (2006:137) om att bestämmelserna i smitt- 21 februari 2 mars 15 mars skyddslagen (2004:168) om allmänfarliga sjukdomar 2006 2006 2006 skall tillämpas på fågelinfluensa av typen H5N1 Förordning (2009:380) om att bestämmelserna i smitt- 6 maj 13 maj 15 maj skyddslagen (2004:168) om allmänfarliga sjukdomar 2009 2009 2009 ska tillämpas på influensa A (H1N1) av den typ som började spridas bland människor i Mexiko i april 2009 Förordning (2014:1312) om att bestämmelserna i 21 oktober 23 oktober 24 oktober smittskyddslagen (2004:168) om samhällsfarliga 2014 2014 2014 sjukdomar ska tillämpas på infektion med ebolavirus Förordning (2020:20) om att bestämmelserna i smitt- 31 januari 1 februari 2 februari skyddslagen (2004:168) om allmänfarliga och sam- 2020 2020 2020 hällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV Förordning (2022:440) om att bestämmelserna i smitt- 19 maj 20 maj 23 maj skyddslagen (2004:168) om allmänfarliga sjukdomar 2022 2022 2022 ska tillämpas på infektion med ett visst orthopoxvirus Förordning (2024:690) om att bestämmelserna i smitt- 3 oktober 4 oktober 5 oktober skyddslagen (2004:168) om samhällsfarliga sjuk- 2024 2024 2024 domar ska tillämpas på infektion med marburgvirus Det är inte reglerat vem som får föreslå för regeringen att besluta om en förordning enligt 9 kap. 2 § SmL. Initiativet har i samtliga fall kommit från den nationella myndighet som enligt 1 kap. 7 § SmL 304 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning haft i uppdrag att ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd (dvs. Socialstyrelsen för initiativen 2006, 2009 och 2014 och därefter Folkhälsomyndigheten). Som framgår av tabel- len har förordningen i två av fallen trätt i kraft den andra dagen efter att initiativet tagits genom en skrivelse. I samtliga sex fall har riks- dagen efter underställning godkänt regeringens förordningar och samtidigt antagit ändringar i aktuell bilaga eller aktuella bilagor i smittskyddslagen.19 Ett liknande snabbförfarande fanns i 1988 års smittskyddslag (1988:1472). Förfarandet användes en gång, beträffande svår akut respiratorisk sjukdom (SARS). Socialstyrelsen föreslog den 7 april 2003 att smittskyddslagens bestämmelser om det som då beteckna- des samhällsfarliga sjukdomar skulle göras tillämpliga på SARS. Reger- ingen föreskrev i enlighet med begäran, och förordningen trädde i kraft den 1 maj 2003. Även i detta fall beslutade riksdagen därefter dels att godkänna regeringens förordning, dels att föra in SARS i bilaga till lagen.20 I flera av fallen då snabbförfarandet har aktualiserats har regeringen förkortat tiden för att hämta in behövliga upplysningar och yttranden genom att ersätta det skriftliga remissförfarandet med ett remissmöte. 7.1.4 Hur allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar betecknas och beskrivs Förarbetena kan ge vägledning om vad som utgör en smittsam sjukdom För att kunna ta ställning till behovet av reglering i nu aktuell del behöver vi få en uppfattning av vad som krävs för att en smittsam sjukdom, eller vad som kan misstänkas vara en smittsam sjukdom, ska kunna anses identifierad och möjlig att klassificera som allmän- farlig eller samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen. Eftersom dessa sjukdomar anges i bilaga till lagen finns förarbeten i vilka sjuk- 19 För fågelinfluensa (H5N1), se prop. 2005/06:199, bet. 2005/06:SoU27, rskr. 2005/06:303. För influensa A(H1N1), se prop. 2008/09:212, bet. 2008/09:SoU26, rskr. 2008/09:314. För- infektion med ebolavirus, se prop. 2014/15:38, bet. 2014/15:SoU5, rskr. 2014/15:115. Förinfek- tion med 2019-nCoV (covid-19), se prop. 2019/20:144, bet. 2019/20:SoU19, rskr. 2019/20:290. För infektion med ett visst orthopoxvirus (infektion med apkoppsvirus, mpox), se prop. 2021/ 22:254, bet. 2021/22:SoU38, rskr. 2021/22:442. För infektion med marburgvirus, se prop. 2024/ 25:63, bet. 2024/25:SoU25, rskr. 2024/25:126. 20 Prop. 2002/03:131, bet. 1995/96:SoU7, rskr. 1995/96:64. 305 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 domarna beskrivs. Förarbetena kan ge vägledning i vad som krävs för att det ska vara fråga om en smittsam sjukdom, vilket är en grund- läggande förutsättning för att klassificering som allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom ska kunna ske. Definitionen av smittsam sjukdom och sjukdomsbegreppet Smittsamma sjukdomar definieras som alla sjukdomar som kan över- föras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa (1 kap. 3 § första stycket SmL). I proposi- tionen till lagen anför regeringen att någon närmare definition av vad som avses med smittsam sjukdom inte bör göras i lagen. Enligt regeringen visade de remissvar som inkom rörande sjukdomsbegrep- pet tydligt hur svårt det är att ge en uttömmande definition av be- greppet smittsam sjukdom. Vid 2000-talets början hade medicinska upptäckter lett till ökad kunskap om de biologiska mekanismer som ligger bakom överföringen av smittsamma sjukdomar såväl mellan människor som från djur till människa. I en del fall är vad som orsakar sjukdomen och hur smittöverföringen går till ännu inte fullständigt klarlagt. I lagen måste således ges utrymme för att snabbt kunna ta hänsyn till medicinska upptäckter som görs.21 I författningskommen- taren ges vissa exempel på vad som bör omfattas av begreppet smitt- sam sjukdom. Där anförs att begreppet smittsamma sjukdomar ska ses som en samlingsterm för flera olika tillstånd. Grundläggande för alla tillstånden är att det som framkallar sjukdomen utgår från någon typ av mikroorganism, t.ex. virus, bakterier, parasiter eller svampar. Dessa kan i sig ge upphov till sjukdom eller bilda gifter som utlöser sjukdom. Vidare kan en människa bära på en mikroorganism utan att insjukna. Även vid ett sådant förhållande ska han eller hon anses ha en smittsam sjukdom.22 Det kan i detta sammanhang nämnas att det inte är självklart att smittskyddslagens sjukdomsbegrepp är synonymt med vad som enligt medicinsk terminologi är att anse som sjukdom. 21 Prop. 2003/04:30 s. 87. 22 Prop. 2003/04:30 s. 208–209. 306 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Hur de allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomarna betecknats Det finns ingen reglering av hur en sjukdom ska betecknas i smitt- skyddslagen. Det kan konstateras att beteckningarna av allmänfar- liga sjukdomar i bilaga 1 inte är helt konsekvent utformad. Exempel- vis är hepatit A–E en beteckning som inrymmer vad som medicinskt är att anse som fem skilda sjukdomar som har olika smittvägar och orsakas av olika virus: hepatit A, hepatit B, hepatit C, hepatit D och hepatit E. Vidare inrymmer beteckningen virala hemorragiska febrar exkl. denguefeber och sorkfeber (nefropathia epidemica) ett flertal olika infektioner, orsakade av skilda virus såsom ebolavirus, marburgvirus, lassavirus, Rift Valley-febervirus och Krim-Kongo-blödarfebervirus. Inte heller i förarbetena anges uttömmande vilka sjukdomar som ska anses ingå i begreppet. Hur de allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomarna beskrivits Samtliga de sjukdomar som i dag är klassificerade i smittskyddslagen som allmänfarliga eller samhällsfarliga har, så som nämnts ovan, be- skrivits i förarbeten. 1996 års Smittskyddskommitté föreslog att 17 sjukdomar skulle omfattas av de kriterier för allmänfarliga smitt- samma sjukdomar som kommittén föreslog och att regeringen skulle få föreskriva om vilka sjukdomar som skulle omfattas. För beskriv- ningen av sjukdomarna och deras konsekvenser hänvisades till en genomgång av sjukdomarna i bilaga till kommitténs betänkande.23 I propositionen till smittskyddslagen föreslog regeringen att de 17 sjukdomarna i kommitténs förslag samt ytterligare ett antal24 skulle klassificeras som allmänfarliga sjukdomar. Det kan konstateras att samtliga de sjukdomar som fördes in i smittskyddslagen vid tiden för förarbetena var kända med avseende på smittämne. Det fanns också i allmänhet kunskap om och anvis- ningar för hur diagnos bör ställas, hur sjukdomarna sprids och hur de kan kontrolleras. Sjukdomarna var dock inte i samtliga fall full- ständigt kartlagda. För hepatit E anges t.ex. att smittsamheten är 23 SOU 1999:51 s. 365–366 och bilaga 8. 24 Campylobacterinfektion, EHEC, giardiainfektion, gonorré, hepatit A, hepatit D, hepatit E, infektion med HTLV I eller II, klamydiainfektion, MRSA, infektion med pneumokocker med nedsatt känslighet för penicillin G, salmonellainfektion, shigellainfektion, SARS och syfilis, se prop. 2003/04:30 s. 89. 307 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 okänd, för legionella att smitta mellan människor ännu inte har säker- ställts, för mjältbrand att smitta mellan människor är teoretiskt tänk- bar och för papegojsjuka att spridning mellan människor sannolikt inte förekommer.25 Förutom i förarbetena till den ursprungliga lydelsen av smitt- skyddslagens bilagor har klassificering av smittsamma sjukdomar behandlats i andra lagstiftningsärenden; dels när de samhällsfarliga sjukdomarna infördes 2005, dels när nya sjukdomar klassificerats som allmänfarliga eller samhällsfarliga. De sjukdomar som behandlats i sådana andra lagstiftningsärenden är SARS, smittkoppor, fågel- influensa (H5N1), influensa A (H1N1) av den typ som upptäcktes och började spridas bland människor i Mexiko under första halv- året 2009 (svininfluensan), ebolainfektion, covid-19, infektion med apkoppor (mpox) och infektion med marburgvirus. Vi går här inte närmare in på smittkoppor, infektion med ebola- virus och infektion med marburgvirus.26 Däremot behandlar vi i det följande klassificeringarna av SARS, fågelinfluensan, svininfluensan, mpox och covid-19. Regeringen klassificerade SARS utan att smittämnet var känt När den tidigare okända sjukdomen SARS började spridas 2003 före- slog Socialstyrelsen för regeringen att sjukdomen borde omfattas av bestämmelserna om det som betecknades samhällsfarliga sjukdomar i dåvarande smittskyddslag. Till stöd för sitt förslag framhöll Social- styrelsen bl.a. att det rörde sig om en tidigare okänd sjukdom vars sjukdomsförlopp skilde sig från andra tidigare kända luftvägsinfek- tioner, att sjukdomen var smittsam och att den medförde hög död- lighet. Regeringen föreskrev i enlighet med förslaget genom för- ordningen (2003:140) om att bestämmelserna i smittskyddslagen (1988:1472) om samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas på svår akut respiratorisk sjukdom (SARS). Av Socialstyrelsens redogörelse framgick bl.a. följande. Sjukdoms- förloppet skiljde sig från tidigare kända lunginfektioner. Orsaken till 25 SOU 1999:51 bilaga 8. 26 Smittkoppor är en virusorsakad sjukdom som tidigare orsakat stora utbrott i vårt land, det senaste 1963. Sjukdomen deklarerades av WHO som utrotad 1980 men virus finns bevarat för att kunna framställa läkemedel. Ebola och marburg var när de infördes i bilaga 2 som samhälls- farliga sjukdomar redan angivna i bilaga 1 som allmänfarliga och därigenom beskrivna i 1996 års Smittskyddskommittés betänkande som virala hemorragiska febrar. 308 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning sjukdomen hade inte gått att säkerställa. Det kunde dock konstate- ras att det inte rörde sig om något tidigare känt smittämne och att sjukdomen var smittsam men att det krävdes nära kontakt med en smittad för vidare smittspridning. Smittan tycktes dock inte ha samma spridningsbenägenhet som t.ex. influensa. Även om alla uppgifter om sjukdomen var osäkra kunde Socialstyrelsen ändå konstatera att sjuk- domen var allvarlig och att den hade hög dödlighet. Socialstyrelsen föreslog att det i bilaga 1.1 till den dåvarande smittskyddslagen skulle tas in ett sjukdomssyndrom med benämningen ”Patient med snabbt påkommande feber (> 38,0o C), muskelsmärtor och frysningar följt av rethosta som under de senaste 10 dagarna vistats i närheten av ett fall av Svår Akut Luftvägsinfektion – SAL eller i ett område där sjuk- domen förekommer”.27 Mellan det att Socialstyrelsen inkom med skrivelsen och att reger- ingen lämnade propositionen om lagändringen till riksdagen hade viruset som orsakar SARS identifierats och befunnits vara ett corona- virus. Regeringen föreslog att riksdagen skulle godkänna regeringens underställda föreskrifter och att SARS skulle anges som en samhälls- farlig sjukdom i dåvarande smittskyddslagen. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen.28 Fågelinfluensa (H5N1) Vid klassificeringen av fågelinfluensa (H5N1) som allmänfarlig sjuk- dom den 1 juli 2006 uppstod frågan om hur sjukdomen skulle benäm- nas. Bakgrunden var att influensa av typerna H5 och H7 hade visat sig kunna skapa omfattande epizootier bland tamfågel. Subtypen H5N1 hade spridit sig över allt större delar av världen och i flera länder hade ett litet antal människor drabbats med en mycket allvarlig sjukdoms- bild efter mycket nära kontakt med sjuka fåglar. I enstaka fall hade smittspridning mellan människor inte kunnat uteslutas.29 I fråga om benämningen framförde dåvarande Smittskyddsinsti- tutet att för att täcka in eventuella framtida former av sjukdomen borde sjukdomen benämnas influensa A (H5N1), dvs. att begreppet fågelinfluensa inte borde användas. Om viruset fick potential att lätt 27 Socialstyrelsen. Ang. svår akut luftvägsinfektion (SAL). 2003-04-07. Dnr 33-3160/2003. 28 Prop. 2002/03:131, bet. 2002/03:SoU20, rskr. 2002/03:232. 29 Prop. 2005/06:199 s. 7. 309 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 spridas mellan människor och orsakade en pandemi skulle viruset inte längre betraktas som ett fågelvirus. Det kunde dock förekomma ett mellanläge, då virus höll på att anpassa sig, och börjat sprida sig till människor. Det var oklart i vilket stadium virus övergår från att vara fågelinfluensa till att bli en humaninfluensa. Regeringen ställde sig dock tveksam till att som allmänfarlig sjukdom definiera en sjukdom som ännu inte existerar och lyfte fram att Socialstyrelsen, som vid den tidpunkten var den myndighet som meddelade de ytterligare föreskrifter som krävdes för ett ändamålsenligt smittskydd, hade möj- lighet att inskränka begreppet fågelinfluensa (H5N1) ”så att bara de former som är relevanta ur smittskyddssynpunkt omfattas”. Regeringen bedömde att fågelinfluensa (H5N1) uppfyllde rekvi- siten för allmänfarliga sjukdomar, bl.a. genom att den visat sig ge en sjukdom med en hög dödlighet. Smittvägar för sjukdomen hade iden- tifierats och det fanns erfarenheter som talade för att man genom att tillämpa skyddsåtgärder för människor vid kontakter med smittade fåglar kunde hindra smitta till människor.30 Influensa A (H1N1) av den typ som upptäcktes och började spridas bland människor i Mexiko under första halvåret 2009 (svininfluensa) Den så kallade svininfluensapandemin 2009 orsakades av en typ av influensa A(H1N1) som upptäcktes och började spridas bland män- niskor i Mexiko. I propositionen som låg till grund för klassificer- ingen av sjukdomen som allmänfarlig den 1 augusti 2009 uttalade regeringen att det rörde sig om ett nytt influensavirus med en gene- tisk sammansättning som man inte sett förut och som spreds mellan människor. Vidare bedömde regeringen att den aktuella influensan uppfyllde rekvisiten för allmänfarliga sjukdomar, bl.a. mot bakgrund av att människor inte tidigare hade smittats av den eftersom virusets genetiska sammansättning var ny och att människor därför troligt- vis saknar eget skydd mot att smittas av den.31 I fråga om benämningen på sjukdomen kunde regeringen kon- statera att benämningen varierat, från ”svininfluensan” till ”den nya influensan” och ”influensa A (H1N1)”. Regeringen ansåg att dessa benämningar var olämpliga att använda för att i lag precisera vilken sjukdom det var som avsågs, bl.a. lyftes fram att det fanns flera olika 30 Prop. 2005/06:199 s. 9. 31 Prop. 2008/09:212 s. 7–9. 310 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning typer av influensa A (H1N1) som var kända sedan tidigare – exem- pelvis i svinbesättningar i Sverige sedan i början av 1980-talet – vilka det saknades anledning att klassificera som allmänfarliga. Det bedöm- des inte heller vara uteslutet att nya sådana typer skulle kunna upp- täckas och som inte skulle medföra någon risk för människors liv eller hälsa. Regeringen menade att med hänsyn till enskildas rättssäkerhet fanns det skäl att inte göra det möjligt att använda sig av de tvångs- medel som en klassificering av en sjukdom som allmänfarlig med- förde. För att särskilja den aktuella influensan från dessa influensa- typer ansåg regeringen därför att det i lagen skulle preciseras vilken typ av influensa som avsågs, och bedömde att benämningen skulle knytas till den tid och den plats där sjukdomen först uppmärksamma- des och började spridas bland människor, dvs. influensa A (H1N1) av den typ som upptäcktes och började spridas bland människor i Mexiko under första halvåret 2009.32 Covid-19 Den 31 januari 2020 hemställde Folkhälsomyndigheten till reger- ingen om att infektion med 2019-nCoV (senare benämnt covid-19) skulle klassificeras som allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. Vid tiden för Folkhälsomyndighetens hemställan var det bl.a. känt att det var fråga om ett nytt coronavirus som vid genetisk kartläggning uppvisat släktskap till SARS-viruset, och att det orsakat svår lung- inflammation hos vissa smittade. Mycket var fortfarande okänt kring virusets smittsamhet, spridning och allvarlighetsgrad, men virussprid- ning i flera led hade beskrivits.33 Regeringen beslutade baserat på myn- dighetens begäran en förordning som trädde i kraft den 2 februari 2020.34 Den 1 juli 2020 klassificerades covid-19 som allmänfarlig och sam- hällsfarlig sjukdom.35 I propositionen som låg till grund för lagänd- ringen gjorde regeringen bedömningen att sjukdomen i många fall 32 Prop. 2008/09:212 s. 9 och 10. 33 Folkhälsomyndigheten. Hemställan om att infektion med 2019-nCoV klassificeras som allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. 2020.01.21. Dnr 00487-2020. 34 Förordning (2020:20) om att bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om allmän- farliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV. 35 Bestämmelserna om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar hade dock varit tillämp- liga på covid-19 sedan den 2 februari 2020 genom förordningen (2020:20) om att bestämmel- serna i smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV. 311 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 ledde till allvarlig lungsjukdom som krävde intensivvård. Även om majoriteten av smittade människor endast uppvisade milda symptom och därmed troligtvis inte uppsökte vård och blev diagnostiserade med covid-19, fanns det stor osäkerhet kring allvarlighetsgraden av smittan. Dödligheten bland rapporterade fall låg så högt som två procent och åtgärder som kan beslutas i enlighet med smittskydds- lagen, såsom t.ex. förhållningsregler och isolering, var viktiga för att minska spridningen av sjukdomen. Förutsättningarna för att klassi- ficera covid-19 som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom be- dömdes vara uppfyllda.36 Infektion med apkoppsvirus (mpox) Som vi beskrivit i kapitel 6 började infektion med apkoppsvirus (mpox) spridas i Europa under 2022. Såväl viruset som sjukdomen var då kända. Apkoppsvirus är ett ortopoxvirus och är besläktat med ett annat ortopoxvirus, variolavirus, som orsakar smittkoppor. Där- emot föreföll smittvägarna vid utbrottet 2022 vara förändrade. Sprid- ningen fick Folkhälsomyndigheten att vända sig till regeringen med en hemställan för att sjukdomen skulle klassificeras som allmänfarlig. Folkhälsomyndigheten angav i hemställan bland annat att av fallen i Europa verkade överföring av virus ha skett via sexuella kontakter mellan män som har sex med män. Något liknande hade inte tidigare observerats för apkoppsvirus. Viruset bedömdes inte som högsmitt- samt men överföring kunde ske vid nära kontakt och droppsmitta.37 Det pågående utbrottets snabba förlopp i Europa i kombination med ett nytt spridningssätt gjorde att regeringen bedömde att sjuk- domen kunde medföra allvarliga konsekvenser och uppfyllde rekvi- siten för allmänfarlig sjukdom.38 36 Prop. 2019/20:144, bet. 2019/20:SoU19, rskr. 2019/20:290. 37 Folkhälsomyndigheten. Hemställan om att infektion med apkoppsvirus klassificeras som allmänfarlig sjukdom. 2022.05.19. Dnr 01869-2022. 38 Prop. 2021/22:254 s. 10. 312 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning 7.1.5 Smittämnet måste inte vara identifierat för att det ska kunna vara fråga om en smittsam sjukdom Bedömning Det krävs inte att det sjukdomsalstrande smittämnet är identifie- rat eller att egenskaperna i övrigt är helt klarlagda för att det ska vara fråga om en smittsam sjukdom i smittskyddslagens mening. Även en sådan sjukdom kan anges som allmänfarlig eller samhälls- farlig i smittskyddslagen eller omfattas av en föreskrift som reger- ingen meddelar med stöd av snabbförfarandet om rekvisiten för det är uppfyllda. Att åtgärder kan vidtas beträffande misstänkta fall har betydelse i beredskapshänseende. Kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet hindrar inte att smittskyddsåtgärder vidtas i en situation då kunskapsläget är ofull- ständigt. Kravet lägger dock också grunden för vilka smittskydds- åtgärder som kan övervägas. Även en sjukdom orsakad av ett oidentifierat smittämne kan klassificeras Det är enbart en smittsam sjukdom som, om den uppfyller övriga rekvisit i 1 kap. 3 § andra eller tredje styckena SmL, kan klassificeras som allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom. En första fråga för att kunna ta ställning till behovet av att vidta åtgärder innan en sjukdom är klassificerad är därmed vad som behöver vara känt om en sjukdom för att den ska uppfylla kriterierna för en smittsam sjukdom. Den begränsning som anges i definitionen av smittsamma sjuk- domar i 1 kap. 3 § första stycket SmL avser att undanta de sjukdomar som endast innebär ett ringa hot mot människors hälsa. Som vi an- gett i föregående avsnitt ska begreppet smittsamma sjukdomar ses som en samlingsterm för flera olika tillstånd. Grundläggande för alla tillstånden är att det som framkallar sjukdomen utgår från någon typ av mikroorganism, t.ex. virus, bakterier, parasiter eller svampar. Dessa kan i sig ge upphov till sjukdom eller bilda gifter som utlöser sjukdom. I föregående avsnitt har vi också redogjort för hur de allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomarna har beskrivits i förarbetena. Av sär- 313 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 skilt intresse i detta sammanhang är de sjukdomar där propositionen till lagändringen föregåtts av en förordning via snabbförfarandet. Det kan sammanfattningsvis konstateras att de sjukdomar som man har övervägt ska kunna omfattas av de mest långtgående åtgär- derna i smittskyddslagen i samtliga fall vid tiden för regeringens pro- positioner om klassificering av sjukdomarna har varit kända med av- seende på typ av sjukdomsframkallande smittämne. Beträffande SARS var det dock vid tiden för Socialstyrelsens hemställan till regeringen inte känt vad som orsakade sjukdomen. Trots det kunde Socialstyrel- sen i sin hemställan bl.a. beskriva sjukdomen som en tidigare okänd sjukdom vars sjukdomsförlopp skilde sig från andra tidigare kända luftvägsinfektioner, att sjukdomen var smittsam och att den medförde hög dödlighet. Regeringen beslutade baserat på detta underlag om en förordning enligt snabbförfarandet i den äldre smittskyddslagen. Vid tiden för regeringens proposition hade det framkommit att det var ett nytt coronavirus som orsakades sjukdomen. Riksdagen god- kände regeringens förordning enligt snabbförfarandet och beslutade att föra in SARS i smittskyddslagen. Att smittämnet inte var identi- fierat ansågs således inte som ett hinder varken av Socialstyrelsen, regering eller riksdag i det fallet. Rättssäkerhetsfrågor i förhållande till benämningen av sjukdomarna i lagen har som vi sett aktualiserats vad gäller fågelinfluensa och svin- influensa. Vad gäller fågelinfluensa rörde frågan om en sjukdom som ännu inte existerar kan klassificeras som allmänfarlig. I det fallet accepterades således en reglering av virustypen H5N1 som sådan, in- klusive de varianter den kan tänkas utvecklas till. Vad gäller svininflu- ensa gällde frågan behovet av att precisera sjukdomen för att särskilja den från mindre farliga influensatyper, dvs. att tvångsåtgärder inte skulle bli möjliga annat än för just den typ av influensa A(H1N1) som man avsåg att klassificera. När ett tidigare okänt smittämne uppträder är det tänkbart att spridningen först upptäcks när myndigheter inom smittskyddet upp- märksammas på fall med en kombination av symptom som bildar ett igenkännbart mönster, ett så kallat syndrom. Syndromdiagnoser kan användas när sjukdomens underliggande orsak inte är helt känd, eller när flera olika orsaker kan ge upphov till samma symtombild. På smittskyddsområdet kan en syndromdiagnos t.ex. ställas när det är okänt vilket smittämne som orsakar en viss smittsam sjukdom. Så 314 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning var fallet med SARS som Socialstyrelsen, som vi redogjort för ovan, betecknade som en syndromdiagnos innan smittämnet var identifierat. Mot bakgrund av hur begreppet smittsamma sjukdomar beskrivs i förarbetena bedömer utredningen att det inte finns något krav på att det smittämne som orsakar sjukdomen ska vara identifierat för att en sjukdom ska kunna anses vara en smittsam sjukdom enligt smitt- skyddslagen. Det behöver enligt vår bedömning inte heller vara känt vilken typ av smittämne det är fråga om. Exemplet med syndrom- diagnosen för SARS ger stöd för denna uppfattning. Vidare ligger det i sakens natur att det dröjer innan ett tidigare okänt smittämne har klarlagts i alla avseenden. För exempelvis covid-19 var det tidigt känt vilket virus som orsakade sjukdomen, men däremot var t.ex. smittvägar, smittsamhetens karaktär och varaktighet länge inte helt klarlagda. För att smittskyddslagens bestämmelser om allmänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar ska kunna omfatta en ny sjukdom krävs en beskrivning av sjukdomen som är så detaljerad och specificerad att det går att ta ställning till om rekvisiten i 1 kap. 3 § SmL är upp- fyllda och därmed kan läggas till grund för en lagändring eller en förordning. Detta inkluderar att ta ställning till att det rör sig om en smittsam sjukdom i smittskyddslagens betydelse. För att klassificeras som allmänfarlig sjukdom krävs att den smitt- samma sjukdomen kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. Det krävs också att det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. För att sjukdomen ska anses vara samhällsfarlig krävs därutöver att den bedöms kunna få en sprid- ning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. Om det sjukdomsalstrande smittämnet inte är identifierat måste så mycket vara känt om sjuk- domen på andra sätt så att regering eller riksdag kan ta ställning till ett förslag om klassificering, även utan att känna till vilket smittämne det rör sig om. Slutsatsen av det ovan anförda är att det är möjligt för riksdagen att föreskriva om att en smittsam sjukdom ska anges som allmänfarlig eller samhällsfarlig i smittskyddslagen även utan att smittämnet är identifierat eller egenskaperna i övrigt helt klarlagda. Motsvarande gäller vid regeringens beslut om att föreskriva att bestämmelserna om 315 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss smittsam sjukdom enligt snabbförfarandet. Ytterst är det regering och riksdag som har att bedöma om beskrivningen av sjukdomen i fråga är tillräcklig för ett ställningstagande beträffande klassificeringen. Åtgärder vid misstanke kan ha betydelse i beredskapshänseende Ett tänkbart scenario är ett utbrott av en sjukdom med liknande symp- tom som en sjukdom som redan anges som allmänfarlig eller samhälls- farlig i smittskyddslagen. Det kan t.ex. vara fråga om en smittkopps- liknande sjukdom där mikrobiologisk diagnos inte kan fastställas t.ex. beroende på att det är ett tidigare okänt poxvirus, eller ett känt pox- virus som har muterat så att laboratorietester blir falskt negativa. Smittkoppor är klassificerat som allmänfarlig och samhällsfarlig sjuk- dom. Om sjukdomen i scenariot i slutänden skulle komma att be- dömas som en annan sjukdom än smittkoppor, gör symptomens likhet med varandra att sjukdomsfallen inledningsvis kan komma att tas för misstänkta fall av smittkoppor. Smittskyddslagens åtgärder, inklusive de extraordinära smittskyddsåtgärderna, är således tillgäng- liga och kan tillämpas fram till den tidpunkt att smittkoppor inte längre kan misstänkas. Motsvarande gäller för en sjukdom som visar likheter med någon av de övriga allmänfarliga och samhällsfarliga sjuk- domar till den grad att den kan misstänkas vara den sjukdomen. Att det således är möjligt att vidta åtgärder redan vid misstänkt fall av all- mänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom kan enligt utredningens bedöm- ning i sig ha betydelse i beredskapshänseende. Utöver en möjlighet att agera vid sådana misstänkta fall, finns så som vi nämnt avsnitt 7.1.2 en möjlighet att agera vid annan sjukdom som är eller som misstänks vara smittsam, om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller uppträder i en elakartad form. Sådana fall ska skyndsamt anmälas till smittskydds- läkaren och Folkhälsomyndigheten (2 kap. 5 § första stycket SmL). Enligt förarbetena kan det t.ex. vara fråga om en tidigare känd eller okänd sjukdom som lokalt eller regionalt fått en anmärkningsvärd spridning.39 Om sjukdomen kan misstänkas vara allvarlig är det vik- tigt att sådana utbrott snabbt kommer till ansvariga myndigheters 39 Prop. 2003/04:30 s. 92. 316 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning kännedom så att utredningar och undersökningar kan påbörjas och eventuella åtgärder mot smittspridning kan vidtas.40 Sammanfattningsvis anser utredningen att det finns goda möjlig- heter att agera med stöd av smittskyddslagen redan vid misstänkta fall av allvarliga smittsamma sjukdomar. Kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet Enligt 1 kap. 4 § SmL ska smittskyddsåtgärder bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Som vi beskrivit i avsnitt 7.1.2. framgår av propositionen till smittskyddslagen att lagen är utformad så att den så långt som möjligt tar hänsyn till att behovet av åtgärder är skiftande beroende på vilken sjukdom det är fråga om och hur den epidemio- logiska situationen ser ut, samt att det i lagen måste ges möjlighet att snabbt kunna möta nya och oväntade problem. I delbetänkandet tog utredningen, inom ramen för det uppdrag som avsåg att överväga om en handlingsprincip borde införas inom smittskyddet, ställning till kravet på vetenskap och beprövad erfaren- het i osäkra kunskapslägen. Enligt vår bedömning har lagstiftarens intention varit att smittskyddslagen ska vara användbar även i en situa- tion där kunskapsläget är ofullständigt, t.ex. i fråga om ett utbrott av en ny smittsam sjukdom som snabbt riskerar att leda till en om- fattande smittspridning i landet. Enligt vår mening kan lagstiftarens avsikt knappast ha varit att ge begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet en alltför snäv innebörd i smittskyddslagen. Vi gjorde be- dömningen att kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet inte hind- rar att smittskyddsåtgärder vidtas i en situation då kunskapsläget är ofullständigt.41 Utredningen håller fast vid den bedömning som vi gjorde i delbetänkandet. Kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet lägger också grun- den för vilka smittskyddsåtgärder som alls kan övervägas. Detta bör enligt utredningens uppfattning inte ändras. 40 Prop. 1988/89:5 s. 64. 41 SOU 2025:48 s. 265–270. 317 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 7.1.6 Det bör utredas om fler sjukdomar bör klassificeras som samhällsfarliga i beredskapssyfte Bedömning Det finns inget hinder i smittskyddslagen mot att i beredskaps- syfte klassificera fler sjukdomar som samhällsfarliga. Det regeringsuppdrag som vi föreslagit i kapitel 3 bör omfatta att utreda om några ytterligare sjukdomar bör klassificeras som samhällsfarliga i beredskapssyfte. En klassificering av fler sjukdomar innebär god författningsberedskap Som vi beskrivit inledningsvis i detta kapitel går god författnings- beredskap ut på att de bestämmelser som behövs för att hantera kriser i så stor utsträckning som möjligt tas fram och beslutas i förväg och inte under själva krisen. Flera av bestämmelserna i smittskyddslagen tar sikte på att bidra till en bättre beredskap för framtida smittspridning. I delbetänkandet skriver vi att klassificeringen av en sjukdom som allmänfarlig och sam- hällsfarlig kan ses som en beredskapsåtgärd för att samhällets smitt- skydd ska kunna tillgodose befolkningens behov av skydd mot sprid- ning av allvarliga smittsamma sjukdomar. Det bör även beaktas att en åtgärd inte får vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. I fråga om allmänfarlig sjuk- dom betyder detta å ena sidan att en smittsam sjukdom kan klassifice- ras vid ett utbrott för att säkerställa att åtgärder i form av läkarunder- sökning och provtagning kommer till stånd av misstänkt smittade, att t.ex. förhållningsregler kan ges och att smittspårning vidtas. Klas- sificeringen säkerställer även att tvångsåtgärder i form av tvångsunder- sökning och isolering vid behov kan beslutas. Å andra sidan betyder det också att inte varje utbrott av t.ex. influensa bör föranleda en klassificering om det redan från början står klart att åtgärder enligt bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar inte är behövliga eller ändamålsenliga.42 42 SOU 2025:48 s. 296. 318 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning I smittskyddslagens systematik är samhällsfarliga sjukdomar de allvarligaste ur ett samhällsperspektiv. För närvarande är fyra sjuk- domar klassificerade som samhällsfarliga; infektion med ebolavirus och infektion med marburgvirus (som båda är virala hemorragiska febrar), smittkoppor samt svår akut respiratorisk sjukdom (SARS). Det kan vara svårt att veta vilka sjukdomar som kan komma att spri- das till Sverige och hur smittspridningen utvecklas i ett osäkert läge. Spridning mellan världsdelar kan gå mycket fort. Det finns därför skäl att i beredskapssyfte överväga att klassificera fler allvarliga sjuk- domar, t.ex. sådana som i dag har en spridning enbart i andra delar av världen, som samhällsfarliga. Därigenom kan smittskyddslagens bestämmelser tillämpas utan dröjsmål om smittspridning eller risk för smittspridning med kort varsel skulle uppstå även här i landet. Det finns exempel från våra nordiska grannländer där klassificering har gjorts av sjukdomar som inte för närvarande förekommer i dessa länder, men som är allvarliga och där det finns en risk för spridning i andra delar av världen. I Finland är t.ex. sjukdomar som orsakas av subtyp H7N9 eller en annan ny eller sällsynt subtyp av influensavirus av typ A klassificerade som det som i finsk rätt benämns allmänfar- liga smittsamma sjukdomar.43 I Danmark har fågelinfluensa av typen H7N9 och nipahvirusinfektion klassificerats som det som där benämns alment farlige sygdomme.44 I Norge har t.ex. lepra och fläcktyfus klassi- ficerats som det som där benämns allmennfarlige smittsomme syk- dommer.45 Det finns inget hinder i smittskyddslagen mot att klassificera fler sjukdomar som samhällsfarliga Bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar infördes i smittskydds- lagen i samband med införandet av de extraordinära smittskyddsåtgär- derna 2005. I propositionen framgår att syftet var att förstärka smitt- 43 Statsrådets förordning 146/2017 om smittsamma sjukdomar. I Finland har social- och hälsovårdsministeriets den 10 mars 2026 remitterat ett utkast till proposition med förslag till en ny lag om smittsamma sjukdomar som ska ersätta den nuvarande. Förslaget innebär bl.a. att definitionen av allmänfarliga smittsamma sjukdomar ändras. Det är dock enligt förslaget fortfarande statsrådet (motsvarande regeringen) som genom förordning ska få föreskriva om vilka sjukdomar som ska vara klassificerade som allmänfarliga smittsamma sjukdomar. Se vidare i Social- och hälsovårdsministeriets begäran om utlåtande om utkastet till regeringens proposition med förslag till lag om smittsamma sjukdomar och vissa lagar som har samband med den, dnr VN/25987/2023. 44 Bekendtgørelse nr. 349 af 27. marts 2023 om alment farlige sygdomme. 45 Forskrift 1. januar 1995 om allmennfarlige smittsomme sykdommer. 319 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 skyddslagstiftningen i första hand med tanke på smittkoppor och SARS. De extraordinära smittskyddsåtgärderna skulle ses som ett komplement till de möjligheter att ingripa som redan fanns i smitt- skyddslagen och regeringen menade att det då var uppenbart att de sjukdomar för vilka de extraordinära smittskyddsåtgärderna skulle kunna komma i fråga skulle uppfylla kriterierna för allmänfarliga sjukdomar. Därutöver skulle krävas att sjukdomen skulle kunna få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller över- hängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. Det framhölls att detta innebär att smittsamma sjukdomar som i det enskilda fallet har hög dödlighet eller andra allvarliga konsekvenser men som har en begränsad spridningsförmåga inte bör kunna komma i fråga. Inte heller borde, enligt regeringen, smittsamma sjukdomar som effektivt kan förebyggas genom andra smittskyddsåtgärder omfattas av möj- ligheterna till extraordinära smittskyddsåtgärder. För att skilja de sjukdomar som skulle kunna bli föremål för extraordinära smitt- skyddsåtgärder från de allmänfarliga sjukdomarna betecknades de därför samhällsfarliga sjukdomar. Med hänsyn till dåvarande epide- miologiska läge ansåg regeringen att enbart smittkoppor och SARS skulle anses vara samhällsfarliga sjukdomar. Bedömningen gjordes mot bakgrund av att sjukdomarna är mycket smittsamma vid kontak- ter mellan människor, har en hög dödlighet samt kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. I fråga om smitt- koppor resonerade regeringen att även om sjukdomen ansetts utrotad finns depositioner av virus kvar för det fall virus kommit i händerna på stater eller organisationer som planerar att använda det för bio- terrorism och att man då måste ha tillgång till virus för att utveckla nya läkemedel mot sjukdomen.46 Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte finns något hinder i smittskyddslagen mot att klassificera fler sjukdomar som samhällsfarliga sjukdomar i beredskapssyfte. 46 Prop. 2003/04:158 s. 52–58. 320 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Regeringsuppdraget till Folkhälsomyndigheten bör omfatta även klassificering i beredskapssyfte I kapitel 3 har vi föreslagit att Folkhälsomyndigheten ska få ett reger- ingsuppdrag att, i samråd med andra berörda aktörer, göra en över- syn över de smittsamma sjukdomarnas klassificering. Mot bakgrund av vad vi beskrivit ovan bör det uttryckligen i det uppdraget ingå att utreda om några ytterligare sjukdomar bör klassificeras som samhälls- farliga i beredskapssyfte. 7.1.7 Snabbförfarandet bör justeras för att bli mer ändamålsenligt i beredskapshänseende Förslag Bestämmelsen i smittskyddslagen om att regeringen får meddela föreskrifter enligt det så kallade snabbförfarandet ska ändras. De begränsningar som innebär att en sådan föreskrift får meddelas endast om det vid lagens ikraftträdande inte var känt att sjukdomen uppfyller kriterierna för att vara en allmänfarlig eller samhällsfar- lig sjukdom, eller att smittspridning av sjukdomen skulle kunna förekomma i landet, ska tas bort. Bakgrunden till utformningen av snabbförfarandet I 1988 års smittskyddslag var regeringen i 4 § bemyndigad att med- dela föreskrifter om att bestämmelserna om sådana sjukdomar som då benämndes samhällsfarliga skulle tillämpas på en viss smittsam sjuk- dom från den tidpunkt som regeringen bestämde. Förutsättningarna för ett sådant beslut var att riksdagens beslut om ändring i lagens bilaga i vilken de samhällsfarliga sjukdomarna angavs inte kunde avvaktas, och att sjukdomen uppträdde eller inom kort kunde uppträda i landet samt att sjukdomen bedömdes dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning, dels medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de smittade. Vidare fick en sådan föreskrift enligt detta s.k. snabbförfarande meddelas endast om de nämnda verkningarna av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan. 321 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Av förarbetena framgår att bakgrunden till snabbförfarandet var att det av rättssäkerhetsskäl bedömdes vara en lämplig ordning att de samhällsfarliga sjukdomarna angavs genom en uppräkning i smitt- skyddslagen. På så sätt kom lagens tillämplighet på varje sådan sjuk- dom att ha prövats av riksdagen. Det argument som hade anförts mot att sjukdomarna angavs i lagen var att en sådan ordning kunde med- föra en risk för att nödvändiga smittskyddsåtgärder försenades, om en ny och allvarlig smittsam sjukdom överraskande började spridas. Bestämmelserna om de samhällsfarliga sjukdomarna skulle i en sådan situation då kunna börja att tillämpas först sedan riksdagen genom lag klassificerat sjukdomen som samhällsfarlig.47 Det konstaterades vidare att det var omöjligt att förutse vilka smittsamma sjukdomar som kunde komma att uppträda i framtiden. Det konstaterades också att endast två sjukdomar, hivinfektion och klamydiainfektion, hade införts i smittskyddslagstiftningen sedan den då gällande lagstift- ningen hade trätt i kraft 1969. Skälen mot att ange sjukdomarna i lagen framstod därför inte som särskilt starka. Det gick dock inte att bortse från risken att en allvarlig smittsam sjukdom skulle kunna komma att uppträda i Sverige utan förvarning och att ett riksdagsbeslut då inte kunde avvaktas. Om det gällde en verkligt hotande sjukdom borde regeringen ha möjlighet att föreskriva att bestämmelserna om de samhällsfarliga sjukdomarna i smittskyddslagen skulle tillämpas på en sådan ”ny” sjukdom.48 Lagrådet anförde bl.a. att det särskilt borde markeras i lagtexten att regeringens befogenhet bara skulle tillämpas när det var fråga om en sjukdom som inte var känd såsom samhällsfarlig när förteckningen i bilagan över samhällsfarliga sjukdomar kom till, dvs. när bilagan upp- rättades eller senast ändrades. Rekvisitet om att en föreskrift fick med- delas endast om de nämnda verkningarna av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan lades därför till.49 I 9 kap. 2 § i den nuvarande smittskyddslagen finns motsvarig- heten till dessa bestämmelser. Regeringen ges möjlighet att meddela föreskrifter om att bestämmelserna om allmänfarliga eller samhällsfar- liga sjukdomar ska tillämpas på en viss smittsam sjukdom från den tidpunkt som regeringen bestämmer, om riksdagens beslut om änd- ring i bilaga 1 eller 2 inte kan avvaktas. En sådan föreskrift får med- 47 Prop. 1988/89:5 s. 35. 48 Prop. 1988/89:5 s. 35 och 36. 49 Prop. 1988/89:5 s. 341. 322 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning delas endast om det vid lagens ikraftträdande inte var känt att sjuk- domen uppfyller kriterierna i 1 kap. 3 § andra eller tredje stycket, eller att smittspridning av sjukdomen skulle kunna förekomma i lan- det. Detta framgår av 9 kap. 2 § andra stycket SmL. Bestämmelsen i andra stycket är en skillnad jämfört med 1988 års lag. I förarbetena anförs att vad som åsyftas är sådana sjukdomar som, såvitt är känt, har utrotats men som om de skulle återuppträda, skulle omfattas av de uppställda kriterierna. Dessutom åsyftas sjukdomar som, även om det är känt att de uppfyller kriterierna, är endemiska50 eller har ett så begränsat utbredningsområde att det inte är sannolikt att smittspridning skulle kunna förekomma i Sverige.51 Det får inte råda någon tvekan om att snabbförfarandet kan tillämpas när det behövs Förhållandena som rådde vid lagens ikraftträdande 2004 bör inte vara avgörande för tillämpningen Som vi beskrivit i föregående avsnitt bör det övervägas om fler sjuk- domar bör klassificeras som samhällsfarliga som en beredskapsåtgärd. Avsikten med detta är att ha beredskap för att vidta extraordinära smittskyddsåtgärder utan fördröjning om det uppstår en situation som innebär att sjukdomen riskerar att spridas i Sverige. Även med en sådan beredskap kan det dock förekomma att ett smittämne som orsakar en sjukdom som uppfyller kriterierna för en samhällsfarlig sjukdom men som inte är klassificerad enligt smittskyddslagen riske- rar att spridas i landet. Regeringens möjlighet att i avvaktan på riks- dagens beslut föreskriva om att smittskyddslagens bestämmelser om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska gälla för sjukdomen, borgar då för att erforderliga smittskyddsåtgärder kan vidtas. Det är utredningens uppfattning att det inte får råda någon tvekan om att regeringen har möjlighet att tillämpa snabbförfarandet när det behövs. Som bestämmelserna i 9 kap. 2 § andra stycket SmL är utformade utgör de dock begränsningar av tillämpningen av snabb- förfarandet. I lagtexten anges där att en föreskrift enligt regeringens snabbförfarande får meddelas endast om det vid lagens ikraftträdande 50 Att en sjukdom är endemisk innebär att den förekommer på en relativt konstant nivå i ett geografiskt område, 51 Prop. 2003/04:30 s. 246. 323 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 inte var känt att sjukdomen uppfyller kriterierna för att vara en all- mänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom, eller om det vid lagens ikraft- trädande inte var känt att smittspridning av sjukdomen skulle kunna förekomma i landet. Syftet med dessa bestämmelser är, såvitt utredningen uppfattar det, att vara en garanti för att regeringen inte ska kunna kringgå en riksdagsbunden bedömning av en sjukdoms allvarlighet. Konstitutio- nellt sett kan detta se ut att vara en rimlig begränsning. Det innebär dock att det vid en överhängande risk för spridning i landet av en allvarlig smittsam sjukdom först måste beaktas hur sjukdomen be- dömdes vid smittskyddslagens införande 2004. Det är utredningens uppfattning att detta inte fullt ut är en ändamålsenlig lösning. Vidare syftar förslaget i kapitel 3 om en årlig översyn av vilka sjukdomar som bör vara klassificerade som samhällsfarliga, allmänfarliga, an- mälningspliktiga, smittspårningspliktiga eller kostnadsfria, till att göra klassificeringen av sjukdomar som helhet mer flexibel. Också detta talar för att behovet av att behålla bestämmelsen i sin nuva- rande form har minskat. Det finns en osäkerhet kring vad som gäller vid senare överväganden om en sjukdom Motsvarande bestämmelse i 1988 års smittskyddslag var utformad på ett annat sätt än i den nuvarande smittskyddslagen. Där framgick att en föreskrift enligt snabbförfarandet endast fick meddelas om verkningarna av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan till lagen i vilken de då samhällsfarliga sjukdomarna angavs (4 § första stycket sista meningen). Som nämns ovan framgår av bestämmelsens förarbeten att avsikten med bestämmelsen var att regeringens be- fogenhet bara skulle tillämpas när det var fråga om en sjukdom som inte var känd såsom samhällsfarlig när förteckningen i bilagan över samhällsfarliga sjukdomar kom till, dvs. när bilagan upprättades eller senast ändrades. Av den nu gällande bestämmelsen framgår i stället att en föreskrift endast får meddelas om det vid lagens ikraftträdande inte var känt att sjukdomen uppfyller kriterierna för en allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom eller att smittspridning av sjukdomen skulle kunna förekomma i landet. Om någon saklig förändring var avsedd med bytet från ”tillkoms- ten av bilagan” till ”lagens ikraftträdande” framgår inte av förarbetena 324 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning till smittskyddslagen. Det är således inte klart vad som gäller om be- stämmelserna om allmänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar behöver tillämpas på nytt för en sjukdom som varit klassificerad men som vid något skede bedömts inte längre uppfylla kriterierna och därmed tagits bort från smittskyddslagens bilagor. En sådan sjukdom är t.ex. covid-19.52 Det är utredningens uppfattning att det inte får råda någon tvekan om att snabbförfarandet vid behov kan tillämpas också vid en situa- tion där en sjukdom som tidigare varit klassificerad som allmänfarlig eller samhällsfarlig får ny spridning och vars verkningar uppfyller kriterierna för en allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom. Övriga förutsättningar för att tillämpa snabbförfarandet är tillräckliga ur rättssäkerhetssynpunkt Det är utredningens bedömning att det redan av det krav som ställs på en sjukdom som kan bli föremål för snabbförfarandet, dvs. att sjuk- domen ska uppfylla kriterierna för en allmänfarlig eller samhällsfar- lig sjukdom, tillsammans med kravet att riksdagens beslut inte kan avvaktas, är tillräckligt tydligt att regeringens bemyndigande endast ska tillämpas vid en överhängande risk för en allvarlig smittspridning. De krav som i dag ställs i 9 kap. 2 § andra stycket SmL fyller enligt utredningens bedömning därför inte någon egentlig funktion. För att göra snabbförfarandet mer ändamålsenligt i beredskapshänseende är det mot denna bakgrund vårt förslag att dessa krav tas bort. Mot en sådan ändring kan anföras att de uppställda kraven för- hindrar en regering att missbruka sin befogenhet att meddela före- skrifter enligt snabbförfarandet. Att föreskriva att smittskyddslagens bestämmelser om allmänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar ska vara tillämpliga för en viss sjukdom kan medföra långtgående be- fogenheter för myndigheter att vidta tvångsåtgärder och andra långt- gående smittskyddsåtgärder som kan inskränka människors grund- lagsskyddade fri- och rättigheter. Det är därför viktigt att möjligheten kringgärdas av rättssäkerhetsgarantier. Av denna anledning följer redan i dag av bestämmelserna om snabb- förfarandet att regeringens förordning om att bestämmelserna om all- mänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss 52 SFS 2022:217, prop. 2021/22:137, bet. 2021/22:SoU27, rskr. 2021/22:197. 325 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 sjukdom ska underställas riksdagens prövning snarast (9 kap. 2 § tredje stycket SmL och 8 kap. 6 § RF). Underställning innebär att regeringen ska lämna över förordningen till riksdagen genom en pro- position och riksdagen ska pröva om den kan godkänna den eller inte. Om riksdagen inte godkänner regeringens förordning ska den omedel- bart upphöra att gälla. Eftersom snabbförfarandet endast får tillämpas när riksdagens beslut att ändra i bilagorna till smittskyddslagen inte kan avvaktas, har regeringen de gånger snabbförfarandet har använts i samtliga fall också i propositionen föreslagit en sådan lagändring. Genom detta förfarande behöver regeringen utförligt redovisa sina överväganden om behovet av att tillämpa snabbförfarandet och varför sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna för att vara en allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom och därmed bör klassificeras som en sådan. Det kan även framhållas att riksdagen alltid kan meddela en lag som upphäver eller ersätter en förordning som regeringen har meddelat, oavsett om den underställs eller inte. Det är utredningens uppfattning att det härigenom finns de rättssäkerhetsgarantier som krävs för att säkerställa att snabbförfarandet inte används för något annat ändamål än vad det är avsett för. 7.1.8 Folkhälsomyndigheten bör i undantagsfall få besluta om extraordinära smittskyddsåtgärder i avvaktan på regeringens beslut Förslag Vid en överhängande risk för spridning i landet av en viss smitt- sam sjukdom ska Folkhälsomyndigheten få besluta om hälsokon- troll på platsen för inresan, karantän och avspärrning under mot- svarande förhållanden som gäller för dessa åtgärder i dag, om ett regeringsbeslut om att föreskriva att bestämmelserna om samhälls- farliga sjukdomar ska tillämpas på sjukdomen inte kan avvaktas. Folkhälsomyndighetens beslut ska upphöra att gälla om reger- ingen inte inom sju dagar har beslutat att föreskriva att bestämmel- serna om samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på sjukdomen. Den regionala smittskyddsläkaren ska verkställa Folkhälso- myndighetens beslut om hälsokontroll och karantän. 326 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Det som i övrigt föreskrivs i smittskyddslagen om besluten om hälsokontroll, karantän och avspärrning ska gälla även Folk- hälsomyndighetens beslut. Det som föreskrivs i smittskyddslagen om överklagande till domstol och domstolsprocessen för hälsokontroll på platsen för inresan, karantän och avspärrning ska på motsvarande sätt gälla för Folkhälsomyndighetens beslut. En hälsokontroll på platsen för inresan ska vara kostnadsfri för den som genomgår en sådan kontroll. Bedömning Den som måste avstå från förvärvsarbete på grund av beslut om karantän ska ha rätt till smittbärarpenning. Någon ändring i be- stämmelserna om smittbärarpenning behövs dock inte för detta. Snabbförfarandet ger möjligheter att agera skyndsamt Regeringens möjlighet att enligt snabbförfarandet i 9 kap. 2 § SmL föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss sjukdom om riksdagens beslut om lagändring inte kan avvaktas är, som vi beskrivit tidigare, en form av författningsberedskap. Snabbförfarandet kan inledas med en skrivelse till regeringen i vilken Folkhälsomyndigheten hemställer om att en viss sjukdom ska omfattas av smittskyddslagens bestämmelser och att regeringen ska föreskriva om detta i avvaktan på riksdagens beslut. För ett full- gott underlag för regeringens beslut bör sjukdomen, risken för smitt- spridning i Sverige och övriga relevanta omständigheter beskrivas i en sådan hemställan. Folkhälsomyndighetens initiativ tas inom ramen för myndighetens ansvar att följa och analysera det epidemiologiska läget nationellt och internationellt och ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd (1 kap. 7 § SmL). En hem- ställan föregås av bl.a. informationsinhämtning och riskbedömningar om det aktuella smittämnet. Hur lång tid ett sådant utredningsarbete kräver kan variera. Utredningen konstaterar att det sedan covid-19- pandemin tagits flera steg i bl.a. EU-samarbetet i syfte att i övervak- ningen snabbare än i dag identifiera möjliga risker för allvarlig smitt- 327 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 spridning. Den snabba tekniska utvecklingen får också sägas tala för att ledtider i detta arbete kan komma att kunna kortas framöver. Samtidigt innebär bl.a. det världsomspännande resandet och klimat- förändringarna att nya hälsohot kan nå oss snabbare eller i nya former. De åtgärder som gäller för allmänfarliga eller samhällsfarliga sjuk- domar får beträffande en viss sjukdom vidtas först när en lagändring avseende sjukdomen trätt i kraft, alternativt från den tidpunkt från vilken regeringen enligt snabbförfarandet föreskrivit att bestämmel- serna om allmänfarliga sjukdomar eller samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas för sjukdomen. Som framgått i avsnitt 7.1.3 har tillämp- ningen av snabbförfarandet i två fall (covid-19 och marburg) inne- burit att förordningen har trätt i kraft på den andra dagen efter att initiativet till den har tagits. Det finns ingen lagstadgad minimitid för beredningen av förordningen. Som framgått i avsnitt 7.1.2 skulle en förordning i ett exceptionellt fall sannolikt kunna tas fram, be- slutas och träda i kraft under en och samma dag. Snabbförfarandet innebär att det finns möjlighet att agera skynd- samt inför hotet om en smittspridning av en sjukdom som ännu inte är klassificerad som t.ex. samhällsfarlig sjukdom. I det följande över- väger vi om förfarandet kan anses tillräckligt i beredskapshänseende. Vissa åtgärder enligt smittskyddslagen bör vara tillgängliga även innan regeringen föreskrivit enligt snabbförfarandet Det går enligt utredningens bedömning att konstruera scenarier då det finns risk för att nuvarande ordning inte är tillräcklig för det be- hov av att vidta smittskyddsåtgärder som kan uppstå. Ett scenario är att ett transportmedel är på väg till Sverige och det genom tillgänglig information framgår att en allvarlig smittsam sjuk- dom, som ännu inte är klassificerad enligt smittskyddslagen, finns eller misstänks finnas bland passagerare eller personal och riskeras att spridas in i landet. I detta scenario saknas möjligheter att vidta åtgärder enligt smittskyddslagen. Vidare innehåller IHR-lagen inga självständiga tvångsåtgärder mot enskilda, utan för sådana åtgärder ska i första hand smittskyddslagen tillämpas. Det är enligt utred- ningens bedömning inte möjligt att med stöd av IHR-lagen vidta åtgärder i syfte att t.ex. sätta människor i karantän. Ett annat scenario är att det sker en olyckshändelse eller avsikt- lig spridning inom landet som innebär att ett smittämne, där sjuk- 328 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning domen som orsakas av smittämnet ännu inte har klassificerats, sprids eller riskerar att spridas. Det kan t.ex. vara fråga om en läcka från ett laboratorium. Det är i båda scenarierna fråga om situationer då behovet av att vidta smittskyddsåtgärder kan uppstå närmast akut eller inom några få timmar. Det ligger i sakens natur att det inte går att uppskatta hur sannolikt det är att en situation med dessa behov av att vidta åtgär- der skulle kunna inträffa. Enligt utredningens bedömning kan det dock inte med säkerhet uteslutas. Det skulle alltså kunna uppstå situa- tioner då regeringen inte hinner fatta beslut om föreskrifter enligt snabbförfarandet, men då tillräckligt med kunskap finns om en hän- delse för att det ska anses befogat och nödvändigt att kunna vidta vissa smittskyddsåtgärder. I Finlands smittskyddslagstiftning finns en möjlighet att under sådana förhållanden fatta beslut om vissa smittskyddsåtgärder snabbt. I lagen om smittsamma sjukdomar finns bestämmelser om som inne- bär att det vid en akut allvarlig hälsorisk går att besluta om karantän, karantän av varor och isolering, vilka är åtgärder som annars är för- behållna sjukdomar som är klassificerade som allmänfarliga smitt- samma sjukdomar. Förutsättningarna för ett sådant beslut är att skyndsamma åtgärder behövs för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en smittsam sjukdom som upp- fyller kriterierna för allmänfarliga sjukdomar. Befogenheten att fatta sådana beslut har social- och hälsovårdsministeriet (motsvarande Socialdepartementet), Tillstånds- och tillsynsverket (en riksomfat- tande och sektorsövergripande myndighet som hör till statens central- förvaltning och som sköter bl.a. verkställighets- och styrningsuppgif- ter inom flera verksamhetsområden) och det organ i välfärdsområdet (motsvarande regioner) eller HUS-sammanslutningen (Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt) som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar inom sitt verksamhetsområde. I normala fall får åtgärderna beslutas av den läkare i tjänsteförhållande som i välfärdsområdet eller HUS-sammanslutningen ansvarar för smitt- samma sjukdomar (71 §). Av förarbetena till bestämmelsen framgår att motsvarande bestämmelse har funnits i tidigare smittskydds- lagstiftning och tillämpats när det har upptäckts sjukdomar som krävt snabba åtgärder och som inte förekommit tidigare i Finland och som inte heller ingått i företeckningen över allmänfarliga sjuk- domar i statsrådets (motsvarande regeringens) förordning om smitt- 329 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 samma sjukdomar. Detta eftersom det vanligen tar flera dagar att ändra i förordningen, och åtgärderna har behövt inledas omedelbart.53 Det ska finnas en överhängande risk för smittspridning av en sjukdom som kan vara samhällsfarlig Regeringens snabbförfarande i 9 kap. 2 § SmL förutsätter att riks- dagens beslut inte kan avvaktas och att det är fråga om en viss smitt- sam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet. För att göra snabbförfarandet mer ändamålsenligt i bered- skapshänseende har vi föreslagit att de krav som ställs om förut- sättningarna för när en sådan föreskrift får meddelas tas bort, se avsnitt 7.1.7. Utredningen anser att det bör införas en möjlighet att under vissa omständigheter vidta smittskyddsåtgärder enligt smittskyddslagen också om ett regeringsbeslut enligt snabbförfarandet inte kan avvak- tas. Det bör liksom regeringens snabbförfarande avse en viss smitt- sam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet. Regeringens snabbförfarande innebär att samtliga bestämmelser för allmänfarliga sjukdomar eller samhällsfarliga sjukdomar, såväl de extraordinära smittskyddsåtgärderna som individinriktade åtgärder, inklusive tvångsåtgärder, kan tillämpas på den aktuella sjukdomen. Folkhälsomyndigheten har framfört till utredningen att det vore lämpligt att de extraordinära smittskyddsåtgärderna, främst hälso- kontroll på platsen för inresan och karantän, skulle kunna tillämpas vid sådana scenarier som vi har beskrivit ovan. De extraordinära smittskyddsåtgärderna är utredningsåtgärder som är tydligt avgränsade i tid och rum. Hälsokontrollen ska göras på platsen för inresan i direkt anslutning till ankomsten för att utreda om någon bär på sjukdomen när han eller hon anländer. Karantän 53 Finlands regerings proposition till riksdagen med förslag till lag om smittsamma sjukdomar och vissa lagar som har samband med den. RP 13/2016 rd. I Finland har social- och hälso- vårdsministeriet den 10 mars 2026 remitterat ett utkast till proposition med förslag till en ny lag om smittsamma sjukdomar som ska ersätta den nuvarande. Det förslås bl.a. ändrade be- stämmelser för bl.a. karantän. Genom den föreslagna regleringen vill man förbereda sig på situationer där ett tidigare okänt smittämne utgör ett hot mot samhället och folkhälsan. Även om nuvarande smittskyddslagstiftning ändras kommer det således finnas en möjlighet att i dessa situationer snabb fatta beslut om smittskyddsåtgärder. Se vidare i Social- och hälsovårds- ministeriets begäran om utlåtande om utkastet till regeringens proposition med förslag till lag om smittsamma sjukdomar och vissa lagar som har samband med den, dnr VN/25987/2023. 330 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning är begränsad i tiden till som längst inkubationstiden för sjukdomen. Avspärrningen är en åtgärd som är avsedd för att inom ett begränsat område utreda smittspridning. Utredningen anser mot denna bak- grund att de extraordinära smittskyddsåtgärderna är ändamålsenliga i en situation som den vi här avser att reglera. Dessa åtgärder förutsätter inte heller att de enskilda som berörs har motsatt sig åtgärden eller kan befaras bete sig på ett sätt som innebär risk för smittspridning. Detta till skillnad från isolering enligt 5 kap. 1 § SmL som förutsätter att en allmänfarlig sjukdom har konstaterats hos den enskilde, vilket i praktiken torde utesluta att bestämmelsen skulle gå att tillämpa för de akuta och kortvariga situationer som vi här avser att reglera. Tillfällig isolering enligt 5 kap.

6 § Smittskyddsläkarna skall sam- De regionala smittskyddsläkarna arbeta med varandra och med be- ska samarbeta med varandra och handlande läkare i smittskydds- med behandlande läkare i smitt- frågor och lämna de uppgifter som skyddsfrågor och lämna de upp- behövs för verksamheten. gifter som behövs för verksam- heten. 58 SOU 2026:25 Författningsförslag 7 §13 Smittskyddsläkaren skall skynd- Den regionala smittskyddsläka- samt underrätta de myndigheter ren ska skyndsamt underrätta de eller den kommun, som ansvarar myndigheter eller den kommun, för att smittskyddsåtgärder vidtas som ansvarar för att smittskydds- mot djur eller objekt som sprider åtgärder vidtas mot djur eller eller misstänks sprida smittsam objekt som sprider eller miss- sjukdom, om iakttagelser som är tänks sprida smittsam sjukdom, av betydelse för det objektinrik- om iakttagelser som är av be- tade smittskyddet. tydelse för det objektinriktade smittskyddet. Smittskyddsläkaren skall på be- Den regionala smittskyddsläka- gäran få fortlöpande information ren ska på begäran få fortlöpande om de beslut som fattas och de information om de beslut som fat- andra åtgärder som vidtas eller tas och de andra åtgärder som planeras med stöd av miljöbal- vidtas eller planeras med stöd ken, livsmedelslagen (2006:804), av miljöbalken, livsmedelslagen lagen (2006:806) om provtagning (2006:804), lagen (2006:806) om på djur, m.m., epizootilagen provtagning på djur, m.m., epi- (1999:657) eller zoonoslagen zootilagen (1999:657) eller zoo- (1999:658) när det är av bety- noslagen (1999:658) när det är av delse för smittskyddet för män- betydelse för smittskyddet för niskor. människor. Smittskyddsläkaren, andra be- Den regionala smittskyddsläka- rörda myndigheter och kommu- ren, andra berörda myndigheter nen har rätt till samråd med an- och kommunen har rätt till sam- ledning av den information som råd med anledning av den infor- lämnas enligt första eller andra mation som lämnas enligt första stycket. eller andra stycket. 7 a §14 Smittskyddsläkaren skall skynd- Den regionala smittskyddsläka- samt underrätta vårdgivare om ren ska skyndsamt underrätta iakttagelser som är av betydelse vårdgivare om iakttagelser som för att förebygga smittspridning är av betydelse för att förebygga inom det verksamhetsområde som smittspridning inom det verksam- vårdgivaren ansvarar för. 13 Senaste lydelse 2006:831. 14 Senaste lydelse 2006:194. 59 Författningsförslag SOU 2026:25 hetsområde som vårdgivaren an- svarar för. 8 §15 En smittskyddsläkare får, om En regional smittskyddsläkare det är lämpligt och smittskydds- får, om det är lämpligt och smitt- läkarna är överens om det, över- skyddsläkarna är överens om det, lämna ett smittskyddsärende till överlämna ett smittskyddsärende en smittskyddsläkare i en annan till en smittskyddsläkare i en annan region. region. 9 §16 Om smittskyddsläkaren för att Om den regionala smittskydds- kunna fullgöra sina skyldigheter läkaren för att kunna fullgöra enligt denna lag behöver uppgif- sina skyldigheter enligt denna lag ter om en person som smittats av behöver uppgifter om en person en allmänfarlig sjukdom, är föl- som smittats av en allmänfarlig jande personer och myndigheter sjukdom, är följande personer och skyldiga att på begäran av smitt- myndigheter skyldiga att på be- skyddsläkaren lämna honom eller gäran av den regionala smitt- henne de uppgifter som behövs, skyddsläkaren lämna honom eller henne de uppgifter som behövs, 1 myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om upp- gifter av betydelse för smittskyddet, och 2. personal inom enskild hälso- och sjukvård som i sin yrkesutöv- ning står under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg.

7 § Den regionala smittskyddsläkaren ska skyndsamt underrätta de myndigheter eller den kommun, som ansvarar för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur eller objekt som sprider eller misstänks sprida smittsam sjukdom, om iakt- tagelser som är av betydelse för det objektinriktade smittskyddet. Den regionala smittskyddsläkaren ska på begäran få fortlöpande informa- tion om de beslut som fattas och de andra åtgärder som vidtas eller plane- ras med stöd av miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) eller zoonos- lagen (1999:658) när det är av betydelseför smittskyddet för människor. Den regionala smittskyddsläkaren, andra berörda myndigheter och kom- munen har rätt till samråd med anledning av den information som lämnas enligt första eller andra stycket. I paragrafen finns bestämmelser om den regionala smittskyddsläka- rens roll i det objektinriktade smittskyddet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.8. I paragrafen görs ändringar till följd av att smittskyddsläkaren byter benämning och ordet skall byts mot ska. 7 a § Den regionala smittskyddsläkaren ska skyndsamt underrätta vårdgivare om iakttagelser som är av betydelse för att förebygga smittspridning inom det verksamhetsområde som vårdgivaren ansvarar för. I paragrafen finns en underrättelseskyldighet för den regionala smitt- skyddsläkararen om iakttagelser som är av betydelse för att förebygga smittspridning i vårdgivarens verksamhetsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.8. I paragrafen görs ändringar till följd av att smittskyddsläkaren byter benämning. 548 SOU 2026:25 Författningskommentar

8 § Om en behandlande läkare har Om en behandlande läkare har anledning att anta att en person anledning att anta att en person har smittats av en allmänfarlig har smittats av en allmänfarlig sjukdom, skall läkaren på ett lämp- sjukdom, ska läkaren på ett lämp- ligt sätt underrätta personen om ligt sätt underrätta personen om hans eller hennes skyldighet att hans eller hennes skyldighet att söka läkare för undersökning. Om söka läkare för undersökning. Om den underrättade personen låter den underrättade personen låter sig undersökas av någon annan sig undersökas av någon annan läkare än den som har underrät- läkare än den som har underrät- tat honom eller henne, skall per- tat honom eller henne, ska per- sonen snarast visa för den under- sonen snarast visa för den under- rättande läkaren att han eller hon rättande läkaren att han eller hon har blivit undersökt och meddela har blivit undersökt och meddela denne resultatet av undersök- denne resultatet av undersök- ningen. ningen. 84 SOU 2026:25 Författningsförslag Om den behandlande läkaren Om den behandlande läkaren inte omgående kan nå personen inte omgående kan nå personen med en underrättelse skall läka- med en underrättelse ska läkaren ren omedelbart underrätta smitt- omedelbart underrätta den regio- skyddsläkaren enligt 3 kap. 5 § nala smittskyddsläkaren enligt smittskyddslagen (2004:168). 3 kap. 5 § smittskyddslagen (2004:168). 9 §1 Om en smittskyddsläkare i ett Efter en underrättelse till social- ärende har underrättat socialnämn- nämnden, Polismyndigheten eller den, Polismyndigheten eller Kri- Kriminalvården enligt 6 kap. 11 § minalvården enligt 6 kap. 11 § smittskyddslagen (2004:168) ska smittskyddslagen (2004:168), ska den regionala smittskyddsläkaren, smittskyddsläkaren om han eller om han eller hon har lämnat över hon har lämnat över ärendet till en ärendet till en annan smittskydds- annan smittskyddsläkare meddela läkare, meddela berörd myndig- berörd myndighet till vilken smitt- het detta. skyddsläkare ärendet har lämnats. 1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027. 2. Bestämmelserna i 6 b § tillämpas första gången år 2029. 1 Senaste lydelse 2014:1295. 85 Författningsförslag SOU 2026:25 1.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning Härigenom föreskrivs att 14 § förordningen (1994:1121) om läkar- vårdsersättning ska följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 §1 Regionen ska till läkaren betala ut skillnaden mellan det arvode som följer av bestämmelserna i denna förordning och den patientavgift som läkaren fått ta ut. Arvodet betalas dock helt genom läkarvårdsersättning 1. för provtagning i syfte att 1. för provtagning i syfte att ta reda på om en allmänfarlig ta reda på om en allmänfarlig eller sjukdom enligt smittskyddslagen annan smittsam sjukdom föreligger (2004:168) föreligger och för för vilken 7 kap. 2 § smittskydds- undersökning i samband med lagen (2004:168) om kostnadsfri- provtagningen, het för patienten gäller och för undersökning i samband med provtagningen, 2. om patienten enligt 24 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersätt- ning är befriad från att betala patientavgift, 3. för rådgivning i födelsekontrollerande syfte eller angående abort eller sterilisering, 4. för läkarens resekostnader enligt 12 §, 5. för sjukvård som avses i 2 § andra stycket 5 förordningen (1984:908) om vissa statsbidrag för sjukvård m.m. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027. 1 Senaste lydelse 2019:1019. 86 SOU 2026:25 Författningsförslag 1.12 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:422) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2005:422) om övervak- ning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel ska följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §1 Statens jordbruksverk, Livsmedelsverket, Statens veterinärmedi- cinska anstalt och kommunerna är behöriga myndigheter enligt arti- kel 3.2 i zoonosdirektivet och enligt artikel 3.1 i zoonosförordningen. Myndigheterna ska i den utsträckning som behövs samråda med varandra samt med Folkhälsomyndigheten och andra berörda myndig- heter och organisationer. Vid fall som rör smittsprid- Vid fall som rör smittsprid- ning till människor ska myndig- ning till människor ska myndig- heterna utöver vad som sägs i andra heterna utöver vad som sägs i andra stycket samråda med smittskydds- stycket samråda med den regio- läkaren. nala smittskyddsläkaren. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027. 1 Senaste lydelse 2015:160. 87 Författningsförslag SOU 2026:25 1.13 Förslag till förordning om ändring i livsmedelsförordningen (2006:813) Härigenom föreskrivs att 39 § livsmedelsförordningen (2006:813) ska följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 39 §1 Om det behövs från allmän hälsosynpunkt och om Livsmedels- verket begär det ska en livsmedelsföretagare och innehavaren av eller föreståndaren för ett laboratorium anmäla när sjukdomsalstrande bakterier eller främmande ämnen har iakttagits vid undersökning av livsmedel och andra kontrollprov. Sådan anmälan ska göras till Livs- medelsverket och Folkhälsomyndigheten. En läkare eller veterinär som En läkare eller veterinär som har grundad anledning att anta har grundad anledning att anta att matförgiftning orsakats av att att matförgiftning orsakats av att livsmedel vid yrkesmässig verk- livsmedel vid yrkesmässig verk- samhet förorenats av sjukdoms- samhet förorenats av sjukdoms- alstrande bakterier eller något alstrande bakterier eller något främmande ämne ska anmäla detta främmande ämne ska anmäla detta till länsstyrelsen, smittskyddsläka- till länsstyrelsen, regionala smitt- ren eller den kontrollmyndighet skyddsläkaren eller den kontroll- som utövar kontroll enligt livs- myndighet som utövar kontroll medelslagen (2006:804). enligt livsmedelslagen (2006:804). En läkare som har grundad an- En läkare som har grundad an- ledning att anta att en person som ledning att anta att en person som i en yrkesmässig livsmedelsverk- i en yrkesmässig livsmedelsverk- samhet handhar oförpackade livs- samhet handhar oförpackade livs- medel har sjukdom, smitta, sår medel har sjukdom, smitta, sår eller annan skada som kan göra eller annan skada som kan göra livsmedel icke säkra som livs- livsmedel icke säkra som livs- medel ska anmäla detta till den medel ska anmäla detta till den kontrollmyndighet som utövar kontrollmyndighet som utövar kontroll över den aktuella verk- kontroll över den aktuella verk- samheten samt till smittskydds- samheten samt till den regionala läkaren. Anmälan ska innehålla smittskyddsläkaren. Anmälan ska 1 Senaste lydelse 2013:903. 88 SOU 2026:25 Författningsförslag uppgift om personens namn och innehålla uppgift om personens arbetsplats. Kontrollmyndigheten namn och arbetsplats. Kontroll- ska utan dröjsmål underrätta myndigheten ska utan dröjsmål smittskyddsläkaren om iakttagel- underrätta smittskyddsläkaren om ser som kan vara av betydelse för iakttagelser som kan vara av be- smittskyddet för människor. tydelse för smittskyddet för män- niskor. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027. 89 Författningsförslag SOU 2026:25 1.14 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2013:412) om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2013:412) om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 § I varje region ska det finnas en regional smittskyddsläkare. Den regionala smittskyddsläkaren utses av en sådan nämnd som avses i 7 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). I frågor som inte gäller smitt- skyddsläkarens myndighetsutövning ska denne verka under nämnden och vara direkt underställd den högsta chefsbefattningen under nämnden. Den regionala smittskyddsläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid en smittskyddsenhet eller vid en infektionsklinik inom regionen att fullgöra uppgifter som smittskyddsläkaren har enligt denna lag. Paragrafen anger att det i varje region ska finnas en regional smitt- skyddsläkare samt hur denne utses, verkar och får delegera uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.6. I första stycket görs en ändring som innebär att smittskyddsläka- ren byter benämning till regional smittskyddsläkare. I andra stycket görs dels ändringar med anledning av den ändrade benämningen, dels ett tillägg om regionala smittskyddsläkarens placer- ing i den regionala organisationen. I den hittillsvarande bestämmel- sen anges att smittskyddsläkaren, i frågor som inte gäller smittskydds- läkarens myndighetsutövning, ska verka under en sådan nämnd som avses i 7 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Vilken eller vilka nämnder som utövar ledningen över sjukvårdsverksamheten, och således vilken nämnd smittskyddsläkaren verkar under, kan variera mellan olika regioner. I bestämmelsen görs ett tillägg om att den regionala smittskyddsläkaren ska vara direkt underställd den högsta chefsbefattningen under den nämnd som smittskyddsläka- 517 Författningskommentar SOU 2026:25 ren verkar under. Innebörden av tillägget är att smittskyddsläkaren ska placeras direkt under regiondirektör, hälso- och sjukvårdsdirek- tör eller motsvarande högsta chefsbefattning under nämnden. Be- stämmelsen gäller alla regioner oavsett hur organisationen ser ut och vilken chefsbefattning den högsta chefen har i förvaltningen eller motsvarande verksamhet under nämnden. Bestämmelsen inne- bär inte bara ett formellt krav på att regionala smittskyddsläkaren ska ha en viss placering i organisationen, utan också att denne i prak- tiken ska ges en reell möjlighet att ge stöd åt och påverka region- ledningen i frågor som involverar smittskyddsaspekter. I frågor som avser myndighetsutövning ska regionala smittskyddsläkaren fortsatt vara självständig i förhållande till regionen (se prop. 2003/ 04:30 s. 213). Någon ändring i sak av detta är inte avsedd. Föränd- ringen är inte heller avsedd att ändra regionens och smittskydds- läkarens ansvar enligt 1 kap. 8 § respektive 6 kap. 1 §. I tredje stycket görs ändringar till följd av att smittskyddsläkaren byter benämning.

10 § andra stycket och 3 kap. 11 § första stycket). Om det inte längre finns skäl för beslut om karantän eller avspärrning ska Folkhälso- myndigheten omedelbart häva beslutet (3 kap. 11 § andra stycket). En hälsokontroll på platsen för inresan är kostnadsfri för den som genomgår kontrollen enligt gällande bestämmelser (7 kap. 3 a §). Mot- svarande bör således gälla för hälsokontroller enligt nu föreslagna be- stämmelser. En ändring om detta i bestämmelsen bör därför göras. Enligt vad som föreskrivs i nuvarande bestämmelser ska smitt- skyddsläkaren även vidta de åtgärder som behövs för att hindra per- soner som hålls i karantän eller har förbjudits att lämna avspärrat område att lämna landet (3 kap. 12 § första stycket tredje och fjärde punkterna). Eftersom smittskyddsläkaren ska verkställa besluten 336 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning enligt våra förslag, bedömer vi att smittskyddsläkaren är bäst lämpad att vidta behövliga åtgärder. På motsvarande sätt som enligt nuvarande bestämmelser ska Polis- myndigheten, på begäran av smittskyddsläkaren, lämna biträde för att genomföra hälsokontrollen och då upprätthålla ordningen, föra den som ska hållas i karantän till vårdinrättning eller annan plats där karantänsvistelsen ska äga rum, eller återföra den som olovligen har avvikit från vårdinrättning eller annan plats för karantänsvistelsen till denna plats (8 kap. 12 § första stycket fjärde till sjätte punkterna). Eftersom smittskyddsläkaren ska verkställa besluten enligt våra för- slag, bedömer vi att smittskyddsläkaren har bäst förutsättningar att framställa en sådan begäran. Eftersom Folkhälsomyndigheten före- slås besluta om att spärra av områden och verkställa ett sådant beslut, föreslås att Polismyndigheten, på begäran av Folkhälsomyndigheten, ska lämna biträde med att spärra av områden och upprätthålla dessa avspärrningar på samma sätt som enligt nuvarande bestämmelser (8 kap. 12 § andra stycket). Vissa beslut om karantän och avspärrning bör kunna överklagas Som vi ovan beskrivit är det i praktiken fråga om samma åtgärder som Folkhälsomyndigheten kan besluta om enligt vårt förslag som i de gällande bestämmelserna om extraordinära smittskyddsåtgärder. Även vad som föreskrivs i smittskyddslagen om överklagande till domstol och domstolsprocessen för hälsokontroll på platsen för in- resan, karantän och avspärrning bör därför gälla på motsvarande sätt för Folkhälsomyndighetens beslut. Beslut om hälsokontroll på platsen för inresan kan inte överklagas enligt gällande bestämmelser (jfr 8 kap. 1 § första och fjärde styckena). Av propositionen vid införandet av de extraordinära smittskydds- åtgärderna framgår att skälen till att ett sådant beslut inte kan över- klagas är att en prövning av domstol med stor sannolikhet skulle bli aktuell först efter det att hälsokontrollen har genomförts, eftersom det är fråga om en snabb åtgärd.54 Av motsvarande skäl anser utred- ningen att det inte heller ska gå att överklaga Folkhälsomyndighetens beslut om hälsokontroll som fattas med stöd av den nu föreslagna be- stämmelsen. 54 Prop. 2003/04:158 s. 78. 337 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Inte heller kan ett beslut om avspärrning överklagas enligt gällande bestämmelser. Det anförs i propositionen att det dock bör vara möj- ligt för enskilda som berörs av avspärrningen att hos den beslutande instansen begära undantag från de förbud som avspärrningen inne- bär.55 Sådana beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (8 kap. 1 § tredje stycket). Utredningen anser att motsvarande bör gälla för Folkhälsomyndighetens beslut om avspärrning enligt de före- slagna bestämmelserna. Enligt gällande bestämmelser får smittskyddsläkarens karantäns- beslut, dvs. beslut om karantän, avslag på ansökan om att karantän ska upphöra och avslag på ansökan om undantag från förbud att besöka den som hålls i karantän, överklagas hos allmän förvaltnings- domstol (8 kap. 1 § första stycket sjätte till åttonde punkterna). Att hålla en enskild i karantän är ett betydande ingrepp i den enskildes integritet varför vi anser att även de karantänsbeslut som Folkhälso- myndigheten föreslås kunna besluta ska kunna överklagas hos all- män förvaltningsdomstol. När det gäller domstolsprocessen ska mål om karantän, mål om undantag från avspärrning samt mål om upphörande av karantän tas upp till avgörande av förvaltningsrätten senast inom fyra dagar från det att överklagandet kom in (8 kap. 5 § fjärde stycket). Av proposi- tionen framgår att särskild skyndsamhet är påkallad eftersom de över- klagade besluten rör viktiga begränsningar i grundlagsskyddade rättig- heter. Härtill kommer att överklagandena rör åtgärder som har mycket kort varaktighet varför en prövning först efter det att åtgärderna upp- hört i regel inte skulle vara meningsfull.56 Vi anser att det finns skäl för en skyndsam prövning av dessa mål även när Folkhälsomyndig- heten fattar beslut i de fall som avses. När det gäller mål om beslut om undantag från förbud att besöka den som hålls i karantän bör förvaltningsrätten ta upp målet till av- görande inom en vecka (8 kap. 5 § första stycket sjätte punkten), vilket vi anser vara en skälig tid för en prövning av ett sådant beslut. Prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten krävs en- ligt gällande bestämmelser inte i mål om karantän, undantag från be- slut om avspärrning och upphörande av karantän (8 kap. 2 § sjätte till åttonde punkterna). Vi anser att detsamma ska gälla för över- 55 Prop. 2003/04:158 s. 72 och 73. 56 Prop. 2003/04:158 s. 70–73 och s. 108. 338 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning klagande av mål där Folkhälsomyndighetens beslut enligt de före- slagna bestämmelserna har överklagats. Enligt nuvarande bestämmelser ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser i mål i allmän förvaltningsdomstol om karantän, upphörande av karantän eller beslut att inte medge undan- tag från avspärrning, om det inte måste antas att behov av biträde sak- nas (8 kap. 9 § första stycket femte till sjunde punkterna). Vi an- ser att det på motsvarande sätt finns skäl för att offentligt biträde förordnas i motsvarande mål om beslut enligt våra förslag. Ersättning ska kunna lämnas i vissa fall Smittbärare har enligt 46 kap. socialförsäkringsbalken i vissa fall rätt till ersättning i form av smittbärarpenning om de på grund av vissa myndighetsbeslut måste avstå från förvärvsarbete. Detta gäller bl.a. för personer som måste avstå från förvärvsarbete på grund av ett be- slut om karantän, men inte vid hälsokontroll på platsen för inresan och vid avspärrning (5 § första stycket första punkten och andra stycket). Utredningen ser inga skäl till att något annat skulle gälla i fråga om smittbärarpenning för de beslut som Folkhälsomyndig- heten nu föreslås kunna fatta. Bestämmelserna i 5 § andra stycket föreslås därför ändras i enlighet med detta. I fråga om karantän be- dömer utredningen dock att någon ändring i bestämmelserna inte är nödvändig för att rätten till ersättning ska omfatta sådana beslut. 7.1.9 Avspärrningsbestämmelsen bör inte ändras Bedömning Bestämmelsen om avspärrning är ändamålsenlig och bör inte ändras. De behov av att kunna vidta smittskyddsåtgärder vid eller in- för en situation med omfattande smittspridning tillgodoses med de åtgärder som vi föreslagit i delbetänkandet och det vi föreslår i detta betänkande. 339 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Överväganden i delbetänkandet Enligt de ursprungliga direktiven hade utredningen, i den del av upp- draget som avsåg eventuella behov av utökade extraordinära smitt- skyddsåtgärder, i uppdrag att analysera och ta ställning till om det vid omfattande spridning av smittsamma sjukdomar ska finnas möj- lighet att besluta om regionala reserestriktioner inom landet. I del- betänkandet gjorde vi bedömningen att det inte bör införas en sådan möjlighet.57 Omfattande smittspridning definierade vi i delbetänkandet som ”en hastigt uppkommen samhällsspridning inom ett begränsat geo- grafiskt område eller över hela landet av en smittsam sjukdom som kan överföras mellan människor”. En generell tvingande begränsning av resor hade enligt vårt ställningstagande, som baserades på Folk- hälsomyndighetens och Smittskyddsläkarföreningens bedömningar, inte någon betydande effekt jämfört med vad som kan uppnås på andra sätt, till exempel via rekommendationer. Vi fann dock att det kunde finnas ett behov av att tillfälligt be- gränsa viss rörlighet vid andra scenarier än omfattande smittspridning exempelvis vid en antagonistisk spridning av en smittsam sjukdom som börjar i ett geografiskt avgränsat område inom landet. Behovet rörde därför snarare en utvidgning av nuvarande bestämmelse om av- spärrning i syfte att ett geografiskt utvidgat område ska kunna spärras av. Eftersom det möjliga behovet av en sådan ändring skulle ligga närmare tilläggsdirektivets uppdrag om åtgärder innan en sjukdom har identifierats eller klassificerats, gjorde vi bedömningen att eventu- ella förslag om en ändring av avspärrningsbestämmelsen skulle läm- nas i slutbetänkandet. Avspärrningsbestämmelsen syftar till att utreda sjukdomsfall Som vi redogjort för i föregående avsnitt regleras avspärrning i 3 kap. 10 § SmL. Enligt den bestämmelsen gäller att om en samhällsfarlig sjukdom har eller misstänks ha fått spridning inom ett avgränsat om- råde utan att smittkällan eller smittspridningen är fullständigt klar- lagd, får Folkhälsomyndigheten besluta att ett visst område ska vara avspärrat. Ett beslut om avspärrning innebär förbud för den som vistas i området att lämna det och förbud för den som befinner sig utanför 57 SOU 2025:48 s. 167 och s. 817–822. 340 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning området att besöka det. Undantag från förbudet får medges i det en- skilda fallet. Av propositionen till bestämmelsen framgår bl.a. att avspärrning kan vara av värde t.ex. i det fallet att en eller flera personer som in- sjuknat i en livshotande sjukdom påträffas inom ett begränsat område utan att man lyckas fullständigt utreda av vem och när de smittats. I ett sådant fall finns givetvis en risk att ytterligare smittade perso- ner finns inom området. Beträffande det avspärrade områdets geo- grafiska storlek anges att av praktiska skäl bör endast begränsade om- råden kunna bli föremål för avspärrning. När det gäller större städer bör i regel endast något eller några bostadskvarter kunna komma i fråga.58 Avspärrning är således en utredningsåtgärd som syftar till att ut- reda sjukdomsfall och begränsas i tid och geografisk omfattning av de enskilda fall av samhällsfarlig sjukdom som föranlett beslutet. Hur omfattande och långvarig avspärrningen blir är beroende av utred- ningen av smittspridningen och när risken för fortsatt smittspridning har undanröjts eller upphört. Bestämmelsen om avspärrning har aldrig använts Avspärrningsbestämmelsen är förbehållen samhällsfarliga sjukdomar. Bestämmelsen infördes 2005 och av de sjukdomar som varit klassi- ficerade som samhällsfarliga sedan dess är det enbart för covid-19 som det har förekommit smittspridning i Sverige. Avspärrning användes inte vid något tillfälle beträffande covid-19. Det finns således ingen erfarenhet av tillämpningen av bestämmelsen, och enbart en sjukdom för vilken det alls har varit möjligt att fatta sådana beslut. Avspärrningsbestämmelsen bör inte ändras Avspärrningsbestämmelsen är utformad så att det inte finns någon specifik begränsning i lag av hur stort geografiskt område som kan komma i fråga. Det ska dock vara fråga om ett visst område. För- arbetsuttalandena som vi har refererat ovan indikerar att det främst är av praktiska skäl som det, beträffande större städer, anges att det där i regel endast kan komma i fråga att spärra av något eller några 58 Prop. 2003/04:158 s. 72. 341 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 bostadskvarter. I andra miljöer, utan de praktiska hinder som kan för- väntas uppstå i städer, kan således ett visst område vara geografiskt större till ytan än enbart några kvarter. Bestämmelsen om avspärrning innebär således en möjlighet att vidta en utredningsåtgärd som får anpassas till det enskilda fallet. Detta är en flexibilitet som utredningen anser inte bör ändras. Det framstår som mindre lämpligt att på något annat sätt än genom rekvi- sitet visst område specificera vilken geografisk omfattning det av- spärrade området får ha. Det kan enligt utredningens uppfattning finnas etiska betänklig- heter kring att spärra av ett område eftersom det inte primärt hand- lar om att skydda människorna i det avspärrade området, utan snarare människorna utanför det. Polismyndigheten nämner bl.a. omfattande trafikstörningar och risk för ordningsstörningar som tänkbara följ- der av en större avspärrning i stadsmiljö. Utredningen har i delbetänkandet lämnat en rad förslag som syftar till att hantera en omfattande smittspridning, bl.a. i syfte att underlätta storskalig testning och smittspårning och föreslagit att det införs en lag om samhällsinriktade smittskyddsåtgärder. Den nya lagen innebär, om den antas, att det införs ett ytterligare verk- tyg i samhällets smittskydd. Utöver de individinriktade smittskydds- åtgärderna som kan sägas vara smittskyddets kärna, och de extra- ordinära smittskyddsåtgärderna, som är utredningsåtgärder som är förbehållna ett fåtal mycket allvarliga sjukdomar, införs ytterligare åtgärder för att på samhällsnivå motverka smittspridning. Samtidigt har vi som nämnts avvisat att resebegränsningar ska vara en del av de åtgärder som är tillgängliga vid eller inför en omfattande smitt- spridning av en samhällsfarlig sjukdom. Vi har också bedömt att frivillighet bör vara utgångspunkten även vid en pandemi.59 Utred- ningen håller fast vid dessa bedömningar. De verktyg som finns att tillgå i en tidig fas av vad som kan bli en omfattande smittspridning är således de utredningsåtgärder som de extraordinära smittskyddsåtgärderna, bland annat avspärrning, ut- gör. Hur effektiva dessa åtgärder kan vara beror bl.a. på smittämnets inkubationstid och andra egenskaper. Utredningen finner ändå att nuvarande bestämmelse om avspärrning framstår som ändamålsenlig i sin utformning och i sitt sammanhang, och att de extraordinära 59 SOU 2025:48 s. 84. 342 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning smittskyddsåtgärderna kompletterar smittskyddslagens övriga be- stämmelser och den lag vi föreslagit i delbetänkandet. I föregående avsnitt har vi föreslagit att de extraordinära smitt- skyddsåtgärderna, däribland avspärrningsbestämmelsen, ska kunna tillämpas vid överhängande risk för spridning av en viss smittsam sjukdom, för det fall ett regeringsbeslut om att föreskriva att be- stämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på sjuk- domen inte kan avvaktas. Det införs således en möjlighet att tillämpa avspärrningsbestämmelsen i fler situationer, vilket ytterligare talar för att en sådan utredningsåtgärd måste vara flexibel och kunna an- passas till det enskilda fallet. Det är utredningens uppfattning att den nuvarande utformningen av bestämmelsen möjliggör detta. 7.2 Ett nationellt samordningsansvar för vårdhygienfrågor 7.2.1 Utredningen ska föreslå hur samordningsansvaret bör utformas I direktiven anges att vårdhygien är ett samlingsnamn för arbetet med att förebygga eller begränsa smittspridning och vårdrelaterade infek- tioner (ibland förkortat VRI:er) inom vård och omsorg. Regionerna har, inom ramen för sitt smittskyddsansvar, ansvar för att samordna vårdhygienarbetet och att samverka med kommunerna. Tillgången till vårdhygienisk expertis varierar dock i landet, och organiseringen av vårdhygien och smittskydd ser olika ut. Olikheterna blev särskilt tydliga under covid-19-pandemin. I kommunernas vård- och om- sorgsverksamheter blev dessutom smittspridningen utbredd, med svåra konsekvenser för patienter och brukare. Det nationella ansvaret för vårdhygienfrågor delas i dag mellan Socialstyrelsen, som i första hand har ett patientsäkerhetsperspektiv, och Folkhälsomyndigheten, som framför allt arbetar med frågornas koppling till vårdrelaterade infektioner och antibiotikaresistens. Enligt direktiven kan ett samlat nationellt ansvar för vårdhygienfrågor bidra till ett mer effektivt före- byggande arbete för att motverka smitta. Detta skulle sannolikt under- lätta arbetet för aktörer inom vårdhygien och smittskydd på statlig, regional och lokal nivå. Det skulle också ge möjlighet till ökad likvär- dighet över landet. 343 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Utredningen har därför i uppdrag att analysera och föreslå hur ett nationellt samordningsansvar för vårdhygienfrågor bör utformas, och lämna nödvändiga författningsförslag. I avsnitt 7.2.2–7.2.9 be- skriver vi vårdhygienområdet och i avsnitt 7.2.10 och 7.2.11 redo- gör vi för våra överväganden och förslag. 7.2.2 Vårdhygien, vårdrelaterade infektioner och vårdskador Begreppen vårdhygien och vårdrelaterade infektioner Vårdhygien är som nämnts enligt direktiven ett samlingsnamn för arbetet med att förebygga smittspridning och vårdrelaterade infek- tioner inom vård och omsorg. Det finns dock inga legaldefinitioner av begreppen vårdhygien eller vårdrelaterade infektioner. År 2005 presenterade regeringen en strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade sjukdomar (se vidare avsnitt 7.2.5) Samtidigt infördes krav på god hygienisk stan- dard i dåvarande hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och tandvårds- lagen (1985:125).60 Bakgrunden till att kravet på god hygienisk standard infördes var att Socialstyrelsen funnit att det på flera håll fanns brister inom hygien- området.61 Regeringen delade Socialstyrelsens uppfattning att det i lagstiftningen behövdes ett uttryckligt krav på god hygienisk standard för att markera vikten av att samtliga vårdgivare så långt som möjligt förebygger och motverkar förekomsten av vårdrelaterade sjukdomar. Det framhölls att kravet på god hygienisk standard skulle gälla oav- sett om det är landsting (numera regioner), kommuner eller privata aktörer som är vårdgivare. Skyldigheten omfattar hela vårdkedjan och oavsett om vården ges i öppna eller slutna former. Kravet innebär att vårdgivarna är skyldiga att vidta samtliga de åtgärder som är nödvän- diga för att uppfylla kravet på en god hygienisk standard. Utöver till- gång till vårdhygienisk kompetens krävs exempelvis att utrustning och lokaler som används i vården svarar mot behoven på en god vård- hygien samt att verksamheten är planerad och organiserad så att vård- relaterade sjukdomar i största möjliga utsträckning kan förebyggas eller begränsas. Socialstyrelsen hade även föreslagit att det skulle in- föras ett uttryckligt krav på tillgång till vårdhygienisk kompetens. 60 Prop. 2005/06:50 s. 21. 61 Prop. 2005/06:50 s. 28 och 53. 344 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Regeringen valde att inte föreslå något sådant krav, bl.a. med hänvis- ning till att kravet god hygienisk standard skulle innebära ett krav på vårdgivarna att vidta samtliga de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla detta krav och att man bör vara försiktig med alltför detaljerade bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårds- lagen, vilka hade karaktären av ramlagar. Det var därför enligt reger- ingens mening inte lämpligt att i lagtexten uttryckligen ange att det ska finnas tillgång till just vårdhygienisk kompetens. Detta innefattas i stället i kravet på god hygienisk standard.62 Kraven på god hygienisk standard finns nu i 5 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), förkortad HSL, och 3 § tandvårdslagen (se vidare avsnitt 7.2.2). Någon motsvarande reglering infördes dock inte beträffande den kommunala omsorgen som bedrivs enligt social- tjänstlagen (2025:400), förkortad SoL, eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. I Socialstyrelsens termbank definieras vårdrelaterad infektion som ”infektion som uppkommer hos person under sluten vård eller till följd av åtgärd i form av diagnostik, behandling eller omvårdnad inom övrig vård och omsorg, eller som personal som arbetar inom vård och omsorg ådrar sig till följd av sin yrkesutövning”. I termbanken finns dock ingen definition av begreppet vårdhygien. Vilka infektioner är vårdrelaterade? Vårdrelaterade infektioner kan spridas mellan människor (patienter, brukare och personal) eller från föremål till människor. Man talar då om smitta från omgivningen, exogen smitta eller exogen infektion. En individ kan också infekteras av t.ex. bakterier från sin egen kropp. Man talar då om endogen smitta eller endogen infektion. Av samt- liga vårdrelaterade infektioner är de endogena infektionerna i stor majoritet. Vårdrelaterade infektioner kan vara t.ex. lunginflammationer, in- fartsrelaterade infektioner, urinvägsinfektioner som uppkommer till följd av kvarliggande urinkatetrar och postoperativa infektioner. De vanligaste vårdrelaterade infektionerna definieras med kliniska dia- gnoser och kan orsakas av olika mikrobiologiska smittämnen. Van- 62 Prop. 2005/06:50 s. 28–29. 345 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 ligt förekommande är t.ex. hudbakterier som infekterar en annan del av kroppen. Smittsamma sjukdomar som förekommer i det öppna samhället utanför vårdmiljöer är att anse som vårdrelaterade infektioner när de kommer in i vård- eller omsorgsmiljö och sprids där. Således kan t.ex. norovirus och influensavirus orsaka utbrott i vård- eller omsorgs- miljöer med allvarliga konsekvenser för sköra patienter eller brukare. Detsamma gäller självklart pandemiska smittämnen, t.ex. covid-19. Exempel på smittämnen som kan vålla omfattande VRI-utbrott och vara dödliga för patienter och brukare är clostridioides difficile-bakte- rien som kan orsaka diarré hos framför allt individer som behandlats med antibiotika eller har nedsatt immunförsvar, och calicivirus som orsakar vinterkräksjuka. Både clostridioides difficile och calicivirus omfattas av Folkhälsomyndighetens frivilliga laboratorierapporter- ingssystem men är inte anmälningspliktiga i enlighet med smittskydds- lagens och smittskyddsförordningens bestämmelser. Majoriteten av de vårdrelaterade infektionerna är inte anmälnings- pliktiga sjukdomar enligt smittskyddslagen. Bland de sjukdomar som är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen finns dock vissa vanliga vårdrelaterade infektioner. Infektion med enterobacteriacae som pro- ducerar ESBL (extended spectrum betalactamase) är den vanligaste anmälningspliktiga resistenta bakterien i Sverige.63 Bland de smittspår- ningspliktiga sjukdomarna finns bl.a. den allvarligare varianten av ESBL, ESBL , och infektion med vancomycinresistenta entero- CARBA kocker (VRE) som båda kan vara vårdrelaterade. Av de allmänfarliga sjukdomarna enligt smittskyddslagen kan i detta sammanhang nämnas MRSA. Bärarskap av MRSA är i sig inte en vårdrelaterad infektion, men ur vårdhygiensynpunkt är det angeläget att begränsa dess sprid- ning dels eftersom den är en multiresistent bakterie, dels eftersom den kan orsaka allvarliga och svårbehandlade infektioner. Vårdrelaterade infektioner är den vanligaste vårdskadan Patientsäkerhet definieras i patientsäkerhetslagen (2010:659), för- kortad PSL, som skydd mot vårdskada. En vårdskada är lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens 63 ESBL är ett samlingsnamn för multiresistenta gramnegativa tarmbakterier. 346 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning kontakt med hälso- och sjukvården. En allvarlig vårdskada är en vård- skada som är bestående och inte ringa, eller har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit. Vårdrelaterade infektioner är de vanligaste vårdskadorna i Sverige och utgör drygt en tredjedel av det totala antalet. Varje år får mer än 50 000 patienter på svenska sjukhus en vårdrelaterad infektion av varierande allvarlighetsgrad. Uppskattningsvis kan 50 procent av in- fektionerna undvikas. Att vårdskador per definition är undvikbara innebär att det finns möjlighet att med rätt hantering minska före- komsten av dem. En vårdskada i form av en vårdrelaterad infektion kan t.ex. undvikas med adekvata rutiner för handhygien, korrekt an- vändning av medicintekniska produkter (exempelvis katetrar) och god miljöhygien, men också med sådant som god ventilation och an- passningar i byggnaders och lokalers fysiska utformning. Även bris- tande följsamhet till arbetsmiljöregler som gäller för arbetstagare kan indirekt leda till vårdskador hos patienter. Vårdrelaterade infektioner kan bland annat orsakas av bakterier, som i vissa fall är multiresistenta och därmed svårare att behandla. Att förebygga vårdrelaterade infektioner bidrar därför till ett minskat behov av antibiotikaförskrivning och därmed även till minskad risk för att antibiotikaresistens utvecklas. En vårdrelaterad infektion beräknas kosta i genomsnitt 107 000 kro- nor för svensk sjukvård.64 Kostnaden för förlängd vårdtid kopplad till undvikbar vårdrelaterad infektion är svår att beräkna exakt. Enligt uppskattningar som Folkhälsomyndigheten har gjort rör det sig om cirka 1,6 miljarder kronor per år inom slutenvården.65 Mätningar av vårdrelaterade infektioner Folkhälsomyndigheten, kvalitetsregistret Senior alert och Nationella Strama genomför stickprovsundersökningar gällande vårdrelaterade infektioner, förekomst av riskfaktorer hos vårdtagare och antibiotika- användning på vård- och omsorgsboenden genom verktyget HALT. Syftet är att stödja och stimulera till ett lokalt och regionalt systema- tiskt kvalitetsarbete för att förebygga vårdrelaterade infektioner och för en ansvarsfull antibiotikaanvändning inom kommunal vård och 64 Socialstyrelsen. Vårdrelaterade infektioner, VRI. Samlat stöd för patientsäkerhet. 65 Folkhälsomyndigheten. Vårdrelaterade infektioner och antibiotikaanvändning på akutsjuk- hus i Sverige (ECDC PPM 2023). Solna: Folkhälsomyndigheten; 2023 s. 27. 347 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 omsorg. I 2024 års mätning hade 1,3 procent av 27 261 vårdtagare som deltog i mätningen en vårdrelaterad infektion. Det var på ungefär samma nivå som de senaste årens mätningar, men något lägre än 2023 (1,5 %). Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) genomför punktprevalensmätningar var femte år för att mäta förekomsten av vårdrelaterade infektioner och antibiotikaan- vändning på akutsjukhus i EU/EEA-länder. Enligt den senaste mät- ningen som genomfördes under 2023 hade vid mättillfället en av tio patienter (10,3 %) minst en pågående vårdrelaterad infektion. Det innebar att Sverige hade den fjärde högsta förekomsten av vårdrelate- rade infektioner i Europa i den mätningen.66 Förekomsten av antibio- tikaresistens bland de vårdrelaterade infektionerna var däremot låg jämfört med övriga länder. I nuläget finns inget system för kontinuerlig mätning av VRI på sjukhus som används av alla regioner. I juni 2025 presenterade Folk- hälsomyndigheten och Socialstyrelsen på regeringens uppdrag för- slag beträffande system för mätningar av BHK (basala hygienkrav och rutiner) och övervakning av vårdrelaterade infektioner och risk- faktorer, både på kort och lång sikt. På lång sikt ser myndigheterna behov av automatiserad övervakning av VRI och riskfaktorer.67 Speciella förutsättningar för att begränsa smitta och infektioner inom vård och omsorg Utvecklingen pekar mot att de personer som i framtiden vårdas inom slutenvården kommer att vara äldre och ha flera och mer komplice- rade sjukdomstillstånd, samtidigt som fler behöver vård och stöd i hemmet. Detta kan förväntas öka kraven på huvudmän, vårdgivare och utförare av omsorg att ha förmåga och kapacitet att förebygga vårdrelaterade infektioner och smittspridning i sådana miljöer. Vård- och omsorgsmiljöer skiljer sig från det omgivande samhället på avgörande punkter när det gäller risker för och konsekvenser av infektioner och smittspridning. Inom vård och omsorg generellt finns 66 European Centre for Disease Prevention and Control. Point prevalence survey of healthcare- associated infections and antimicrobial use in European acute care hospitals. Stockholm: ECDC; 2024. 67 Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelse. 2025. Uppdrag om nationell uppföljning inom området vårdhygien och vårdrelaterade infektioner. Förslag som ger förutsättningar till data av hög kvalitet. 2025. 348 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning högre antibiotikaanvändning och patienter och brukare som har en högre mottaglighet för infektioner jämfört med i det omgivande sam- hället. Koncentrationen av sårbara individer är ofta hög. Konkreta omständigheter som bidrar till ökad infektionsrisk och sårbarhet är nedsatt immunförsvar till följd av sjukdom eller behandling eller att kroppens naturliga försvarsbarriärer är satta ur spel t.ex. till följd av operation eller intubation. Såväl personal som patienter eller omsorgs- tagare kan ha ett stort antal kontakttillfällen med andra människor, särskilt om personalen rör sig mellan avdelningar eller mellan vård- inrättningar och patienterna eller brukarna är vårdkrävande. Kontakt- mönstret innebär att smittämnen som härrör från en individ på kort tid kan komma att exponera ett stort antal andra individer. Eftersom patienter eller omsorgstagare samtidigt kan vara mottagliga för lägre smittdoser än normalt kan konsekvenserna av smittspridning ofta bli allvarligare i vård- och omsorgsmiljöer än i någon annan del av samhället. Vård eller omsorg som ges i hemmiljö innebär ytterligare ut- maningar vad gäller att upprätthålla en god vårdhygien och undvika smittspridning och vårdrelaterade infektioner genom att lokalerna och miljöerna där vård eller omsorg ges skiljer sig från de förutsätt- ningar som gäller i sjukhus- eller institutionsmiljö. 7.2.3 Reglering på vårdhygienområdet Som vi konstaterat ovan finns det ingen legaldefinition av begreppet vårdhygien. Det finns heller ingen särskild lag som reglerar vård- hygienområdet som sådant. Däremot finns det bl.a. reglering avse- ende hälso- och sjukvård och omsorg, patientsäkerhet, vårdskador, arbetsmiljö och medicintekniska produkter som på olika sätt kan sägas innehålla regler om t.ex. säkerhets- eller hygienkrav och som bidrar förebyggande av vårdrelaterade infektioner. I det följande går vi över- siktligt igenom sådan relevant reglering. 349 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 Hälso- och sjukvårdslagen Hälso- och sjukvårdslagen innehåller bestämmelser om hur hälso- och sjukvårdsverksamhet ska organiseras och bedrivas. Lagen gäller för samtliga vårdgivare samt regioner och kommuner som huvudmän (1 kap. 1 §). Huvudman är den region eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Med vårdgivare av- ses statlig myndighet, region, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet (2 kap. 2 och 3 §§). Både vårdgivare med en offentlig huvudman och vårdgivare med en privat huvudman omfattas av lagens tillämpningsområde. Även vårdgivare som är underställda sådana huvudmän som inte har sin verksamhet reglerad i hälso- och sjukvårdslagen, t.ex. vårdgivare som tillhandahåller elevhälsa enligt skollagen (2010:800) och hälso- och sjuk- vård som bedrivs av Kriminalvården enligt fängelselagen (2010:610), omfattas. När det gäller huvudmännen är hälso- och sjukvårdslagens tillämpningsområde mer begränsat. Lagen gäller enbart regioners och kommuners huvudmannaskap, dvs. inte staten i egenskap av sjuk- vårdshuvudman. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt före- bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador, inklusive sjuk- transporter och att ta hand om avlidna. Hälso- och sjukvårdslagen omfattar inte tandvård enligt tandvårdslagen (2 kap. 1 §).68 Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika vill- kor för hela befolkningen (3 kap. 1 §). Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa (3 kap. 2 §). Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär bl.a. att vården ska vara av god kva- litet med en god hygienisk standard, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet samt bygga på respekt för patien- tens självbestämmande och integritet (5 kap. 1 §). Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de lokaler, de sjukvårdsprodukter och den övriga utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges (5 kap. 2 §). Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras (5 kap. 4 §). I hälso- 68 Begreppen hälso- och sjukvård respektive hälso- och sjukvårdsverksamhet särskiljs inte i hälso- och sjukvårdslagen, se prop. 2016/17:43 s. 86. 350 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning och sjukvårdslagen finns särskilda bestämmelser som gäller regioner (avdelning III) som huvudmän respektive kommuner som huvud- män (avdelning IV).69 Det centrala i huvudmannaskapet är ansvaret för att erbjuda hälso- och sjukvård. Huvudmannen har ingen skyldighet att bedriva vården i egen regi, utan kan överlåta detta på någon annan. Huvudmannen har dock alltid kvar det yttersta ansvaret för hälso- och sjukvården inom sitt geografiska område. Huvudmannen och vårdgivaren har som regel båda ansvar för att uppfylla kraven i bestämmelser för all hälso- och sjukvård enligt 5 kap. HSL. Huvudmannaskapet medför ett an- svar, oavsett om driften av verksamheten har överlåtits till någon annan eller inte. Om en region eller kommun har avtalat med någon annan om att utföra vården, har regionen eller kommunen således fortfarande ett ansvar för att säkerställa att invånarna får en god vård. Tandvårdslagen I tandvårdslagen finns bl.a. mål och krav på tandvården. Med tand- vård avses åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan (1 §). Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen (2 §). I tand- vårdslagen finns ett motsvarande krav på god hygienisk standard som i hälso- och sjukvårdslagen. Tandvården ska bedrivas så att den upp- fyller kravet på en god tandvård. Detta innebär bl.a. att den ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder (3 §). Där det bedrivs tandvårdsverksam- het ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som be- hövs för att god vård ska kunna ges (4 a §). Regionernas ansvar för tandvården inbegriper bl.a. att de ska erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom regionen och även i övrigt verka för en god tandhälsa hos befolkningen. Tandvård som regionen själv bedriver benämns folktandvård. Regionen får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som regionen och dess folk- tandvård ansvarar för enligt tandvårdslagen (5 §). Regionen ska planera 69 Begreppet kvalitet är inte definierat i lag. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete definieras kvalitet som ”att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om hälso- och sjukvård, socialtjänst och stöd och service till vissa funk- tionshindrade och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter”. 351 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 tandvården med utgångspunkt i befolkningens behov av tandvård. Regionen ska se till att det finns tillräckliga resurser för patienter med särskilda behov av tandvårdsinsatser och att patientgrupper med be- hov av särskilt stöd erbjuds tandvård. Planeringen ska avse även den tandvård som erbjuds av annan än regionen (8 §). Patientsäkerhetslagen Patientsäkerhetslagen innehåller bland annat bestämmelser som riktar sig till vårdgivare och hälso- och sjukvårdspersonal. Lagen syftar till att främja hög patientsäkerhet. Med patientsäkerhet avses skydd mot vårdskada (1 kap. 1, 2 och 6 §§). En vårdskada är lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat und- vikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården. En allvarlig vårdskada är en vårdskada som är bestående och inte ringa, eller har lett till att patienten fått ett väsent- ligt ökat vårdbehov eller avlidit (1 kap. 5 och 6 §§). Händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada ska snarast anmälas av vårdgivaren till Inspektionen för vård och omsorg (3 kap. 5 § första och andra styckena, ofta kallad lex Maria). Med vårdgivare avses i patientsäkerhetslagen statlig myndighet, region och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myn- digheten, regionen eller kommunen har ansvar för samt annan juri- disk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjuk- vård (1 kap. 3 §). Vårdgivaren har enligt 3 kap. skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten så att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen upprätthålls (3 kap. 1 §). Vårdgivaren ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador (3 kap. 2 §). Som ett led i detta ska vårdgivaren utreda händelser i verksamheten som har medfört en vårdskada eller hade kunnat göra det (3 kap. 3 §). Den kommunala omsorgen enligt socialtjänstlagen eller insatser enligt LSS är inte verksamheter som omfattas av patientsäkerhets- lagen (se nästa stycke). 352 SOU 2026:25 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning Socialtjänstlagen och LSS I 5 kap. socialtjänstlagen finns bestämmelser om verksamhetens kva- litet. I 1 § ställs krav på att den verksamhet som bedrivs ska vara av god kvalitet. Var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten ska medverka till att den verksamhet som bedrivs och de insatser som genomförs är av god kvalitet. I 2 § åläggs socialnämnden att systema- tiskt och fortlöpande följa upp, utveckla och säkra kvaliteten i verk- samheten. I 3 § anges att personal som utför uppgifter inom social- tjänsten ska ha lämplig utbildning och erfarenhet. Motsvarande bestämmelser finns i 6 § LSS. Bestämmelserna i socialtjänstlagen och LSS gäller för alla som bedriver verksamhet, oavsett driftsform. Smittskyddslagen Smittskyddslagen, som beskrivs översiktligt i kapitel 2, är tillämplig också på förhållanden inom vård, omsorg och tandvård. Den omfattar alla smittsamma sjukdomar, varav ett antal är angivna i författning som samhällsfarliga, allmänfarliga, anmälningspliktiga och smittspår- ningspliktiga. Enbart smittsamma sjukdomar som innebär ett ringa hot mot människors hälsa är undantaga från lagens tillämpnings- område. I 1 kap. 10 § finns en skyldighet för myndigheter inom smittskyd- det, andra berörda myndigheter, läkare samt annan hälso- och sjuk- vårdspersonal att samverka för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar. Formerna för samverkan bestäms av de inblandade aktörerna själva. Riktlinjer för underrättel- ser, informationsutbyte och samråd finns dock i 6 kap. 7 §.70 I 2 kap. 4 § stadgas att läkare och annan hälso- och sjukvårdsper- sonal ska vara uppmärksamma på förekomsten av smittsamma sjuk- domar och vidta de åtgärder som skäligen kan krävas från smittskydds- synpunkt. Bestämmelsen gäller all hälso- och sjukvårdspersonal enligt hälso- och sjukvårdslagen, och både privat och offentlig verksamhet. Skyldigheten gäller samtliga smittsamma sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen. För den som inte arbetar med smittsamma sjuk- domar innebär skyldigheten i bestämmelsen främst att han eller hon 70 Prop. 2003/04:30 s. 213. 353 Ytterligare stärkt skydd mot omfattande smittspridning SOU 2026:25 ska hänvisa enskilda till en lämplig läkare för undersökning och be- handling.71 I smittskyddsläkarens uppgifter ingår att stödja hälso- och sjuk- vårdspersonal och andra som är verksamma inom smittskyddet samt, när det behövs, ge dessa råd om lämpliga smittskyddsåtgärder (6 kap.

11 § och 12 § första stycket 3 och 4 samt 8 kap. 12 § första stycket 4–6 och andra stycket ska gälla även vid beslut enligt 2 a § första stycket. Vissa bemyndiganden 3 §26 Regeringen får meddela föreskrifter om vilka andra smittsamma sjukdomar än allmänfarliga som ska vara anmälningspliktiga. Regeringen får meddela före- skrifter om att läkemedel, under- sökning, vård och behandling som förskrivaren respektive läkaren be- dömer minska risken för smitt- spridning ska vara kostnadsfria för patienten också för en annan anmälningspliktig sjukdom än de allmänfarliga. För en sådan sjuk- dom ska bestämmelserna i 7 kap. 1, 2, 3, 4 och 4 a §§ gälla på mot- svarande sätt som för en allmän- farlig sjukdom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka andra smittsamma sjukdomar än allmän- farliga som ska vara smittspårningspliktiga. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027. 2. Bestämmelsen i 1 kap. 9 § andra stycket i den nya lydelsen tillämpas dock från och med den 1 januari 2029. 3. Den som är utsedd till smittskyddsläkare i regionen den 1 juli 2027 ska från och med detta datum anses ha utsetts till regional smittskyddsläkare. 26 Senaste lydelse 2014:1549. 68 SOU 2026:25 Författningsförslag 4. Beslut om förhållningsregler som fattats före ikraftträdandet gäller längst till och med den 30 juni 2028. För dessa beslut gäller de äldre föreskrifterna om förhållningsregler, om inte något annat följer av punkterna 5–7. 5. Den behandlande läkaren ska så snart som möjligt under över- gångsperioden ta ställning till om förhållningsregler behövs i enlig- het med de nya bestämmelserna i 4 a kap. och vid behov fatta ett be- slut i enlighet därmed. Den behandlande läkaren ska samtidigt upphäva det tidigare beslutet om förhållningsregler. 6. Är patienten isolerad enligt 5 kap. 1 § första stycket andra punk- ten på grund av att det finns grundad anledning att anta att denne inte följer de förhållningsregler som beslutats, eller finns det sådant gällande isoleringsbeslut som inte är verkställt, är det i stället den regionala smittskyddsläkaren som ska ta ställning och fatta beslut i enlighet med femte punkten. Detta ska ske senast den 10 juli 2027. Inom samma tid ska den regionala smittskyddsläkaren, om förutsätt- ningarna för det är uppfyllda, på nytt ansöka hos förvaltningsrätten om isolering. Till dess ansökan har prövats av förvaltningsrätten gäller de förhållningsregler som beslutats enligt de äldre föreskrif- terna. 7. Om ett mål i allmän förvaltningsdomstol om isolering enligt 5 kap. 1 § första stycket andra punkten inte är slutligt avgjort vid ikraftträdandet, ska rätten pröva förutsättningarna för isolering ut- ifrån de förhållningsregler som beslutats enligt de äldre föreskrif- terna. På motsvarande sätt och inom samma tid som föreskrivs i sjätte punkten ska dock den regionala smittskyddsläkaren ta ställ- ning till behovet av förhållningsregler enligt de nya bestämmelserna och vid behov på nytt ansöka om isolering. 69 Författningsförslag SOU 2026:25 1.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken Härigenom föreskrivs att 9 kap. 14 § miljöbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 14 §1 Kommunen skall utan dröjs- Kommunen ska utan dröjsmål mål underrätta smittskyddsläka- underrätta den regionala smitt- ren om iakttagelser som kan vara skyddsläkaren om iakttagelser som av betydelse för smittskyddet för kan vara av betydelse för smitt- människor. skyddet för människor. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027. 1 Senaste lydelse 2004:169. 70 SOU 2026:25 Författningsförslag 1.3 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 46 kap. 5 § och 110 kap. 24 § socialförsäk- ringsbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 46 kap.

12 § patientsäkerhetslagen (2010:659). Bestämmelsen i 6 kap. 9 § SmL är begränsad till personer som är bekräftat smittade av allmänfarlig sjukdom. De fyra sjukdomarna som anmäls med rikskod är allmänfarliga. I enlighet med Folkhälso- myndighetens falldefinitioner anmäls de i praktiken inte vid enbart misstänkt fall.10 Bestämmelsen täcker således normalt de behov som smittskyddsläkaren kan ha av att ta reda på identitetsuppgif- terna. Typer av uppgifter i klinisk anmälan av sjukdomar med rikskod Vad som ska anges i anmälan beror på sjukdomen Flera typer av uppgifter är gemensamma i formulären för klinisk anmälan av gonorré, hivinfektion, klamydiainfektion och syfilis. Det gäller utöver rikskoden bl.a. juridiskt kön, grund för diagnos, anledning till undersökning, diagnosdatum, sannolikt smittland, smittväg och uppgifter om givna förhållningsregler. På andra punkter skiljer sig anmälningarna åt. För syfilis anges infektionens stadium (oklar, primär, sekundär, tidigt latent, annat stadium eller att uppgift saknas). För syfilis finns valbara alternativ beträffande anledning till undersökning som inte finns för övriga sjukdomar, bl.a. migrant, screening av blodgivare, screening av gravida och screening inför assisterad befruktning. För hiv anges typ av infektion (aids, hiv-bärare, hiv och aids sam- tidigt, primärinfektion eller att uppgift saknas) och eventuellt datum 10 Folkhälsomyndigheten. Falldefinitioner vid anmälan enligt smittskyddslagen 2025. Version 12. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2025. 268 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar för aidsdiagnos. För hiv anges också senast kända negativa test i Sverige och om personen också har tuberkulos (TB/HIV-coinfektion). För både syfilis och hiv anges, för personer som inte är födda i Sverige, tidpunkt för ankomst till Sverige. I dessa anmälningar anges också om personen har donerat blod eller annat. Vilka smittvägar som kan anmälas Smittväg är vid klinisk anmälan obligatoriskt att ange för de fyra rikskodssjukdomarna. Begreppet smittväg är inte definierat i smitt- skyddslagen. Det finns heller inget bemyndigande i smittskyddslagen som uttryckligen avser meddelande av föreskrifter om vilka smittvägar som en anmälan ska innehålla. För klamydia och gonorré är de valbara alternativen mor-barn- smitta, sexuell kontakt med båda könen, sexuell kontakt med motsatt kön, sexuell kontakt med samma kön, annan smittväg eller att uppgift saknas. För syfilis är alternativen utöver de nyss nämnda även blod/ blodprodukt. För hiv kan anmälaren ange blod/blodprodukt, intra- venöst missbruk, mor-barn-smitta, sexuell kontakt med motsatt kön, sexuell kontakt med samma kön, tatuering/piercing, annan smittväg eller att uppgift saknas. Uppgift om riskutsatt grupp Det ska anges i anmälan om den smittade eller misstänkt smittade tillhör en grupp som är eller kan tänkas vara riskutsatt. Att uppgiften ska anmälas för rikskodssjukdomarna sammanhänger med att inga andra personuppgifter samtidigt får anmälas (4 § SmF). Vid klinisk anmälan i Sminet måste anledning till provtagning anges. En valbar anledning är Provtagning i grupp med högre förvän- tad prevalens (sexuellt riskbeteende). Det finns inga fritextfält i an- mälningsformuläret där det närmare ska anges vilken grupp det är fråga om. 269 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 Även andra sjukdomar än de fyra som omfattas av rikskod kan överföras sexuellt Vid sidan av de fyra sjukdomarna gonorré, hivinfektion, klamydia- infektion och syfilis som enligt smittskyddsförordningen anges vara anmälningspliktiga sjukdomar med huvudsakligen sexuell smittväg, finns även andra sjukdomar som kan överföras sexuellt. Hepatit A–D, infektion med HTLV I eller II samt infektion med apkoppsvirus (mpox) är alla allmänfarliga sjukdomar som kan över- föras vid sexuell kontakt. De ska anmälas med angivande av bl.a. de sannolika smittvägarna, men inte med rikskod. Det innebär att det i dag, utifrån anmälningarna av dessa sjukdomar, kan gå att dra slut- satser om sexuella beteenden hos vissa individer som har anmälts med personnummer och namn. Vi går här något närmare in på an- mälan av hepatit B, hepatit C och mpox. Fall av hepatit B anmäls med namn och personnummer. Smittväg är i Sminet obligatorisk att anmäla. Alternativen som kan väljas är blod/blodprodukt, intravenöst missbruk, mor-barn-smitta, personkon- takt, sexuell kontakt med motsatt kön, sexuell kontakt med samma kön, tatuering/piercing, vårdrelaterad smitta som patient, vårdrelate- rad smitta som personal och annan smittväg. Likaså anmäls fall av hepatit C med namn och personnummer. Smittväg är i Sminet obligatorisk att anmäla. Alternativen som kan väljas är blod/blodprodukt, intravenöst missbruk, mor-barn-smitta, personkontakt, sexuell kontakt med motsatt kön, sexuell kontakt med samma kön, smitta genom yrket, tatuering/piercing, vårdrelaterad smitta som patient, vårdrelaterad smitta som personal och annan smittväg. När det gäller mpox, som våren 2022 fick spridning i Europa, angav Folkhälsomyndigheten i sin hemställan om att klassificera sjukdomen som allmänfarlig bl.a. att av fallen i Europa verkade över- föring av virus ha skett via sexuella kontakter mellan män som har sex med män. Viruset bedömdes inte som högsmittsamt men över- föring kunde ske vid nära kontakt och droppsmitta. Genom att av- stå från nära kontakt, framför allt sexuell kontakt, bedömde myndig- heten att risken för överföring var mycket låg.11 Fall av mpox i Sverige har sedan dess i huvudsak setts bland män som har sex med män under åren 2022–2024.12 11 Folkhälsomyndigheten. Hemställan om att infektion med apkoppsvirus klassificeras som allmänfarlig sjukdom. 2022.05.19. Dnr 01869-2022. 12 Folkhälsomyndigheten. Mpox – statistik. 270 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar Utredningen kan konstatera att Folkhälsomyndigheten i sin hem- ställan inte gjorde några överväganden gällande om sjukdomen borde omfattas av anmälan med rikskod. Inte heller i den efterföljande pro- positionen, som låg till grund för den lagändring genom vilken sjuk- domen togs in i bilaga 1 till smittskyddslagen, gjordes några sådana överväganden.13 Fall av mpox anmäls således med bl.a. personnum- mer och namn. Smittväg är i Sminet obligatorisk att anmäla och alternativen som kan väljas är djurkontakt, mor-barn-smitta, person- kontakt, sexuell kontakt med båda könen, sexuell kontakt med motsatt kön, sexuell kontakt med samma kön, vårdrelaterad smitta som patient, vårdrelaterad smitta som personal och annan smittväg. Det är också obligatoriskt att fylla i anledning till undersökning där ett av svars- alternativen är Provtagning i grupp med högre förväntad prevalens (sexuellt riskbeteende). Omfattningen av anmälningar med rikskod År 2024 anmäldes cirka 70 600 fall av anmälningspliktiga sjukdomar (exklusive covid-19 och efter rensning för dubbletter), varav knappt 53 000 var smittspårningspliktiga. Knappt 31 500 fall anmäldes med rikskod, varav knappt 84 procent avsåg klamydia (se tabell 6.1). Som jämförelse kan nämnas att år 2023 anmäldes drygt 37 000 fall av sjuk- domar med rikskod. 13 Prop. 2021/22:254. 271 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 Tabell 6.1 Fall av sjukdomar som anmäldes med rikskod 2024 Antal och andelar Gonorré Hiv Klamydia Syfilis Totalt Antal anmälda fall 4 365 296 26 392 412 31 465 Andel av fall anmälda med rikskod (%) 13,9 0,9 83,9 1,3 100 Andel av 70 600 fall av anmälningspliktiga sjukdomar (%) 6,2 0,4 37,4 0,6 44,6 Andel av 53 000 fall av smittspårningspliktiga sjukdomar (%) 8,3 0,6 49,9 0,8 59,5 Beräknat antal anmäl- ningar per fall innan rensning i Region Stockholm 2024* 3,75 2,97 2,24 2,85 – Källa: Underlag från Folkhälsomyndigheten, 2025-09-10. * Data från Region Stockholm för år 2024. Kvalitetsregistret InfCareHIV Vid de överväganden som utredningen har att göra i fråga om ända- målsenligheten med att anmäla sjukdomar med rikskod är det av intresse hur berörda uppgifter om patienter registreras i andra register. Utredningen har inte gjort någon fullständig kartläggning över vilka register sådana uppgifter kan förekomma. Med anledning av de upp- drag vi i övrigt har i fråga om hivinfektion har vi dock valt att be- skriva ett register av intresse för denna sjukdom, InfCareHIV. InfCareHIV är ett av cirka 150 individbaserade kvalitetsregister för vilket Karolinska Universitetssjukhuset är centralt personupp- giftsansvarig. Syftet med registret är att skapa en god och jämlik vård för patienterna oavsett smittväg och vårdgivare. InfCareHIV består förenklat av tre komponenter; ett kliniskt beslutsstöd, ett nationellt kvalitetsregister och en forskningsdatabas och inkluderar alla Sveriges hivkliniker. Det är frivilligt för individen att vara med men mer än 99 procent av alla som är diagnostiserade med hiv har samtyckt till registrering. För varje patient registreras personnummer, rikskod, kön vid födseln, könsidentitet, födelseland, misstänkt smittväg, datum för sista negativa hivtest, datum för första positiva hivtest och misstänkt land för transmission. Data som samlas in eller uppdateras vid varje 272 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar uppföljningsbesök inkluderar en rad epidemiologiska, kliniska och laborativa data samt data kring självskattad hälsa: bl.a. ålder, kön, smittväg, vikt, eventuell aidsdiagnos och dödsorsak, start- och stopp- datum för hivläkemedel, och anledningen till eventuell ändring av läkemedelsregim, virusnivåer i blod, CD4-cellantal, hivläkemedels- resistens (inklusive virussekvenserna). Serologiska och virologiska data om samtidig infektion med hepatit C- och B-virus ingår också. Data i InfCareHIV bidrar till att läkare kan identifiera individer eller subgrupper av personer med hiv som behöver specifika åtgär- der. Uppgifterna omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess. När data används för statistik eller forskningsändamål är de alltid pseudonony- miserade eller avidentifierade. 6.3 En nordisk utblick I detta avsnitt beskriver vi översiktligt hur anmälningar av fall av de sjukdomar som i Sverige anmäls med rikskod görs i tre andra nordiska länder. Finland I Finland anmäls fall av hiv, klamydia, gonorré och syfilis med patien- tens personbeteckning (motsvarande vårt personnummer) och namn. Liksom i Sverige gäller anmälningsplikt både för läkare och laborato- rier (med vissa undantag). För hivinfektion gäller särskilda regler som innebär att samma patient kan anmälas av läkare tre gånger: då sjukdomen konstateras, då sjukdomen når aids-stadiet och då pati- enten avlider.14 Danmark Hivinfektion omfattas av anmälningsskyldighet i Danmark sedan 1990. Fall ska anmälas av både läkare och laboratorium till Statens Serum Institut (SSI). Motsvarande gäller för syfilis och gonorré. Klamydiainfektion anmäls enbart av laboratorium till SSI.15 14 Statsrådets förordning om smittsamma sjukdomar. 15 Se 5 och 6 §§ och bilaga till bekendtgørelse om anmeldelse af smitsomme sygdomme. 273 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 Inledningsvis tillämpade Danmark helt anonym anmälan av hiv- fall.16 År 2005 gick man över till anmälan med födelsedatum och vad som benämns soundex-kod. Soundex (efter engelskans sound index) är en kod som består av den första bokstaven i efternamnet följt av tre siffror som bestäms av konsonanterna i efternamnet. Samma kod kan gälla för en grupp efternamn, och ett specifikt namn kan inte avslöjas från en soundex-kod. Sedan 2010 anmäls hivfall i Danmark med identitetsuppgifter, däribland personnummer, s.k. CPR-nummer. Detsamma gäller för andra sjukdomar som omfattas av anmälningsskyldighet, däribland gonorré, klamydiainfektion och syfilis.17 Norge I Norge gäller anmälningsplikt för hiv, klamydia (inklusive LGV), gonorré och syfilis, som betecknas som sexuellt överförbara sjuk- domar (seksuelt overførbare sykdommer).18 Anmälan får bl.a. inne- hålla identitetsuppgifter. Folkhelseinstituttet (FHI) som ligger under hälsoministeriet har till utredningen uppgett att när anmälningskravet för hivfall i Norge infördes ansågs det inte vara ett alternativ att ange identitets- uppgifter i anmälan på grund av stigmatisering och rädsla i befolk- ningen.19 Man befarade att rädslan för att bli registrerad skulle hindra människor från att testa sig. Anmälan med identitetsuppgifter in- fördes emellertid 2019 efter att FHI under flera år arbetat för att få till en sådan förändring. De två viktigaste motiven angavs vara kvali- tet och kunskap: – Kvalitet: det var inte möjligt att genomföra en korrekt övervak- ning eftersom man inte kunde kvalitetssäkra dubbletter och arbe- tet med den kvalitetssäkring som var möjlig var tidskrävande. Det gick inte heller utan person-ID att påminna vårdgivare om behov av epidemiologiska rapporter som saknades. 16 Statens Serum Institut. Soundex code on the HIV notification form. Köpenhamn: EPI- NEWS. No 51 2004; 2004. 17 2 § bekendtgørelse om anmeldelse af smitsomme sygdomme. 18 Forskrift om Meldingssystem for smittsomme sykdommer (MSIS-forskriften). 19 Personlig kommunikation Hilde Kløvstad, Folkehelseinstituttet, FHI 2025-05-05 och 2025-06-25. 274 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar – Kunskap: man ville kunna länka fallanmälan till andra datakällor för ökad kunskap – t.ex. om allvarlighetsgrad och följsamhet i behandling. FHI har uppgett till utredningen att det när förändringen remittera- des kom en del kritiska synpunkter, men i allmänhet fanns det ett brett stöd för ändringen, inklusive från ideella organisationer. Även om det inför införandet fanns en oro hos vissa aktörer är det myndig- hetens uppfattning att de flesta såg fördelarna med en mer komplett övervakning. Även möjligheten till ny och användbar kunskap genom att länka register till varandra bedömdes generellt som positivt. FHI har också uppgett att myndigheten bedömer att testbenägenheten i Norge inte har påverkats negativt till följd av den förändrade an- mälan.20 6.4 Rikskod är inte ändamålsenligt och bör tas bort Bedömning Ordningen att anmäla sjukdomar med rikskod är inte ändamåls- enlig och bör tas bort. Regleringen i smittskyddsförordningen av anmälan med rikskod bör således upphävas. Bemyndigandet i smittskyddslagen om undantag för uppgift i anmälan vid viss sjukdom bör inte tas bort. Medicinska, epidemiologiska och attitydsmässiga förändringar har skett sedan rikskod infördes När anmälan med rikskod infördes var prognosen dålig för en person med hiv, med stor risk för utvecklande av aids och att avlida av sjuk- domen. En person som misstänktes eller bekräftades ha hiv hade om han eller hon sökte vård att förvänta sig begränsningar i sin livsföring efter beslut av läkare och ytterst, vid bristande följsamhet, isolering på sjukhus. Värnandet av integriteten för de enskilda och att öka för- troendet för smittskyddslagstiftningen var två av skälen till att det 20 Personlig kommunikation Hilde Kløvstad, FHI, 2025-05-05 och 2025-06-25. 275 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 som nu är regleringen av rikskod i smittskyddsförordningen initie- rades.21 Som vi beskrivit närmare i kapitel 4 är situationen för hiv i dag radikalt annorlunda. Tillgång till effektiv läkemedelsbehandling inne- bär att personer vars infektion upptäcks i tid och som får tillgång till behandling inte utvecklar aids och har en förväntad livslängd som närmar sig den för personer utan hiv. Risken för att någon under dessa förutsättningar håller sig undan hälso- och sjukvården på grund av det eventuella obehag som en registrering med person- nummer kan upplevas innebära får betecknas som låg. För hiv är det mot den bakgrunden rimligt att den förändrade medicinska och epidemiologiska situationen kan få genomslag i hur sjukdomen an- mäls för epidemiologisk övervakning. De fyra rikskodssjukdomarna har, enligt ordalydelsen i smitt- skyddsförordningen, huvudsakligen sexuell smittväg. Det kan häv- das att regleringen, ur ett integritetsperspektiv, vore mer konsekvent om den avsåg samtliga sjukdomar som kan spridas sexuellt och an- mälas med sexuell kontakt som smittväg. Som vi redogjort för i avsnitt 6.2 finns det flera sådana anmälningspliktiga sjukdomar. Genomgången i avsnitt 6.2 visar också annat. Det senaste exemplet som vi beskriver där är mpox. Det kan hävdas att sjukdomens för- ändrade spridningssätt som noterades 2022 borde ha medfört att den omfattats av anmälan med rikskod eftersom spridningen huvud- sakligen bedömdes ske sexuellt. Det synes dock inte från någon aktör ha ifrågasatts huruvida anmälan av fall av mpox skulle ske med namn och personnummer. Detta skulle kunna bero på att känne- domen om rikskod i allmänhet är låg. Det skulle dock också kunna indikera att det har skett en förskjutning i synen på sexuellt överför- bara sjukdomar. Normer kring sexualitet och sexuell hälsa i allmänhet måste enligt utredningens uppfattning sägas ha förändrats till det bättre sedan regleringen av rikskod infördes. I dag får öppenheten anses vara större i dessa frågor. Utredningen anser mot denna bakgrund att det finns såväl medi- cinska, epidemiologiska som principiella skäl som talar för att av- skaffa anmälan med rikskod. 21 Prop. 1985/86:13 s. 12 och 13. 276 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar Ett borttagande av rikskod bedöms inte minska hivtestningen Civilsamhällesorganisationer har i kontakt med utredningen tagit upp risken att befolkningens testningsbenägenhet för hiv och övriga sjukdomar som rapporteras med rikskod skulle kunna minska om undantaget avskaffas. Utredningen kan konstatera att det saknas aktuella studier kring rikskod och kännedomen om den. Det har genomförts studier av vad som motiverar enskilda att testa sig för hiv och andra STI:er och vad som kan avhålla dem från att göra det, men ingen har frågat spe- cifikt om rikskod. Därför har vi själva försökt undersöka saken. Vårt övergripande intryck är att kännedomen om vad anmälan med riks- kod innebär tycks begränsad även bland intressenter och personer som är verksamma på hiv/STI-området. Vi har vidare undersökt hur STI-mottagningar bedömer att vård- sökandes kännedom om rikskod är. Vi frågade skriftligen kontaktper- sonerna på de STI-mottagningar som medverkade i att genomföra enkätundersökningen bland personer som söker test och rådgivning för hiv, se bilaga 5. Samtliga svarande uppgav att rikskod är något som de aldrig får frågor om från patienter eller har hört någon be- sökare reflektera kring. En patient kan vid provtagning för hivinfektion begära att provet ska tas anonymt. Kontaktpersonerna på STI-mottagningarna svarade att mycket få av besökarna efterfrågar anonym hivtestning. På två av landets största STI-mottagningar uppgav man att man inte hade fått någon förfrågan om anonymt hivtest under 2025, t.o.m. septem- ber månad. I vår enkätundersökning bland behandlande läkare framträdde övergripande en liknande bild (se bilaga 5). Bland de 20 responden- terna som besvarade frågan var det ingen som hade varit med om att få frågor om rikskod från patienter och nio som svarade att riks- kod är irrelevant ur smittskyddshänseende. Sex av de 20 svarande uppgav att rikskod är viktigt ur smittskyddshänseende och bidrar till att personer vågar testa sig för STI:er. Slutligen noterar vi att man i Norge 2019, beträffande hiv, gjort en förändring av anmälan på ett sätt som liknar det vi nu har att ut- reda. Enligt våra kontakter med Norge såg man där ingen minskad testbenägenhet efter förändringen av anonymitetsskyddet. 277 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 Vår sammantagna bedömning är att ett upphävande av bestäm- melsen om rikskod inte bör komma att innebära minskad testning för de fyra aktuella sjukdomarna. Vad gäller hiv bedömer vi också, som vi anfört i föregående avsnitt, att tillgången till effektiv läke- medelsbehandling för en sjukdom som annars är mycket allvarlig har en särskild betydelse för motivationen att testa sig. Rikskod medför osäkerheter vid övervakningen inom smittskyddet Den s.k. dubbletthanteringen kompliceras av användningen av rikskod Det förekommer att ett fall av en anmälningspliktig sjukdom anmäls mer än en gång till Sminet. Det kan uppkomma t.ex. när både labo- ratoriet som analyserar proverna och mottagningen där patienten har provtagits anmäler fallet. Det kan också förekomma att resultat från upprepade prover från samma patient anmäls, med följden att det finns flera anmälningar för en och samma person och diagnos i Sminet. Såväl de regionala smittskyddsenheterna som Folkhälso- myndigheten kvalitetssäkrar därför anmälningarna till Sminet genom en manuell dubbletthantering. I t.ex. Folkhälsomyndighetens årsredovisning för 2025 anger myn- digheten, som förvaltar Sminet, och som tillsammans med regioner- nas smittskyddsenheter äger och finansierar systemet (se mer om detta nedan), att det pågår ett fortsatt utvecklingsarbete för att effek- tivisera arbetet och förbättra dataunderlaget till Sminet. Effektiviser- ingen omfattar samtliga anmälningspliktiga sjukdomar. Arbetet har belyst behovet av att utveckla myndighetens interna arbete genom digitalisering och automatiserade processer. I årsredovisningen be- skrivs särskilt ett kvalitetssäkringsarbete som genomförts för fall av hepatit C (som inte är en sjukdom som anmäls med rikskod) som historiskt rapporterats till Sminet. Kvalitetssäkringen har lett till att många tidigare dubbletter har slagits ihop och rapporteringen blivit mer ändamålsenlig.22 Uppgifter till utredningen från både Folkhälsomyndigheten och de regionala smittskyddsenheterna ger vid handen att särskilt använd- ningen av rikskod komplicerar denna dubbletthantering. 22 Folkhälsomyndighetens årsredovisning 2025, s. 26. 278 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar Folkhälsomyndigheten har inte tillförlitlig information om hur många fall som totalt anmäls under ett år innan dubbletthanteringen är genomförd. I uppgifter till utredningen exemplifierar myndig- heten dock med att anmälda fall av syfilis tenderar att halveras under ett år till följd av identifiering av dubbletter. Den största delen av dubbletthanteringen görs av de regionala smittskydden. Tillsammans uppskattas smittskyddsenheterna lägga motsvarande 1,6 heltidstjänster på detta arbete för de sjukdomar som anmäls med rikskod.23 Aktörer inom smittskyddet har uppmärksammat brister under lång tid Aktörer inom smittskyddet har uppmärksammat brister som följer av användningen av rikskod under lång tid. Smittskyddsläkarföre- ningen har i två skrivelser till regeringen påtalat negativa effekter av ordningen med anmälan med rikskod. I en skrivelse till Socialdepar- tementet 2007 påpekade föreningen att ordningen med rikskoder kan medföra brister i patientsäkerheten samt utgöra ett hinder för ett fullgott smittskydd.24 I en skrivelse 2012 påpekade föreningen bl.a. specifikt att statistiken för klamydia har brister, att smittspår- ningen inte kan kvalitetsgranskas samt att smittkedjor och reinfek- tioner inte kan identifieras.25 Smittskyddsläkarföreningen menade vidare att smittskyddsläkarna på grund av rikskod inte kan uppfylla sin uppgift enligt smittskydds- lagen att ge råd och anvisningar om smittskyddsåtgärder för grupper som är särskilt utsatta för smittrisk. 23 Skattningen bygger på uppgifter från Smittskydd Stockholm till utredningen. Där beräk- nas dubbletthantering av rikskodssjukdomar ta ca 20 timmar per vecka, dvs. 1 040 timmar per år. Stockholm stod år 2025 för 40 procent av landets rapporterade fall av rikskodssjukdomar. Utifrån ett antagande om att resursbehovet är proportionerligt till Stockholms i övriga regi- oner motsvarar det 2 608 timmar för hela landet, dvs. arbetstid motsvarande ca 1,6 heltids- tjänster. 24 Smittskyddsläkarföreningen. Ofullständig personidentitet – ett hinder för ett fullgott smitt- skydd och en risk för patienterna. [Kopia till statsråd]. 2007. 25 Smittskyddsläkarföreningen. Smittskyddsanmälningar av klamydia på ”kod” - ett omotiverat hinder för bra smittskydd. [Kopia till statsråd]. 2012. 279 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 De regionala smittskydden har vidare gett exempel på begräns- ningar i arbetet med hiv som bibehålls med rikskod: – Man kan inte analysera om migranter som diagnosticerats sent med hiv tillhör dem som har fått en kallelse för hälsoundersök- ning eller inte, t.ex. om de kommit hit på anknytning och där- med inte omfattas av erbjudandet om hälsoundersökning. – Man kan inte avgöra om t.ex. de som diagnosticeras så sent att de hunnit utveckla aids samtidigt som de får sin hivdiagnos, har haft tidigare kontakter med vården utan att erbjudas ett hivtest. Man kan därför inte heller identifiera vårdenheter som särskilt skulle kunna informeras för att uppmärksamma behov av hivtest. – Man kan inte studera t.ex. om de personer som, enligt Social- styrelsens dödsorsaksregister, avlider i aids hör till dem som är sent diagnostiserade, nyligen kommit till Sverige eller har varit här en längre tid, och om de har haft en känd diagnos länge men inte fått det stöd de skulle behöva för att kunna få en välinställd hivbehandling, eller t.ex. har haft en psykiatrisk samsjuklighet eller andra riskfaktorer. Smittskyddsläkarföreningen tog också upp den identifierade proble- matiken i sitt svar på regeringens remittering av Folkhälsomyndig- hetens översyn och uppdatering av den nationella strategin mot hiv och aids och vissa andra smittsamma sjukdomar år 2017.26 År 2011 förde dåvarande Statens folkhälsoinstitut fram synpunk- ter på användningen av rikskoder i fråga om hiv. Institutet hänvisade till Finlands användning av personbeteckning i hivanmälningar sedan hivepidemins början.27 Institutet föreslog en utredning av konse- kvenserna för den statistiska uppföljningen och förutsättningarna för åtgärder mot hiv, och en översyn av ordningen för anmälan för övriga sexuellt överförbara infektioner som anmäls med rikskod. 26 Smittskyddsläkarföreningen. Yttrande över: Remiss – Folkhälsomyndighetens återrappor- tering av regeringsuppdrag om Översyn och uppdatering av den nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar; S2016/03248/FS. Smittskyddsläkarföre- ningen; 2017. 27 Statens folkhälsoinstitut. Målområde 7. Skydd mot smittspridning. Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk rapport 2010, s. 106. 280 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar De regionala smittskydden ser en särskild problematik med rikskoder baserade på reservnummer En särskild problematik som de regionala smittskydden lyfter är an- vändningen av rikskod när den baseras på s.k. reservnummer. I vår- den används reservnummer för personer som saknar person- eller samordningsnummer. Det saknas ett enhetligt nationellt format för reservnummer vilket gör att olika vårdgivare kan använda olika reserv- nummer för en och samma person. I Sminet ska anmälan för perso- ner med reservnummer registreras som ”annat nummer”. För de sjukdomar som ska anmälas med rikskod ska personer med reserv- nummer anmälas med en kod, som vi här kallar ”pseudorikskod”, utformad baserat på reservnumret.28 Koden ska dock alltid inledas med födelseår även om reservnumret inte gör det. Detta har bety- delse eftersom ett vanligt sätt att generera reservnummer uppges vara att bygga dem på innevarande år, dvs. i dagsläget 2026 (t.ex. 2026-123456). Ovanstående skapar enligt Folkhälsomyndigheten och Smitt- skyddsläkarna flera problem i smittskyddsarbetet för de fyra sjuk- domar som anmäls med rikskod. För det första kan en individ med reservnummer som besöker olika vårdinstanser anmälas med flera olika ”pseudorikskoder” som inte går att koppla samman. Detta kan jämföras med fall av anmäl- ningspliktig sjukdom utan rikskod för en person med reservnum- mer. Då innehåller Sminetanmälan utöver reservnumret andra iden- titetsuppgifter såsom namn, adress och telefonnummer. Det gör att anmälningar med olika reservnummer för samma person förhållande- vis enkelt kan kopplas samman. För det andra följs inte alltid instruktionen att ”pseudorikskoden” ska inledas med födelseår oavsett utformning av reservnumret. Efter- som det är vanligt att reservnummer bygger på innevarande år (t.ex. 2026-123456) får detta till följd att oproportionerligt många fall- anmälningar ser ut att röra barn. Om smittskyddsenheterna miss- tänker att ett fall har rapporterats med felaktigt födelseår behöver de utreda registreringen för att verifiera om det gäller ett barn eller en felaktigt utformad rikskod.29 Smittskyddsläkarna påpekar att det är problematiskt om de missar ett faktiskt fall av en rikskodssjukdom 28 Folkhälsomyndigheten. Rutin vid anmälan med Rikskod av gonorré, hiv, klamydia och syfilis. 29 Uppgift från Smittskydd Stockholm. 281 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar SOU 2026:25 bland barn eftersom de vid misstanke om att minderåriga far illa, vilken t.ex. kan väckas av återkommande fall av sjukdomar som anmäls med rikskod, är skyldiga att enligt 19 kap. 1 § socialtjänst- lagen (2025:400) anmäla oro till socialnämnden. Folkhälsomyndigheten har även påpekat för utredningen att cirka 6 000 av de 15 000 fallen av hiv som finns registrerade i Sminet är anmälda med reservnummer och att kombinationen av reserv- nummer och rikskoder komplicerar arbetet med statistik och epi- demiologisk analys. Sammantaget innebär således reservnumren särskilda problem för de fyra sjukdomarna som anmäls med rikskod i form av bl.a. merarbete och risk för felaktig statistik. Rikskod försvårar regional och nationell epidemiologisk uppföljning samt internationell rapportering Folkhälsomyndigheten ska enligt förordningen (2021:248) med instruktion för Folkhälsomyndigheten bl.a. ansvara för den samlade uppföljningen av befolkningens hälsa och faktorer som påverkar denna samt för sektorsövergripande uppföljning av utvecklingen av folkhälsans bestämningsfaktorer med utgångspunkt i folkhälso- politikens målområden (6 §). Myndigheten ska också analysera ut- vecklingen av hälsan och hälsans bestämningsfaktorer och hur dessa fördelas efter kön, etnisk eller kulturell bakgrund, socioekonomisk tillhörighet, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, funk- tionsnedsättning och ålder (7 §). För att följa upp utveckling i målgrupper och epidemiologiska trender behöver myndigheten enligt uppgift till utredningen göra fördjupade analyser och kunna samköra data från Sminet med andra register, exempelvis gällande samsjuklighet eller socioekonomiska grupper. Därigenom kan man följa upp jämlikhet i och förutsätt- ningar för hälsa samt följa hälsans bestämningsfaktorer. Grunden för en högkvalitativ systematisk övervakning av tren- der i risktagande, ansamling av sjukdomsfall samt uppföljning av interventioner är en individbaserad epidemiologisk övervakning, menar de aktörer som utredningen har samrått med. Folkhälsomyn- digheten anser att epidemiologiska analyser och forskning begrän- sas genom att fall av rikskodsanmälda sjukdomar inte kan kopplas till fall av sjukdomar som anmälts med personnummer. Det gör att 282 SOU 2026:25 Ändamålsenliga uppgifter vid övervakning av sexuellt överförbara sjukdomar t.ex. samsjuklighet och skillnader i hälsa mellan olika socioekono- miska grupper inte fullt ut kan studeras eftersom Sminet-data för de fyra sjukdomar som anmäls med rikskod inte kan samköras med andra register. Myndigheten bedömer att möjligheterna till att stu- dera ojämlikhet i hälsa och förutsättningar till hälsa därmed är lägre än för andra sjukdomar. Problematiken uppges särskilt påverka upp- följningen inom den under 2025 beslutade handlingsplanen mot hiv, aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner.30 För viss rapportering är Folkhälsomyndigheten i dag beroende av externa datakällor, såsom InfCareHIV, för att fullgöra interna- tionell rapportering på t.ex. hivområdet. Det gäller t.ex. antal per- soner med hiv som just nu följs på landets hivkliniker, antal av dessa som har hivbehandling, och hur många av dessa som har välinställd behandling. Ett utvecklat Sminet utan att rikskod används i anmäl- ningar bedöms av myndigheten säkerställa tillgången till nödvändiga data för statistik och internationell rapportering på ett samlat och bättre sätt. Om myndigheten hade en unik kod för varje fall, eller personnummer, kunde man samköra fall med SCB:s befolknings- register med variabler som till exempel utbildning och bostadsort. Det skulle innebära att man kan följa trender bättre, men också att man kan rikta preventiva insatser utifrån behov och till specifika grupper i befolkningen. Det går inte att utesluta att ett borttagande av rikskod kan med- föra övergångsproblem vid införandet i fråga om epidemiologisk jämförbarhet över data över tid. En risk- och åtgärdsanalys för att säkerställa möjligheter till epidemiologisk jämförbarhet över tid behöver således i sådana fall göras. Regleringen i smittskyddsförordningen om rikskoden bör tas bort men bemyndigandet om undantag vara kvar Mot bakgrund av vad som redovisats i de föregående avsnitten be- dömer utredningen att det finns både principiella och praktiska skäl till att ordningen med rikskod inte är ändamålsenlig. Regleringen i

13 § Den som bär på en allmänfarlig sjukdom ska av behandlande läkare erbjudas den vård och behandling som behövs för att förebygga eller minska risken för smittspridning. Om det finns behov av särskilda behandlingsinsatser för att förändra ett smittfarligt beteende ska detta också erbjudas den enskilde. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om vård och behand- ling. Övervägandena finns i avsnitt 5.15. Bestämmelserna motsvarar hittillsvarande 4 kap. 6 § (prop. 2003/ 04:30 s. 227). Ordet skall byts ut mot ordet ska.

14 § Om den behandlande läkaren får veta eller misstänker att en patient som bär på en allmänfarlig sjukdom inte följer erbjuden medicinsk behandling och detta innebär en smittrisk för andra människor ska läkaren anmäla detta till den regionala smittskyddsläkaren. Anmälan behöver dock inte göras om läkaren bedömer att patienten i fort- sättningen kommer att följa behandlingen. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om den behandlande läkarens anmälningsplikt vid brister i följsamheten till medicinsk behandling. Övervägandena finns i avsnitt 5.15. Bestämmelserna motsvarar hittillsvarande 4 kap. 7 § (prop. 2003/ 04:30 s. 227). I första stycket byts ordet skall ut mot ordet ska. Innehållet i anmälan

15 § I en anmälan enligt 10 § eller 14 § första stycket ska den behandlande läkaren ange 1. den smittades eller misstänkt smittades namn, personnummer eller sam- ordningsnummer samt adress, och 540 SOU 2026:25 Författningskommentar 2. andra uppgifter som bedöms kunna vara av betydelse för regionala smitt- skyddsläkarens fortsatta åtgärder. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om innehållet i den behandlande läkarens anmälan till regionala smittskyddsläkaren. Över- vägandena finns i avsnitt 5.15. Bestämmelserna motsvarar hittillsvarande 4 kap. 9 § (prop. 2003/ 04:30 s. 228). Någon ändring i sak är inte avsedd. Ordet skall byts ut mot ordet ska. Bemyndiganden om vissa undantag

16 § Regeringen får i fråga om en viss sjukdom på vilken bestäm- melserna om samhällsfarliga sjukdomar är tillämpliga, meddela före- skrifter om undantag från 1. skyldigheten att besluta om förhållningsregler enligt 1 §, och 52 SOU 2026:25 Författningsförslag 2. anmälningsskyldigheten och underrättelseskyldigheten i 11 §. Föreskrifterna ska vara tidsbegränsade. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 2 §8 Förvaltningsrätten beslutar i Förvaltningsrätten beslutar i fråga om isolering enligt 1 § efter fråga om isolering enligt 1 § efter ansökan av smittskyddsläkaren. ansökan av den regionala smitt- Till ansökan skall smittskydds- skyddsläkaren. Till ansökan ska läkaren foga en utredning om den smittskyddsläkaren foga en utred- enskildes situation och behov samt ning om den enskildes situation om vidtagna och erbjudna åtgär- och behov samt om vidtagna och der. Utredningen skall också inne- erbjudna åtgärder. Utredningen hålla en individuell vårdplan som ska också innehålla en individuell visar vilka insatser som behövs vårdplan som visar vilka insatser för att tillgodose den enskildes som behövs för att tillgodose den behov av vård eller stöd för att enskildes behov av vård eller stöd minska risken för smittspridning för att minska risken för smitt- och på vilket sätt sådana insatser spridning och på vilket sätt så- kan tillhandahållas. dana insatser kan tillhandahållas. 3 §9 Om någon bär på eller miss- Om någon bär på eller miss- tänks bära på en allmänfarlig sjuk- tänks bära på en allmänfarlig sjuk- dom och genom sitt beteende ut- dom och genom sitt beteende ut- sätter någon annan för omedelbar sätter någon annan för omedelbar risk att smittas får smittskydds- risk att smittas får den regionala läkaren besluta om tillfällig iso- smittskyddsläkaren besluta om lering. Ett sådant beslut förfaller tillfällig isolering. Ett sådant be- om det inte senast inom fyra dagar slut förfaller om det inte senast underställs förvaltningsrätten. inom fyra dagar underställs för- valtningsrätten. Tillfällig isolering som fastställts av förvaltningsrätten får bestå i högst två veckor, räknat från den dag beslutet verkställdes. 8 Senaste lydelse 2009:840. 9 Senaste lydelse 2009:840. 53 Författningsförslag SOU 2026:25 5 §10 Isolering enligt 1 § får bestå i högst tre månader, räknat från den dag beslutet verkställdes. I denna tid inräknas inte tillfällig isolering. Efter ansökan av smittskydds- Efter ansökan av den regionala läkaren får förvaltningsrätten, om smittskyddsläkaren får förvalt- det finns särskilda skäl, besluta om ningsrätten, om det finns särskilda fortsatt isolering. Sådant beslut får skäl, besluta om fortsatt isoler- avse högst sex månader åt gången, ing. Sådant beslut får avse högst räknat från prövningstillfället. sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället. Sådan ansökan skall ha kom- Sådan ansökan ska ha kommit mit in till rätten innan tiden för in till rätten innan tiden för gäl- gällande beslut om isolering har lande beslut om isolering har löpt löpt ut. Isoleringen skall fortsätta ut. Isoleringen ska fortsätta i av- i avvaktan på att rätten beslutar vaktan på att rätten beslutar med med anledning av ansökan. anledning av ansökan. 6 §11 Har beslut fattats om isoler- Har beslut fattats om isoler- ing enligt 1 § ska smittskyddsläka- ing enligt 1 § ska den regionala ren genast underrätta den region smittskyddsläkaren genast under- eller den kommun som svarar för rätta den region eller den kom- sådana insatser som den isolerade mun som svarar för sådana in- behöver. Smittskyddsläkaren ska satser som den isolerade behöver. lämna de uppgifter om den en- Smittskyddsläkaren ska lämna de skilde som behövs för planering uppgifter om den enskilde som av insatserna. behövs för planering av insatserna. Regionen eller kommunen ska Regionen eller kommunen ska i samråd med smittskyddsläkaren i samråd med den regionala smitt- förbereda lämpliga åtgärder för skyddsläkaren förbereda lämpliga att tillgodose den enskildes behov åtgärder för att tillgodose den när isoleringen upphör. enskildes behov när isoleringen upphör. 10 Senaste lydelse 2009:840. 11 Senaste lydelse 2019:915. 54 SOU 2026:25 Författningsförslag

18 § Tillstånd att vistas utanför Tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område och vårdinrättningens område och meddelande av villkor i samband meddelande av villkor i samband med sådan vistelse enligt 17 § be- med sådan vistelse enligt 17 § be- slutas av smittskyddsläkaren efter slutas av den regionala smitt- samråd med chefsöverläkaren. skyddsläkaren efter samråd med Smittskyddsläkaren får återkalla chefsöverläkaren. Smittskydds- tillståndet om förhållandena krä- läkaren får återkalla tillståndet ver det. om förhållandena kräver det. Smittskyddsläkaren får överlåta Den regionala smittskyddsläka- åt chefsöverläkaren att pröva frå- ren får överlåta åt chefsöverläka- gor om tillstånd att tillfälligt vistas ren att pröva frågor om tillstånd att utanför sjukhusets område. tillfälligt vistas utanför sjukhusets område. 55 Författningsförslag SOU 2026:25 6 kap. Smittskyddsläkaren Regionala smittskyddsläkaren Smittskyddsläkarens ansvar Regionala smittskyddsläkarens ansvar

19 § Om ett fartyg eller luftfartyg vid ankomsten till landet lägger till eller landar vid någon annan plats än en karantänshamn eller en karantänsflygplats och om någon av de situationer som anges i 16 § första stycket föreligger, ska befälhavaren omedelbart lämna information om hälsotillståndet ombord till Tullverket, Kustbevakningen, regionala smittskyddsläkaren eller kommu- nen. Med undantag för om det föreligger en nödsituation, får under sådana omständigheter inga människor lämna fartyget eller luftfartyget och ingen last lossas utan tillstånd från ansvariga myndigheter. När de åtgärder som ansvariga myndigheter anser är nödvändiga har vidtagits, får fartyget eller luftfartyget fortsätta till den hamn eller flygplats som var dess destination eller till annan lämplig hamn eller flygplats. Den skyldighet som befälhavare på luftfartyg har att lämna information enligt första stycket gäller inte i förhållande till Kustbevakningen. Den skyldighet som befälhavare på fartyg har att lämna information enligt första stycket gäller inte i förhållande till Tullverket. Paragrafen regler hur information ska lämnas i de fall fartyg eller luftfartyg lägger till eller landar på annan plats än karantänshamn eller karantänsflygplats och om någon av de situationer som anges i 16 § första stycket föreligger. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.8. I första stycket görs en ändring föranledd av att smittskyddsläka- ren byter benämning till regionala smittskyddsläkaren. 12.8 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 35 kap.

20 § Sekretess gäller hos en polismyndighet för uppgift om en enskilds person- liga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften hänför sig till 1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild, 569 Författningskommentar SOU 2026:25 2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av miss- brukare utan samtycke inom socialtjänsten, 3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda, vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten eller enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller 5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstift- ningen eller annat bistånd åt regionala smittskyddsläkare. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. I paragrafen anges förutsättningarna för sekretess för vissa upp- gifter inom Polismyndighetens verksamhet. Överväganden finns i avsnitt 7.3.8. I första stycket femte punkten som rör handräckning enligt smitt- skyddslagstiftningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkaren görs en ändring föranledd av att smittskyddsläkaren byter benämning till regionala smittskyddsläkaren. 12.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:148) om tillfällig stängning av verksamheter på skolområdet vid extraordinära händelser i fredstid

24 § socialförsäkringsbalken som innebär att rätten till smittbärar- penning inte förutsätter beslut om förhållningsregler enligt punkten. Den tredje punkten motsvarar den hittillsvarande sjunde punkten om en skyldighet att iaktta särskilda hygienrutiner (se prop. 2003/ 04:30 s. 225). Någon ändring i sak är inte avsedd. Den fjärde punkten motsvarar delvis den hittillsvarande sjätte punk- ten om en skyldighet att vid sexuella kontakter iaktta ett beteende som minimerar risken för smittspridning (se prop. 2003/04:30 s. 225). Punkten har gjorts neutral i fråga om smittväg och omfattar nu också andra situationer vid vilka det finns beaktansvärd risk för att smittan överförs. Med situationer med beaktansvärd risk avses endast situa- tioner i vilka det finns en reell smittrisk som inte är alltför obetydlig. När en sådan risk föreligger beror t.ex. på den enskilda situationen och på sjukdomens smittvägar. Det är därför viktigt att förhållnings- reglerna anpassas till sjukdomens spridningssätt, den enskildes smitt- samhet och personliga förhållanden i enlighet med 1 § andra stycket. Det ska alltså vara situationer där risken är sådan att det kan anses vara både ändamålsenligt och proportionerligt att besluta om förhåll- ningsregler om att iaktta ett beteende som minimerar risken för smittspridning. En förhållningsregel som tar sikte på att anpassa beteendet vid sexuella kontakter ska dock endast ta sikte på den sexuella situationen och de åtgärder som då kan krävas. Det är inte fråga om att meddela förhållningsregler som innebär en allmän an- passning av livsföringen eller som i praktiken innebär en livslång avhållsamhet från sex. Det tydligaste exemplet på en förhållnings- regel om att anpassa beteendet vid sexuella kontakter är en förhåll- ningsregel om att använda kondom. 531 Författningskommentar SOU 2026:25 Förhållningsregler som tar sikte på andra situationer skulle t.ex. kunna avse att inte låna ut eller på annat sätt överlåta begagnade in- jektionsverktyg, vilket har reglerats i hittillsvarande tredje punkten. Det kan också t.ex. vara fråga om förhållningsregler att undvika kon- takt med vissa djur, eller undvika nära kontakt med grupper av per- soner som har risk för svår sjukdom. Det bör även erinras om att förhållningsregler endast ska beslutas om behövliga råd inte kan ges i samförstånd med den enskilde enligt 1 §. I andra stycket finns möjlighet att ge en förhållningsregel om att informera om smittrisken. Möjligheten att ge en sådan förhållnings- regel är begränsad i jämförelse med vad som gällt enligt hittillsvarande femte punkten. En förhållningsregel om att patienten ska lämna in- formation om den allmänfarliga sjukdom han eller hon bär på eller misstänks bära på får endast ges för sådana situationer som innebär en beaktansvärd risk för att smittan överförs och det inte bedöms möjligt eller tillräckligt att minimera risken genom ett anpassat be- teende, dvs. ett sådant beteende som avses i första stycket fjärde punkten. För de flesta situationer bör det vara såväl tillräckligt som möjligt att anpassa sitt beteende för att minimera risken för smitto- överföring. Ett exempel på en situation för vilken förutsättningarna för en förhållningsregel enligt andra stycket inte är uppfyllda är sexu- ella kontakter i fråga om sjukdomar som är sexuellt överförbara. För sådana situationer går det att på olika sätt anpassa sitt beteende för att minimera risken för smittoöverföring. Ett exempel på en situation där förutsättningarna skulle kunna vara uppfyllda enligt andra stycket är att det är fråga om en luftburen smitta och det på grund av trängsel eller trångboddhet eller där det finns andra hinder för att på ett tillräckligt sätt anpassa sitt beteende. I sådana situationer kan det vara ändamålsenligt att ge förhållnings- regler enligt såväl första stycket fjärde punkten såväl som andra stycket, förutsatt att övriga förutsättningar för att besluta om för- hållningsregler är uppfyllda. Ett annat sådant exempel kan vara att det är fråga om en blodsmitta i situationer där det finns en beaktans- värd risk att överföring sker genom kontaminerat blod och där risken inte går att minimera genom ett anpassat beteende. Även här ska givetvis också övriga förutsättningar för att besluta om förhållnings- regler vara uppfyllda. Som framgår av 1 § ska förhållningsregler endast ges när erforderliga råd inte kan ges i samförstånd med den enskilde. 532 SOU 2026:25 Författningskommentar På motsvarande sätt som hittills gällt kan det vara svårt för den enskilde läkaren att i alla fall ha tillräckliga kunskaper om vilka för- hållningsregler som bör ges och andra förebyggande åtgärder som kan behöva vidtas. Vägledning bör därför ges centralt i form av före- skrifter och allmänna råd eller genom Smittskyddsläkarföreningens smittskyddsblad. Vid tveksamhet bör läkaren alltid rådfråga den regionala smittskyddsläkaren som har en skyldighet enligt 6 kap.

25 § Efter en underrättelse från Efter en underrättelse från den smittskyddsläkaren om att smitta regionala smittskyddsläkaren om sprids eller misstänks spridas att smitta sprids eller misstänks genom livsmedel skall kontroll- spridas genom livsmedel ska kon- myndigheten omedelbart vidta de trollmyndigheten omedelbart vidta åtgärder som behövs för att spåra de åtgärder som behövs för att smittan och undanröja risken för spåra smittan och undanröja ris- smittspridning. ken för smittspridning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027. 75 Författningsförslag SOU 2026:25 1.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa Härigenom föreskrivs att 8, 16 och 19 §§ lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse